Det är exakt 20 år sedan Berlinmuren föll och det firas hårt på sina håll. De goda påminner oss om att det fortfarande vimlar av murar, medan de onda bara firar murens fall och, antar jag, att vi på samma gång även gjorde oss av med folkhemmet och ett samhälle där vi åtminstone kunde låtsas att alla var lika mycket värda.
Med tanke på att ungefär hälften av befolkningen röstar på Alliansen, kan man fråga sig om det här med en mur verkligen är en så dålig idé egentligen. Så jag är ledsen om jag stör mitt i festligheterna, men jag har ett litet förslag. Upp med muren igen. Förläng den rakt genom Sverige. Jag kan till och med tänka mig att låta er alliansanhängare välja sida.
Sedan kan ni genomföra ert drömsamhälle bäst ni vill på er sida av muren. Tänk vad härligt. Ni kan ha hur låga skatter ni vill. Bygga hur många nya förbifarter ni vill. Låta vilka krämande skattesmitare som helst tjäna hur mycket de vill på gamla och sjuka. Avskaffa arbetsrätten. Ta bort a-kassan och ersätta den med medlemskap i olika sekter. Ställa jättetydliga krav och ha svenska värderingar. Låta bli att bygga nya bostäder. Ordinera besök på arbetsförmedlingen istället för vård. Vara verkliga. Slumpa iväg hur mycket ni vill av vår gemensamma välfärd. Och så vidare.
Bara fantasin och missunsamheten sätter gränserna. Skillnaden är att den här gången blir ingen oskyldig drabbad. Have fun!
Läs också det här två artiklarna.
Det pågår just nu ett politiskt projekt som syftar till att avskaffa klassamhället. Eller rättare sagt, att slippa prata om det. Tricket är att döpa om det till ”utanförskapet” och påstå att detta utanförskap är något vi väljer själva. Heidi Avellan, ledarskribent på Sydsvenskan skriver att:
Liberalismen har lyft fram individen och sopat undan den konservativa synen, som gäller både till höger och vänster, att vi tillhör det kollektiv vi fötts in i. Med liberalismen kom rätten att välja liv, det är vars och ens drömmar och handlingar som gäller.
Jag kan inte dra några andra slutsatser än att Avellan tycker att exempelvis långtidsarbetslösa och låginkomsttagare får skylla sig själva. De kunde ju valt annorlunda. De som bor i risiga lägenheter i Rosengård kunde valt ett annat boende. Den långtidsarbetslöse kunde valt en annan kompetens och kanske ett annat ställe att växa upp på. Den som inte längre får någon sjukpenning kunde valt ett annat hälsotillstånd. Den som växer upp i ett hem utan studietradition kunde valt andra föräldrar. Och så vidare. De som är längst ner på den allt tydligare skalan har helt enkelt valt, drömt och handlat fel.
Inte nog med det. Avellan påstår också att:
För den som inte kan försörja sig är klassbakgrund en bisak – det drabbar överklass och arbetare lika hårt
Möjligen har hon rätt i det. Men eftersom hon inte nämner något om att riskerna att hamna utan försörjning har en direkt koppling till var och ens position i just de klasssamhället hon helst inte vill tala om blir hennes påstående fullständigt meningslöst. Jag drabbas lika hårt av malaria som någon som bor i Tanzania. Risken att jag drabbas är däremot obefintlig.
Att försöka bli av med klassamhället genom att döpa om det och låtsas att var och en väljer sin position kanske kan verka helt befängt. Men samtidigt förstår jag henne. I en tid då klyftorna mellan människor ökar dramatiskt kanske det vara skönt att slippa prata om det. Särskilt för den som förespråkar att de ska öka ytterligare.
Det här rör sig nämligen om något helt annat är exempelvis Piratpartiets naiva försök att ”inte ta ställning i höger/vänster-frågor”. Det handlar om att inte låtsas om konsekvenserna av den samhällsutveckling hon arbetar för. Det kanske gör det lättare att titta sig i spegeln, men oss lurar du inte.
Det finns ingen bok som jag sett fram emot så mycket som den avslutande delen i James Ellroys ”Underworld USA” triologi. Och förväntningarna har inte blivit mindre av att exempelvis Chuck Pahlaniuk kallat boken för Ellroys stora mästerverk.
