Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 


Lyd den här mannens råd (och ge honom sparken)

665x320_janskola

De elever som gick ut nian i våras har gått åtta år i Jan Björklunds skola. 13,1% av dem är inte behöriga till gymnasiet. Resultaten har även på detta område försämrats under Björklunds styre.

Utbildning blir allt mer en klassfråga. Bland barn till akademiker är 5% inte behöriga. Motsvarande siffra för barn till föräldrar som inte gått gymnasiet är 42%. Detta är en mycket medveten och systematisk klasspolitik med syfte att öka klyftorna i samhället. En politik som tyvärr kommer att sätta sina spår lång tid framöver.

De elever som just gått ut skolan får tyvärr aldrig tillbaka sin skolgång. Men snälla, låt inte även nästa generation drabbas av denna utstuderade ondska. Ge mannen på bilden sparken på söndag.


Kultur, alienation, tristess och förtvivlan

004.MANICS

I somras släppte walesiska bandet Manic Street Preachers sitt tolfte album Futurology. Det är en sorts temaskiva om Europa och jag har svårt att tänka mig något som känns mer otidsenligt. Fel band gör fel saker alldeles för sent.

Att vara helt fel ute är å andra sidan Manics största styrka. När bandet slog igenom i början av 90-talet var det dansant popmusik, säckiga jeans, fiskarhattar, ecstasy och Manchester som gällde. Manics bröt mot alla dessa regler och några till. De hade smink, tantfrisyrer, tajta skinnbyxor, pilotglasögon, tatueringar och kom från kolgruvebyn Blackwood med 8000 invånare någonstans i Wales.

Men det var ändå musiken som var främsta anledningen till att bandet kraschade med sin samtid. Minns fortfarande den gången jag stängde av LFOs Frequencies för att spela en av Manics första singlar, Slash ‘n’ Burn. Min dåvarande sambo rusade ut i vardagsrummet och skrek att jag skulle stänga av ”den dåliga jävla hårdrocken” och svor att omedelbart lämna mig om tilltaget upprepades. Det gjorde sitt bästa för att provocera med texterna också, som att sjunga de skrattade när John Lennon blev skjuten, att sjukhusnedläggningar dödar fler människor än bilbomber och att Motown soul är klassförräderi och hjärntvätt. Alla med så kallad god smak hatade Manics.

Själv förstod jag inte hur folk kunde vara så korrumperade av samtidens trender att de missade bandets storhet. Manic Street Preachers var fyra snubbar från landet som drömde om att skapa det perfekta intellektuella arbetarklassbandet. Fyra snubbar som lyckades med just detta. Få har kombinerat svärta, intelligens, desperation och elgitarrer lika fulländat som Manics. Deras tre första skivor är som tickande bomber av klasshat, krossade drömmar och en självdestruktivitet som hotar explodera bara jag tänker på den.

På sätt och vis gjorde den det också. I februari 1995 försvann bandets chefsideolog Richey Edwards för att aldrig mer komma tillbaka. Kanske betydde han inte så mycket musikaliskt. Ryktet sa att hans gitarr inte ens var inpluggad under spelningarna. Men Richey var allt som gjorde Manics unika. Efter han försvunnit förvandlades de säkert förvandlades en av musikhistoriens mest intressanta grupper till maffiga stadiumrockare. Till ett Coldplay med politiskt patos.

Inget fel med det. De har till och med klämt ur sig några riktigt bra låtar med jämna mellanrum. ”If You Tolerate This Your Children Will Be Next” är exempelvis det mest självklara ett band någonsin proklamerat. Möjligen med undantag för Crass ”Do the owe us a living? Of course they fucking do!” och Rhythm and Sounds ”Poor people must work”.

Nu kanske du undrar hur Futurology låter? Den verkar trots allt lite intressant med gästspel av Green Gartside från Scritti Politti och tyska skådespelaren Nina Hoss. Men jag är rädd att du får ta reda på det själv. Jag tänker nämligen inte recensera skivan. Faktum är att jag inte ens vågar lyssna på den. Jag är rädd att jag blivit så gammal, förutsägbar och korrumperad av min samtid att jag ändå inte kommer att förstå.

Ur Arbetaren #36 2014


10 roliga filmer

600full-mars-attacks!-poster

Efter att ha läst andras film-listor slog det mig att jag inte har med några roliga filmer. Ok, en del av filmerna på min lista är roliga. Men de är inte roliga filmer. Så här kommer en till…

The Big Lebowski
Cecil B Demented
Monty Python and the Holy Grail
Tristram Shandy
Braindead
Mars Attacks
The Royal Tenenbaums
Life of Brian
Office Space
Twin Town

 


10 bra filmer

BRAZIL

Fortsätter på gårdagens tema. Den här gången handlar det om tio filmer som på något vis satt sig på hjärnan. Fråga mig nästa vecka och du får andra svar. Och bidra gärna med din egen lista.

1900
Brazil
Berlin Alexanderplatz
Aguirre, der Zorn Gottes
Once upon a time in America
Fight Club
Synedoche, New York
Vanishing Point
Donnie Darko
Apocalypse Now


10 bra böcker

bf9032f53fee728905-0

Blev ombedd på Facebook att lista tio böcker som hängt med mig ett tag. Fick inte tänka för länge eller fundera över vad som är ”rätt”. Så här blev listan. Om du frågar mig igen nästa vecka kommer den att se annorlunda ut. Posta gärna en egen lista.

Birgitta Stenberg – Kärlek i Europa
Margaret Atwood – Oryx and Crake
Chuck Palahniuk – Rant
Kenneth Ahl – Hämndemännen
Ernst Jünger – Psykonauterna
Albert Camus – Myten om Sisyfos
Gertrude Stein – How to Write
Kerstin Ekman – Händelser vid vatten
Manuel DeLanda – A 1000 years of non-linear history
Frantz Fanon – Jordens fördömda


Läst, hört och sett i sommar

GALLERY_SSP_5040

Jag är tillbaka. Hoppas du haft en bra sommar. Själv har jag haft fullt upp. Men lite kultur har det blivit.

Bland annat har jag sett andra säsongen av Weisensee, ett Romeo-och-Julia drama som utspelar under DDRs sista år. Om du gillade första säsongen kommer du inte att bli besviken. Falk lyckas med konststycket att få resten av Stasi att verka sympatiska. Även Rectify är inne på sin andra säsong. Serien i skön southern gothic stil handlar om Daniel som suttit på death row i 19 år, dömd för att ha mördat och våldtagit sin flickvän. Ny DNA-bevisning gör dock att han försätts på fri fot. Det intressanta med serien är att det aldrig är riktigt klart vad dom har hänt eller vem som är skyldig. Rectify är berättat i makligt tempo. Ett avsnitt är en dag i handlingen. När säsong två startar har det inte gått ett år utan en dag. Även berättande är lågmält, vilket gör att de dramatiska scenerna sticker ut ännu mer. Även här misstänker jag att den som gillade första säsongen också kommer att älska andra.

The Killing har precis avslutat sin fjärde säsong. Det regnar fortfarande i Seattle. Linden och Holden har däremot flytta från arbetarklasskvarteren för att istället utreda ett mord på en av stadens rikaste familjer. Joel Kinnaman som varit förfärlig i Johan Falk och Snabba Cash visar att han kan vara riktigt bra när han får seriöst material att jobba med.

Några böcker har det blivit också. Stoner om jordbrukarsonen William Stoner som via ett antal omvägar börjar hamnar på universitetet och täcker allt mellan glödande kärlek till lika glödande klasshat. Slutstation Brooklyn gjorde rejäl skandal när den kom ut 1964 ock handlar om prostituerade Tralala som lever på att ragga upp sjömän och sno deras plånböcker samt Harry som gör sitt allra bästa för att inte sno från den strejkkassa han är kassör för.

Celanders förlag har samlat ett antal korta berättelser av Bertolt Brecht i Historier om herr Keuner. Sjukt bra. Tankekraft har översatt Michel Foucaults föreläsningsserie Biopolitikens födelse. Om du någonsin översatt en enda rad inser du vilket jäkla jobb översättarna Sven-Olov Wallenstein och Gunnar Holmbäck lagt ner. Galna mängder respekt för alla er som orkar göra filosofi tillgänglig på det här viset.

När jag hörde Sleaford Mods första gången föreställde jag mig en socialarbetare som fått nog av klassamhällets baksidor, sagt upp sig för att istället resa runt med buss och vråla ut sitt hat till tonerna av något som låter som The Streets på helt fel mediciner. När jag undersökte saken närmare visade sig att så också var fallet. Själva beskriver de musiken som ”electronic munt minimalist punk-hop rants for the working class and under from Nottingham, UK”. Leta gärna upp videon ”Tied Up In Nottz” som är hämtat från albumet Divide and Exit och dra dina egna slutsatser.

Min allra största idol Margaret Dygas har släppt en ny tolva. Jag har skrivit det förr men det är värt att upprepa. När house är riktigt jäkla bra låter det ungefär som något Margaret Dygas gjort. In Wood är släppt på Perlon, ett av få skivbolag som aldrig någonsin ger ut en dålig skiva.

Ur Arbetaren #35 2014


Partiprogrammet 2014

195lydjelisfwjpg

Inför förra valet spekulerade jag och några läsare kring hur ett intressant partiprogram skulle kunna se ut. Vi kom fram till följande. Jag har gjort några tillägg inom parentes

  • Höga progressiva skatter (men sänkt eller ingen skatt för de som tjänar minst)
  • Omsättningsskatt inom exempelvis finansbranschen
  • Sex timmars arbetsdag
  • Avskaffa momsen
  • Stoppa privatiseringarna (Av vad? Av allt!)
  • Individuell föräldraförsäkring
  • Inga vinstuttag inom vård, skola eller omsorg
  • Statlig skola
  • Studielön
  • Läxförbud
  • Fri tandvård
  • Förbud mot bemanningsföretag
  • Anställ arbetslösa i offentliga sektorn
  • Högre löner inom offentlig sektor
  • Medborgarlön (börja med att gradvis fasa ut det allt mer otidsenliga socialförsäkringssystemet)
  • Jämställda löner
  • Bilfria innerstäder
  • Fri och rejält utbyggd kollektivtrafik
  • Järnvägar istället för motorvägar
  • Grön energi istället för kärnkraft
  • Förbud mot icke-ekologiska livsmedel
  • Vård istället för straff för missbrukare
  • Kriminalpolitik som bygger på vetenskap , inte moral
  • Nej till FRA, ACTA och IPRED (och TTIP och SIDS)
  • Fritt internet med öppna statliga nätverk
  • Frikostig asylpolitik
  • Flyktingamnesti
  • Statligt ägd elkraft, inklusive distribution och drift
  • Statligt ägd läkemedelsproduktion och försäljning med monopol inom basmedicin
  • Utökad kommunal service inom kultur, friskvård och sport
  • Utöka offentlighetsprincipen att gälla all verksamhet som ägs eller finansieras helt eller delvis med offentliga medel.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 94 andra följare

%d bloggers like this: