En av de märkligaste sakerna med spotifiering är att vi i allt större utsträckning måste betala, eller utföra någon annan motprestation, för att slippa viss information, oftast reklam. Det är långt ifrån den viktigaste aspekten men den är intressant.
När jag skrev manus till Metropia ville jag gestalta det här på något vis. I scenen där huvudpersonen Roger tar i på ett sjaskigt hotel tillsammans med Nina var det meningen att det skulle finnas en teve på vilken det skulle visas vidriga reklaminslag. Det skulle finnas ett myntinkast där man var tvungen att slänga i slantar för att reklamen skulle upphöra.
I en spotifierad värld är vi nämligen tvungna att betala för att slippa titta på kabelteve.
Nu undrar jag två saker:
(I) Var apparaten med i filmen? Enda gången jag sett den var jag så traumatiserad att jag endast har fragmentariska minnen.
(2) Igår träffade jag en person som påstod sig stött på en sådan apparat. Han bodde på ett sjaskigt hotel i en håla nånstans i USA. Teven på rummet visade en loop med reklamfilmer. Det gick inte att byta kanal, att stänga av teven eller ens att dra ur kontakten. Receptionisten lät dock meddela att om han betalade en avgift kunde han titta på vad han ville. Eller stänga av teven. Är det någon som varit med om något liknande? Snälla säg att det här är en skröna.
12 03 2010 kl 14:05
När det är reklamavbrott på TV går man och gör något annat. Eller så spelar man in och spelar förbi. Men när man läser t ex en kulturartikel i en tidnings webbupplaga och det är annonser i omedelbar anslutning som blinkar och far i tävlan om att dra till sig uppmärksamhet är det svårt att skydda sig. Om man inte ska tejpa papper på skärmen. På mig fungerar den där distraktionen, jag har svårt att koncentrera mig på mitt ärende och jag kan inte ens köpa mig fri. Är reklamintäkterna kopplade till graden av miljöförstöring, *hur* störande en annons är? Var det mångfald du sa att det kallas?
12 03 2010 kl 15:24
Jag tror faktiskt att åtminstone kostnaderna är kopplade till hur störande reklamen är. En sån där skylt som täcker hela skärmen och som man måste klicka bort för att komma till sidan man sökt, är nog dyrare än en banner.
En annan intressant fråga är den om vad det egentligen innebär att ”jobba med reklam”. Jag känner flera mediapersoner som aaaaaaaaldrig skulle kunna tänka sig att jobba med reklam (i betydelsen ”på reklambyrå”) men som regelbundet publiceras på sidor som är fullkomligt nedlusade med reklam.
12 03 2010 kl 17:03
Men den stora skylten blir man ändå av med. Jag ville ansluta till ditt tema med en fundering om tidningens ansvar för att även småannonser genom sin placering och sitt beteende (att de inte håller sig lugna) gör det egna innehållet mer svårläst. Tjänar de extra på det eller är det annonsörerna som dikterar villkoren?
13 03 2010 kl 09:08
Nils:
Jag vet faktiskt inte om det kostar mer att ha en banner som blinkar och beter sig. Däremot är det väl bara en tidsfråga innan de tar ytterligare ett steg i spotifieringen och erbjuder en reklamfri version av tidningen för tio kronor eller nåt sånt.
Vilka produkter, som idag har reklam, skulle ni betala extra för om de fanns i reklamfri version? Tidningen på nätet? En vagn i tunnelbanan? Morgontidningen?
23 03 2010 kl 12:24
Se upp och häng med, här bär det iväg på ett sidospår till textserien om spotifiering. Kanske handlar det om självförsvar, kanske om motpraktiker, jag är inte säker…
Häromkvällen behövde jag få i mig mat. Snabbt. Så jag klev in på ett falafelställe på Bergsgatan. En storbilds-tv stod på och ett hemma-hos-program med Hulk Hogan dundrade med hög volym ut över en handfull väntande kunder. På tröskeln fick jag göra avvägningen om jag ville ha min mat nu, mot att utsätta mig för tv-bombardemanget, eller hungrig söka mig någon annanstans. Mina kortsiktiga behov tog överhanden och jag klev in.
Programmet och reklamavbrotten följde den vanliga klipp-var-tionde-sekund-dramaturgin och samtliga närvarande uppvisade de vanliga tecknen på tv-dvala: blank blick, hängande underkäke, vigilans som efter en heroinspark. Tyvärr gällde det även falafelfixarn, så det tog längre tid för mig att få min mat såhär än om jag hade gått vidare.
Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en spännande kvart jag tillbringade i zombie-land. Medan jag satt där undrade jag varför de andra närvarande fortsatte att stirra på tv:n. Det kom in två nya kunder och efter att de beställt fastnade de också. Alltmedan jag fick koncentrera mig för att stänga ute ljuden av hur familjen Hogans förnedrade sig med att (inte) lära sig spanska av en inhyrd mexikanska.
Frågan är förstås: Hur hantera en sådan situation? Min passivt aggressiva önskan i stunden, var att på något sätt upplysa de här människorna om vad de gick med på och vad de gick miste om. Kanske ett flygblad, eller rycka ur tv-sladden och hålla ett brandtal om kolonisering av psyket. Eller bara gå därifrån. Jag hade inte betalat och ändå satt jag kvar. Passiviteten måste ha smittat mig – tanken fladdrade förbi men fick inte fäste. Jag klarade alls inte av att reflektera över situationen innan jag stod utanför i kylan med min falafel i en påse och undrade var jag skulle äta den någonstans.
Jag kan få panik i miljöer som saknar frizoner och undviker i möjligaste mån flygplatser, shoppingcentrum, Stockholms innerstad, osv. Men ibland har man inget val. Några av mina överlevnadsknep när jag saknar energin att hantera frustrationer mer konstruktivt, är att ha en matsäck i väskan, hörlurar för att stänga ute auditiva invasioner och för det mesta kan man stirra i backen för att undkomma visuella bombardemang. Vad mer? Hur göra?
Mer funktionellt och definitivt roligare än att bara försöka överleva i spotifierade miljöer, är det att koda om dem och söka öppningar att utnyttja. Några sätt att göra det, är t.ex. att fotografera i galenskapen (hjälper att skapa distans och ta kontroll), att söka efter luckor i systemen för att få saker gratis, eller att blanda sig i och sätta upp sina egna budskap, med affischer/stickers/penna/sprayburk. Vad mer? Hur göra?
23 03 2010 kl 23:04
Nu gillar jag i o f s Hulk Hogans program. Troligtvis av helt fel anledning. Men förstår ändå vad du menar. Själv brukar jag ha hörlurar, men det förstärker bara overklighetskänslan.
Annars pendlar jag ständigt mellan ”byta information” och ”förstöra information”. Hittar dock ingen vettig balansgång. Hoppas kunna återkomma angående avspotifiering inom kort.
01 08 2010 kl 12:53
[...] Det här är ett stort steg mot en helt spotifierad television där du är tvungen att betala för att kunna stänga av teven. [...]
04 03 2011 kl 14:58
[...] Det är lätt att räkna ut vad nästa steg blir. Spotifierade bänkar försedda med högtalare som spelar reklamjinglar. Enda sättet att få tyst på dem är att betala några spänn. [...]
27 12 2011 kl 23:26
[...] PALAHNIUK Helvetet är en plats där den Engelske patienten spelas non-stop. Den går givetvis inte att stänga av heller. Spotifiering [...]
04 01 2012 kl 09:04
[...] är domare, publiken bödel och att byta kanal kostar många liter svett i den digitala gruvan Att stänga av helt är däremot inte en [...]
15 01 2012 kl 22:14
[...] varit fint om det hade funnits en motsvarighet utanför nätet? Om apparaterna som inte går att stänga av plötsligt gick att stänga av? Jag vet inte om planka.nu kommer att erbjuda den här tjänsten som [...]