Hemma hos Slavoj Zizek

Dags för lite fredagsmys. Och vad kan vara mysigare än ett hembesök hos Slavoj Zizek?

 


Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 


#1000

jl2ievvjigi994

Det här är mitt tusende inlägg på bloggen. Vill inte säga någonting annat med det än stort tack för att du läser!


Klassförakt i media

l-25l7swa0s91sj5

Socialporr blir allt vanligare i västeuropeisk media enligt en rapport som företaget Open Society Foundations tagit fram. Delar av arbetarklassens porträtteras som odugliga, lata snyltare. Jag har tidigare skrivit om det brittiska tv-programmet Benefits Street (Bidragsgatan) där boende på en gata i Birmingham framställs som kriminella och för lata för att arbeta.

I Tyskland och Nederländerna är fenomenet så vanligt att de fått egna namn. I Nederländerna kallas det Aso-TV (anti-social TV) och i Tyskland Hartz IV-TV, efter en reform som försämrat socialförsäkringarna.

Open Society Foundations konstaterar att benämningen ”white trash” blivit allt vanligare i Sverige samt att bevakningen av vissa områden är bristfällig samt fokuserar på negativa händelser.

Även om vi ännu inte har ett Bidragsgatan i Sverige är det inte svårt att hitta exempel som Lyxfällan eller något av de program som jagar ”fuskande” hantverkare. Det riktigt stora problemet är enligt mig att medarbetare i media hämtas ur välbärgade grupper från vissa geografiska områden och att rapporteringen följaktligen blir därefter. Det sker en exkludering där medelklassen väljer nyheter, tolkar vad som hänt och får komma till tals. Detta är givetvis mest problematisk och tydligt när det gäller nyhetsrapportering. Men även underhållningsprogram, som det allt mer urvattande Sommar i P1, är ett bra exempel där framgångsrika södermalmsbor får bre ut sig om okontroversiella ämnen.

Givetvis är detta inte uteslutande ett mediafenomen utan en del i en samhällsutveckling med ökade klyftor. Media spelar dock en viktig roll när det gäller att rättfärdiga allt mellan luffarsäkra bänkar, Fas3, sämre skolor för arbetarklassen och en skoningslös klasspolitik där de verkligt rika blir allt rikare och där den lite lagom besuttna får några hundra extra i plånboken och fattiga som underhållning i TV som tack för sitt stöd.

 


Luffarsäkerhet i konsten

pay&;sit_private_bench_4_(C)_Fabian_Brunsing_web

Ett av mina favoritkonstverk alla kategorier är Fabian Brunsings ”Pay & Sit”. Det är en luffarsäker bänk med ett myntinkast där den som vill sitta kan slänga ner ett 0,5€ mynt för att dra undan spikarna.

Sällan har ett verk sagt så mycket, inte bara om luffarsäkerhet, utan om hur hela samhället fungerar. Är du lönsam lille vän?


Somna gärna i offentliga miljöer

9dv6aowrz1th9i

Det här är mina sista rader i Arbetaren på länge. Jag tänker ägna sommaren åt bodybuilding, enformig house och konspirationsteorier lätt förklädda till ideologikritik. Ok, det sista var inte riktigt sant. Du som läser den här spalten vet ju att de flesta konspirationsteorier är sanna så när som på det där med konspirationen.

Låt mig ta ett vanligt påstående som exempel:

”Media kontrolleras av starka ekonomiska intressen och ljuger för att främja samma intressen.”

Den här konspirationsteorin är alltså ingen konspirationsteori utan att fullt rimligt påstående. Så när som på konspirationen alltså. Media kontrolleras verkligen av starka ekonomiska intressen. Det kallas kapitalism. Media ljuger också. Ok, de flesta som jobbar med media ljuger inte medvetet, så när som på några ledarskribenter. Lögnerna är istället ett uttryck ideologi. En viss typ av frågor ställs, en viss typ av definitioner används och fenomen får vissa namn. Allt i samklang med rådande samhällssystem.

Frågor som ”tar du avstånd från x”, ord som ”sexturism” och definitionen av ”politiskt våld”, där exempelvis utförsäkringar av svårt sjuka inte ingår, är exempel på ideologi. Marx beskrev det som att den härskande klassens tankar under varje epok också är de härskande tankarna. En senare definition av ideologi är diskursanalytikern Norman Faircloughs ”ideologi är betydelse i maktens tjänst”.

Enligt mig är ideologi inte bara ett språkligt fenomen utan något som kan ta sig högst materiella former. Ett tydligt exempel på detta är så kallade luffarsäkra bänkar, som jag skrivit om tidigare i Arbetaren. En luffarsäker bänk är konstruerad så att det inte går att sova på den och har det uttalade syftet att bli av med missbrukare och hemlösa ur vissa miljöer som exempelvis köpcentrum och tågstationer.

För några månader sedan lanserade ett brittiskt företag den mest avancerade luffarsäkra bänken hittills. Förutom att det inte går att sova på den är den dessutom omöjliga att åka skateboard på, måla på, gömma saker i och en rad andra saker. Den är, precis som alla andra luffarsäkra bänkar, en del av ett system som reglerar oönskade beteenden och människor. Ett system där vi ska vara arbetare och konsumenter. Inte skateboardåkare, missbrukare, hemlösa, flanörer eller kanske allra värst, konstnärer som konkurrerar om uppmärksamheten med den betalda och högst ideologiska information som finns överallt i våra offentliga miljöer, nämligen reklam.

Precis som alla andra ideologiska konstruktioner är den luffarsäkra bänken konstruerad på ett sätt som gynnar rådande samhällsordning. Som en lögn i maktens intresse. En lögn om att du inte är värd något om du inte arbetar eller konsumerar.

Medan jag fördjupar mig i detta kommer Rebecka Kärde att ta över både den här spalten och redaktörskapet för kultursidorna. En win-win-situation som det brukar kallas. Ha en fin sommar så länge. Och somna gärna i offentliga miljöer. Det är troligen dåligt för kapitalismen.

Ur Arbetaren #25 2014


Marx och luffarsäkerhet

Marx_EighteenthBrumaire

Luffarsäkerhet” är inte ett sätt att hantera sociala problem. Det är ett sätt att slippa se sociala problem. Ett sätt att bespara ”riktiga” arbetare och konsumenter – sådana som högern brukar kalla ”vanligt folk” – åsynen av mindre lyckligt lottade systrar och bröder.

Ett sätt att låtsas som ingenting. Ett sätt att inte störas eller oroas på väg till och från jobbet eller den allt viktigare plikten konsumtion. Ett sätt sätt jaga iväg missbrukare, hemlösa och tiggare från ekonomiskt viktiga delar av städerna allt längre ut i periferin. En form av ekonomisk rensning.

Det är lätt att tro att luffarsäkerhet är en högeridé. Men faktum är att det finns en djup skepsis mot så kallade trasproletärer även inom vänstern. Den har bland annat rötterna hos Marx. Se själva här nedan. Först en mustig definition ur Karl MarxLouis Bonapartes adertonde Brumaire:

Karl Marx

…bestod denna förening av vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème.

Så här skriver han, tillsammans med Engels, i Kommunistiska manifestet:

Trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället, blir genom en proletär revolution här och där indraget i rörelsen, men enligt hela sin levnadsställning kommer det dock att vara bredvilligare att låta köpa sig för reaktionära syften

Såhär skriver han i Klasstriderna i Frankrike 1848-1850

De tillhörde mestadels trasproletariatet, som i alla storstäder bildar en från industriproletariatet tydligt avgränsad massa – en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag, som lever på samhällets avskräde, människor utan bestämt yrke, lösdrivare, folk utan hem och härd.

 

 

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 95 andra följare

%d bloggers like this: