There’s a great disequilibrium between people who have got too much paid work, and those who have got too little or none
Anna Coote (NEF)
Trots enorma produktivitetsökningar de senaste åren har inte arbetsdagen förkortats en minut. Istället för att använda vinster och effektiviseringar till att sänka arbetstiden, hamnar det mesta av överskottet i de redan rikas fickor. Samtidigt blir allt fler utan arbete och många kommer inte in på arbetsmarknaden överhuvudtaget .
Därför är det glädjande att frågan om arbetsdagens längd hamnat på den politiska agendan igen, mycket tack vare Vänsterpartiets kongress och valet av Jonas Sjöstedt som partiledare.
Första steget mot förändring är att vi börjar diskutera arbete. Inte bara som rättighet utan också som skyldighet. Inte bara som försörjning utan också som tvång. Inte bara ur ett individperspektiv, utan också som ett kollektivt fenomen.
Enligt den brittiska tankesmedjan NEF, New Economics Foundation, vore den optimala längden på arbetsveckan 20 timmar. Det skulle leda till att fler delade på jobben, att vi fick mer tid över till varandra och att miljön skonades. Och det låter ju som en bra början.
Det är hursomhelst hög tid att skaffa ett betydligt bredare perspektiv på hur vi vill organisera samhället i fortsättningen. Hur använder vi det välstånd vi producerar tillsammans? Hur delar vi upp de sysslor som trots allt måste göras? Vem kontrollerar vår tid? Vad får det för konsekvenser?
Och till alla er som menar att det inte går att sänka arbetstiden vill jag bara säga:
Det gick bra sist. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess. Och gången innan dess…
24 01 2012 kl 15:21
Vet du hur en rent praktiskt/ekonomiskt löste frågan om den monetära ersättningen vid tidigare arbetstidsförkortningar? Bibehållen lön? Sänkt lön? Om bibehållen lön, vem stod för vad, gick staten in och ‘hjälpte till’? Har letat information om detta men inte hittat något.
24 01 2012 kl 15:24
Jag tror lönen bibehölls för det mesta och att det var arbetsgivarna i kombination med uteblivna löneökningar som bekostade. Men jag ska kolla med någon som vet mer.
24 01 2012 kl 15:40
SANT! /barzan
25 01 2012 kl 08:47
Tycker det vore bra frågar att driva annars! Det finns många fantasifulla invändningar både från vänster och höger. Har dock inte sett någon riktigt övertygande. Det kommer att kosta, visst. Men det är bra investering till och med för dem som kommer att få betala.
25 01 2012 kl 09:02
Vilka ska betala? De som har det allra fetast, till skillnad från idag då de som inte har något alls betalar med sina egna liv.
25 01 2012 kl 13:47
Fredrik, du är ett geni. För ett litet tag sen tog jag ledigt i två år och det gick hur bra som helst – ingen ekonomisk katastrof drabbade mig.
Just nu läser jag Dolly Freeds “How to live well with no job and (almost) no money”. Och jag tror att en poäng som Dolly gör är det stora problemet: att det – inne i ens eget huvud – känns omöjligt att inte jobba. Det är något sorts lutherskt “livet kan inte vara så här bra”-spöke som söker upp en. Jag tror att samma spöke också hörs i debatten om kortare arbetstid.
25 01 2012 kl 14:22
Läs gärna mitt inlägg om barnarbete och hur vi i västvärlden faktiskt bidrar till att det existerar genom vår hets efter billiga produkter
Jag vill gärna höra din åsikt http://wp.me/p1uIV8-2Li
Mvh Mrs G
25 01 2012 kl 22:07
Mrs G: Löser så fort jag hinner
25 01 2012 kl 22:10
Elun: Det skrämmer nog både oss själva för att vi är ovana vid tanken men i ännu högre grad de som har sin makt genom andras arbete. Få idéer möts med så mycket aggressivitet som arbetstidsförkortning.
26 01 2012 kl 22:14
Jag gillar tanken på förkortad arbetsdag, helst i kombination med någon typ av medborgarlön, just av den anledningen att det är det enda vettiga sättet att använda det mervärde som produceras på.
Argumenten mot är väl att det skulle kosta miljarder, men det är väl lite tanken: att det vi producerar ska komma oss till godo i stället för att bli “pengar”. Argumenten mot går inte att möta om man diskuterar frågan med en outtalad utgångspunkt om att det är det samhälle vi har idag som man vill ha kvar, bara att man vill omstrukturera lite – det är ju helt vansinnigt ur tillväxtsynpunkt.. Förändringen måste ses som ett radikalt tilltag för att förändra samhället. En socialism som på nåt vänster (höhö) lyckas få efterfrågan att sköta produktion och distribution.
Själv försöker jag arbeta så lite som möjligt (cirka 20 timmar/vecka), vilket tyvärr innebär att jag har en tämligen osäker anställning och ett synnerligen meningslöst arbete (paketering av tobaksprodukter) .
Hoppas att jag inte framstår som någon flummig vänsterutopiker som inte fattar hur det funkar, men jag är kanske sådan.
Fin blogg för övrigt
//Gurra
26 01 2012 kl 22:47
Tack för det Gurra!
Håller med dig. Dessutom tror jag inte “motståndarnas” uträkning består av mer än ett konstaterande att det lönekostnaderna stiger om arbetsdagen förkortas.
Det finns en massa andra faktorer som kommer att spela in, som att folk är friskare, gladare, orkar jobba flera år, hittar på vettiga (och ibland produktiva) saker på sin fritid och så vidare.
På lång sikt skulle alla, även kapitalet, tjäna på en arbetstidsförkortning. Just av den anledningen bör vi kombinera detta krav med ytterligare.