Överklassafarin, den guidade bussturen till en av Stockholms mest segregerade platser, blev en stor succé. Det pratas klass som aldrig förr.
Alla gillar inte detta. En av de mest indignerade är DNs ledarskribent Peter Wolodarski. Texten ”Ett farligt experiment i praktiskt grupphat” är ett hopkok av lillgammal bitterhet och smått surrealistiska resonemang.
Bland annat påstår han att ”det är lika primitivt att avfärda invånarna i Saltsjöbaden som överklass som att tala om invandrare som brottslingar eller Malmö som gangsterstad”. Att påpeka att invånarna i ett av Sveriges rikaste områden är överklass är självklart inte samma sak som påstå att invandrare är brottslingar. Det första är ett uppenbart faktum, medan det andra är fördomar.
Sedan blir det riktigt konstigt. Bland annat verkar Wolodarski tro att klassamhället inte har någon materiell grund utan bara är en uppfattning människor har på grund av en nedärvd benägenhet att dela in saker i kategorier. Han raljerar också över avhumanisering och grupphat samt varnar för en ”lek med eld som kan sluta med mer än gnistor”.
Wolodarskis resonemang är inte på något vis unikt. För många liberaler är det tydligen hatiskt att åka buss till Saltsjöbaden för att titta på hus, medan ökade inkomstskillnader, utförsäkringar, nedmonterad välfärd, realisation på gemensamma tillgångar, segregation i skolsystemet och att bokstavligt talat ta pengar från fattiga och ge till rika, uppenbarligen är demokrati och valfrihet.
Jag tänker därför ta tillfället i akt och berätta om en annat farligt experiment i grupphat som kan sluta med mer än gnistor. Just det grupphat som Wolodarski tjänar sitt levebröd genom att agera megafon åt. Just det grupphat i form av ett klassamhälle som safarin så förtjänstfullt illustrerat. Just det grupphat som systematiskt ökar skillnaderna mellan människor och som eskalerat dramatiskt de senaste trettio åren.
Detta grupphat är ett farligt experiment om något. Och ogillar ni gnistorna från bussen kommer ni att hata själva branden.
Skumrask 