Sons of Anarchy

“Den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren“
Bertolt Brecht

Tisdagar är julafton för oss som är fascinerade av episkt tevevåld. Andra säsongen av Sons of Anarchy sänds i USA och första säsongen visas i Sverige på en kanal som heter TV400 (hört talas om den? Kan du se den? Var är Statens television när man behöver den? Så klagar de på att folk laddar ner från nätet).

Hursomhelst. Sons of Anarchy handlar om SAMCRO (The Sons of Anarchy Motorcycle Club Redwood Original), ett MC-gäng från en liten håla i norra Kalifornien. Eller rättare sagt, serien utspelar sig i MC-miljö men handlar först och främst om att bygga upp en framgångsrik affärsverksamhet.

Sons of Anarchy påminner om två av senare års absoluta höjdare, The Wire och Deadwood. Dock utan att nå upp till någon av dem kvalitetsmässigt. Serien lider nämligen av två stora problem. Det första handlar om trovärdighet. Hur stor är sannolikheten att medlemmarna i en organisation som har massor av supportrar, hang arounds och dylikt själva skulle utsätta sig för risker? Att de exempelvis själva skulle smuggla vapen eller se till att vittnen försvinner? Rätt jävla obefintlig.

Jag kan dock köpa att skaparna tummat lite på verkligheten av dramaturgiska skäl. Det är betydligt mer spännande att huvudpersonen hamnar i skottlossning än att en bifigur gör det. Om han gör det nån gång ibland alltså, inte hela tiden. Å andra sidan skulle de kunna gjort som i The Wire, det vill säga även skildrat livet på den absoluta botten av näringskedjan.

Detta leder dock till nästa problem. Våldsinflationen. Det skjuts och mördas alldeles för mycket. Jag har varit inne på det förut. Har du sett sex skottlossningar struntar du i den sjunde. Det spelar ingen roll vem som är inblandad. De borde återigen lärt sig av The Wire, där våldet aldrig tillåts ta över och där varje skott träffar som ett slag i magen.

Dessutom förekommer också en massa helt onödiga våldsskildringar, som de mer eller mindre organiserade knytnävsslagsmålen som ständigt pågår i bakgrunden. Trodde aldrig jag skulle klaga på meningslöst videovåld, men här är det faktiskt på sin plats. Och dessutom, hur farligt och smutsigt är det egentligen med två män som slåss mer eller mindre utan regler i en ring? Den typen av aktivitet är numera en lika seriös sport som exempelvis skidskytte.

Det är som att skaparna till Sons of Anarchy inte riktigt litar på sin egen förmåga. Att de inte gjort karaktärerna och miljöerna tillräckligt tuffa utan måste krydda med en massa machosmörja för att poängen ska gå fram. Det är synd för serien hade varit mycket bättre utan.

Sons of Anarchy har nämligen helt klart sina förtjänster. Huvudrollsinnehavaren, Charlie Hunnam, är lysande som vitt amerikanskt arbetarklasslödder så engelsman han är. Helt i klass med Nicky och Ziggy Sobotka från andra säsongen av The Wire.

Och att Katey Segal inte tänder en stor blinkande skylt med texten ”Peggy Bundy” varje gång hon visar sig i rutan är en storartad bragd i sig. Kul också att min ungdoms idol Henry Rollins (jag var tretton…) dyker upp i säsong två. Rollins spelar sig själv, en dogmatiker med betydligt mer muskler och tatueringar än humor och självdistans.

Det är också ett stort nöje att följa maktkampen inom gänget, som formellt är direktdemokratiskt – de röstar om alla viktiga beslut – men informellt är extremt hierarkiskt. Jag tror alla som verkat inom någon typ av löst sammansatt och förment demokratisk sammanslutning känner igen sig med skräckblandad förtjusning. Att grundaren visar sig varit inspirerad av Emma Goldmann är också en fin poäng.

Men framförallt handlar alltså Sons of Anarchy om företagande. Om att bygga ett imperium. Om att slå ut konkurrenterna. Om att behålla makten till varje pris. Om att styra ett samhälle.

SAMCRO verkar på en liten ort och är byggdens välgörare och beskyddare. Så länge de får ha sina affärer i fred. Inte alls olikt situationen i många mindre samhällen där det finns en enda större arbetsgivare som dikterar villkoren. Som alla är tvungna att hålla sig väl med vare sig de vill eller inte. I gengäld förvandlar SAMCRO den lilla orten till ett gated community med en metod långt mer respektingivande bland buset än alla murar, larm och vaktbolag i världen. Respekten för deras varumärke.

SAMCRO är visserligen ett MC-gäng, men kunde alltså lika gärna vara det gamla fina bruket i en modernare tappning. Oavsett om affärerna är legala eller inte är det lilla samhället i händerna på den stora entreprenören. På den store arbetsgivaren och skattebetalaren, oavsett om han faktiskt betalar skatt eller pumpar in pengar på annat sätt.

Att vara så dominerande innebär givetvis makt. Visst kan det vara trevligare att bli av med jobbet än att bli misshandlad, men det rör sig om en gradskillnad, inte en artskillnad. Det rör sig i båda fallen om en privatisering av ett samhälle genom ett underförstått hot om våld mot den som inte accepterar reglerna.

Av naturliga skäl är ”gängets” våld grövre är ”företagets”. Det har inte i första hand att göra med att SAMCRO är mer barbariska är låt oss säga ett mer traditionellt inkassoföretag. Snarare på att de har mindre och sämre resurser. Om någon i skumraskbranschen kunde skicka obetalda skulder till inkasso eller kronofogden skulle han göra det. Om han kunde polisanmäla stölder eller våld skulle han göra det. Men nu har han inte tillgång till samma jämförelsevis civiliserade våldsapparat som vi andra – med polis, domstolar, kreditinstitut, inkassoföretag, kronofogde och så vidare – så SAMCRO sköter de bitarna istället.

SAMCRO gör det inte för att det är så roligt att utöva våld. Människor som begår våldshandlingar trots att de inte behöver är som tur är extremt ovanliga. De begår våld för att de måste. För att det är just precis så ett samhälle fungerar. Även vårt. Eller rättare sagt, i synnerhet vårt. Genom att ytterst kunna ta till våld mot den som inte följer reglerna.

Våldet en förutsättning för att kunna tvinga folk att gå till jobbet, sköta sitt och hålla käften. Det är en förutsättning för privat egendom. Det är en förutsättning för att rika ska kunna fortsätta stjäla från fattiga.

Så när du sätter dig i tevesoffan för att fascineras av de ovårdade mc-sluskarna vill jag att du tänker på vad Omar Little sa till advokaten som beskyllde honom för att livnära sig på våld, brott och skumraskaffärer.
– Precis som du.

/Fredrik Edin