Blood’s a Rover handlar är en typisk avslutning. De stora dramatiska händelserna, Grisbukten och morden på JFK, RFK och Martin Luther King har redan inträffat och mycket handlar om att knyta ihop trådar, städa upp och tvätta smutsig byk.
Som vanlig kretsar historien kring ett antal destruktiva män med flerdubbla lojaliteter. J Edgar Hoover är precis lika skönt megalomanisk som tidigare. Kan villigt erkänna att jag snott en hel del från Ellroys porträtt av honom när jag konstruerade Metropias storpotät Ivan Bahn. Men den här gången är det faktiskt kvinnorna som regerar. Och de har bara en lojalitet. Socialismen.
Det här är det mest komplexa Ellroy skrivit. Även om han fortfarande använder sin korthuggna telegramstil är till och med orden mer tvetydiga än tidigare. Jag orkade sällan läsa fler än två sidor åt gången. Sedan var jag tvungen att stanna upp. Ibland för att fundera över vad han menar. Ibland för att jag glömt att andas.
Ok, jag slutar nog där. Skulle ändå aldrig kunna göra boken rättvisa. Även om både American Tabloid och The Cold Six Thousand är bättre, är det här den bästa boken jag läst på flera år. Och det finns fortfarande ingen som kan beskriva tillståndet i ett stad så här precist och koncentrerat:
Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed
Den utmärkta tidningen FLM håller på att reda ut vilka är 00-talets bästa svenska filmer är. Ett antal filmkritiker får lista sina favoriter samt svara på frågor om tillståndet i filmsverige.
Det finns en anmärkningsvärd sak med deras svar, förutom att så många gillar trista De ofrivilliga. De flesta tycks vara överens om att det har gjorts ganska lite politisk film de senaste tio åren. Bland de få exempel som nämns märks ett antal dokumentärer samt Lukas Moodyson och Roy Andersson.
Om man med ”politisk” menar att filmen ska beskriva samhället ut något diffust vänsterpespektiv så kan jag hålla med. Men det produceras faktiskt en jäkla massa politiska filmer i Sverige. Av en helt annan typ. Daniel Lindvall berör saken i sitt svar. För även filmer som hyllar den rådande ordningen är politiska. I allra högsta grad. De tydligaste exemplen är alla snutfilmer, som Beck, Wallander och extremfallet Johan Falk, som får Chuck Norris att framstå som en vinpimplande bögfeminist.
Den här typen av snutkultur är ofta rena reklamfilmerna för det statliga våldsmonopolet. De glorifierar inte bara polisyrket utan också polisens världsbild där det bara finns plats för tre kategorier människor. Offer, snutar och buset.
Att de här filmerna inte upplevs som politiska säger egentligen allt man behöver veta om hur ideologi fungerar. De som upprätthåller ordningen upplevs som neutrala även om de tar till våld och tänjer på reglerna, något som alla snutkulturhjältar gör.
För några år sedan gjorde jag en liten film (ja, det är Gunvald som snackar) om det här i samarbete med Martin ”Layoukungen” Hultman. Titta på den nästa gång du tänker att det inte görs så mycket politisk film i Sverige. Så är tyvärr inte fallet.
Det sägs att konspirationsteorin är den fattiges ideologi. Och visst kan det vara bekvämt att föreställa sig att eländet i världen orsakas av hemliga sällskap bestående av sammansvurna ondskefulla män. Det finns teorier om det mesta. Månlandningen, Estonia och morden på Kennedy och Palme är några exempel.
Givetvis florerar det också en massa teorier om vad som egentligen hände 9 /11. Några som kallas ”Sanningsrörelsen” figurerar just nu flitigt i media. Det tror inte att al-Qaida låg bakom, utan att det istället var USAs egen regering som gjorde det i syfte att få dra igång ”kriget mot terrorismen”.
Jag tänker inte bemöta deras argument. Jag tänker inte ens påstå att de har fel. Du vet hur det är – just because you’re paranoid, doesn’t mean they’re not after you – och jag bryr mig faktiskt inte om vem det var som gjorde det.
Däremot är det på plats med en varning för konspirationsteorier i allmänhet. Visst, jag tycker också de är roliga. Få saker roar mig så mycket som palmespanare. Men låt dem inte avleda din uppmärksamhet.
