Tvångsentusiasten

Ja visst, det är klart. Det är klart att jag tycker. Ursäkta? Nej inte alls. Jag är mycket noggrann. Jag skulle vilja säga att det är en av mina mest framträdande egenskaper. Men jag behöver nog arbeta en del på de sociala färdigheterna. Jag försöker bara vara ärlig. Jag tycker att det är viktigt med ärlighet. Det går inte att arbeta tillsammans med andra om man döljer delar av sig själv. Det är bättre att lufta skiljaktigheter än att gräva ner dem. Min lösning på arbetsrelaterade problem stavas inte konsensus. Jag tror på tydligt ledarskap. Men framförallt på lyhördhet. Vi måste vara lyhörda inför varandra, såväl medarbetare som chefer. Det borgar för ett produktivt klimat. Men också den humana aspekten. En arbetsplats är trots allt ett hem, tänker jag. En familj. Det finns överhuvud och barn och alla måste dra sitt strå till stacken, men på sitt vis, med sina förutsättningar. Vi måste dessutom vara en jämställd familj. Det får inte vara mannen som bestämmer bara på grund av att han är man. Det kan hända att mannen är bäst lämpad. I så fall är det han som ska bestämma. I den här familjen, som ju faktiskt också är ett företag, vilket man inte ska glömma, tänker jag att det är bäst att använda sig av ett meritokratiskt system. Bäst vinner. Mest effektiv. Mest lämpad. Jag har mycket att tillföra. Om ni vill kan jag lista mina mest framträdande egenskaper och tillgångar. Ni vill det. Ni vill att jag ska lista mina mest framträdande egenskaper och tillgångar. Då gör jag det. Nej inte alls. Jag skulle ha sagt ifrån om jag tyckte att det var en orimlig begäran. Jag är inte rädd för att säga ifrån när jag upplever ett beslut vara felaktigt. Jag rättar mig givetvis. Men det finns för många ja-sägare, kan jag tycka. Ingen vinner på att hela tiden höra att den har rätt. Måste inflika att jag samtidigt tror på uppmuntran. En arbetsplats har behov av vänliga ord, klappar på axlarna, kollegialitet. Det hindrar inte att man också har en atmosfär av öppenhet och kritiskt tänkande. Vi är ju inga drönare heller. Vi är komplexa personer med fel och brister. Men också med konkurensfördelar och unika egenskaper. Bara så det blir sagt menar jag. Så att ni inte får fel uppfattning om den jag är. Jag avviker från ämnet. Jag ber om ursäkt. Det för mig kanske till en av de delar av min personlighet som jag för tillfället har lokaliserat, avgränsat och problemmärkt för framtida åtgärdsprogram. Jag kan ibland avvika från ämnet. Det är en egenskap som gör det mindre lämpligt att ta mig i bruk vad gäller rutinuppdrag. Men samtidigt anser jag den vara en tillgång. Rätt använd kan avvikandet från ämnet leda fram till nya och innovativa lösningar. Ja, jag ser mig som något av en innovatör. Jag kan tänka utanför boxen. Eller om man säger så här: jag kan tänka bortom boxen. Kan till och med ifrågasätta att det finns någon box. För visst är det något märkligt med uttrycket. Varför är det just en box man ska tänka utanför. Man skulle lika gärna kunna säga att man tänker utanför rummet. Eller utanför huset. Det är, vill jag påstå, en av mina specialkompetenser. Att ifrågasätta de slitna sanningarna som vi använder oss av. Jag tänker till exempel på den här situationen. Ni sitter framför mig och vill veta hurdan person jag är och hur väl jag skulle kunna integreras i er verksamhet. Jag är medveten om att de frågor ni ställer inte omedelbart behöver se ut att ha relevans. Som när ni frågade vilket djur jag ser mig som. Eller hur jag skulle reagera om jag hittade en plånbok på gatan. Jag förstår vikten av den sortens frågor. Mina svar säger er något om min lämplighet. Det är ett språkligt arbete, en bedömning av karaktär, även om vi nu har nått så långt i vår arbetsmarknadsutveckling att vi ser varandra som vuxna och ansvarstagande individer, vill ni vara säkra på att ni får rätt person på rätt plats. Jag har full förståelse för att det i den processen krävs en särskild form av slughet, eller strategi snarare, som möjliggör bedömandet utan att den som intervjuas är medveten om det. Det jag säger är kanske att jag är en sådan som kan se igenom dessa strategier. Se hur de hänger samman med den stora bilden. Där är det igen! Hörde ni. Den stora bilden. Som väl i grunden består av en mängd små små bilder sammanlänkade av sammanhanget och den gemensamma strävan efter att göra en så bra produkt som möjligt. Ja, jag är punktlig. Jag är noggrann. Jag förlorar inte humöret. Jag har en i grunden positiv livsinställning. Livet är för kort, brukar jag säga, för att gräma sig i onödan. Med det menar jag givetvis inte att man ska ‘fånga dagen’. Jag är långt ifrån någon revolutionär som vill omkullkasta sanningarna som manifesteras på en arbetsplats som den här. Livet är nog lagom kort. Så skulle man kunna frasera det. Det är för långt för revolutioner. Men för kort för att kastas bort. Jag tänker mig livet som alldeles adekvat, tillräckligt. Den uppdelning, som ni här har skisserat för mig, i arbetstid och fritid, med förväntad övertid och tjänsteresor, stämmer väl överens med min uppfattning om vad det innebär att arbeta. Att verkligen arbeta, menar jag. Det är så många som inte vill delta. Som kastar bort möjligheten till produktivitet och tillfredsställelse. Det är ett problem. Jag kan förstå att ni oroas av den utvecklingen. Jag vill på det bestämdaste försäkra er om att jag kommer att kavla upp ärmarna. Eller om ni tillåter en liten utvikning igen: jag kommer kanske inte att kavla upp ärmarna. Uttrycket syftar till att skapa en bild av ett kroppsligt arbete, händer och armar ska tryckas ner i någonting som förutsätts vara smutsigt. Därför skyddar den arbetande människan i metaforen sin rena kavaj, sin vita skjorta eller sin alldagliga tröja. Jag ser inte arbetet på det viset. Inte som någonting smutsigt. Att arbeta är att först och främst göra rätt för sig. Att bidra till utvecklingen. Att stärka ett företag. Att ta samhällsansvar. Det finns ingenting smutsigt med det. Därför skulle jag vilja tänka utanför boxen just här och säga att jag inte tänker att kavla upp ärmarna. Jag kommer att arbeta hårt. Men mina metaforiska ärmar kommer att stanna på sina platser, och jag är övertygad om att de inte kommer att smutsas ner det allra minsta.

Av Mats Kolmisoppi