Arbetslinjen for dummies

Jag har varit inne på det förut. Det finns ett stort problem med alla typer av samhällskritik. Oavsett om du försöker vara seriös eller humoristisk. Hur väl du än formulerar dig kommer du aldrig nånsin att fånga hela vidden av alltings jävlighet.

Det här problemet har numera ett namn. Nya Moderaterna. Det började med att Anton Abele gjorde en hel generation komiker arbetslösa genom att ge sig in i politiken. Sedan klev Fredriks Reinfelts föräldraledige pressekreterare Edvard Unsgaard in på banan. Jag ska verkligen hålla mig för god för putslustiga metaforer i stil med att någon först kackade utanför Edvard Unsgaards eget bo, sedan kackade Edvard Unsgaard i det.

Det här är nämligen alldeles för allvarligt för att skämta bort. För en tid sedan skrev jag några rader om just skitjobb. Den överlägsnast vanligaste invändningen mot medborgarlön brukar låta så här: vem ska göra skitjobben?

Grejen är att den frågan måste de som är emot medborgarlön också svara på. De som förespråkar den så kallade arbetslinjen måste exempelvis förklara vad den faktiskt innebär i praktiken och vem som ska tvingas iväg en söndagkväll för att torka upp bajs i moderata pressekreterares trappuppgångar.

Jag har länge irriterat mig på att det bara är vi som vill ha ett bättre samhälle som måste förklara oss. Inte de som vill ha ett sämre. Jag trodde alltså att de skulle bli oss svaret skyldiga. Att de skulle fortsätta låtsas som om arbetsmarknaden är nån jävla swingersklubb där folk blir påsatta av helt fri vilja.

Men jag har som vanligt inte fångat hela vidden av moderat arbetsmarknadspolitik. De svarar uppenbarligen mer än gärna. De som ska göra skitjobben är ”duktiga invandrare” och arbetslinjen innebär att torka bajs på söndagkvällar.

Tack, då vet vi.