Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 

UPPDATERING

Det längsta och viktigaste jag någonsin skrivit. Om exkluderande design och så kallad ”luffarsäkerhet”

 


1864

Soenderborg_1925

1864 utbröt krig mellan Danmark och Tyskland om de två hertigdömena Schleswig och Holstein med blandad tysk och dansk befolkning. Ett krig som Danmark förlorade. Kriget som kulminerade med slaget vid Dybbøl Mølle beskrivs av många som en avgörande händelse i Danmarks historia. Journalisten Carsten Jensen går så långt som att han i Sydsvenskan beskriver de 150 åren som gått sedan kriget som ett enda långt ”kollektivt posttraumatiskt stressyndrom”.

Varför jag berättar det? Jo, kriget ligger till grund för Danmarks dyraste tv-produktion någonsin. Serien, som heter just 1864, visas på DR och går att se på deras hemsida (undertexter finns och danska är inte svårt att läsa).

Enligt Jensen finns två sätt att se på kriget. Det ena är att se Danmark som offer för en aggressiv preussisk krigsmakt. Det andra är att se Danmark som offer för sitt egna inkompetenta och krigslystna ledarskap. Företrädarna för dessa synsätt är minst sagt oense, men det är som tur är det andra som ligger till grund för serien. Detta retar företrädarna för exempelvis Dansk Folkeparti till den grad att Jensen något skämtsamt hävdar att seriens regissör Ole Bornedal kommer att bli utvisad nästa gång en nattsvart högerregering tillträder.

Jag fruktar att Jensens farhågor kommer att besannas. 1864 har lett till en infekterad debatt i Danmark och det är inte bara synen på kriget som väcker upprörda känslor. Den historiska berättelsen har massor av paralleller till nutida främlingsfientlighet och krigshets, så till den grad att serien kan ses som ett debattinlägg. Som om det inte räckte är delar av handlingen förlagd till nutid, där samtida dansk krigshets och främlingsfientlighet berörs. En av huvudpersonernas bror är en av de femtiotalet danska soldater som stupat i Afghanistan.

Allt i 1864 fungerar inte. Det finns en del väl stereotypa porträtt och handlingen som är förlagd till nutid känns väl konstruerad. Men som historielektion är 1864 utmärkt och serien bjuder också på några strålande skådespelarprestationer. Den dynamiska duo som är drivande bakom krigshetsen, biskopen Monrad och skådespelardivan Johanne Luise Heiberg, spelas mycket förtjänstfullt av Nicolas Bro och Sidse Babett Knudsen. I rollen som den fullkomligt avskyvärde godsägarsonen Didrik hittar vi Pilou Asbæk, i min mening en av Danmarks bästa skådespelare som tidigare medverkat i bland annat fängelsefilmen R samt haft roller i serierna Brottet och Borgen.

Kriget innebar att Danmark fick avträda Schleswig, Holstein och Sachsen-Lauenburg. Preussen, under Otto von Bismarck och Helmuth von Moltke den äldre, fortsatte föra krig på andra håll.

1920, i sviterna efter första världskriget, återfick Danmark norra delen av Slesvig, eller Sønderjylland som det också heter på danska, genom en folkomröstning. Sedan dess finns en dansk respektive en tysk minoritet på ömse sidor av gränsen. Plattyska, frisiska och danska har status som regionalspråk. Det finns danska skolor, en dansk tidning samt ett parti (SSW, socialliberalt) som representerar både danskar och friser och som då och då tar mandat i lokala politiska församlingar.

Ur Arbetaren #47 2014

 


Slösa tid på nätet

g4bd6huccsi11n

Kommer du ihåg Kenneth Goldsmith? En av förespråkarna för ”okreativt skrivande”? Okreativt skrivande är, till skillnad från exempelvis kurser i kreativt skrivande, ett fantastiskt sätt att utvecklas som skribent. Det är enkelt också. Ta bara en text av din favoritförfattare och skriv av den. Låt dig inte ”inspireras” utan gör en exakt kopia. Håll gärna på ett tag. Fem, sex timmar brukar vara lagom.