De riktigt obehaliga sakerna här i världen pågår inför helt öppen ridå. De är inte heller någon hemlig gruppering som ligger bakom. Det är bara att slå på nyheterna, surfa runt på nätet eller läsa morgontidningarnas ekonomisidor så får du mer eller mindre full insyn i realtid.
Nästan allt elände som händer – svält, krig, fattigdom, miljöförstörelse, arbetlöshet, bostadsbrist - har samma orsak. Och då syftar jag inte på Illuminati, P2, Sions vise eller ens Bilderberggruppen utan på kapitalismen.
Visst finns det massor av ondskefulla människor som skamlöst drar nytta av att världen ser ut som den gör, men det är en helt annan sak. De har inte skapat systemet. De använder det bara. Precis som i fallet 9/11. Det var med största sannolikhet inte George W Bush och hans regering som låg bakom. De utnyttjade bara händelserna för att kunna driva igenom sin politik.
Denna viktiga skillnad tycker jag du ska ha i åtanke nästa gång någon påstår att fotbolls-VM 1958 aldrig inträffat. Ta av dig foliehatten. Ta några djupa andetag. Kul historia hörrudu, men det låter osannolikt. Däremot vet jag med säkerhet vem som sålt ut vår gemensamma välfärd. Och vad betydligt viktigare är. Jag vet varför.
Jag vet. November börjar egentligen inte förrän imorgon. Men vi behöver lite uppmuntran efter alla verkliga människor och overkliga sossekongresser.
Så varsågod. Två timmar fras, knaster och uppfuckade basgångar (just två timmar är ett utmärkt intervall).
Kalaset inleds med en ganska gullig dikt av den anarkistiske poeten Peter Lamborn Wilson här som sitt alter ego Hakim Bey. Sedan tar Margaret Dygas över och illustrerar på ett mycket träffande sätt vad Hakim snackar om.
Efter det fortsätter det som vanligt med en ganska rak struktur som blir mer och mer krokig, djup och fragmentariskt. Någonstans i mitten blir det dock lite väl glatt. Jag ber om ursäkt för det.
Det är ovanligt mycket dubstep den här månaden. Det släpps väldig mycket bra just nu. Särskilt av den där typen som är mer dub än step om du fattar vad jag menar. Dave Huismans dyker upp både som sitt housealias A Made Up Sound och med ett spår som 2562 från ett helt nytt album som jag varmt kan rekommendera.
Lyssna särskilt på Sigha som med väldigt små medel lyckas låta mer än alla andra. Minimalism när den är som bäst.
Ingenting från Schakelton dock. Det beror inte på att hans trippel ep på Perlon inte är tillräckligt bra, utan på att jag inte känner mig värdig. Än.
2009 har varit ett mycket bra musikår. Det bästa på mycket, mycket länge.
REKTOR SELEKTOR – OSANT INTYGANDE – NOVEMBER 2009
1 Poetic Terrorism - Hakim Bey
2 37 min to 7 - Margaret Dygas
3 Dreadmill – Brendon Moeller
4 Above - Claro Intelecto
5 Mousseur Dub - Alexkid
6 SailingStars – CV313 1
7 Derecto – Nhar
8 Mfnstmp - Gaiser
9 Yes Maam, All Nite Long (Trentemøller Remix) – Visti & Meyland
10 Riffpunk – Bukaddor & Fishbeck
11 Sirius Star – Geiom
12 The Cockpit (Ekkohaus Dub) – Chelonis R Jones
13 Corner Dub (Blue & Red Mix) – Rsd
14 Dedale – F & Headhunter
15 Separation – Sigha & Spherix
16 Speak - Scuba
17 Dub Ting – Tes La Rok
18 Closer - A Made Up Sound
19 Junk Yard - Cyrus
20 Narita - 2562
21 Sweat – Untold
22 Wet Look - Joy Orbison
Det blev givetvis ingen annan sossekongress utan samma gamla sossekongress som vanligt. Att det inte skulle tas ett rejäl steg mot en förkortning av den tid vi är tvingade att befinna oss på våra arbetsplatser kanske inte var någon skräll. Jag tycker ändå det är häpnadsväckande att den här klassiska frågan för arbetarklassen inte ens hamnat väldigt långt ner på dagordningen, utan tagits bort helt. Är Gudrun Schyman den enda som tar den här frågan på allvar?
Vad som däremot förvånar är att Sossarna inte kommer att höja a-kassan till 90%. De arbetslösa kommer istället att få nöja sig med 80%. Så länge de överhuvudtaget får a-kassa alltså.
En annan mindre rolig nyhet är att det även i fortsättningen kommer att vara tillåtet att plocka ut vinst ur vård, skola och omsorg. Det kommer alltså även fortsättningsvis att vara helt ok för skattesmitare att casha in på sjuka.
Kommer det överhuvudtaget att bli någon större skillnad med Mona Sahlin som statsminister? Saken blir inte bättre av att Vänsterpartiet och Miljöpartiet givit upp att föra egen politik för eventuella poster i regeringen. Visst finns det brister med parlamentarismen, men vore det inte kul om det fanns något alternativ till den politik som förs idag?
Men eftersom det inte verkar göra det, kan någon vara vänlig att förklara varför det är så viktigt att gå och rösta?
Just nu pågår en tillställning av stor politisk betydelse. Eller rättare sagt, den borde ha stor betydelse. Sveriges ledande oppositionsparti Socialdemokraterna har samlats för att dra upp riktlinjerna inför framtiden.
Vet inte om jag begär för mycket. Men jag tycker det skulle vara på plats att de presenterade ett alternativ till hur samhället ser ut idag. Om de tänker fortsätta vara lite mindre moderata än moderaterna kan jag lika gärna strunta i det.
Så kom igen nu Mona. Ge mig några raka besked. Var tydlig, fast på precis motsatt sätt som vissa borgerliga ledarskribenter hyllar dig för. Även om jag skulle kunna rabbla hela dagen nöjer jag mig med tre saker jag skulle vilja höra dig förespråka:
Högre skatter
De senaste åren har de stulit från de fattiga och gett till de rika. Vi tänker göra precis tvärtom. De som har gott om pengar kommer att få dela med sig i betydligt större utsträckning. De som däremot knappt har så det räcker till mat och hyra kommer att få sänkt skatt.
Bättre miljö
Vi struntar i att bygga motorvägar, ringleder och satsar pengarna på kollektivtrafik istället. Kollektivtrafiken kommer dessutom att vara gratis i fortsättningen.
Mindre arbete
Vi sänker arbetstiden för de som har arbete och låter de som inte har det vara med och dela på de arbetsuppgifter som behöver utföras.
Kom igen nu. Det här är inte ens särskilt radikala krav. Det är bara ett litet steg i rätt riktning. Visa att du vill ha ett annat samhälle än Reinfeldt och hans kompisar. Att det faktiskt skulle bli annorlunda om du var statsminister.
Vet inte om du kommer ihåg Konstskandalen i rondellen i Malmö som kallas Tjacktårtan. Men det här har hursomhelst hänt:
Ursprungligen hängde tre stora reklamtavlor på en vägg i ena änden av rondellen. Reklamen utsattes ständig för olika typer av ofrivilliga förbättringar. Ibland häcklades avsändaren. Andra gånger förändrades budskapet helt. Ofta var förändringarna smakfulla, effektiva och fyndiga. Semiotic Resistance när det är som bäst.
En dag var skyltarna borta och planket förvandlat till en så kallad laglig graffitiväg. Kul för målarna. Hedersamt för Malmö kommun. Men tyvärr också förödande för konsten och debattklimatet i samhället. Den förbättrade reklamen var en tydlig markering mot den ökade privatiseringen av det offentliga rummet.
Sedan dess har konsten och det fria ordet drabbats av ytterligare ett bakslag. Det blir nämligen allt vanligare att företag i desperat jakt på gatukredd anlitar graffitimålare för att göra reklam för deras produkter. På de lagliga graffitiväggarna. Väggen har alltså återprivatiserats. Den här gången utan förbättringar.
Nu väntar jag bara på att konsten ska komma tillbaka som en utsvulten zombie och förbättra den förment gatukreddiga graffitireklamen. Ändra den lite för att häckla avsändaren. Eller skapa ett helt nytt vackrare budskap. Den som blir först ut kommer jag att räkna som en av vår tids stora samtidskonstnärer.
Det är hårda tider för oss som jobbar med satir, när verkligheten ser ut så här:
