Den senaste i raden professionella sociala turister, eller postkolonisatörer som många föredrar att kalla dem, är modebloggaren Mogi. Hon ska, på uppdrag av Aftonbladet, spendera 3770 kronor under två veckor eftersom hon av någon anledning fått för sig att det är så mycket någon som går på a-kassa gör av med under motsvarande tid.
När hon flyttar hemifrån kommer hon att upptäcka att de flesta vuxna människor måste betala hyra, elräkningar och sådana saker. Vill det sig riktigt illa har Alliansen dessutom hunnit avskaffa a-kassan helt och hållet.
Men Mogis verklighetsförankring är inte så intressant i sammanhanget. Däremot är jag nyfiken på Aftonbladets. Vad är poängen med att låta någon låtsas att a-kassan innebär 270 spänn om dagen att fika för och samtidigt köra en seriös artikelserie om arbetslöshet. Vill de ”snacka med kidsen” eller tror de på allvar att sånt här trams ökar förståelsen för hur det är att vara arbetslös?
Skulle Aftonbladets läsare få ökad förståelse för hur det är att vara funktionshindrad om de låtit Mogi köra några varv med en rullstol? Och vad är nästa steg? Att följa upp artiklarna om Vellinge med att låta en modebloggare känna på hur det kan vara att inte få sova över hos en kompis?
Varför inte ta steget fullt ut och fylla resebilagan också? Jeepsafari genom Nyfors. En nothing-at-all-inclusvie utslussningsbarack i Lindängen. Rika turister som ligger med helt vanliga människor i Biskopsgården. Tiggeri tillsammans med kända modebloggare och hemlösa rumäner på tunnelbanan. En guidad stadsvandring mellan soc, systemet och gropen i Högdalen Centrum. Det skulle kunna bli årets julklapp.
På internet (och en hel del andra ställen) är det vanligt med så kallade disclaimers. Det är en sorts friskrivningsklausuler där avsändaren frånsäger sig olika typer av skyldigheter och ansvar. Det handlar ofta om att inte lämna någon garanti för att innehållet är korrekt, fullständigt eller ens användbart.
Jag tycker det är en slapp och ansvarslös hållning och vill därför göra precis tvärtom, nämligen ta på mig allt ansvar. Så varsågoda:
Allt som står på fredrikedin.wordpress.com är sant. Jag garanterar också att du kommer att bli 100% nöjd med varje inlägg. Om du trots allt känner dig otillfredställd, upprörd eller till och med arg efter ett besök här hjälper jag dig gärna att förlägga din ilska och dina destruktiva begär där de hör hemma, nämligen i det borgerliga samhället och dess förslavande underordning.
Vi tar väl några citat till då. Tack alla ni som bidrar till samlingen. Fortsätt gärna med det!
Var och en blir tillfrågad om sin åsikt i varje enskild fråga för att förhindras att ha en åsikt om helheten.
Raoul Vaneigem
Those who have nothing have only their discipline
Alan Badiou
Vi använder oss av en tjänst som redan existerar utan att betala vad som kunde varit en struntsumma om den inte kontrollerades av profiterande frossare. Och ni kallar oss kriminella.
The Mentor
Absorb what i useful, reject what is useless
Bruce Lee
If you can get power, grab it. Do whatever is possible.
Slavoj Zizek
Jag gör vad som helst för pengar, till och med jobbar
Kaisa-Leena Piltti
If they are innocent, they deserve all the more to be shot
Bertolt Brecht
Americas worst nightmare. A nigger with a library card.
Brother Mouzone
It is only when there is class struggle that there can be philosophy
Mao Zedong
The purpose of an open mind, like having an open mouth, is to close it upon something solid
Gilbert Keith Chesterton
När jag gjorde min lista över de bästa 00-tals filmerna glömde jag helt bort några favoriter. Som Monster där Charlize Theron gör en fantastisk insats och bildar årtiondets vackraste kärlekspar tillsammans med Christina Ricci. Och Gus van Sants Elephant, detta lågmälda högstadieepos.
Båda filmerna hade varit med och tampats om platserna åtta till tio iallafall.
Sen kanske jag borde nämna Metallicas terapirulle Some Kind of Monster också (särskilt bonusspåren), med då är vi inne på dokumentärer och då måste jag säga Grizzly Man och Darwin’s Nightmare också, så jag struntar i det.
Jag återkommer garanterat om några dagar med en ytterligare reviderad lista. Eller så gör jag som en vän, utnämner Aguirre till alla årtiondens bästa film.
Moderaterna har verkligen fattat det här med sociala medier. Jag gissar att det är bland annat därför de kallas ”nya”. Anton Abele uppmärksammades för en tid sedan. En annan som varit i farten är riksdagsmannen Hans Rothenberg som ger begreppet punschliberal helt nya dimensioner.
Men Youtube -kampanjerna är inte bara tokroliga utan ett led i en smart strategi. Regeringen föreslår inom kort att spärren för personval sänks från 8% till 5%. Jag kan avslöja att detta bara är ett första steg. Enligt mina källor kommer regeringen också föreslå att det delas ut var sitt mandat till de tre politiker som har flest träffar på sina personvalsfilmer på Youtube.
Men jag är ledsen Anton och Hans. Ni kommer inte att ha en chans. I jämförelse med den nyaste av de riktigt gamla moderaterna står ni er fortfarande slätt. Bara en sån sak som att låta Staffan Hildebrand skänka den nutidshistorisk tyngd är genialisk. Nu väntar jag bara på att någon av de röd-gröna pr-genierna som Robinson-Jan-Emanuel eller den där killen från Doktor Kosmos ska kontra.
00-talet summeras på sina håll och jag vill såklart bidra med min egen lista över decenniets bästa filmer. Men först av allt vill jag nämna några filmer som jag inte riktigt förstått eller till och med ogillat, men som många andra hyllat:
Requiem for a dream (jag gillar dig Darren Aronofsky, men du kanske inte skulle tagit emot det där stipendiet från Föräldraföreningen mot narkotika), De ofrivilliga (som Killingänget fast utan humor), Amelie från Montmarte (kulturtantsnusk) och Sagan om ringen (som Braindead utan Braindead och typ allting annat som får mig att engagera mig i en film).
Sådärja. Då är det dags för några filmer som jag tyckt mycket om och som nästan är med på listan. Thank You For Smoking, Morvern Callar, Der Untergang, Irreversible, City of God, Sin City, Snatch och Oldboy.
10 – No Country for Old Men (2007)
Det finns två tillfällen när jag älskar bröderna Coen. När de låter allt vara buskis, som i Big Lebowski, eller när ingenting är buskis, som i Millers Crossing. No Country for Old Men är helt klart ett exempel på det sistnämnda. De lyckas faktiskt koka filmen lika hårt som Cormac McCarthys bok. Och det vill inte säga lite. Jag växlar mellan att vara lite rädd för psykopaten och att vilja ha en sån där tantfrisyr.
Dessutom spottas det ut repliker till höger och vänster (vars kred i de flesta fall bör tillfalla Cormac McCarthy) som jag skulle byta en kroppsdel mot att ha skrivit. Som de här:
- If I don’t come back, tell mother I love her.
- Your mother’s dead, Llewelyn.
- Well then I’ll tell her myself.
9 – Donnie Darko (2001)
Att sjunka ner i en biofotölj, träda in i någons annans fantasi och köpa varenda detalj hur bisarr den än må vara är bland det bästa som går att vara med om. Donnie Darko bjuder på just en sådan verklighetsflykt. Den ena osannolika händelsen efter den andra upplevs som självklara. Det är inte ens konstigt att pojken har en grotesk kanin som heter Frank som ledsagare. Extra plus till Patrick Swayze som gör sin livs roll som filmens slemhög.
8 – Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)
Det tog ungefär en halvtimme att komma över chocken att Jim Carey var riktigt, riktigt bra. Sedan rullade det på. Jag har alltid gillat Nietzsche, Charlie Kaufman, Kate Winslet och extremt avancerad teknologi i lo-fi-tappning så att den här filmen skulle vinna mitt hjärta kan ha varit det mest förutsägbara som hände under 00-talet. Ska också villigt erkänna att Lacuna Inc varit en stor inspirationskälla under arbetet med Metropia.
7 – The Royal Tenenbaums (2001)
Trots att filmen inte är humoristisk i traditionell mening är Royal Tenenbaums bland det roligaste jag sett. Särskilt Owen Wilsons karaktär, den vilsne, avundsjuke unge mannen som skriver psykedeliska westernromaner. Scenen där han sitter under en bild på några bisarra typer på fyrhjuliga motorcyklar och inte gör något annat än att se så där dum ut som bara han kan göra är kanske filmhistoriens roligaste scen.
6 – Memento (2000)
Många håller Eastern Promises som den ultimata tatueringsporrfilmen. Men de har fel. Det är givetvis Memento. Filmen handlar om en man som varit med om något fruktansvärt. Problemet är bara att han inte vet vad eftersom han förlorat sitt långtidsminne. Tillståndet huvudpersonen befinner sig i är betydligt obehagligare än händelsen han glömt. Memento är faktiskt ännu läskigare än baklängeskollegan Irreversible.
5 – Good Bye Lenin! (2003)
Good Bye Lenin handlar om en kille vars mamma faller i koma under DDRs sista dagar. För att den partitrogne mönstermedborgaren inte ska få en chock när hon vaknar till liv igen rekonstruerar sonen DDR kring hennes sjukbädd. Inte bara det. Han gör det lite bättre än det egentligen var. Mera som det var tänkt, mindre som det verkligen blev. Som ett rikt och välfungerande samhälle där alla människor är lika mycket värda. I sonens version flyr människor givetvis från väst till öst, istället för tvärtom, när muren faller.
Good Bye Lenin är inte bara rolig utan också tankeväckande. Slavoj Zizek har sagt att det skulle vara omöjligt att tänka sig en nazistisk version av både ostalgi (naztalgi?) och filmen (Good Bye Hitler?). Ett DDR där allt fungerade som det var tänkt hade nämligen varit ett riktigt fint samhälle. Ett Nazityskland där allt fungerade som det var tänkt hade däremot varit ännu värre än i verkligheten. Och det vill inte säga lite.
4 – Mulholland Dr (2001)
Vet inte hur många gånger jag sett den här kärlekshistorien som eventuellt inte har en linjär handling. Vet inte om jag blivit klokare för det. Jag antar att det skrivits hundratusentals b-uppsatser i filmvetenskap om vad Mullholland Dr egentligen handlar om. Jag antar också att diskussionen kommer att överleva filmen. Som om inte det var nog bidrar David Lynch själv med en lista på saker man kan tänka på när man ser filmen – i stil med ”lägg märke till morgonrocken, askfatet och kaffekoppen” – för att lätta lite på mystiken. Eller är det kanske tvärtom?
Men strunta i det. Mullholland Dr är en av de där filmerna man kan se flera gånger trots att man inte fattar vad den handlar om. Förlåt, jag menar förstås tack vare att man inte fattar vad den handlar om.
3 – Der Freie Wille (2007)
Sugen på tre timmars kompakt ångest och mardrömmar i veckor efter det? I såna fall är ”Den fria viljan” filmen för dig. Den handlar om en sadistisk våldtäktsmans försök att leva ett hyfsat normalt liv. En av Tysklands absolut bästa skådespelare, Jürgen Vogel, är lysande i huvudrollen. Det går inte att distansera sig. Det är bara att kliva in i psyket på en man som begått avskyvärda brott och desperat kämpar mot sitt eget öde. Oerhört smärtsamt. Jürgen Vogels insats är helt klart 00-talets starkaste rollprestation.
Filmen passerade mer eller mindre obemärkt förbi i Sverige. Men se Den fria viljan. Om du orkar.
2 – The Wrestler (2008)
Skräckfilm behöver inte innebära att det händer något ovanligt, abnormt eller avvikande. Det kan vara ännu läskigare när det inte händer något särskilt. Jag vaknade jetlaggad tidigt en morgon och såg The Wrestler två gånger på raken. Jag grät båda gångerna. Ena gången för att det var så uppenbart att det handlade väldigt mycket om Mickey Rourke själv. Andra gången när jag förstod att den riktigt stora katastrofen varken är den trasiga relationen med dottern eller hjärtoperationen utan att allt fortsätter precis som vanligt.
1 – Fight Club (1999)
Ok, den här filmen är formellt sett inte från 00-talet. Den hade svensk premiär några dagar innan Y2K. Men ingen annan film, eller annan företeelse för den delen, beskriver 00-talet så perfekt som Fight Club. Känslan av alienation. Av att världen är på väg åt helt fel håll. Av att vilja starta ett upplopp eller till och med krascha en större högst symbolisk byggnad.
Det var egentligen bara en sak jag var besviken på när jag kom ut ur salongen. Det var sista föreställningen för kvällen så jag kunde inte gå direkt ut till kassan, köpa ny biljett och se den en gång till. Det kanske är bäst att hoppa över amatörpsykologin. Killen dödar faktiskt sin pappa, ligger med sin mamma och spränger en massa fallosar i luften till tonerna av Pixies ”Where is my mind”. Vågar inte tänka på vad Dr Freud hade kunnat göra med den patienten.
Frågan är om inte Fight Club kommer att beskriva även nästkommande tio år. Åtminstone mina. För jag är fortfarande Ikeapojken. Mitt liv är a copy of a copy of a copy of a copy, men jag kommer troligen inte att dö av insomnia. Men jag vill fortfarande vara skitsnygg, slå folk på käften och spränga banker och försäkringsbolag i luften.
Den fina programmet Kino i P1 har dystopi-tema den här veckan. Det blir Metropia i allmänhet och dystopier i synnerhet. Eller om det var tvärtom. Det blir också några ord på vägen från yours truly och två riktigt begåvade personer, Tarik Saleh och Stig Larsson.
Det är nu helt klart att Metropia har biopremiär fredagen 27 november. Så boka in i kalendern, gå och se den och berätta vad du tycker. Jag har faktiskt inte hunnit se dem själv, men hoppas få tillfälle inom kort.
Det har varit en lång resa. Jag skrev det synopsis som ligger till grund för filmens manus våren 2003. Sedan dess har filmbyråkratins ekorrhjul snurrat sakta men allt säkrare i takt med en massa begåvade personers outtröttliga steg. All heder år er som kämpat med filmen under den här tiden.
Det har såklart funnits många versioner av manuset och det finns säkert material till sju filmer eller två säsonger tv-serie till. Så om du läser det här David Simon, ring mig! Ett tag hade en hund, Cross Dog, huvudrollen. Mer om detta någon annan gång.
Det är svårt att säga exakt var och när Metropia föddes. Alla inblandade har sina inspirationskällor, referenser och utgångspunkter. Men om jag bara får nämna en måste det bli kortfilmen Rättssamhället som jag och Martin Hultman gjorde till programmet Fläsk på SVT inför valet 2002. Här finns fröet till Metropia. Det var den här andan, den här känslan och den här världen vi ville skildra. Fast vackrare, mörkare, läskigare, och framförallt, mer.
Här är den i en lite bättre version än den jag länkade till nyligen. Vill också nämna att Tarik Saleh bidragit med en ovärderlig insats vid produktionen av denna film och flera andra.
Det är exakt 20 år sedan Berlinmuren föll och det firas hårt på sina håll. De goda påminner oss om att det fortfarande vimlar av murar, medan de onda bara firar murens fall och, antar jag, att vi på samma gång även gjorde oss av med folkhemmet och ett samhälle där vi åtminstone kunde låtsas att alla var lika mycket värda.
Med tanke på att ungefär hälften av befolkningen röstar på Alliansen, kan man fråga sig om det här med en mur verkligen är en så dålig idé egentligen. Så jag är ledsen om jag stör mitt i festligheterna, men jag har ett litet förslag. Upp med muren igen. Förläng den rakt genom Sverige. Jag kan till och med tänka mig att låta er alliansanhängare välja sida.
Sedan kan ni genomföra ert drömsamhälle bäst ni vill på er sida av muren. Tänk vad härligt. Ni kan ha hur låga skatter ni vill. Bygga hur många nya förbifarter ni vill. Låta vilka krämande skattesmitare som helst tjäna hur mycket de vill på gamla och sjuka. Avskaffa arbetsrätten. Ta bort a-kassan och ersätta den med medlemskap i olika sekter. Ställa jättetydliga krav och ha svenska värderingar. Låta bli att bygga nya bostäder. Ordinera besök på arbetsförmedlingen istället för vård. Vara verkliga. Slumpa iväg hur mycket ni vill av vår gemensamma välfärd. Och så vidare.
Bara fantasin och missunsamheten sätter gränserna. Skillnaden är att den här gången blir ingen oskyldig drabbad. Have fun!
Läs också det här två artiklarna.
Det pågår just nu ett politiskt projekt som syftar till att avskaffa klassamhället. Eller rättare sagt, att slippa prata om det. Tricket är att döpa om det till ”utanförskapet” och påstå att detta utanförskap är något vi väljer själva. Heidi Avellan, ledarskribent på Sydsvenskan skriver att:
Liberalismen har lyft fram individen och sopat undan den konservativa synen, som gäller både till höger och vänster, att vi tillhör det kollektiv vi fötts in i. Med liberalismen kom rätten att välja liv, det är vars och ens drömmar och handlingar som gäller.
Jag kan inte dra några andra slutsatser än att Avellan tycker att exempelvis långtidsarbetslösa och låginkomsttagare får skylla sig själva. De kunde ju valt annorlunda. De som bor i risiga lägenheter i Rosengård kunde valt ett annat boende. Den långtidsarbetslöse kunde valt en annan kompetens och kanske ett annat ställe att växa upp på. Den som inte längre får någon sjukpenning kunde valt ett annat hälsotillstånd. Den som växer upp i ett hem utan studietradition kunde valt andra föräldrar. Och så vidare. De som är längst ner på den allt tydligare skalan har helt enkelt valt, drömt och handlat fel.
Inte nog med det. Avellan påstår också att:
För den som inte kan försörja sig är klassbakgrund en bisak – det drabbar överklass och arbetare lika hårt
Möjligen har hon rätt i det. Men eftersom hon inte nämner något om att riskerna att hamna utan försörjning har en direkt koppling till var och ens position i just de klasssamhället hon helst inte vill tala om blir hennes påstående fullständigt meningslöst. Jag drabbas lika hårt av malaria som någon som bor i Tanzania. Risken att jag drabbas är däremot obefintlig.
Att försöka bli av med klassamhället genom att döpa om det och låtsas att var och en väljer sin position kanske kan verka helt befängt. Men samtidigt förstår jag henne. I en tid då klyftorna mellan människor ökar dramatiskt kanske det vara skönt att slippa prata om det. Särskilt för den som förespråkar att de ska öka ytterligare.
Det här rör sig nämligen om något helt annat är exempelvis Piratpartiets naiva försök att ”inte ta ställning i höger/vänster-frågor”. Det handlar om att inte låtsas om konsekvenserna av den samhällsutveckling hon arbetar för. Det kanske gör det lättare att titta sig i spegeln, men oss lurar du inte.