Men Kenneth Goldsmith vill inte bara att vi ska vara okreativa. Han vill att vi ska ha tråkigt också. Goldsmith som är professor på University of Pennsylvania erbjuder numera en kurs i att ”slösa tid på internet”. Som om det skulle vara svårt, kanske du tänker. Vi slösar ju massor av tid på Facebook, i chattar, på söta-katt-filmer, på Flashback, på Instagram, på till synes meningslösa Reddit-poster och på att leta efter saker vi snabbt glömmer bort medan vi letar efter dem och mer eller mindre slumpmässigt hittar andra saker som verkar intressantare ett kort tag innan vi hittar något nytt ”spännande” och så vidare

Goldsmith menar dock att den här tiden egentligen inte är bortkastad. Att den skulle kunna användas, eller snarare att resultatet av den skulle kunna användas, till en massa saker. Vi skulle exempelvis kunna göra poesi av våra chattloggar, en självbiografi av endast vår aktivitet på Facebook eller en fantastisk roman helt baserad på våra twitterflöden.

Målet med kursen är att lära sig att avskaffa dödtid och tristess. Varje minut du tror att du slösar, varje minut du tror att du har tråkigt, är i själva verket en källa till (jag drar mig för att skriva detta) konst. Eller, egentligen precis vad du vill använda det till. Goldsmith vill av-stigmatisera fenomenet slösurfande. Om vi istället börjar kalla det exempelvis diktning eller författande kommer det att bli socialt accepterat.

Ett annat mål med kursen är att undersöka hur våra sinnen fungerar när vi klickar oss helt planlöst genom nätet. Att sitta framför datorn och göra ingenting på en massa olika sätt samtidigt liknar enligt Goldsmith det tillstånd av omedvetenhet som surrealisterna försökte uppnå. Under gynnsamma förhållanden skulle ett tillstånd av total distraktion kunna uppstå, alltså ganska precis vad varenda chef och lärare i välden försöker få sina anställda och elever att inte hamna i. Ja, förutom Kenneth Goldsmith då. Eller ”distraktion är det nya koncentration” som han själv uttrycker det.

Själva kursen går ut på att studenterna stirrar på sina skärmar i timmar. Det är förbjudet att kommunicera med läraren eller andra studenter på andra sätt än via sociala medier. Goldsmiths egen insats verkar vara att lägga upp länkar till filosofer och författare som problematiserat tristess, som exempelvis Guy Debord, Mary Kelly, Trin Minh-ha, Stuart Hall, Sianne Ngai och Siegfried Kracauer. Kursen är dessutom obligatorisk för de som studerar engelska på University of Pennsylvania.

Vad som än händer kommer Goldsmiths studenter att ha fina meritlistor att visa upp. 20 poäng okreativt skrivande, 20 poäng slösa tid på internet. En examen byggt kring att ha tittat på söta katter på Youtube. Smaka på den arbetslinjen!

Ur Arbetaren #46 2014


Den blomstertid nu kommer

luffarfritt

Fick bilden ovan av en läsare. Den är tagen på Östermalmstorg i Stockholm på ett plats där de tidigare sovit hemlösa. Platsen har först försett med tv-skärmar, sedan med blomkrukor.

Blomkrukor tillhör de mest diskreta och lömska formerna av exkluderande design. Till skillnad från när det gäller exempelvis spikar ser det ju ut som någon har utsmyckat platsen. Inte jagat iväg oönskade besökare. Trots att båda sakerna är sanna och syftet är det sistnämnda.

Här slår markägaren dessutom två flugor i en smäll. Otillräckliga konsumenter föses bort med hjälp av krukorna. Tillräckliga konsumenter fostras att bli ännu tillräckligare med hjälp av reklam på skärmarna. It’s ideology stupid, som Slavoj brukar säga.


Storebror flyger till Mars

foqx7vzbp7o4q8

Vad gör du när din en gång så lysande idé känns trött och gjord? Skickar ut den i rymden såklart!

När tv-programmet Big Brother visades för första gången i Sverige för 15 år sedan  kunde jag inte sluta titta trots att jag tyckte programmet var förfärligt. Min avsky hindrade mig heller inte från att själv delta i ett liknande, betydligt värre projekt några år senare. Facebook är ju som ett Big Brother utan utsida. Alla befinner sig i huset och tittar på varandra. Alla vet vem som gillar vad, vem som ligger med vem och vem som inte riktigt kan kontrollera sina impulser. Det finns inga neutrala tittare som kan vara förfärade, ingen plats att vara förfärad ifrån.Facebook har förvandlat programidén Big Brother från fascinerande, obehaglig och före sin tid till gårdagens nyheter. Jag gissar att Big Brothers uppfinnare, den nederländske media­magnaten John de Mol Jr håller med mig. Medan andra kramar sista slantarna ur hans gamla storebrorskoncept hjälper han i stället två män som heter Bas Lansdorp och Arno Wielders att kolonisera planeten Mars. Projektet kallas Mars One och går ut på att bygga en bosättning för att sedan skicka dit fyra människor år 2023, vilket skulle slå Nasa som har som ambition att placera en människa på Mars år 2025.

Mars One genomförs som ett klassiskt mediaspektakel där varenda moment filmas och dramatiseras och där tittarna får rösta om vem som ska åka. Sponsorpengar och reklamintäkter betalar hela projektet där flera lag tävlar. Till en början väljs tio lag med fyra personer i varje ut. Dessa får genomgå en tioårig utbildning. 200 000 personer har anmält sig och ett drygt tusental, däribland tio svenskar, har gått vidare till nästa omgång. Till sist är det alltså meningen att fyra personer ska skickas på den sju månader långa resan till Mars för att sedan aldrig återvända.

Jag har lika fascinerad och skrämd av Mars One som jag var av Big Brother. Det säger lite väl mycket om både vår samtid och framtid. Några andra som verkar lika inspirerade är Cirkus Karavan som bjuder på en egen version av Mars One, kallat One Way. I sina lokaler i Malmö har de byggt upp en fullskalig modul av en rymdstation och utvecklat ett centrum för rymdforskning. Under flera kvällar i november kommer 30 personer åt gången att utbildas till astronauter och skickas iväg till Mars. Så förutom USA, Ryssland, Kina, Indien och ett holländskt tv-produktionsbolag har nu alltså även Malmö ett eget rymdprojekt.

– Det sägs att filmen Gravity var dyrare än hela Indiens rymdprojekt, berättar Ida Stenman som medverkar i projektet.

Den stora utmaningen för den som vill kolonisera Mars är att skapa en biosfär, alltså ett  system där man återanvänder syre, vatten och avfall samt producerar sin egen mat.  Hittills har liknande projekt inte ens lyckats på jorden. På Mars är dessutom medeltemperaturen minus 60 grader och planeten plågas av is- och sandstormar som kan pågå i månader.

– Det är ironiskt att människan kämpar för att tygla klimatet på Mars när vi inte ens kan ta hand om klimatet här på jorden, menar Christoffer Remberger som också jobbar med projektet.

Därmed sätter han fingret på både Mars Ones och One Ways relevans. Det är inte omöjligt att vi faktiskt kommer att ställa till det för oss själva här på jorden till den grad att vi måste kolonisera rymden, vare sig vi vill eller inte. Kanske kommer tv-spektaklet Mars One att vara lika passé som Big Brother om några år. Samma sak händer samtidigt i verkligheten, men betydligt värre och mer omfattande än någonsin på tv. Och om det gäller liv eller död är jag ganska säker på att tittaromröstningar inte kommer att avgöra vilka som får åka. Eller vänta förresten, de som har råd att köpa sig före varje kö kommer ju att behöva en arbetarklass om de vill upprätthålla något som kan liknas vid välstånd. Så det är inte omöjligt att Mars One kan fylla en funktion där.

Men vi behöver inte gå så långt som att spekulera om framtiden för att förstå varför tanken på Mars One skapar sådana obehagskänslor. Medan nederländare som uppenbarligen har alldeles för mycket pengar försöker skicka ett antal narcissister till Mars pågår ett liknande projekt. Det är inte ett dugg kul och de som deltar gör det inte för att bli kändisar utan för att de inte har något val. Även detta projekt visas dock på tv då och då. Det kallas ”Schengen” och den som förlorar blir inte bara utan resa utan drunknar  i värsta fall i Medel­havet under förfärliga omständigheter.

Ur Arbetaren #45 2014


Dagens ord: finanskris

59f7u5nl5rbptj

Om du brukar läsa den här bloggen vet du att jag är intresserad av hur språk används för att dölja maktrelationer. Ofta handlar om att döpa olika former av exploatering till positiva saker som ”organturist” eller ”arbetsgivare”.

Men det finns exempel på motsatsen. Hur många gånger har du exempelvis hört ordet ”finanskris” de senaste åren? Finanskris låter ju onekligen som någonting dåligt. Det är det också. För vissa. Som exempelvis arbetarklassen i Grekland och Spanien. Och visst finns det en rad objektiva faktorer som skulle kunna beskrivas med ordet kris.

