Det klasslösa samtalet

Det pågår just nu ett politiskt projekt som syftar till att avskaffa klassamhället. Eller rättare sagt, att slippa prata om det. Tricket är att döpa om det till ”utanförskapet” och påstå att detta utanförskap är något vi väljer själva.  Heidi Avellan, ledarskribent på Sydsvenskan skriver att:

Liberalismen har lyft fram individen och sopat undan den konservativa synen, som gäller både till höger och vänster, att vi tillhör det kollektiv vi fötts in i. Med liberalismen kom rätten att välja liv, det är vars och ens drömmar och handlingar som gäller.

Jag kan inte dra några andra slutsatser än att Avellan tycker att exempelvis långtidsarbetslösa och låginkomsttagare får skylla sig själva. De kunde ju valt annorlunda. De som bor i risiga lägenheter i Rosengård kunde valt ett annat boende. Den långtidsarbetslöse kunde valt en annan kompetens och kanske ett annat ställe att växa upp på. Den som inte längre får någon sjukpenning kunde valt ett annat hälsotillstånd. Den som växer upp i ett hem utan studietradition kunde valt andra föräldrar. Och så vidare. De som är längst ner på den allt tydligare skalan har helt enkelt valt, drömt och handlat fel.

Inte nog med det.  Avellan påstår också att:

För den som inte kan försörja sig är klassbakgrund en bisak – det drabbar överklass och arbetare lika hårt

Möjligen har hon rätt i det.  Men eftersom hon inte nämner något om att riskerna att hamna utan försörjning har en direkt koppling till var och ens position i just de klasssamhället hon helst inte vill tala om blir hennes påstående fullständigt meningslöst. Jag drabbas lika hårt av malaria som någon som bor i Tanzania. Risken att jag drabbas är däremot obefintlig.

Att försöka bli av med klassamhället genom att döpa om det och låtsas att var och en väljer sin position kanske kan verka helt befängt. Men samtidigt förstår jag henne. I en tid då klyftorna mellan människor ökar dramatiskt kanske det vara skönt att slippa prata om det. Särskilt för den som förespråkar att de ska öka ytterligare.

Det här rör sig nämligen om något helt annat är exempelvis Piratpartiets naiva försök att ”inte ta ställning i höger/vänster-frågor”. Det handlar om att inte låtsas om konsekvenserna av den samhällsutveckling hon arbetar för. Det kanske gör det lättare att titta sig i spegeln, men oss lurar du inte.