…med bibehållen lön.
Del I – Icke-frågan
Redan Karl Marx insåg att välstånd inte handlar om hur mycket vi jobbar, utan hur lite vi jobbar. Kortare arbetsdag har alltid varit en viktigt fråga för arbetarrörelsen. Varit. Idag är frågan helt död. Man kan verkligen fråga sig varför.
Vet du hur länge vi haft åtta timmars arbetsdag? Sedan 1 Januari 1920. Det är alltså snart 90 år sedan arbetstiden förkortades senast. Samtidigt har samhället blivit oerhört mycket rikare. Den tekniska utvecklingen har gått framåt på ett sätt som saknar motstycke i historien.
Det borde alltså vara både möjligt och angeläget att korta ner arbetsdagen igen. Att näringslivets företrädare inte är intresserade av kortare arbetsdag med bibehållen lön är inte alls konstigt. Märkligare är det att exempelvis Kommunal, Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraternas kvinnoförbund tagit bort sina krav på sex timmars arbetsdag.
LO är till och med direkt kritiska. Så här skriver några av deras ledande ekonomer i en debattartikel med den bisarra rubriken ”Vi måste skärpa kraven på att folk ska arbeta mer”:
Det är mer modernt att resa krav på en stärkt monarki än att kräva sex timmars arbetsdag.
Artikeln handlar om att det inte är Moderaterna som hotar välfärdsstaten utan det faktum att folk inte arbetar tillräckligt mycket. Det handlar om att ta ansvar. Precis som när vissa LO-förbund tycker att deras medlemmar ska ta ansvar för krisen genom att sänka sina löner.
De som kammar hem bonusar, löneökningar, skattesänkningar, fallskärmar, pigavdrag och svindlande pensioner är säkert väldigt glada för att någon annan ”tar ansvar” för välfärdsstaten. De är säkert också glada för att ingen kräver att de ska vara med och betala i större utsträckning.
Kortare arbetsdag är nämligen ingenting vi kommer att få gratis. Det är något vi måste kräva. Ett första steg är att sätta upp frågan på dagordningen igen.
Jag kommer att återkomma i ämnet en hel del framöver. Avslutar där jag började med Karl Marx (Kapitalet. Tredje bandet s774):
”… frihetens rike begynner i själva verket först där det arbetande som är bestämt av nöd och yttre ändamålsenlighet upphör; det ligger alltså enligt sakens natur på andra sidan den egentliga materiella produktionens sfär. … På andra sidan detsamma begynner den mänskliga kraftutveckling, som är sitt eget ändamål, frihetens sanna rike, som emellertid blott kan blomstra på detta nödvändighetens rike som sin grundval. Arbetsdagens förkortande är grundbetingelsen.”
Skumrask 