Kärlek till satir?

Moderaterna fortsätter att utsätta landets kulturarbetare för svåra prövningar. Nej, jag syftar faktiskt inte på Lena Adelsohn Liljeroth och hennes idoga försök att förvandla all kulturutövning till produktion av mobilsignaler. Det här är betydligt värre.

Det började med att Anton Abele gjorde en hel generation satiriker arbetslösa. Sedan gav sig Sven Otto Littorin på surrealismen och Konstfack.

Nu har det dykt upp två snarlika valfilmer som beskriver varför Moderaterna vill att vi ska gå till jobbet. Båda heter ”Kärlek till pengar” och har identiskt bildmaterial som visar människor på deras arbetsplatser.

Musiken till filmerna är dock olika. I ena fallet ljuder den där klassiska banjoslingan från filmen ”Den sista färden”. Under den andra sjunger en hes röst något om ”In my life there’s been heartache and pain. I don’t know if I can face it again”.

Personligen kan jag tycka att båda är ganska passande. Det florerar dock ett rykte om att den ena filmen är någon form av satir. Problemet är att jag – trots att jag är professionell cyniker – inte kan avgöra vilken.

Snälla upplys mig. Jag och många andra kan inte släppa det här och gå till jobbet innan vi vet. Hur rimmar det med arbetslinjen?