Förra veckan släppte organisationen Planka.nu en rapport om spärrarna i Stockholms lokaltrafik. De kostar 69 000 000 kronor om året. Det kanske låter konstigt att det spenderas så mycket pengar på att göra resorna krångligare, otrevligare och mer tidskrävande. Men det finns en logisk förklaring.
Lokaltrafiken drivs nämligen av privata entreprenörer med ett vinstintresse. Big deal vem som kör, kanske du tänker. Syftet är ju detsamma, att frakta folk mellan olika platser. Men så är det faktiskt inte.
Det finns en grundläggande skillnad mellan offentlig och privat verksamhet. För ett offentligt ”företag” är pengarna ett medel och verksamheten ett mål. För ett privat företag är det tvärtom. Verksamheten är ett medel och pengarna ett mål. Målet med verksamheten för exempelvis Veolia och MTR är alltså inte alls att köra folk till jobbet utan att tjäna så mycket pengar som möjligt.
Det säger sig själv att tunnelbanan blir annorlunda i privat regi. Det förklarar också varför spärrarna blir allt dyrare och tar upp allt större plats. Det förklarar varför det finns så många brutala kontrollanter som trakasserar resenärer, varför det står låtsaspoliser och hänger innanför spärrarna och varför det sitter reklam precis överallt. Att kunna ta betalt är inte bara viktigare än någonting annat. Det är själva målet med verksamheten.
Samma logik gäller självklart också alla andra områden där vi numera ”erbjuds” privata ”alternativ” som sjukvård, skola, äldreomsorg och så vidare. Den gäller för de gator och torg som glasas in och kallas gallerior. Den gäller hela den samhällsutveckling där offentliga miljöer privatiseras och förfulas, där allt gemensamt är till salu och där alla alltid är kunder. Ingenstans är denna utveckling så tydlig som i Stockholms tunnelbana.
Skumrask 