Mer TCO och arbetsdagen – Fackets framtid IX

Mats Essemyr har svarat mig och Roland Paulsen angående arbetstidsförkortning. Ett intressant svar med en del tänkvärda synpunkter.

Essemyr bemöter kritiken på tre punkter och när det gäller den första har han en poäng. Det finns en risk att arbetsintensiteten ökar och vi förkortar våra arbetsdagar. Vi skulle bli tvungna att göra samma jobb på kortare tid. Här kommer fackföreningarna att spela en viktigt roll genom att se till att så inte blir fallet.

Nästa punkt andas däremot total uppgivenhet. Inga jämförelser i övrigt, men argumentet har vi hört från borgerlig håll massor av gånger: om företagen inte kan vara lika lönsamma här som på andra håll i världen flyttar de.

Liknande resonemang förekommer när det gäller villkoren för människor med hög utbildning och höga löner. Om vi inte sänker skatterna flyttar höginkomsttagarna. Om vi inte har större lönespridning flyttar de välutbildade.

Resonerar man så är det lika gott att sluta ställa politiska krav överhuvudtaget. Det finns alltid och kommer alltid att finnas någonstans där skatterna är lägre för rika, lönerna lägre för fattiga och där företag kan vara lönsamma på arbetarnas och miljöns bekostnad.

Jag önskar förresten att arbetarrörelsen inspirerades av liknande resonemang. Om ni inte sänker arbetstiden går vi hem efter sex timmar ändå.

Antingen lägger vi oss platt för det globala kapitalet och accepterar den nyliberala systemskiftet och hoppas att smulorna från bordet är tillräckligt stora ändå. Eller så gör vi något åt saken. Kostar det några av de allra mest kortsiktiga företagen och entreprenörerna må det vara hänt. Vi borde hursomhelst inte konkurrera vare sig som låglöneland eller skatteparadis, utan genom att ligga steget före.

Nu vet heller ingen om arbetstidsförkortning verkligen skulle innebära minskad lönsamhet. På kort sikt kanske. På längre tid kan det vara tvärtom. Men även om så skulle vara fallet är det helt i sin ordning, för arbetstidsförkortning handlar just om omfördelning. Vinsterna skulle minska och frukterna av arbetet tillfalla arbetarna i större utsträckning. Det är en poäng, inte ett problem.

Nu ser utvecklingen tyvärr ut precis tvärtom. Sedan början av 80-talet har klyftorna ökat, vinsterna ökat betydligt snabbare än lönerna och skatteintäkterna minskat. De rika har blivit rikare på de allra fattigastes bekostnad.

Arbetstidsförkortning är ett sätt att vända den här utvecklingen. För det är i första hand en rättvisefråga. Det är en förmån som kommer alla till godo. Fler arbetslösa skulle komma in på arbetsmarknaden, alla som arbetar skulle få mer fritid, deltidsarbetare skulle få bättre ekonomi och troligtvis skulle reformen göra underverk för både folkhälsa och livskvalitet. När Frankrike sänkte normalarbetstiden till 35 timmar i veckan, så upplevde 70 procent av löntagarna att det ökade deras livskvalitet betydligt.

Allra sist tar Essemyr upp vad jag tror oroar honom mest. En arbetstidsförkortning skulle försätta fackföreningarna i en svår situation. Om staten sänker arbetstiden kommer arbetsgivarna att säga till fackföreningarna att de kan glömma löneförhöjningar ett bra tag framöver. TCO vill givetvis behålla den fördelningsmån de har idag där de varje år kan ge sina medlemmar en löneförhöjning utan att behöva vidta några konfliktåtgärder.

Jag förstår att Essemyr månar om de procent han räknar med att kamma de närmaste åren. Saken krånglas dock till av att en del TCO-förbund, som exempelvis Vision, aktivt jobbar för en ökad lönespridning och uppmanar medlemmarna att förhandla individuellt. Så de där löneförhöjningrana kanske inte ens tillfaller alla TCOs medlemmar utan främst de med smorda munläder och goda relationer med chefen.

Hursomhelst. Även om Essemyr skulle ha rätt på varenda punkt, även om hans farhågor skulle besannas, är arbetstidsförkortning fortfarande en bra reform. Även om det skulle kosta, vilket det inte nödvändigtvis kommer att göra, är det värt det. Det handlar om en radikal omfördelning, från de som har det lite bättre till de som har det lite sämre. Alltså raka motsatsen mot hur det ser ut nu.

En arbetstidsförkortning innebär att vi delar på de jobb som trots allt finns och fördelar frukterna av vårt arbete rättvisare. Gott så.

TCO och arbetsdagen – Fackets framtid VIII

Idén om sex timmars arbetsdag upprör många. Motståndarna finns heller inte bara inom näringslivet som man kanske kan tro utan även hos vissa fackföreningar.

En av de bittraste kritikerna är Mats Essemyr utredare på TCO. Hans huvudsakliga invändning är att förkortningen skulle kosta så mycket att den äter upp det så kallade löneutrymmet. Vi skulle alltså bokstavligt talat få bibehållen lön ett bra tag framöver i utbyte mot en kortare arbetsdag.

Ett märkligt resonemang som utgår från att förhållandet mellan arbete och kapital är statiskt och att det alltid finns en förutbestämd summa att använda till löneökningar eller andra förändringar. Så är det givetvis inte. Det avgörs av förhandlingar, eller om det behövs, hårdare tag. Det finns inget som hindrar oss från att kräva kortare arbetsdag och löneökningar. Eventuella framgångar avgörs av hur starka vi kan vara starka tillsammans.

Om Essemyrs företrädare inom arbetarrörelsen haft samma inställning skulle vi fortfarande ha 16 timmars arbetsdag. Dessutom tar han bara hänsyn till eventuella kostnader. Inte ett ord om att kortare arbetsdag faktiskt skulle innebära besparingar eller till och med vinster också. Företag får personal som är utvilade, på gott humör, friskare och kanske till och med mer sugna på att jobba. Till och med den mest vulgäre kälkborgare borde inse vikten av att hålla arbetskraften i form och på gott humör.

Vad det innebär samhällsekonomiskt vet ingen. Men fler kommer att få jobb. Deltidssysslor kommer att uppvärderas. Människor kommer med största säkerhet att må bättre. Få tid över till annat än jobb. Kunna förvekliga drömmar och idéer.

Till syvende og sidst handlar det om hur vi ska fördela frukterna av det vi producerar tillsammans. Antingen gör vi som nu och låter de rika bli rikare, låter TCOs medlemmar få dela på smulorna från deras bord och låter de allra fattigaste bli ännu fattigare. Eller så gör vi på något annat vis. Förkortar arbetsdagen till exempel.

Av var och en efter förmåga, åt var och en i form av en kortare arbetsdag.

Fackets framtid VII

Det är egentligen konstigt att Jobbgarant inte uppstått tidigare. Med tanke på hur många fackföreningar arbetar i praktiken är det en helt logisk utveckling. Facken blir försäkringsbolag med omotioverat höga premier där man kan teckna olika typer av abonnemang.

Jobbgarant har fattat detta. Och om man ändå inte tänker driva kollektiv kamp, varför då kalla sig fackförening? Det riktigt tragiska är att skillnaden mellan Jobbgarant och exempelvis min förra fackförening Vision verkar vara obetydlig. Möjligen med undantag för att Jobbgarant inte har hyckleri som bärande affärsidé.

Nu väntar jag bara på ett gratisabonnemang där varje kontakt inleds med en reklamjingel. Och givetvis, ett facklig initiativ i rakt motsatt riktning.

Fackets framtid – bonusspår

Min före detta fackförening verkar ha övergått från att företräda till att disciplinera arbetarklassen. Tyckte trots allt bättre om dem när de låtsades kämpa för min och mina kollegors yttrandefrihet på arbetsplatsen.

Fackets framtid VI

Dags att blicka framåt. Hur vill vi att fackföreningarna ska se ut i framtiden? På en arbetsmarknad där:

• Många byter arbete ett flertal gånger under sin livstid
• Många har flera jobb samtidigt. Ibland i olika branscher.
• Många har osäkra anställningar.
• Många har F-skatt eller FA-skatt
• Många är anställda av ett annat företag än det de faktiskt jobbar för

Några grundläggande krav på en fackförening är enligt mig:

• Konflikt. Alla framsteg – kortare arbetsdag, semester, högre lön, säkrare arbetsplatser och så vidare – har kostat blod, svett och tårar. Det kommer de att göra i fortsättningen också. Är vi inte starka och organiserade tas rättigheter ifrån oss. Se bara på fenomenet bemanning eller fas3, som facket faktiskt har en konkret möjlighet att stoppa, men av någon anledning låter bli.
• Kollektivism. Tillsammans är vi starka. Först när vi agerar kollektivt hamnar vi i en position där vi faktiskt kan utmana arbetsgivarna. Individuella löneförhandlingar har två sorters vinnare, några få enskilda arbetare samt företagen där de jobbar. Om vi förhandlar tillsammans kan vi sätta hårt mot hårt och se till att alla får det bättre. Inte bara de med smort munläder och brun tunga.
• Lyhördhet. 1900-talet är över. Det har vår motpart fattat för länge sedan. Ju förr fackföreningsrörelsen gör det, desto bättre (se punkterna ovan).

Jag tänker återkomma med några exempel på hur fackföreningar jobbat i USA, Italien och Indien. Under tiden får du gärna bidra med dina ideer om hur facket kan arbeta i framtiden.

Fackets framtid V

Jag har haft en jäkla massa jobb. Lagerarbetare, affärsbiträde, flyttgubbe, lärare, dörrvakt, grovstädare, rivningsarbetare, manusförfattare, ställningsbyggare, lektor, bartender, journalist, krögare, projektledare, fritidsledare, verksamhetschef och truckförare.

En enda gång i hela mitt liv har jag varit fast anställd. Det varade i knappt två år. Resten av tiden har jag haft visstidsanställningar, vikariat, projektanställningar eller fakturerat.

Detta gör alla kontakter med Försäkringskassan och A-kassan krångliga. Bara att få fram en sjukpenninggrundande inkomst är en hel vetenskap. Eftersom jag nästan aldrig är sjuk är det knappt värt besväret att ens försöka. Oftast är det min FA-skattsedel som ställer till problemet. Särskilt i kontakten med a-kassan.

Sist jag hade med dem att göra försökte jag förklara att jag hade slutat på mitt deltidsjobb och ville ha a-kassa till jag hittade en ny sysselsättning. Men att jag dessutom fortfarande hade jobb en dag i veckan som jag fakturerade för.

Efter en tung suck förklarar den vänlige och pedagogiske handläggaren att detta inte var så bra. Att jag inte fick ha ”företag” samtidigt som jag gick på a-kassa. Jag förklarade att jag inte hade något företag, men däremot betalade in delar av skatt och sociala avgifter själv.

Det förstod han, men det gjorde inte saken bättre. Antingen fick jag sluta med det eller försöka övertyga a-kassan om att det jobb jag fakturerade för var en sorts ”hobbyverksamhet” som jag bedrev i väldigt liten utsträckning och för mitt eget höga nöjes skull.

Det skulle det kännas märkligt att kalla mitt yrke – som jag utövat ett antal år och utbildad mig sex år på universitet till – för ”hobby”. Jag undrar om de säger så till alla med f-skatt, inte bara kulturarbetare. Jag har vänner med f-skattsedel som jobbar med städning, snickeri, reklam, plattsättning och så vidare.

Hej, jag heter Fredrik. Min hobby är att kakla om vilt främmande människors badrum. Men inte så ofta.

När jag blivit av med mitt ena jobb förslår alltså a-kassan på fullt allvar att jag även ska göra mig av med mitt andra. Eller låtsas att det är en hobby. Problemet är bara att detta jobb är min enda inkomstkälla och att jag fått samtliga övriga jobb de senaste tio åren tack vare detta.

Jag har heller inte min FA-sedel för att jag vill vara företagare, entreprenör eller fiffla med skatt eller socialförsäkringar. Jag har den för att jag inte har något val. För att jag inte får vissa uppdrag annars.

Jag är en vanlig arbetare, som i praktiken saknar trygghet, semester, kollektivavtal och en rad andra saker jag tar för givet när jag har en anställning. Jag får finna mig i att klara mig utan a-kassa, trots att jag blivit arbetslös och är medlem i a-kassan sedan en massa år tillbaka.

Visst, jag har själv valt att leva på det här viset. Jag vill inte ha ett fast jobb. Vill inte sitta på samma ställe mellan nio och fem för all framtid. Eller ens i en vecka.

Däremot vill jag ha samma trygghet som alla andra anställda. Jag vill ha en fackförening som tar tillvara på mina rättigheter även om jag inte är fast anställd. Även om jag byter arbetsplats ofta. Jag vill ha en fackförening som enar mig och mina kollegor istället för splittrar. Som verkar för ett rättvisare samhälle, inte ett med ökade klyftor. Ett fack som förlägger sin ilska över missförhållande på arbetsplats där de hör hemma, hos ledningen. Inte hos arbetskamraterna.

Jag vill ha ett socialförsäkringssystem som inte är anpassat efter hur arbetsmarknaden såg ut när mormor och morfar var yrkesverksamma. Jag vill ha a-kassa när jag är arbetslös, sjukpenning när jag är sjuk och föräldrapenning när jag är föräldraledig.

Är det för mycket begärt?

Läs också:

Fredrik Krohnman

Stefan Bergmark

Fackets Framtid IV

Inte bara Vison utan även Saco efterlyser större klyftor i samhället. Eller ”god lönespridning” som det heter på nysvenska. Ordförande Göran Arrius vill att ”duktiga och välutbildade” ska tjäna mer och att ”rörligheten på arbetsmarknaden” måste öka. Det sista förklaras inte närmare, men betyder med stor säkerhet att de måste bli lättare att avskeda folk.

Dessa triviala borgerliga åsikter kallar Arrius ”att svära i Jantekyrkan”. Jag vet inte om Arrius varit djupfryst eller suttit inne sedan 70-talet, men att förespråka ökade klyftor är inte att svära i kyrka. Det är snarare stämma upp i den allra saligaste strofen i Alliansens psalmbok.

Fackets framtid III

Av SKTF / Visions hemsida att döma har deras fokus på individuella lönesamtal och ”lönecoachning” knappast minskat. Tvärtom.

Att försöka förhandla till sig en bättre lön på egen hand kan givetvis förbättra privatekonomin hos enskilda medlemmar. Men jag förväntar mig att en fackförening tar ett lite större grepp om frågan än så. Vad är det som är så bra med att medlemmarna förhandlar var för sig istället för kollektivt?

Jo, individuella förhandlingar leder till större skillnader. Och skillnader är enligt Vision bra:

Att löneskillnaderna blir större i ett yrke gör också att medellönen höjs så småningom. I en del yrken är skillnaden i lön så liten som 1500-2000 kronor under ett helt yrkesliv. Vision menar att skillnaderna ska vara minst 8000 kronor för exempelvis tandsköterskor och läkarsekreterare.

Varför Vision väljer att använda medellön istället för medianlön som SCB rekommenderar vid dyilka jämförelser, kan vi bara spekulera i. Rent matematiskt höjs ju medellönen om en enda person förhandlar till sig en enda krona i löneförhöjning. Så givetvis också om de högsta lönerna sticker iväg. Den säger däremot väldigt lite eller ingenting om löneläget generellt.

Ökar inte lönerna totalt sett innebär Visions strategi dessutom att skickliga förhandlare tillskansar sig löneökningar på kollegornas bekostnad.

Jag kanske är gammalmodig men jag tycker jämlikhet har ett egenvärde. Jag jobbar hellre på en arbetsplats som är solidarisk och där skillnaderna i löner är små, än att höja min egen lön. Särskilt om det sker på andras bekostnad

Men solidaritet arbetskamrater emellan verkar inte precis genomsyra Visions verksamhet. Tittar man i förbundets tidning är det lätt att tro att de hellre ägnar sig åt att reta sig på arbetskamrater  och skvallra för chefen än att bedriva facklig kamp. Eller facklig ”service” som det heter på Visions nyspråk.

Visions idéer om individuell förhandling bygger på samma unkna tankegods som den borgerliga retorik som gärna låter påskina att klyftor mellan människor är bra även för de längst ner på stegen.

Till syvende og sidst handlar det om att splittra arbetarkollektivet. Alltså raka motsatsen till den mest grundläggande poängen med facklig organisering.

Läs också Daniel Wiklanders tankar om Vision

Fackets framtid II

Jag valde att stanna kvar i SKTF när jag bytte jobb. De var en av få fackföreningar som fanns representerad på arbetsplatsen och nästan alla var medlemmar. Att det hade fungerat så dåligt på min förra jobb kunde ju faktiskt ha att göra med enskilda ombud.

På mitt nya jobb bestod den enda kontakt med SKTF i mailutskick från sektionen. Jag minns särskilt två kategorier mail. Det ena var erbjudanden om att följa med på kryssningar. Det andra var erbjudanden om hjälp och ”coachning” vid individuella lönesamtal.

Vid ett tillfälle blev en kollega så irriterad att hon svarade på ett mail ur den sistnämnda kategorin. Svaret gick ut till hundratals medlemmar och ombud. Min kollega förklarade sakligt men bestämt att själva poängen med en fackförening –och den huvudsakliga anledningen till att hon var medlem – var att vi anställda skulle ha en möjlighet att agera kollektivt gentemot vår arbetsgivare. Att detta skulle innebära en styrka och en möjlighet att tillsammans höja allas löner. Inte bara några stycken.

Ingen svarade.

Själv ringde jag upp ringde SKTFs ”center” och frågade vad det var för poäng att vara medlem om mina och mina arbetskamraters rättigheter inte försvarades. Om vi inte agerade kollektivt utan tvärtom uppmanades att försöka göra en bra deal på egen hand.

Personen jag talade ville inte diskutera SKTFs agerande . Jag har full förståelse för att han varken kunde eller ville diskutera mina personliga erfarenheter. Men han ville heller inte diskutera SKTFs policy generellt. Det gjordes inget som helst försök att argumentera eller övertyga mig om att fortsätta vara medlem. Istället sa han något i stil med: jaha, tycker du så. Då kanske du inte ska vara medlem.

Jag lämnade SKTF. Det är ett antal år sedan nu. Imorgon tänker jag undersöka hur förbundet mår idag.

Fackets framtid I

 

Det här är första inlägget i en rad om fackföreningarnas tillstånd och framtid. Jag använder mina egna erfarenheter eftersom jag misstänker att de är typiska.

Jag ställer några grundläggande krav på en fackförening. Två av de viktigare är:

• Att den tillvaratar och försvarar sina medlemmars rättigheter på arbetsplatsen
• Att den agerar som ett kollektiv och är en stark motpart till arbetsgivaren.

Men hur ser det ut i verkligheten? För några år sedan var jag medlem i SKTF. Förbundet heter sedan en tid tillbaka ”Vision” och har följande slogan:

Vision är ett fackförbund och i fokus för allt står du och dina visioner.

Jag ska inte gå in på några detaljer, men min dåvarande arbetsplats var högst dysfunktionell. Eftersom nästa alla hade projektanställningar var det mycket lågt i tak. Folk vågade helt enkelt inte säga vad de tyckte av rädsla för att inte få nya uppdrag. Vi hade dessutom en chef som enligt hela arbetsgruppen och flera samarbetspartners inte fungerade.

Den fackliga anslutningen var låg. Vi kontaktade därför SKTF för att organisera oss. Deras representant försäkrade oss om att SKTF var en mycket militant fackförening som cheferna i det närmaste var rädda för. Vi skulle bland annat få hjälp att hålla ordentliga möten och skriva seriösa protokoll där vi kunde föra fram synpunkter på de missförhållanden vi menade rådde. Ett ombud som var expert på just möten och protokoll skulle närvara nästa gång.

När ombudet väl anländer till mötet är det i armkrok med vår personalchef. Vi tar dock ingen större notis av det då, utan genomför mötet och för fram vår kritik. Jag för själv protokoll och lämnar sedan över det till ombudet som var satt att hjälpa oss.

Några dagar sedan får jag tillbaka protokollet. Det var då ”justerat” av ombudet i samråd med vår närmaste chef. Allt som kunde uppfattas som kritik var struket. Jag ber ombudet om en förklaring, men får ingen. Hon svarar över huvud taget inte. Jag hör av mig till ombudet som värvat oss och det enda hon har att säga är att det är ”en svår balansgång” att skriva protokoll.

Vi fortsätter dock att föra fram vår kritik. Efter en tid sluta vår närmaste chef. Tyvärr får dock även två av mina medarbetare sluta. I ett av fallen hävdar en av våra chefer att den direkta anledningen är en för kritisk inställning till ledningen. En annan chef hävdar att ingen av oss som varit öppet kritiska kunde räkna med någon karriär inom organisationen.

När jag berättar det för ombudet som värvat oss och frågar hur SKTF tänker agerar är hennes enda svar att ”det kan vara klokt att vänta med att föra fram kritik till man har fast anställning”. Jag hör av mig till andra representanter för SKTF men möts av ett kompakt ointresse.

När jag tar upp saken med min högste chef tycker till och med han att det är märkligt att facket inte agerar. Han beklagar att det inte finns någon stark facklig motpart på arbetsplatsen eftersom det troligen skulle göra verksamheten mycket bättre.

För mig var det uppenbart att relationen till de chefer som ombuden träffade regelbundet, åt lunch med, gick på kurser med, var viktigare är relationen till oss medlemmar som de träffade vid något enstaka tillfälle.

Efter detta, och några andra liknande incidenter, lämnade jag och flera andra anställda frivilligt verksamheten.

Samtidigt som allt detta händer dyker ett påkostat kampanjmaterial från SKTF upp i mitt postfack. Det har rubriken ”Låt inte jobbet tysta mun”.

Fortsättning följer i morgon. Då tänkte jag ta upp det här med att agera kollektivt. Bidra gärna med dina egna erfarenheter.