En inställd recension är också en recension

Det var meningen att jag skulle recensera de tre böcker av Ayn Rand som Timbro nyligen givit ut. Och världen skälvde, Urkällan och en skrift med titeln Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla. Men jag struntar i det. Det hade varit väldigt förutsägbart att skriva om böckerna. Mina slutsatser hade om möjligt varit ännu mer förutsägbara. Ungefär 107 på en skala mellan 0 och 100.

Dessutom behövs det ju inte. Böckerna har redan recenserats massor av gånger både från både höger och vänster. De recensioner jag läst har varit ungefär lika förutsägbara som min skulle blivit. Så är du av någon märklig anledning nyfiken på böckerna kan du ju alltid läsa någon av dem i stället. Är du lagd åt det äventyrliga hållet och vill bilda dig en egen uppfattning hittar du böckerna på närmaste apotek i hyllan för receptfria alternativ till sömntabletter.

Jag ska villigt erkänna att det inte bara är av omtanke om dig som läser som jag låter bli att recensera. Jag gör det för min egen skull också. Vid vissa tillfällen när jag skriver dyker det nämligen upp en röst i mitt huvud. Mitt allra sämsta alter ego. Jag kallar honom ”den indignerade vänstermannen”. Varje gång jag struntar i att skriva någonting riktigt förutsägbart, något som de flesta läsare skulle hålla med om men inte lära sig någonting av, slipper jag höra honom skrocka belåtet åt sina egna formuleringar.

Så jag struntar i både böckerna och Timbros kulturintresse som jag för övrigt är positiv till även om jag tyckte det var bättre förr då den marknadsextrema högern körde svartklubbar med så hög ljudnivå att ingen hörde vad de sade. Se det som en inkörsport. Om alla de som läser Rand också börjar intressera sig för bra litteratur kommer de ju förr eller senare sluta vara liberaler. Båda två.

Ur Arbetaren #20 2013

Läs för allt i välden detta också

Tjuvsamhälle

Har helt glömt att berätta det här, men min hus-DJ Rektor Selektor har spelat in en mixtejp igen. Du hittar den som vanligt på Throw me away…

 

Kulturen vecka 20 2013

Vi kommer att presentera olika städer på kultursidorna framöver. Ungefär som när en kompis med lokalkännedom visar sina smultronställen. Först ut är Marimba som berättar om hennes favoriter i Barcelona. Dessutom har Lisa sett tv-serien Top of the Lake och Daniel har sett Copper. Rebecka tar oss med till hundarna i Moskvas tunnelbana.

Själv har jag inte recenserat tre böcker. Mer om det senare.

Bästa osäkra storstadsmedelklassväljare

– Du kanske undrar var de där extra hundralapparna du hittar i plånboken varje månad kommer ifrån?

– Ja, faktiskt.

– Kommunen har alltså inte vunnit på postkodlotteriet. Anders Borg har inte heller lyckats lösa alkemins gåta. Det har istället tagits från de som har det sämre ställt än du. Kan du vara snäll och ägna detta en tanke nästa gång du överväger att rösta på Alliansen?

– Visst, jag ska fundera på saken. Och kolla hur räntan på bolånen utvecklar sig. Och räkna lite på det.

– Kolla in den här artikeln istället. Så här ser det som på nysvenska kallas ”lönespridning” ut i praktiken. Klyftorna ökar och de relativt fattiga har blivit dubbelt så många sedan 1995.

– Sa du 1995?

– Ja?

– Om jag inte minns fel har Alliansen bara styrt sedan 2006

– Visserligen, men om du tittar på grafen ser du att klyftorna ökat betydligt snabbare sen de tog makten

– Så valet står inte mellan att öka eller minska klyftor. Det handlar om i vilken takt de ska öka?

– Eh, ja.

– Låter spännande. Kan du inte berätta mer om det här med partipolitik?

– Visst. Det råder också en viss oenighet om i vilken takt vi ska sälja ut våra gemensamma tillgångar, hur  segregerat skolsystemet ska vara samt om det är bra eller bara halvbra med profit i välfärden. Sedan tycker vi också att Datorteket var trevligare än Fas3

– Det sista kan jag visserligen hålla med om även om jag aldrig haft någon större användning av mitt datorkörkort. Men jag funderar ändå på en sak.

– Ja?

– Om allt ändå går åt helvete är det kanske lika bra att behålla det där extra hundralapparna Alliansen stulit från fattiga och sjuka?

– Egoist!

– Antingen det eller starta en väpnad cell

– Kommunist!

To be continued…

Ådalen 31

Reblogged from Skumrask:

Idag är det åttitvå år sedan skotten i Ådalen. Händelsen har alltid haft en plats i mitt liv. Min fars släkt har brukat skog längs Ångermanälven så länge någon känner till. Det var släktingar, deras vänner och kollegor som gick i den där demonstrationen som slutade med att militär sköt ihjäl fem arbetare, på order från polisen.

Men jag ska inte vara nostalgisk.

Läs mer… 97 fler ord

Okreativt sommarprat

Ni som är minsta intresserade av okreativt (icke)skapande, eller dub som det egentligen heter, bör kolla in denna övning.

Istället för Daft Punk

Det finns de som på fullaste allvar tror att Juan Atkins är Gud. Det är han troligen inte. Däremot finns en del sanning i påståendet att Atkins uppfann techno tillsammans med skolkompisarna Derrick May och Kevin Saunderson i den lilla hålan Bellville med knappa 4 000 invånare några mil utanför Detroit. Enligt May var techno egentligen ett misstag. Som om George Clinton, Kraftwerk och en sequencer hade fastnat i en hiss och fördrivit tiden med att göra musik ihop. Sedan dess har misstaget förvandlats till väldens mest demokratiska musikform och särskilt Juan Atkins fortsatt vara en av genrens allra största. Under eget namn eller som Cybotron, Model 500 eller Infiniti.

Det är intressant nog att han släpper ett album. Att han dessutom gör det tillsammans med en annan legend, Moriz von Oswald, gör inte saken sämre. Det är inte första gången Atkins och von Oswald gör musik tillsammans. Atkins medverkar på två av spåren på dubbeltolvan 3MB Feat. Magic Juan Atkins från 1992. Men nu rör det sig om ett helt album, Borderland.

Jag vet inte vilket annat konstnärligt samarbete som skulle kunna göra mig lika upphetsad. Kanske om Margaret Atwood och Michel Houellebecq skrivit en bok tillsammans. Eller om Rainer Werner Fassbinder återuppstått från de döda och gjort en film med Hilary Swank i huvudrollen. Eller om någon fått för sig att bygga anfallsspelet kring Zlatan och Leo Messi. Eller förlåt, det funkade ju inte. Men Borderland gör det definitivt. Jag tänker inte beskriva hur det låter. Vill istället bara öppna fönstret och vråla: ”Hallå världen, kan du stanna upp en vecka eller två. Jag måste lyssna på musik”. Jag är säker på att världen kommer att förstå.

Nu ska jag dock erkänna något som kommer att få mig käppjagad från stan av technopuritaner i trainers, munkjackor och rakade huvuden. Jag tycker nästa lika mycket om Smash TVs nya album Noise & Girls. Flera vackra duetter över riktigt djup house från en av de mest underskattade akterna i branschen.

Jag är dessutom den ende i världen som tycker att Thåström var som bäst när han bodde i Amsterdam och hade ett band som ville låta som Einstürzende Neubauten. Eller förlåt. Det kan finnas en till. Thåström själv. Inte bara låter hans solokarriär alltmer som det där bandet från Amsterdam. Han har dessutom nyligen gett ut en ny skiva med Sällskapet som är en direkt fortsättning på Peace, Love and Pitbulls. Det nya albumet heter Nowy Port och ”Såg dom komma” är den bästa låt han varit inblandad i sedan ”Kort biografi…”. Jag blir så glad över allt depp, brus och metalliska klanger han åstadkommer tillsammans med Niklas Hellberg och Pelle Ossler att jag inte ens bryr mig om att Bruno K Öijer läser en dikt på en av låtarna.

Malmöduon Minilogue är aktuella med albumet med det extremt träffsäkra namnet Blomma. Halva skivan låter ungefär som Minilogue brukar göra och andra halvan låter just som en blomma som precis slagit ut i vårsolen. Tror du mig inte? Sätt tänderna i 45 minuter långa ”E De Nån Hemma?” och återkom. Vårens allra bästa låt har dock Kryptic Minds tillsammans med uppkomlingen Killawatt åstadkommit. ”Reaching Through” låter som Basic Channel på dunderhonung. Vilket alltså är ett bra betyg.

Ur Arbetaren #19 2013