Men det är lång ifrån någon kris för alla. När organisationen Oxfam släppte rapporten ”Even it Up: Time to End Extreme Inequality” kunde vi läsa om några av dem. Medan arbetarklassen tvingas handskas med arbetslöshet, nedskärningar och avskaffade sociala skyddsnät blev några människor istället rikare. Inte så lite heller. De 85 rikaste människorna i välden – som tillsammans äger lika mycket som den fattigaste halvan av Jordens befolkning – har ökat sin sammanlagda förmögenhet med ungefär 5 miljarder kronor sedan början av 2013. Om dagen. Det är ungefär 60 000 kronor i sekunden.

Enligt den amerikanska finanstidningen Forbes fanns det 793 dollarmiljardärer 2009. Det är alltså människor med en förmögenhet på minst 7 400 000 000 kronor. 2013 var antalet 1645. Medan vissa har haft kris har alltså antalet dollarmiljardärer mer än fördubblats.

Enligt Oxfam skulle en global förmögenhetsskatt på 1,5 procent på världens dollarmiljardärer räcka till skolgång för alla barn i hela världen och grundläggande hälsovård i de 49 fattigaste länderna. Jag vågar inte tänka på vad vi skulle kunna göra med en förmögenhetsskatt på 100 procent.

Det kommer inte att hända. Det kommer att fortsätta heta kris. Det kommer att fortsätta kännas som en sådan för arbetarklassen. ”Krisen” kommer att användas som förevändning för ännu mer högerpolitik, som ökade privatiseringar, sänkta löner och försämrade villkor. Di kan säkert räkna ut vem som kommer att tjäna på det. Om inte ska du få en ledtråd. De blivit ungefär 5 000 000 kronor rikare medan du läste det här. Den ens kris är den andres finanser.

Ur Arbetaren #45 2014


Icke-resenärer i Linköping del 2

mj5vrhnqjksmmp

Jernhusen som äger Linköping C har fått en hel del kritik för att de stänger ute människor utan biljett från stationen. I tisdag hade de möte med Trafikverket och Linköpings kommun om ”problemen med tiggarna på järnvägsstationen” som SVT av någon anledning väljer att beskriva saken. Resultatet blev inte helt upplyftande.

Trafikverket menar exempelvis att deras ”främsta uppgift är att resenärerna upplever att det är rent, snyggt och tryggt på stationerna”. En tydlig uppdelning i resenärer och icke-resenärer där de första ska känna sig trygga medan de andra ska köras bort. Joakim Kärnborg, kommunchef i Linköping, menar till och med att de gör de bortkörda en tjänst. Till SVT säger han att

– De är ju inte här för att sitta och värma sig i en väntsal. De är ju här för att tigga ihop pengar till att ta sig hem. Jag tror att vi skulle göra migranterna en otjänst genom att isolera dem på ett varm och ombonat ställe att vara på

Häromdagen skrev jag att få saker skrämmer mig mer än repression som påstås vara för de som utsätts för repressionens skull. Aldrig hade jag väl trott att någon skulle illustrera detta på ett så tydligt sätt.


Icke-resenärer i Linköping

qi5p49f0eer508

Jernhusen som äger Linköpings stationshus har luffarsäkrat stationen genom att kräva biljett av besökarna. Syftet är att bli av med de hemlösa som vistats där tidigare. Leif Svensson, säkerhetschef hos Jernhusen, kallar dem ”icke-resenärer” vilket är intressant i sig.

Att avvisa vissa grupper av människor på det här viset är en del i en större samhällsutveckling, en ekonomisk rensning av framförallt städer, där de som inte anses kunna fullgöra sina uppgifter som konsumenter helt enkelt nekas tillträde. Vi skulle kunna kalla de som avvisas – fattiga, hemlösa, missbrukare eller i vissa specifika fall människor som polisen tycker ser ut som papperslösa flyktingar – för otillräckliga konsumenter eller ”icke-konsumenter”. En icke-konsument som befinner sig på en station är ju närmare bestämt just en icke-resenär.

Svensson menar att stationen inte är en ”bra plats att vistas på om man är hemlös”. Vilket också är intressant. Jag vet inte hur det är med dig men få saker skrämmer mig mer än repression som påstås vara för de som utsätts för repressionens skull. Gissar också att det är såhär den totala rensningen kommer att gå till. En rad platser som var och en för sig och till synes oskyldigt förklaras som olämpliga att vistas på för vissa grupper. En rad platser som tillsammans blir väldigt många och till sist omfattar väldigt stora delar av samhället. Eller som Zygmint Bauman uttrycker det:

Obehövliga, oönskade, övergivna – Vilken är deras plats? Det kortaste svaret är: utom synhåll

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 100 andra följare

%d bloggare gillar detta: