Kommer du ihåg TTIP?

iovk8sieu1j9yw-1

För några veckor skrev jag om ”frihandelsavtalet” TTIP och de privata processer som kallas ISDS och ger företag rätt att stämma länder när de menar att profit uteblivit. Glädjande nog har det varit en hel del diskussion kring detta på sista tiden. Både i media och bland politiker. Ett exempel är är en interpellation från Vänsterpartiet. Jonas Sjöstedts fråga till Carl Bildt är en bra sammanfattning av vad det handlar om. Han skriver bland annat:

Det som kanske särskilt är oroväckande är att det innehåller möjligheter för företag att kräva kompensation av stater för utebliven vinst, så kallade ISDS-klausuler. Liknande klausuler har använts av Philip Morris för att stämma Australien när de ville ha hårdare tobakslagar. Vattenfall hänvisade till sådana klausuler när de krävde kompensation av Tyskland för att de efter Fukushima vill avveckla kärnkraften. När Slovakien ville reglera vinstintresset i sjukförsäkringen stämdes de av företaget Achmea eftersom deras framtida vinstmöjligheter då påverkades.

 


Stöd Pressoffensiven

Malcolm1

Om du inte ser upp kommer tidningarna att få dig att hata de som blir förtryckta och älska de som förtrycker
Malcom X

Jag vågar påstå att Arbetaren är en oberoende tidning. Med oberoende menar jag främst en sak: det är du som läser dessa rader som är vår uppdrags­givare. Ingen annan. Det är på ditt uppdrag vi tar reda på fakta, gör intervjuer, tar bilder och sammanställer informationen till artiklar. Vårt uppdrag som journalister är att granska samhället åt dig. Här på kultursidorna är uppdraget mer specifikt att genomskåda de berättelser, lögner och ideologiska konstruktioner som beskriver vårt samhälle.

Vi har visserligen en ägare som har förväntningar på tidningen. Men vi arbetar helt självständigt och vår ägare påverkar inte innehållet på något vis. Det finns heller ingen affärsidé bakom Arbetaren. Syftet är att ge ut en tidning, inte att tjäna pengar. Vi har knappt ens några annonser, något som brukar påverka tidningars innehåll, vad än de tidningarna påstår om detta själva.

Faktum är att Arbetaren, precis som alla andra oberoende tidningar, är rena förlustaffären. Det är inte bara så att det kostar mycket pengar att trycka, att ha redaktionslokaler och att ha anställda. Bra journalistik är dyrt. Det kan ligga veckor av arbete även bakom en kortare artikel. Det kostar, framför allt i form av tid, att granska och gräva fram sanningar.  Särskilt med tanke på att många har intresse av att dölja samma sanningar och att dessa dessutom har gott om både pengar och andra resurser. Det kostar att ta reda på hur det verkligen ligger till. Gör vi inte detta är vi, och därmed också våra läsare, hänvisade till att i stället bara gissa och tycka.

I en tid med ökade klassklyftor, miljöförstöring, diskriminering, globala orättvisor, krig, hårdföra borgerliga regimer och fascister på gator och i parlament är en oberoende press viktigare än någonsin. Det behövs alternativ till de borgerliga perspektiv som helt dominerar svensk media. I Sverige har vi dessutom ett situation där arbetarrörelsen har gjort sig av med en stor del av sina egna tidningar. Många mediaföretag ägs istället av intressen som enligt mig lika gärna skulle kunna sälja kylskåp. Det är till och med så illa att vissa har som affärsidé att sälja sina läsare åt olika annonsörer.

Men som tur är finns det alternativ. Ett av dessa, Fria Tidningar, har precis dragit igång en kampanj som de kallar Pressoffensiven. Du hittar den på Facebook eller på #Pressoffensiven. Den handlar om vikten av att ha fri och oberoende press, men också om att detta faktiskt kostar. För 47 kronor i månaden kan du hjälpa till att se till att Fria Tidningar fortsätter att komma ut.

Så stöd din oberoende favorittidning. Oavsett om det är Arbetaren, Fria Tidningar eller någon annan. Oavsett om du är läsare eller har andra intressen i tidningen. Det här är nämligen minst lika mycket en uppmaning till alla som äger eller driver tidningar. Oberoende journalistik kostar. Det måste den får göra. Och vi borde vara beredda att betala priset. För det är ju som Antonio Gramsci brukade säga: sanningen är alltid revolutionär.

Ur Arbetaren #15-16 2014


Allt du ville veta om somaliska pirater som du inte fick reda på när du frågade Hollywood

x8fv91ae0f4yph

Häromdagen publicerade tidningen Atlanta Black Star en artikel med sju fakta om somaliska pirater som nyanserar schablonbilden av skurkaktiga afrikaner som stjäl från hederliga västerländska affärsmän.

Europeiska fartyg förorenar Somaliaska farvatten
Europeiska fartyg har dumpat massor av avfall från fabriker och sjukhus, i vissa fall radioaktivt sådant, i somaliska farvatten. Detta blev mycket uppenbart efter tsunamin 2005 då hundratals läckande tunnor flöt i land.

Europeiska fartyg tjuvfiskar i somaliska farvatten
Tonfisk, hummer, räkor och andra havslevande djur till ett värde av 300 miljoner dollar tjuvfiskas på somaliskt territorium varje år. Detta har inneburit både svält och att lokala fiskare förlorat sitt levebröd.

Somaliska pirater skyddar somaliskt territorium
När Somalias statsmakt kollapsade 1991 passade många främmande aktörer på att både stjäla och dumpa miljöfarligt avfall i landet. I enlighet med Förenta nationernas havsrättskonvention sträcker sig Somalias territorium 12 sjömil från landets kust. Samtliga kapningar har utförts inom detta territorium.

Många ”pirater” är i själva verket fiskare
Fiskare som försöker hindra och störa Europeiska fartyg som tjuvfiskar eller dumpar avfall anklagas ofta för att vara pirater. Eftersom det inte finns någon somalisk flotta har fiskarna bildat en nationell kustbevakning.

Piraterna har en hederskod
Enligt denna är det strikt förbjudet att skada någon i besättningen på de fartyg som hindras, avvisas eller beslagtas

Sjöröveri är Somalias största inkomstkälla
Sedan fiskenäringen kollapsat till följd av tjuvfiske och föroreningar har fler och fler fiskare tvingats övergå till sjöröveri för att kunna överleva.

Media- och kulturindustri framställer somaliska pirater som blodtörstiga vildar
Exakt hur rättvis eller orättvis denna bild är har jag givetvis svårt att avgöra. Med stor sannolikhet är den kraftigt vinklad. Helt klar är däremot att Hollywoods propagandafilm i ämnet inte är helt sanningsenlig


Supervalåret: Göran har en mardröm

9ugu9xulao16qg

Göran Greider har en mardröm. Att Feministiskt Initiativ får 3,5% av rösterna och nästan kommer in i riksdagen.  Dessa röster skulle i såna fall vara ”bortkastade” och kanske leda till att  regeringen Reinfeldt sitter kvar. Visst, det är ett tänkbart scenario. Men vilka röster är inte bortkastade?

En röst på Socialdemokraterna som bildar regering med Miljöpartiet eller ännu värre, Folkpartiet?

En röst på Socialdemokraterna som bildar regering ensamma men som driver ungefär samma politik som Alliansen?

En röst på Vänsterpartiet som kompromissar bort sin politik får några ministerposter?

Den enda röst jag kan personligen kan tänka mig inte skulle vara bortkastad är en röst på ett litet radikalt vänsterparti som befinner sig i vågmästarställning och utnyttjar denna position hänsynslöst. Gärna ett uttalat anti-kapitalistiskt parti med bred representation inom vänstern. Som Enhedslisten i Danmark.

Är det då meningslöst att rösta på FI eller V? Är det meningslöst att rösta överhuvudtaget?

Nej. Politik är ingen skönhetstävling där snyggast partiprogram vinner. Det handlar om att få upp frågor på agendan för att sedan genomföra förändringar.  FI skulle mycket väl kunna lyckas introducera en rad feministiska frågor och sedan påverka realpolitiken bara genom att visa att de har ett stort stöd. Det skulle tvinga andra partier att ta hänsyn till deras frågor, oavsett om de får 3,5% eller får 4,5% och kommer in i riksdagen.

Dessutom utgår statligt partistöd redan vid 2,5% av rösterna i riksdagsvalet. Sverigedemokraterna fick exempelvis partistöd efter att ha fått 2,9% i valet 2006 vilket givetvis hjälpte dem i valrörelsen 2010. Grundstödet är drygt 6 miljoner per år sedan tillkommer pengar beroende på antal röster eller mandat. Givetvis skulle partistödet öka förutsättningarna för FI att komma in i riksdagen 2018.

Så även en röst på ett FI som får över 2,5% kan vara meningsfull, åtminstone för alla som ser politik på lite längre sikt än bara nästa riksdagsval. Ja, om du gillar deras politik alltså.


Luffarsäkerheten revisited

Uppsatsen

Jag är ju som bekant mer eller mindre besatt av fenomenet ”luffarsäkerhet”. Det finns få saker som säger så mycket om samtiden. När jag sist tittade närmare på luffarsäkerhet upptäckte jag dessutom att ingen riktigt kan svara på vad ”ideologi” är. Så jag har beslutet mig för att ta reda på det. Det kommer att bli det mest omfattande jag någonsin skrivit. Återkommer med en rapport i september.

 

 

 


Supervalåret: sosseriet goes normcore

vuzhdpkl9eevyy-1

För några dagar sedan skrev Patrik Lundberg mycket bra om fenomenet normcore och det klassförakt som uttrycks när hippa medelklassmänniskor försöker klä sig så konstlat omedetvetet som möjligt.

Jag skriver ”försöker” och ”konstlat” för det är ju inte så att arbetarklassen skulle ha dålig smak. Tvärtom. Alla vettiga stilgrepp, moden och subkulturer är stulna från arbetarklassen. Läs gärna Dick Hebdiges Subculture: The Meaning of Style för en akademisk redogörelse för fenomenet.

Lite hade jag väl anat att normcore skulle få en mäktig tillskyndare inom politiken, nämligen Sveriges socialdemokratiska arbetareparti. Partiet inför enligt Dagens Industri kavajförbud under valrörelsen.

Att ”klä ner sig” är inte ovanligt i politiska sammanhang. Ett perverst exempel är de akademiker och politiruker som i jakt på någon sorts arbetaridentitet börjar bära arbetskläder och grova skyddsskor. Inför förra valet lanserade moderaterna en klädkod där medarbetarna uppmanades lämna slipsar, pärlhalsband och minkpälsar hemma.

Vad sossarna hoppas uppnå genom att klä ner sig vet jag inte. Men det finns troligen få effektivare sätt att visa förakt för väljare genom att klä ut sig och för arbetarklassen genom att utgå från att den inte kan uppskatta en stilig kavaj.

 


Disco eller döden

 

 

crass-3

 

Bidrar med en mix och en mash-up mellan legendariska hippiepunkbandet Crass och Gilles Deleuze. Som vanligt på Throw Me Away

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 90 andra följare

%d bloggers like this: