Snutifiering

Det finns flera sätt att bygga en galleria. Vanligen köper man ett torg eller en gata eller kanske ett helt förortscentrum, glasar in det, höjer hyrorna, upprättar regler och tar bort konsumtionshämande detaljer som sittplatser som inte ligger i direkt anslutning till institutioner som saluför soy-vanilla-latte.

Ett första steg kan vara att ringa snuten. Rasmus Fleischer gör en skarpsinnig analys av anledningen till varför Gategate inträffade just vid Hornstull:

Insatserna som dessa är alltid selektiva. Vi kan bara spekulera i varför Beukelmann Boys valt just Hornstull som måltavla; kan det måhända ha att göra med planerna på att glasa in och ”rensa upp” området? Att människor ska känna att de bara är välkomna så länge de ger intryck av att shoppa eller arbeta?

Det finns mycket riktigt planer på att bygga en galleria i Hornstull. Precis som vid Odenplan och en rad andra platser i Stockholm och i andra städer. Det handlar just om att rensa upp. En klassiker är det underjordiska torg på Kungsholmen som en gång i tiden kallades ”LillaPlattan” men som förvandlats till hemtexhelvetet ”Västermalmsgallerian” med en slogan som lyder ”välkommen till det färgsprakande väst”.

Agendan blir tydlig om man tar del av (de tidigare?) planerna för en upprustning av Gullmarsplan. Platsen kallas ”sunkig” och svartmålas av ledande politiker och det påstås att bland anat resenärer och handlare upplever otrygghet och behov av förnyelse.

Själv har jag passerat Gullmarsplan dagligen under många år och känner inte igen bilden. Inte heller har jag nånsin känt något behov av en Galleria.

Men det handlar givetvis heller inte om att värna mina intressen. Det handlar om att värna det privata ägandet. Det är heller ingen konspiration utan fullt normal utveckling i ett kapitalistiskt samhälle. Precis som vid all annan spotifiering handlar det om att ta något som är fritt, kupera svansen och belägga det med avgifter. Det vill säga göra Gullmarsplan eller Hornstull till gallerior och därmed privata och möjliga att exploatera på ett betydligt effektivare sätt.

Spotifieringens förkämpar hatar det brokiga, det allmänna och det okontrollerbara, precis på samma sätt som Pär Strömbäck hatar internet. De vill ersätta detta med ordning, privat ägande och kontroll. Myndigheten som har hand om dessa frågor heter till och med Exploateringskontoret, i shit you not.

Så här beskriver de själva sin verksamhet. Lägg märke till att det här alltså är en kommunal myndighet och inte ett skumraskbolag ägt av Roger Akelius:

Nämnden ska förvalta och utveckla kvartersmark, gator, parker och naturområden som ägs av staden. Det ska göras på sådant sätt att staden är attraktiv att bo i, att näringslivet erbjuds goda villkor och att ekologiska hänsyn tas vid planering och utförande.

Tydligare än så blir det inte. Fint att det fick med några rader om miljön på slutet. Tyder dock på en ganska snäv syn på ekologi.