Kulturen vecka 20

I veckans nummer av Arbetaren har Lisa tittat på tv-serien Girls, Daniel har sett Diktatorn, Ministern och Makterövringen och Joakim har tagit tempen på den svenska dödsmetallen.

Här är mina tips:

[Den eviga återkomsten] Gertrude Stein
Ibland när jag tvivlar som mest på samtiden, framtiden och att saker och ting utvecklas åt rätt håll brukar jag tänka att ingenting intressant har hänt litteraturen sedan Gertrude Stein. När jag bläddrar i hennes ”How to Write” från 1931 är det lätt att konstatera att det mesta av det som idag anses vara experimentellt, vågat eller banbrytande tyvärr är varken eller.

Troligen har det mer med mig att göra än litteraturen. Jag inser nämligen att det någonstans just nu sitter en nutida motsvarighet till Getrude Stein och skriver något jag inte skulle begripa om du så kastade det i pannan på mig.

Om åttio år kommer dock en kulturredaktör att förklara storheten i verket men samtidigt beklaga sig över att det inte hänt något intressant sedan det skrevs. Det beror dock inte på litteraturen, utan på att kulturredaktören… Äh, du fattar.

[Författare] James Ellroy
Om du följde mitt råd och tittade på Rampart är du säkert sugen på att läsa James Ellroy nu. I sådana fall tycker jag du ska börja med böckerna om mordet på John F Kennedy. Läs dem på engelska eller i de utmärkta svenska översättningarna, men läs dem i rätt ordning vad du än gör: En amerikansk myt (American Tabloid), Sextusen Kalla (The Cold Six Thausand) och Oroligt blod (Blood’s a Rover)

När du är klar kan du ta dig an ”La-noir-serien” om Los Angeles polisen: Den svarta dahlian (The Black Dahlia), Den stora tomheten (The Big Nowhere), Los Angeles konfidentiellt (L.A. Confidential) och Vit jazz (White Jazz). Ta även de dem i rätt ordning. De bygger på varandra. Även om handlingen utspelar sig med en sisådär tio års mellanrum, dyker många av karaktärerna upp igen. I ena boken är de unga hungriga karriärister, för att i nästa ha förvandlats till fetlagda, alkoholiserade misantroper som är så korrumperade att de sällan kommer ihåg vem av alla deras uppdragsgivare de arbetar åt för tillfället.

Någonstans däremellan tycker jag du ska plocka upp hans självbiografi, My Dark Places, som är lika bra som vilken av hans ”deckare” som helst. Han hämtar nämligen en hel del inspiration från sitt eget liv. När han var tio blev hans mor brutalt mördad och i sin ungdom försörjde sig Ellroy tidvis som inbrottstjuv.

Ellroy hävdar själv att hans böcker till en tredjedel är sanna, till en tredjedel högst sannolika och till en tredjedel påhittade. Att han har en hel del på fötterna bevisas om inte annat av det faktum att klanen Kennedy inte lyckats stämma honom på allt han äger.

Numera handlar Ellroys böcker inte bara om män med dålig attityd och minst trippla lojaliteter. I de senare verken, särskilt Bloods’s a Rover, är det smarta kvinnor med socialistiska värderingar som dominerar.

Det sägs att Ellroy utvecklat sin telegramprosa mer eller mindre av en slump. Han hade tappat bort ett av sina tidiga manus och bad förläggaren skicka en sammanfattning. När Ellroy fick läste sin egen text som förläggarens praktikant återgivit i stolpform tyckte han den var mycket bättre än det han själv skrivit. För även om Ellroy är korthuggen finns det ingen som kan beskriva tillståndet i exempelvis en stad så här uttömmande, precist och koncentrerat som exempelvis:

Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed

Världsmusikant [Shackleton]
Om någon för några år sedan hävdat att jag en dag skulle fastna för etnobongotrummor hade det blivit slagsmål. Den dagen är här men jag är dock inte det minsta arg. Tvärtom.

Redan första gången jag hörde Shackelton förstod jag att det var början på en lång kärleksrelation. På den tiden släppte han otroligt vackra tolvor på skivbolaget Skull Disco. Ovanpå ljudmattorna läste ofta någon som kallar sig Vengeance Tenfold manifest som balanserade på den tunna linjen mellan nietzscheiansk teori om den eviga återfödelsen och helt vanligt flumsnack.

Jag skulle beskriva Shackletons musik som postapokalyptisk dub möter världsmusik (fast bra). Senaste släppen, trippeltolvan The Drawbar Organ och CDn Music for the Quiet Hour är två väldigt olika verk. Det förstnämnda låter ungefär som vi är vana vid. Dub, kongas och disassociativa rytmer medan Music for the Quiet Hour är en 65 minuter lång resa mellan ambient och mer strukturerad electronica, där Vengeance Tenfold då och då dyker upp som reseledare. Som en uppdatering av KLFs Chill Out, vilket är ett så bra betyg en konceptskiva kan få.

Som en introduktion till Shackleton fungerar den mix-cd med uteslutande sina egna låtar, som han spelade in åt nattklubben Fabric för något år sedan utmärkt. Du behöver bara lyssna några minuter för att inse att han förtjänar att nämnas i samma andetag som Kraftwerk, Brian Eno, Karl Heinz Stockhausen, Juan Atkins och Mortiz von Oswald.

[Sak som går att använda till andra saker] Snoop Doggs bok
När Snoop Dogg beslöt sig för att ge ut sina texter i bokform ville han göra någonting extra. Han ville att boken skulle vara mer än bara en vanlig bok. Något man kunde göra annat med än att bara läsa.

Den som följt hans karriär kanske inte blir så överraskad om jag berättar att boken går att röka. Varje sida är perforerad och omslaget gjort av tändsticksplån. Så istället för att bara vända blad går det alltså att riva ut sidan, rulla upp och tända på.

Det är någonting tilltalande med idén. Inte att boken går att röka, det känns sökt och fånigt, utan att den kan användas på andra sätt än till bara läsning. Påminner om boken som den franske situationisten Guy Debord gav ut tillsammans med danske konstnären Asger Jorn. Den var klädd i sandpapper i syfte att förstöra böckerna närmast bredvid i bokhyllan.

I vår digitala värld där allt är kod, som i filmen The Matrix, är det befriande att böcker får vara riktiga objekt istället för bara könslösa, sterila och osexiga ettor och nollor som matas in i en läsplatta. Nu slår det mig plötsligt: när kommer iPad i en rökbar version?

 

 

 

 

Kulturen vecka 19

I veckans nummer av Arbetaren har Faranak tittat på snutkulturserien Malmöpolisen, Lisa har diskuterat Ingenbarnsland och Daniel har sett Bullhead.

Själv tipsar jag som vanligt om allt möjligt…

[Guldgruva] UbuWeb
UbuWeb drivs av den amerikanske poeten och konceptkonstnären Kenneth Goldsmith. Det är ett gigantisk arkiv med texter, ljudfiler, filmer och konstverk som samlats ihop helt utan ekonomiskt stöd, delvis utan tillstånd och med hjälp av en massa människors ideella slit. Arkivet rymmer verk från över 7000 artister och det finns allt från världsberömda alster till det riktigt smala och svåra, med viss tonvikt på det sistnämnda.

Det finns verk av Samuel Beckett, Bertolt Brecht, John Cage och Goldsmiths stora idol Gertrude Stein för att nämna några. UbuWeb hyser en särskild kärlek till material med politisk prägel. Det finns en hel del texter av Theodor Adorno och Walter Benjamin, föreläsningar med Michel Foucault och givetvis en diger samling situationism.

Allt material på UbuWeb är fritt att ladda ner och sidan saknar helt reklam. Faktum är att det inte ens finns information om hur man donerar pengar.

En av UbuWebs specialiteter är att hitta material med artisters verk i andra genrer än vi är vana vid. Som exempelvis John Lennons dagböcker, konstnären Martin Kippenbergers punk, popvideos med Joseph Beuys, film och radiopjäser av Ulrike Meinhof och en reklamjingel som Salvado Dali spelade in åt en bank 1967. Eller för all del en ljudupptagning där Nation of Islams förre detta ledare Louis Farrakhan som sjunger calypso.

Goldsmith beskriver själv projektet som ”avantgardets Robin Hood, som istället för att ta från någon och ge till någon annan, ger till alla”. Du hittar denna guldgruva på www.ubu.com

[Album] Actress – R.I.P.
Darren Cunningham började göra musik efter att en skada stoppat en lovande karriär som fotbollspelare i West Bromwich. Oftast kallar han sig ”Actress” och senaste albumet R.I.P. är precis som titeln antyder en temaskiva om döden. Jag förstår att de flesta slutade läsa där, men för er som eventuellt är kvar kan jag berätta att det inte alls är så förutsägbart och tråkigt som det låter. Snarare som en mer utåtagerande Burial med ett mindre komplicerat förhållande till trummor och bas. Det finns tydliga influenser från både klassiker som Basic Channel, The Orb och Robert Hood, samt nyare artister som Pinch och T++. Trots, eller kanske tack vare temat, är R.I.P. alldeles utmärkt sommarmusik.

[Trailer] Prometheus
Ridley Scott slog igenom med kultfilmerna Bladerunner och Alien. Efter det blev det mest svulstiga actionfilmer, med några undantag helt utan genombrottens finess, skärpa och filosofiska djup. Nu är Ridley Scott aktuell med filmen Prometheus och om jag fick en krona för varje gång någon skickat mig en länk till trailern med kommentar i stil med ”du måste kolla in den här, lär vara den fetaste filmen på flera år” skulle jag skriva det här från en hängmatta på Zanzibar.

Prometheus handlar om några vetenskapsmän som ger sig iväg med ett rymdskepp för att söka livets ursprung. Filmen var egentligen tänkt som en fristående föregångare till Alien, men utvecklades under arbetet till en helt egen historia. Bland skådespelarna märks Michael Fassbender, Charlize Theron, Guy Pearce, Idris Elba från The Wire och Noomi Rapace. Prometheus har premiär 1 juni och av trailern att döma har specialeffekterna kostat motsvarande Nederländernas BNP.

Jag kan inte minnas när en film hade så stora förväntningar på sig. Vi kommer att ha all anledning att återkomma i ämnet.

[Tegelsten] Zizeks bok om Hegel
Jag älskar Slavoj Zizek. Som samtidskommentator är han oöverträffad. Oavsett om det handlar om den arabiska våren, finanskrisen eller våldets roll i liberala demokratier levererar alltid han snabba, precisa och skoningslösa analyser som åtminstone borde ha så pass stor sprängkraft att alla som läser dem gick direkt ut och ställde sig på barrikaderna.

Jag är inte alls lika förtjust när han förlorar sig i sina idoler Hegels och Lacans respektive tankar och teorier. Det är mycket möjligt att jag inte greppar finesserna eftersom jag inte begriper mer än ungefär hälften av vad han skriver. Lika exalterad som jag blir av de direkta samtidsanalyserna, lika förvirrad blir jag när det dyker upp herresignifikanter, stora A:n och absoluta andar. Det är därför med blandade känslor jag väntar på boken Less Than Nothing: Hegel and the Shadow of Dialectical Materialism som Zizek äntligen verkar vara klar med.

Det sägs om att han ville hålla på betydligt längre, men att förlaget stoppade honom. Det sägs att han ville skriva mer., men att förlaget sa: nej, nu får det faktiskt räcka. Han har snällt fått nöja sig med dryga 1000 sidor på vilka han avhandlar ämnen som kvantfysikens ontologi, Martin Heidegger, klasskamp, loopar i självpositioneringen, Lacan som anti-buddist, givetvis en hel del Marx samt några mer eller mindre motiverade rader om bästa kompisen Alain Badiou. Om den är bra? Ingen aning. Zizek har i alla fall skärpa och humor nog att lyfta boken ur den dammiga genren ”man skriver beundrande om annan man”.

Det faktum att han hållit på så länge och skrivit så mycket om sitt dubbla fadersmord har givit upphov till så många oidipalt präglade vitsar att de skulle kunna fylla en lika tjock bok helt på egen hand.

Blotta tanken på att läsa boken gör mig vettskrämd. Jag har därför bett en långt mer bildad och analytisk person ta del av den och förklara den för mig. Och för dig. Blir vi inte galna på kuppen kommer resultatet att presenteras här. Om du slår upp tidningen och möts av blanka sidor där kulturen borde varit vet du vad som hänt.

[Legend] Adam Yauch 1964-2012
Vila i frid, MCA. Må du ha rätt att festa precis så mycket du vill i alla evinnerlighet.

Kulturen vecka 18

Kulturen i veckans nummer av Arbetaren innehåller förutom nedanstående tips också Love Antell, Smålands mörker samt en betraktelse av fenomenet MMA. Jag vågar nog att det är det mest intressanta som skrivits hittills i svenska tidningar.

[Snutkultur] Malmöpolisen
Förra veckans skrevs ytterligare ett kapitel i svensk snutkulturhistoria då polisen i Malmö fick ett alldeles eget teveprogram. Där kan de utan att besväras av alltför många kritiska frågor kan lägga ut texten om både det ena och det andra. Exempelvis om varför det inte skulle vara rasistiskt att kalla någon ”Apajävel”. Malmöpolisen behöver visserligen all positiv uppmärksamhet de kan få. Man kan dock fråga sig om det är Sveriges televisions uppgift att stå till tjänst med denna.

Personligen föredrar jag när media granskar myndigheter istället för att göra reklam för dem. För att balansera den här skeva mediabilden har Arbetaren låtit en medarbetare bosatt vid Sevedsplan i Malmö, en plats där dyker upp ofta i programmet, att titta på Malmöpolisen. Vi återkommer med en rapport.

[Bok] Undantagen
Mats Kolmisoppis Undantagen består av ett antal korta berättelser. Den röda tråden är inte tema, karaktärer eller miljöer utan snarare Kolmisoppis uttryck. Han har en absurd humor som få samtida svenska författare. Hur miserabelt och tragisk det än är, kan man fortfarande skratta åt eländet. Undantagen påminner om amerikanske författaren Chuck Palahniuks böcker som fått mig att både skratta och sätta samma skratt i halsen oräkneliga gånger.

Dessutom är Kolmisoppi arg. Jättearg. Undantaget är som Island. Hårt märkt av vår kapitalistiska samtid. Vacker, men med en kraft som lurar någonstans under den stillsamma ytan och som när som helst kan bryta ut och dränka världen i eld, aska och svavel. Jag bläddrar försiktigt för att den undertryckta vrede som gestaltas inte ska materialiseras, sätta fyr på sidorna och ge upphov till ett svart moln som hindrar affärsresor med flyg över nordvästra Europa för all överskådlig framtid.

[Metafysiker] Ian Bogost
Spelutvecklaren Ian Bogost är en del av den filosofiska strömning som kallas objektorienterad ontologi eller kort och gott OOO. Väldigt förenklat kan man se OOO som en reaktion på den uppfattning som länge härskat inom främst samhällsvetenskapen och som i sin mest extrema form menar att allt är sociala konstruktioner och att det inte finns något utanför våra medvetanden. OOO är ett stort steg i riktning mot en betydligt mer materialisk syn. Vilket inte innebär att underkänna det sociala, utan bara att att erkänna att det finns någonting oberoende av vad vi tänker, upplever och pratar om. Att världen helt enkel består av saker, eller objekt, som alla är lika verkliga oavsett om det rör sig om hundar, symaskiner, skomakare, småkakor eller Harry Potter

Spelen Bogost designar har ofta något annorlunda teman som säkerhetskontroller på flygplatser och usla villkor på arbetsplatser. Han har tidigare skrivit böcker om spel, spelkritik och filosofi. I senaste boken, Alien Phenomenology, or What It’s Like to Be a Thing, som kom ut för några veckor sedan presenterar han sig egen version av OOO. Boken handlar kanske främst om hur man praktiserar filosofi, eller som Bogost uttrycker det, om hur man snickrar filosofi. Det räcker inte med att skriva om den, hur väl man än formulerar sig. Vi måste också ”snickra ihop” objekt som gör filosofi. Det är ju som Bogost påpekar i boken, ingen skulle gå till en läkare som bara skrivit om sjukdomar och helt saknade praktiska erfarenhet av att bota någon.

Ian Bogost är något så unikt som en filosof som inte bara skriver begripligt och pedagogiskt utan dessutom underhållande. Alien Phenomenology är en salig blandning av personliga anekdoter, aliens, objekt och häpnadsväckande insikter och borde intressera alla som någon gång funderat kring vad verkligheten egentligen består av.

[Tidskrift] FLM
Svensk filmkritik reduceras ofta till konsumentjournalistik. Den och den filmen har kommit, den handlade om det och det och var sådär bra. Det finns undantag. Som Kino i P1 och tidskriften FLM, vars redaktörer i dagarna fått 2011 års Kurt Linder-stipendium för sina insatser för filmbranschen. Det är första gången publicister tilldelas stipendiet, som tidigare gått till främst skådespelare och regissörer. Mycket välförtjänt.

[Houselegend] Moodymann
Få musiker inom den moderna dansscenen har hållit så hög klass under så lång tid som Kenny Dixon Jr, alias Moodymann. Från 90-tals klassiker som ”Dem Young Scoonies” och ”I Can’t Kick This Feelin When It Hits” till bland annat konceptalbum om kravallerna i Detroit 1967. Moodymanns musik låter som om han tagit den finaste housen från Chicago, bundit den bakom sin bil och kört upp och ner för de smutsigaste bakgatorna i Detroits övergivna innerstadskvarter. Skivbolaget Scion Audio Visual är vänliga nog att bjuda på Moodymanns allra senaste alster ”Pitcure This”. Leta upp, ladda ner, lyssna.

[Bok] Den endimensionella kvinnan
Nina Powers Den endimensionella kvinnan fick inte den uppmärksamhet den förtjänar när den kom ut kring årsskiftet. Att kalla den en bok om feminism skulle vara ett understatement. Den handlar om så mycket mer än så. Tyvärr, kanske det är bäst att tillägga. Begreppet feminism har blivit så urvattnat att det kan användas till att rättfärdiga i stort sett vadsomhelst. Till och med invasioner. Krigen i Irak och Afghanistan ursäktades på fullaste allvar bland annat som någon sorts korståg för att frigöra kvinnorna. Som om någon skulle gagnas av att förknippas med en aggressiv angripare.

Allt kan vara feminism nuförtiden. Striptease, Sarah Palin, powershopping, you name it. Det är en etikett som kan klistras produkter för att göra dem lättare att sälja. Och kapitalismen bryr sig som bekant inte så länge den just säljer varor. Hej då rättigheter, ilska och strukturella analyser. Hallå Folkpartiet! Man skulle kunna tro att den här förflackningen är en konspiration iscensatt av chefredaktörer som vill vara feminister fast ”på ett fräscht sätt” i syfte att sälja annonser.

Boken handlar också om hur arbetsmarknaden förändras. Om hur egenskaper som tidigare sökts hos kvinnor – att vara söt, väluppfostrad och flexibel – numera efterfrågas inom allt fler områden och hos allt fler arbetare, även manlig. Att vi förvandlas till vandrande CVn ständigt exponerade i egenskap av allt mer sexualiserad arbetskraft.

Sist men inte minst lyckas pornografiexperten Power diskutera just porr utan att bli moralistisk. Åt något håll. Detta är såvitt jag vet unikt.

Irreduktionismer

Jag har spelat in lite musik till popkulturens högborg Throw Me Away. Lyssna försiktigt.

1. I Get Deep (Embassy of Love Remix) – DJ Le Roi Ft Roland Clark
2. Made For Eachother (Smash TV Backdoor Dub) – Smash TV
3. Steroids To Heaven (Hector Remix) – Smash TV
4. No Man Is An Island (feat. Dennis Brown) – Fluxion
5. Urban Silence III – Dub Taylor
6. Wanderer – Brendon Moeller
7. Polyrhythm (the Remains in Dub Gravy) – Heiko Laux & Teo Schulte
8. Love Is The Drug (Todd Terje Disco Dub) – Roxy Music
9. If U Want – Scuba
10. Gravity – Pan-Pot
11. Rogue State – 2562
12. Salt Water – Peverelist
13. Love Is Not Enough feat. Zoe Johnston (Synkro Remix) – Above & Beyond
14. Blow Out the Candle – Pinch
15. Evolution – Clue Kid
16. The Talisman – Kryptic Minds
17. Rudeboy – Addison Groove
18. No Tomorrow ft Rebel MC – DJ Madd
19. Riginal – DJ Madd
20. NE1BUTU – Scuba
21. Acid Reign (Pinch dubplate version) – Photek & Pinch

 

The Promo Bay

Till veckans Arbetaren träffade jag  The Promo Bay….

För inte allt för länge sedan var oetablerade kulturutövare hänvisade till att skicka demokassetter till skivbolag, manus till förlag eller ha vernissage i en lånad källarlokal. Internet har förändrat tillvaron helt och hållet. Idag kan vem som helst nå ut med sin musik, sina texter eller sin konst. Det går till och med att både göra och sprida film utan att det behöver kosta särskilt mycket.

Det finns hur många tjänster som helst att tillgå och medan du läser det har det startat ytterligare några bloggportaler, videokanaler, molntjänster och podradioapplikationer.

Senaste tillskottet är The Pirate Bays nya satsning på oetablerad kultur, föga förvånande döpt till ”The Promo Bay”. The Promo Bay har hittills handlat mest om musik, men riktar sig även till speldesigners, filmare, konstnärer och författare.

Vem som helst kan skicka material till The Promo Bay, som i sin tur låter en jury välja ut ett antal bidrag som får synas på Pirate Bays förstasida under tre dagar i tre valfria länder. Vissa artister får förmånen att synas på alla förstasidor i hela världen, vanligtvis med länk till artistens hemsida. Det här har inneburit en hel del kraschade servrar, vilket kanske inte är så konstigt. Enligt organisationen Alexa som rankar hemsidor är The Pirate Bay är en av världens hundra mest trafikerade sidor med 10-15 miljoner besökare varje dag.

Arbetaren hörde av sig till Winston, en av The Pirate Bays talesmän, för att ta reda på mer

Varför har ni dragit igång The Promo Bay?
Vi försöker alltid göra så mycket som möjligt av The Pirate Bay. Vi har t ex bjudits in till konstbiennaler, seminarier och vunnit priser världen över. Vi vill inte att The Pirate Bay bara ska vara en fildelningssida utan någonting extra. Vi ser det som vårt ansvar att göra bra roliga saker när vi är en av världens största sidor.

Är det ett sätt att förbättra TPBs image? Att kunna säga att ni inte stjäl från artisterna, utan tvärtom hjälper dem?
Alltså, folk som hatar oss hatar oss nog ändå. Vi känner inget bekräftelsebehov. Men vi har skämtat om att det vore kul att ha varit först med att promota ett band som om några år tar emot en grammy. Sen vill vi poängtera att det inte handlar om att sätta artisterna i tacksamhetsskuld till oss. Det finns inga som helst krav från vår sida för att de ska få promotas, så länge deras alster finns att ta del av strömmande, nedladdnings eller visningsform på deras sida.

Servern hos veckans band klarade inte all trafik. Hur har det fungerat hittills?
Det har gått bra. Vissa genrer fungerar såklart bättre än andra. Ett amerikanskt band som lirar lite mer lättillgänglig pop fick 100-200 000 visningar av sin video, medan det portugisiska dödsmetallbandet Colosso kommer upp i en tiondel av den siffran. Men det är viktigt för oss att inte bara promota mainstreamartister. Vi vill inte bli internets svar på American Idol. Sen märker vi att många av besökarna uttrycker en glädje över att artisterna gillar The Pirate Bay. Många skriver att de inte gillar musiken i fråga men gärna köper ändå som ett slags statement.

Vad är fördelarna med att lägga upp musiken hos er jämfört med exempelvis MySpace eller Soundcloud?
Vi rekommenderar artisterna att synas på alla plattformar. Artister vi väljer att promota får också ett mail med tips på hur de ska lyckas bättre. Det handlar om allt från design av deras hemsida, till platser där de bör finnas för att lyckas bättre, som Facebook, Spotify, och Bandcamp). Vi rekommenderar också banden att sätta upp paypal-knappar, länkar till iTunes och liknande för att göra det enkelt för deras fans att visa uppskattning och köpa musiken.

Vad är nästa steg?
Vem vet, vi kanske bygger en indievariant av Spotify.

Kulturen vecka 17

Veckans kulturtips från Arbetaren…

[Film] RAMPART
James Ellroy är inte bara världens främste kriminalförfattare. Han är en av världens främsta författare överhuvudtaget. Tyvärr har det inte blivit lika bra när hans historier blivit film. L.A. Konfidentiellt från 1997 är helt ok, inte mer. Street Kings är så förfärlig att Forest Whitaker såg ut att ha skämts redan under inspelningen. Övriga filmer har hamnat någonstans där emellan. Tills nu.

Rampart är regisserad av doldisen Oren Moverman som också skrivit manus tillsammans med Ellroy. Filmen bygger delvis på en verklig mutskandal inom LAPD och innehåller allt tidigare filmatiseringar saknat. Mörker, cynism, en hel del humor och en samhällskritik som gör mig mörkrädd. Är det hälften så illa i verkligheten, vill jag inte vara med.

En sak som skiljer Ellroy från så många andra är att han inte låter sina historier reduceras till amatörpsykologiska dramer om missförstådda, missbrukande, misshandlande, misshandlade män. Missförstå mig inte. De förekommer i hans historier också. Men de korrumperade våldsverkarna är inte bara produkter av taskig barndom och dåligt omdöme, utan av ett korrupt och våldsamt system.

Rampart blir inte sämre av att Woody Harrelson gör sitt livs roll som polisen som kallas ”Date Rape” till och med av sina egna barn. Bara förhören med åklagaren som utreder honom, spelad av Sigourney Weaver, är värd biljetten. Rampart vimlar för övrigt av bra biroller. Precis som i många av Ellroys böcker, inte minst på senare år, är det kvinnoporträtten som är intressantast. Här gestaltas de förutom Weaver av bland andra Robin Wright, Cynthia Nixon och Anne Heche.

Rampart har premiär i veckan. Dock inte på bio, utan som dvd. Den gick nämligen inte upp på svenska biografer. Varför vet jag inte. De kanske hade fullt upp med att sälja popcorn och visa riktigt dåliga uppföljare till riktigt dåliga filmer. Eller prova hur små salonger och filmdukar det går att ha innan rätten att kallas biograf dras in. Eller fundera på varför folk laddar ner film från nätet. Det sista borde dock inte tagit så lång tid.

[Banbryterska] BIRGITTA STENBERG
Birgitta Stenberg är aktuell med filmen Alla vilda där hon reser runt i Europa och söker upp gamla älskare och älskarinnor. Rekommenderar inte bara den utan i stort sett hela hennes gärning. Få böcker skriva på svenska språket har gjort så stor intryck på mig som exempelvis Kärlek i Europa, Apelsinmannen och Rapport.

[ALBUM] Addison Groove – Transistor Rhythm
Antony Williams kallar sig oftast Headhunter och kommer från Bristol, staden som är mest känd för att vara oproportionerligt dålig på fotboll, men oproportionerligt bra på musik. På albumet Transistor Rhythm är han betydligt mer lättillgängligt än vanligt. Som om hans vanligtvis mörka, monotona, avskalade dubstep klippt sig, tagit en näve betablockerare och gått ner på den lokala houseklubben för att dansa in våren.

Och byter man stil måste man självklart byta namn också. Han snodde det från funk-jazz-dinosaurierna Addison Groove Project. Om det är en hyllning till kollegan David ”Ramadanman” Kennedy som nyligen låtit svenska psykedeliaakten Pärson Sound låna sitt namn till hans houseprojket Pearson Sound ska jag låta vara osagt.

Det är med största sannolikhet kommersiellt självmord att byta namn varje gång musiken förändras minsta lilla. Personligen tycker jag det är befriande. Särskilt i en tid då all musik ska målgruppsanpassas, alla musiker ska vara entreprenörer och en artist som Dregen är mer känd för sina chokladpraliner än för sin musik.

[Tv-serie] BLACK MIRROR
Den brittiska miniserien Black Mirror som visas på SVT på söndagar berättar mer om världen på sina tre avsnitt än samtliga nyhetssändningar de senaste åren.

Första delen tar sig an den genomskinliga medieverklighet som får den mest vulgära finansmarknad att framstå som blyg, försiktig och tålmodig. Där journalister, politiker, och poliser inte drar sig för någonting. Där ständiga opinionsundersökningar om allt annat än politikens innehåll är landets sanna herrar med ett fast grepp om premiärministerns pung. I det här fallet bokstavligt talat.

I andra delen är allt spotifierat, reklamen har övergått i andra typer av pornografi och enda vägen ut ur konsumtionsfängelset är paradoxalt nog att ställa upp i Idol. Samhället är en stor fabrik där de hunsade arbetarna cyklar på motionscyklar samtidigt som de tvingas ta del av reklam och spela tevespel. Som om Sats, Carema och TV3 gjort statskupp och infört diktatur. Det kostar att vara med, det kostar att slippa och det enda du inte kan köpa är att få vara ifred en stund. Juryn är domare, publiken bödel och att byta kanal kostar många liter svett på motionscykeln. Att stänga av helt är däremot inte möjligt.

Tredje delen är ett enda stort album på Facebook, men de allra minst smickrande bilderna på snedstegen från fyllefesten i helgen. Ingen tillåts någonsin glömma någonting. Ingeting kan försvinna och allting, även dina mörkaste hemligheter, förlåt, särskilt dina mörkaste hemligheter, finns att beskåda för vem som helst närsomhelst.

Black Mirrors skapare, Charlie Brooker som för övrigt är lysande kolumnist på bland annat The Guardian, har sagt att serien handlar om hur livet kan se ut om tio minuter om vi är klumpiga. Jag gissar att de där minutrarna tickat iväg för länge sen. Hursomhelst, gör dig själv en tjänst följ Black Mirror. Avsnitten är helt fristående, så du kan ta dem i vilken ordning du vill.

[Låt] DANSBANDSSÅNGAREN
Thåström har hittat sig själv. På låten Dansbandssångaren från senaste albumet Beväpna dig med vingar lyckas han kombinera samtliga sina tidigare personas. Trubaduren, rebellen, industrirockaren och pulverpoeten. Fantastisk låt. Det var på tiden, för jag antar att karriären är över nu. Jag kan inte tolka det faktum att Thåström i sommar ska turnera på Österlen annorlunda. Därifrån är steget som bekant inte lång till mockajacka med fransar, stenugnsbakat knäckebröd, konstlat yvigt skägg, egen köksträdgård och kommentarer som: jag ser mig själv som en målare som också håller på med musik.

Spotifierade rum II – rum som sluter sig

Dags för nästa rum…

Rum som sluter sig
Vissa rum sluter sig med murar, grindar, spärrar som sedan bara kan passeras på vissa villkor. Ofta handlar det om att betala en avgift, som exempelvis för att få tillträde till tunnelbanan. Ibland är avgiften dold, som i ett köpcenter där det inte finnas någonstans att sitta förutom på kaféer. Det kan också vara ett rum på internet som man måste betala för att få tillträde till. Som exempelvis de tidningar som tar betalt för att låsa upp hela eller delar av tidningen. Ibland är avgiften indirekt eller består av en motprestation. Som exempelvis ”reklamfinasierade” platser eller forum där avgiften – att ta del av reklamen – är underförstått.

Spotifierade rum I – rum som flyr

Ett spotifierat rum är exempelvis ett torg som förvandlats till galleria eller en park som blivit parkeringsplats. Alltså allmänna platser som inhägnats på något vis. Men hur ser rummen och inhägnaderna ut i praktiken? Vilka olika typer av spotifierade rum finns och hur har det inhägnats. Kort sagt: vad gör rummen?

Steven Flusty har funderat kring detta och hittat ett antal kategorier. De är inte på något vis ömsesidigt uteslutande. Ett rum kan passa in i flera kategorier. Jag har har dessutom tagit mig friheten att lägga till några själv. Men Stevens först…

Kom gärna med egna exempel, och ännu hellre, bilder på spotifierade rum

Rum som flyr
Den här typen av rum har gjorts svåra att nå genom att exempelvis ta bort så många vägar eller ingångar som möjligt. Det kan vara en smygprivatiserad bakgård mellan ett antal företag. En bostadsrättsförening eller hyresvärd som tagit bort möjligheterna att nå en gård eller ett grönområde som egentligen inte tillhör dem. Dit man plötsligt måste ha portkod eller passerkort för att få tillträde till. Det kan också vara ett köpcenter i utkanten av staden som bara går att nå med bil. Dit flera affärer flyttat sin verksamhet.

Kulturen vecka 17

Dagens nummer av Arbetaren innehåller mina första sidor som kulturredaktör. Är mycket stolt över att kunna presentera bland annat veckans ord, en betraktelse över hiphopens materiella historia samt det bästa som skrivits om Knausgård hittills.

Jag kommer att ha en egen spalt i varje nummer där jag tipsar om kultur. Här är veckans tips:

[TV-serie] THE SHADOW LINE
Sveriges television har köpt in en hel del bra serier de senaste åren. Som The Wire, Six Feet Under, Sopranos, Studio 60 on the Sunset Strip och nu senast Homeland som visades bara några veckor efter USA. Senast i raden är brittiska The Shadow Line som jämförts med just The Wire. Men riktigt så bra är den inte. Den har några skönhetsfläckar bland annat i form av töntiga actionscener. Men trots detta tillhör The Shadow Line det bästa du kan se på tv under våren. Vi får följa både buset och en rad konstaplar som antingen är dumma och korrupta eller snälla och om inte korrupta så åtminstone med ett och annat lik i garderoben.

Handlingen kretsar kring ett mord på en gangsterboss som personer på båda sidor av lagen försöker klara upp. Ihärdigast är en blomsterhandlare, den värsta brittiske filmpsykopaten sedan Begbie i Trainspotting samt Chiwetel Ejiofors lätt hjärnskadade kommissarie, som eventuellt är riktigt skum och eventuellt själv minns att han är riktigt skum. Bäst av alla är dock Stephen Reas mystiske man i hatt.

Några avsnitt har redan visats, men du hinner titta ikapp och följa upplösningen på fredagskvällar i tvåan eller på Svt-Play.

[Bok] REBEL CITIES
David Harvey har tidigare skrivit böcker om finanskriser, städer och den nyliberala världsordningens historia och Kapitalet. Boken alltså. Alla föredömligt välformulerade och pedagogiska. Faktum är att han sparat mig en hel del tid och pengar då jag sluppit läsa både ekonomisk historia och samhällsgeografi på universitetet. Ok, det där var inte riktigt sant, men du förstår säker vad jag menar.

Senaste boken, Rebel Cities, handlar också om städer. Men den här gången nöjer han sig inte med att bara förklara vad det är för fel på dem. Han är intresserad av vad vi kan göra åt saken också. Av att hitta en väg bortom både stat eller marknad, som varken innebär privat eller offentligt utan vad Harvey kallar allmänt. Allra mest intresserad är han av själva handlingen att skapa sådana allmänningar.

Rebel Cities handlar heller inte bara om gator och torg utan också om vikten att kontrollera språk och kommunikation samt motverka den patent- och upphovsrättslobby som blir ett allt större hot mot en positiv samhällsutveckling. Om att göra städer mer rättvisa, ekologiskt hållbara samt centra för anti-kapitalistiskt motstånd.

Med hjälp av exempel från bland annat Mexico, Bolivia, Indien och senaste tidens protester runt om i Europa bidrar Harvey med en av årets mest hoppfulla böcker. Rebel Cities är ett utmärkt exempel på att det går att beskriva sofistikerade teorier på ett lättbegripligt sätt och viktigast av allt, den visar att det går att omsätta idéer och erfarenheter i handling. För det räcker ju som bekant inte med att förstå världen.

[Remake] ROBOCOP
Den slovenske filosofen Slavoj Zizek menar att det finns få bättre sätt att lära sig hur samhället förändras än att studera originalfilmer och deras re-makes. Sällan dyker det upp ett så bra tillfälle att testa den här tesen som nästa år då en nyinspelning av Paul Verhoevens Robocop från 1987 går upp på biograferna. Originalet handlar om ett samhälle där ordningsmakten helt och hållet privatiserats. Eftersom detta mer eller mindre är verklighet idag håller det givetvis inte som tema i en science fiction film. Så regissören José ”Tropa de elite” Padilha måste hitta på något annat. Vad vet jag inte.

Vad jag däremot vet är att ingen mindre än svenske Joel Kinnaman kommer att spela huvudrollen. Måste medge att jag inte var så imponerad av Kinnaman efter hans insatser i en rad förfärliga svenska kriminalfilmer. Men i serien The Killing visade han sig mogen riktigt stora uppdrag. Robocop har premiär nästa år och jag är vansinnigt nyfiken på hur de ska hitta på något värre än att ett företag i säkerhetsbranschen bygger mördarrobotar av sönderskjutna poliser och skickar ut dem på gatan för att garantera för lag och ordning. Hur var det här då? Cirkulera!

[Album] SCUBA – PERSONALITY
Det mesta i genren dubstep låter förfärligt. Ungefär som dålig drum’n'bass på stesolid. Det finns givetvis undantag som Burial, Shackleton, 2562, Roska, Kryptic Minds, King Midas Sound och Ikonika. Ett annat är Paul ”Scuba” Rose som förutom att göra musik själv driver det minst sagt tongivande skivbolaget Hotflush Recordings. På senare år har han planterat sina urbrittiska dubrötter i Berlins technomylla och därmed lyckats kombinera det bästa av två världar. Albumet ”Personality” är ett utmärkt soundtrack till våren. Leta upp videon ”The Hope” för ett smakprov.

[Fenomen] DIE ANTWOORD
När jag stötte på den sydafrikanska bandet eller kanske installationen Die Antwoord för första gången för några år sedan tyckte jag att de var hejdlöst roliga. Jag var också övertygad om att jag snabbt skulle tröttna. Det gjorde jag inte. De är fortfarande hysteriskt roliga. Problemet är att jag inte förstår varför. Die Antwoord delar min bekantskapskrets i flera delar. De som tycker bandet antingen skrattar åt eller med den sydafrikanska subkultur som kallas ”zef” och har beskrivits som ”kind of like posh, but the opposite of posh”. Sedan ytterligare några som tycker de suger i största allmänhet oavsett vad de driver med.

Die Antwoord ser ut och låter som om de handplockat de mest vulgära elementen från rave och hiphop och är aktuella med albumet Ten$Ion. Bästa introduktionen är dock kortfilmen Umshini Wam från 2010 i regi av Harmony Korine, mannen bakom bland annat filmen Gummo. Leta upp den på YouTube, kolla in när Ninja och Yo-Landi Vi$$er rullar runt i pimpade rullstolar och grillar korv, och dra dina egna slutsatser.

[Författare] DAVID FOSTER WALLACE
En av samtidens riktigt stora författare, David Foster Wallace, har varit löjligt förbisedd i Sverige. Nu verkar det bli ändring på det. Två av hans böcker ges ut på svenska. Dels en nyöversättning av debutromanen från 1987, ”Systemet sopkvast” och dels en helt ny översättning av ”Blek Kung” som tyvärr blev Wallace sista bok. Manuset hittades efter självmordet 2008 och sammanställdes av hans redaktör.

Wallace storhet, förutom en språklig briljans som har få motsvarigheter, är att han ofta lyckas hitta det absurda i riktigt banala vardagsföreteelser, som om han kunde visa att i stort sett vilken kejsare som helst är naken. Blek kung är en bitvis hysteriskt rolig, bitvis oerhört tragisk berättelse om människorna på en myndighet där tillvaron är så trist att de anställda måste gå kurser för att inte ta livet av sig. Precis som på de flesta arbetsplatser alltså.

Åtminstone min sommar är räddad av dessa två tegelstenar. Nu återstår bara att se om någon törs försöka översätta hans allra bästa bok, den oerhört komplexa Infinite Jest. En inte alltför enkel uppgift gissar jag. I Infinite Jest har det för övrigt införts en sponsrad tideräkning där åren istället för att ha siffror är döpta efter varumärken i stil med Whopperåret och ”Year of the Yushityu 2007 Mimetic-Resolution-Cartridge-View-Motherboard-Easy-To-Install-Upgrade For Infernatron/InterLace TP Systems For Home, Office Or Mobile [sic]”.

Uppror och frihet i en epok utan framtid

Om du befinner dig i Skåne i helgen tycker jag du ska besöka konferensen ”Uppror och frihet i en epok utan framtid”, som arrangeras av tidskriften Subaltern. Den går av stapeln på Inkonst i Malmö. Program och dylikt hittar du här.