The Profit Bay
Sällan har det varit tydligare att cirkusen kring upphovsrätt, fildelning och ”integritet” först och främst är en kamp mellan korkade och smarta kapitalister. Medan de korkade ropar på förbud och hårda tag ser de smarta affärsmöjligheter.
Medan de korkade försöker lagstifta bort teknologisk utveckling säljer de smarta tjänster i svallvågorna. Båda parter är dock intresserade av precis samma sak. Att tjäna så mycket pengar som möjligt. Inga nyheter där inte.
En sådan affärsmöjlighet är – numera – The Pirate Bay. Köpet är i sig ingen skräll. Ett företag köper ett starkt varumärke som fått massor av gratis reklam i media i samband med rättegången. Lite farligt och spännande, som Napster om någon kommer ihåg dem?
Däremot kan man undra hur det står till med piratrörelsen. Hur blev The Pirate Bay en affärsidé, Piratbyrån ett konstprojekt och hur kommer det sig att den enda som numera uttalar sig politiskt är en liberal partiledare som ser ut och låter som en karikatyr av en ungmoderat från Hovås, komplett med trivselvikt, för liten rosa skjorta, fläskkotlettfrisyr och fejkat adelsnamn?
När jag en gång i tiden var med och grundade Piratbyrån var två frågor viktiga. Den ena gällde själva debatten. På den tiden hördes bara en röst. Industrins. Deras pressmeddelanden hamnade mer eller mindre oförändrade i media.
Vi ville ändra på det. Det skulle finnas fler röster än industrins och dess lakejers. Alla de miljontals människor som fildelade skulle också komma till tals. Alla de artister som inte köpte industrins formulering av problemet – att elaka fildelare stjäl från fattiga konstnärer – skulle också få göra sina röster hörda.
Den andra frågan var ännu viktigare. Vi ville göra det till något mycket större än att bara handla om internet. Vi älskade att få påståenden som ”att fildela är som att gå in på Konsum och ta ett paket mjölk utan att betala” slängda i ansiktet. Eller när moderaten Anna König proklamerade att ”piratkopieringen är dock i förlängningen ett hot mot mitt och andras ägande, precis som kommunismen”.
Det var nämligen just precis detta vi ville diskutera. Inte bara äganderätt på internet utan äganderätt överhuvudtaget. Grejen med fildelning var inte att några få saker gick att få tag på gratis, utan att resten av sakerna inte gjorde det. Men kunde vi bryta bojorna på internet så kanske, kanske skulle det vara möjligt att göra det på andra ställen också.
Vi drog paralleller mellan vår kamp för fri kultur och exempelvis kampen för fri kollektivtrafik. Som borde finansieras efter förmåga och utnyttjas efter behov. Eller lust. Eller begär.
Lika lite som att det finns en konflikt mellan fildelare och artister finns det en konflikt mellan de som plankar på tunnelbanan och de som arbetar där. Den riktiga konflikten står, precis som överallt annars, mellan de som profiterar på andras slit och alla vi andra.
Vi snackade om rätten till fri sjukvård, rätten till medborgarskap, rätten till aidsmediciner i tredje världen och så vidare. Vi ville snacka fördelningspolitik på allvar. Vi ville att restan av samhället skulle vara som exempelvis The Pirate Bay.
Nu blev det tvärtom i just det här fallet. The Pirate Bay blev som resten av samhället istället. En annorlunda och spännande affärsmodell. Ytterligare ett sätt för de lite smartare kapitalisterna att tjäna pengar på andras arbete.
De som cashar in är säkert tacksamma mot alla er som kämpar så hårt för att avpolitisera fildelningsfrågan (ni vet vilka ni är) och därmed gjort köpet tänkbart. Ni som devalverar fri kultur till att innebära att jag kan slippa reklam mellan låtarna om jag betalar en slant.
The Pirate Bay kan ni göra precis vad fan ni vill med. Kampen för en bättre och vackrare värld går däremot inte att sälja. Den fortsätter någon helt annanstans utan er. Hej då grabbar och tack för joltcolan.
Samtidigt kan man hoppas på att köpet blir en ögonöppnare för alla de som tänkt sig att ”någon annan” ska upprätthålla en kultur/rörelse som egentligen bygger på allas deltagande. Med andra ord att det problematiska i centraliseringen av fildelningskulturen kring TPB får mer uppmärksamhet, att en vilja att decentralisera faktiskt växer fram spontant. Liknande tankar uttrycks av t.ex. Marcin: http://marcin.webbop.fi/post/58572
Samtidigt tycker även jag att det är djupt beklagligt att piratrörelsen, som jag förut tänkt på som en motståndsrörelse, även den märkbart påverkats av högervridningen i Sverige och Europa under de senaste åren.
Även om jag fattar vad du menar tror jag det är få som har haft några illusioner om TPB upprätthållare av nånting än en tjänst för fildelning. Åtminstone inte bland dem som har haft insyn i ”piratrörelsen”.
För övrigt är det där svamlet Marcin håller på med just vad jag syftar på med avpolitisering av fildelning. Och visst, vi kan kalla det högervridning också, för det är ju precis vad det innebär i praktiken.
Jag tycker att man t.ex. i den störtflod av besvikna kommentarer till de senaste dagarnas blogginlägg från TPB kan märka att väldigt många av de ”vanliga” fildelarna runtom i världen faktiskt sett TPB som en symbol i första hand och en tjänst i andrahand. De allra flesta som använder TPB regelbundet har nog ingen insyn i piratrörelsen. Alla besvikna människor bland dessa verkar inte direkt vara besvikna för att tjänsten kanske kommer förändras, utan för att de tycker att TPB sålt ut sig brutalt. Jag tror det är fel ände att börja i att utgå från vad aktiva och välartikulerade (”framstående”) pirater tycker om det hela för att skaffa sig en bild av TPB-köpets betydelse.
Jag har inte läst några kommentarer. Så du har säkert rätt. Och hursomhelst. Oavsett om folk är besvikna eller inte får vi andra driva frågorna vidare.
Fredrik, jag förstår inte riktigt vad du har uppfattat att försäljningen omfattar. Utöver domännamnet alltså. Hur går det ens att fälla en dom över de annonserade manövrarna, när hela bilden inte ens står klar? Det blir liksom föga materialistiskt att fixera sig vid vem som kontrollerar ett domännamn eller ett varumärke. Tracking-funktionen omfattas ju inte av affären, utan den decentraliseras i stället.
Återigen en dyster bekräftelse på att det saknas äkta ideér. Det är lättare att vara motståndare till något än att skapa en egen vision om något bättre. När motståndsrörelsen ropar ut sitt missnöje mot den stora draken är det enbart ett skrik i avundsjuka på att vara underordnad och berövad på inflytande och framför allt en avundsjuka på tillgångarna i form av stålar. Ropet efter större frihet är inget än ett rop efter mera pengar.
Ja klart dom jobbat dygnet runt i åtta år och gjort så sjukt mycket bara för att få en chans att sälja ut allt, kan du inte förklara hur det är tänkt att dom ska lura ut pengarna från fonden som startas?
Rasmus:
Jag tror försäljningen i huvudsak omfattar något ännu mindre materiellt än domännamnet, nämligen ”varumärket” TPB. Inte helt ovanligt att kapitalister köper och säljer immateriella ”tillgångar” till varandra. Detta förfarande gör knappast mig mer eller materialistisk.
Själva praktiken – det viktiga i sammanhanget – fortsätter givetvis nån annanstans. Det var just detta jag syftade på när jag skrev:
The Pirate Bay kan ni göra precis vad fan ni vill med. Kampen för en bättre och vackrare värld går däremot inte att sälja. Den fortsätter någon helt annanstans utan er. Hej då grabbar och tack för joltcolan.
Sedan handlade mitt inlägg kanske inte så jättemycket om själva affären utan om den systematiska avpolitiseringen av ”piratrörelsen” som gjort affären tänkbar överhuvudtaget.
Lars:
Särskilt mycket pengar behövs egentligen inte. Men jag tror att om alla hade sin försörjning tryggad utan koppling till lönearbete, då skulle det börja hända grejer.
Krs:
Varför i all världen skulle jag bekymra mig om vad som händer med fonden, om de som jobbat så mycket får betalt o s v? Förklara gärna. Och vem fan jobbar inte dygnet runt?
texten understryker: det handlade aldrig om ”grabbarna” och det är vi alla glada för, inkl. grabbarna själva.
idén är fortfarande att afket ska bli mer som internet och inte det omvända. kapitalet köpte loss det som borde ha lossnat från rörelsen för längesen…jag ser inget dåligt med det, möjligen ett trist mönster vi är dåliga på att kringgå och det är kanske just det som är kampen. nångång stöter man alltid på kapitalister som ”räddar en”, det är inte märkligt. det är en metod. skönt att det finns krafter som håller isär det vi vill och vad som bör göras. tusen tack till Fredrik som på nåt underligt vis alltid håller rätt kurs.
(det är inte kört för det, dom kan fortfarande segla till sydpolen och bränna skeppet och miljonskaten i direktsändning.
))
jag skulle t.o.m kunna tänka mig att betala en biobiljett för det konstprojektet
Helt riktigt. Det är praktiken som är intressant. Och att ta den till en kollektiv nivå och knyta ihop den med andra liknande praktiker.
Och det konstprojektet hade jag kunnat betala en hel hög biobiljetter för
Jag tycker det är sorgligt med avpolitiseringen av fildelningsfrågan, senast tex Sahlin sa tänkte sig ta en debatt med piratpartiet sa hon ”när ni har en jämställdhets-politik, skattepolitik osv”… som om de frågorna inte finns inom ramen för piratister.
Själv har jag hela tiden tyckt att det som började med fildelningsfrågan är mycket större än så, kulturpolitiken som ex. ”sharing is caring” gäller inte bara för .mp3 filer. Grundidén i människans natur är ju väldigt olik den neoliberalistiska som nu råder. Istället för ”roffa åt dig det du har” massiv själviskhet, mera ”dela med din nästa”… Fan i helvetet att några få ska ha haft sånt inflytande att de kan få massan upprörd över deras egna dumma val. Inte igen.
Skrev en ny kommentar på Rasmus fina blogg, men tänkte att man i ditt näste istället kunde inleda en annan mer praktiskt diskussion.
Se här: http://copyriot.se/2009/07/02/till-de-upprorda/comment-page-1/#comment-31036
A) Det är taktiskt viktigt att påminna om att praktik äger rum i ett sammanhang.
Vad det innebär är att de upprörda upprörs över att deras praktik tenderar att försvinna emedan sammanhanget som möjliggjort praktiken kommer att försvinna – TPB. Viktigt att ha i minne är att det antagligen är de mest internet-analfabetiska som riktar kritiken. Det är de som vill njuta av fildelningen, de giriga, lata och svartsjuka älskarna, som jag själv, som reagerar.
Internet finns förstås kvar, men det handlar trots allt om TPB.
Alltså:
1) De svagaste – användarna – är rädda för att praktiken kan försvagas
2) Kritiken är en vilja att bevara en fungerande praktik
3) Denna vilja-att-vara, bevara TPB, är inte något konservativt utan det är ett slags fortsatt vilja att verka mullvad.
Ergo: användarna reser sig och massor är alltid fyllda av ressentiment…
B) Moraliserande över affärstransaktioner är i någon mån en potentiell politisk akt – reaktionär eller progressiv.
Att användarna känner sig tvungna att moralisera över en affärstransaktion är kanske i grund och botten avundsjuka, en vilja-att-vara-kapitalist. Men det är likväl befriande att pengar fortfarande upprör, därför tycks det som att användarna är implicita Fredrik-Edin-kommunister. De ser fildelningen som något annat än kommers. Varför skulle de annars önska att sidan fanns kvar i sin nuvarande form? Det om något borde indikera att det stundar en renässans för att koppla samman fildelandet med andra former av motstånd.
Hur? Ett första stapplande steg är väl att formulera mer intelligent kritik mot försäljningen, som din text exempelvis. Det har börjat ske, bra. Och därefter?
Vanligpirat:
Håller med. jag vill inte att de här frågorna ska erbjuda Mona tillfälle att komma med opportunistiska floskler. Jag vill att det ska vara som att lägga en hög hundbajs i knät på henne. Det är kladdigt, det stinker och hon måste göra något åt saken.
M:
Tack för att du för in diskussionen på ett strategiskt spår. Jag hoppas hela TPB-debatten mynnar ut i en massa kreativa diskussioner om hur vi går vidare. Hoppas själv att återkomma i ämnet snarast.
En sak hoppas jag kommer att inkluderas när vi går vidare. Något som alltid tilltalat mig med internet. Något som vår, imho, främste upphovsrättskritiker Johan Söderberg berör i slutet av sin bok ”Allt mitt är ditt”. Något som faktiskt TPB-gänget kan få exemplifiera, nämligen arbete.
Det snackas väldigt mycket om cirkulationen av varor på nätet. Att den bryter med den kapitalistiska logiken. Det snackas betydligt mindre om produktionen av varor som faktiskt också bryter med den kapitalistiska logiken. En stor del av produktionen på nätet sker utanför lönearbetets ramar. Folk tillverkar saker för att de har lust. I bäst fall cirkuleras produkterna av deras ”arbete” sedan helt oberoende av ”marknaden” och helt utan profitintresse.
Där någonstans hittar vi fröet till en kritik som är ännu starkare än fildelningens. Som på allvar ifrågasätter hur vi organiserar samhället. Men om det var svårt att få med den traditionella vänstern på förra tåget kommer det – tyvärr – att bli ännu svårare att få med dem på det här. Det är helt fast i sin slavmoralistiska arbetslinje.
”Båda parter är dock intresserade av precis samma sak. Att tjäna så mycket pengar som möjligt.”
Vi är fortfarande några konstnärer här som framförallt är intresserade av att överhuvudtaget ha råd att jobba. Det är där vi är nu. Kronor och ören för mikrofonerna, strängarna, pianostämningen, trumskinnen. Vore tacksam för lite vänsterröster som började försvara den fria konsten. Det är en realitet och inte ett jävla blogginlägg.
Maria:
Jag är för fri kollektivtrafik. Det innebär inte att jag tycker att busschaufförer ska jobba gratis.
Är det något industrin lyckats med så är det att lansera idén om att det skulle finnas en konflikt mellan artister och deras fans. Jag har skrivit om det tidigare här:
http://fredrikedin.wordpress.com/2009/03/18/konstgjord-konflikt-i-sydsvenskan/
Rasmus skriver om det här:
http://www.arbetaren.se/articles/debatt20090311
Den ”vänsterröst” du efterlyser inser givetvis att konflikten finns någon helt annanstans nämligen mellan de som köper konstnärernas arbete – industrin d v s producenter, skivbolag m fl – och konstnärerna.
När det gäller filmbranschen gör industrin rekordvinster (kolla inlägget jag länkar till ovan). När det gäller musikbranschen har jag inte kollat exakt hur siffrorna ser ut, men den här artikeln av den gamla fina punkbandet Lädernunnans Jonas Almqvist säger något om hur det ser ut och alltid har sett ut:
http://www.aftonbladet.se/debatt/article3824576.ab
“Vi gjorde två utsålda spelningar på legendariska Radio City Music Hall i New York; vi var var huvudakt på en festival i Tallinn och spelade inför 120 000 människor i regn strax före midnatt. Vi har gjort det mesta någon kan drömma om som rockmusiker. Men jag tror att vi bara kvitterade ut 20 000 kr totalt under alla år, på skivförsäljningen. Pengarna hamnade någon annanstans och framförallt hos skivbolaget.”
Så om du på något vis känner dig lurad på din försörjning är det inte till dina fans utan till din arbetsgivare du ska vända dig.
Det finns en rad olika sätt att finansiera konst. Att hänga kvar vid föråldrade framställningsformer är ett av de sämre. Och det var knappast så att
boktryckarkonsten innebar att författare fick hårdare tider.
Hursomhelst. Fildelning är bra för den ”fria konsten”. Det är lättare än någonsin att ge ut och sprida böcker, skivor, filmer mm. Dags att börja se det som en möjlighet istället för ett problem.
Intressant, hur kommer det sig att Internet blivit en sådan oas, är det helt enkelt för att det är en ”plats” som ännu inte blivit varufierad i fullständig grad? En utsida till kapitalet i någon slags luxemburgsk mening? Eller är det istället så att Internet är så pass decentraliserat och oövervakat – samt viktigt för nästan all form av produktion och reproduktion idag – så att det hela tiden möjliggör arbetsflykt – porrsurfning, mailande osv – som är svårt för chefer och arbetsledare att kontrollera? – och därmed möjliggör tid och verksamhet som inte riktigt kan förstås utifrån termer som mervärde, nödvändigt arbete, kapitalackumulation etc. (Jag tänker mig att protesterna mot FRA handlar om detta: folk gör illegala eller åtminstone otillåtna saker på Internet. Det är därför folk i gemen slappt godkänner övervakningskameror och liknande på gator och torg, men mer eller mindre gör revolt när nätet utsätts för övervakning och kontroll.) Och hur fungerar det här arbetet som liksom reser sig ur en annan logik än den kapitalistiska, kan man jämföra det med diverse hobbyprojekt eller dylika ”ickenyttiga” handlingar? Eller är det en djupare, mer ontologisk, skillnad som liksom bryter av delar av nätet från resten av samhället? Samtidigt tycks det som att Internet nästan blivit ett emblem för den moderna ekonomin: var man med sin nätbank, sin lilla datadosa och sina internettransaktioner – samt arbetandes framför datorn förstås. Åtminstone i denna mån tycks det mig finnas något av värde i den ”reaktionära” kritiken av teknologin – vilket förstås inte får mig att blunda för allt intressant och positivt med nätet.
Överlag känns det givande att peka ut (vad vi tentativt kan benämna) utsidor i en tid där det är kapitalet som alltmer är oförmöget att sätta arbetskraft som nödvändigt arbete för kapitalackumulationen – vilket ju får vänstern att i ren panik försöka mobilisera ett slags kamp för arbetarklassens rätt att existera som arbetskraft, annars förlorar den sitt existensberättigande: dess försök att maximera priset på det variabla kapitalet. Allt fler _arbetare_ tycks dock ha fattat att den striden är förlorad (tänker på socialdemokratins och de f.d. kommunistpartiernas borttynande tillvaro i Europa): vilket öppnar upp för högerpopulism men också en radikalisering och uppdatering av arbetarrörelsens gamla traditioner, The economist skriver om anarkister, ultarvänstergrupper och syndikalister i var och vartannat nummer numera: http://www.economist.com/displayStory.cfm?story_id=12815678.
Vi måste nog historisera den form av arbetskritik som bedrivits på olika håll och på olika sätt de senaste åren i relation till den här situationen som producerar sina extrema uttryck – oavsett om det är Berlusconi eller Negri. Därför känns var försök att peka ut utsidor intressanta, vare sig de finns på nätet eller ej.
Funderar själv ganska mycket på den kapitalistiska omfångslogikens vidd: vad faller utanför eller åtminstone skaver mot den – om än i rent begreppslig mening. Tror vänsterns (även den självutnämnt revolutionära, ja, till och med utomparlamentariska och autonoma) återvändo till arbetslinjen bottnar i just vänsterns oförmåga att överhuvudtaget försöka tänka allvaret i den reproduktionskris som kapitalet sjunker ned i. Vad händer när alltmer människor blir överflödiga för ekonomin? Vad sker när alltmer arbete blir meningslöst? Borde vi inte försöka se ”potentialen” här? Inte bara tänka ett annat bruk av den här världen utan även inse att vi måste göra oss obrukbara för kapitalismen – att det är två parallella processer i en och samma handling. Är det det man kan se på Internet? Finns det något som hela tiden omöjliggör att produktionen på nätet sker efter lönearbetets ramar? Och är det detta förbud som tar sig uttryck nu i användarnas reaktion mot bolagiseringen av TPB? Jag tänker alltså i termer av E.P. Thompson: delar av nätet som en moralisk ekonomi som nu reagerar mot ett hot? Eller ska man istället se bolagiseringen av TPB som ett varsel om att tiden är ute även på nätet? Att kapitalet stundar. Relaterat till icke-virtuella distributions- och produktionsformer är ju redan nätet en levande del i kapitalismen, själva finansialiseringen av individen tycks nästan omöjlig utan www-demirugen, därför känns det som motsättningen arbete-kapital verkligen skär in i nätet och då ligger det något oerhört intressant och liksom outforskat i de fenomen du nämner.
Eftersom jag inte är någon ordvrängare som de flesta camwhores i piratrörelsen, men jag skall ändå ge mig på ett försök; Den lärdom vi kan dra av försäljningen av The Pirate Bay och Piratbyråns härdsmälta är den samma som från alla projekt jag varit involverad i, och kan koncentreras i en enda mening: Skjut alla jävla konstnärer på stående fot!
M:
Har inte läst Luxemburgs teori, men den låter intressant. Vi kan kalla dem utsidor, utkanter eller till och med skumrask. En slags skymningszon där delvis andra lagar gäller.
Att nätet ser ut som det gör tror jag beror på alla de saker du räknar upp:
* Det är decentraliserat och oövervakat
* Många (jämförelsevis privilegierade) personer har / tar sig tid på jobbet att göra grejer på nätet.
* Många producerar saker helt utanför lönearbetets ramar, helt utan profitintresse.
Och sist men inte minst:
* Stor del av kommunikationen är ofiltrerad. Folk talar direkt och obehindrat till varandra. Informationen filtreras inte alltid av exempelvis media, politiker, lärare, näringsliv etc som i resten av samhället.
Tror dock inte det är någon större ontologisk skillnad mellan nätet och resten av samhället. Finns det någon sådan grundar den sig i såna fall i – jag ska inte säga att det är lättare att kommunicera, snarare att man alltid befinner sig mitt i kommunikation.
Den moderna ekonomin springer givetvis efter med sin fångstapparat utan att nånsin hinna ikapp. De lite smartare kapitalisterna försöker, men hindras delvis av de dummare som bromsar apparaten. Egentligen ska vi vara tacksamma mot dem. De bjuder faktiskt på ett försprång.
Nånstans här ser jag, och många med mig, ett frö till en omfattande kritik av hur samhället är organiserat. Jag hoppas att dessa utsidor (vill gärna höra om fler!) och kapitalets pågående kris (nån jävla glädje ska vi väl ha av den också) kan skynda på kritiken och få fler människor att dra samma slutsatser. Detta är potentialen (vet inte om man kan använda termer som produktivkrafternas utveckling?).
Så kortfattat: industrin hinner inte med (och det kanske vi till en futtig del ska vara tacksamma mot dess trögaste delar för).
Så, nu fler utsidor!
Ingemar:
Tror inte det har att göra med om folk är konstnärer eller inte. Snarare om de är liberaler eller inte (särskilt då den värsta sorten, de som inte ”kan placera sig på en höger-vänsterskala”).