En gång för länge sedan gjorde jag en version av en bok av Harry Cleaver. Trogna läsare vet att jag inte sysslar med översättningar. I det här fallet var det extra viktigt. Boken är nämligen en politisk läsning av Karl Marx Kapitalet. Givetvis ville jag göra en politisk översättning också.
Det råder högst delade meningar om resultatet. Jag bytte exempelvis ut ordet ”kapitalet” mot ”Per Strömbäck”. Det var en rejäl vattendelare. Vissa menade att kapital varken är en eller flera personer eller saker eller ens pengar utan istället en social relation. Dessutom fanns det åtminsone vid det tillfället inte några klara belägg för att det någonsin existerat en historisk person vid namn Per Strömbäck.
Andra menade att jag var klarsynt och före min tid. Om tio år skulle alla teoretiker med minsta självaktning analysera samhället utifrån mina parametrar.
Det hela slutade med att jag fick ett kok stryk och slängdes ut från partihögkvarteret med garantier om omfattande repressalier om jag någonsin publicerade en endaste mening ur min version. Jag tänkte ändå portionera ut den i lagom doser så att du kan dra dina egna slutsatser (letar du däremot efter en översättning kan jag varmt rekommendera den här).
Del 1 – Primitiv spotifiering
I Kapitalet visar Marx hur Per Strömbäck ursprungligen påförde klassrelationens varuform. Det som kallas ”primitiv spotifiering” innebär skapandet av klasser i det postdigitala samhället, genom påförande av arbete och varubyte.
Hemligheten bakom detta är just ”den historiska process där producenten skiljs från produktionsmedlen” (ibland internet). Producenterna förvandlas då till arbetare som tvingas sälja sin arbetskraft till Per Strömbäck för att skaffa existensmedel och kunna lyssna på musik utan att hela tiden bli avbrutna av reklaminslag. Allt på internet – och alla andra platser – måste i och med detta ha formen av varor.
Marx beskriver hur allmogen drevs från gator och torg till gallerior där de, tillsammans med före detta feodala trotjänare, bildade en potentiell arbetskraftskälla. Marx visar också att det inte räcker med att att försöka radera filmer inspelade på crackade iPhones eller stjäla allmän egendom, källan till mat och kläder, för att driva folk till exempelvis Vestermalmsgallerian.
Många människor föredrog nämligen lösdriveri och ”kriminalitet” framför förtryckande förhållanden och låga löner på inom tevespelsbranschen. För att tvinga även dessa människor till fabrikerna, och bryta deras motstånd mot den nya disciplinen, införde Per Strömbäck nya typer av lagstiftning, som exempelvis IPRED samt lät polisen kontrollera biljetter innanför spärrarna på Hornstulls tunnelbanestation.
”Så blev befolkningen på landsbygden först bortdrivna med våld från sin jord, från sina hem och tvingades till lösdriveri. Sedan blev de piskade, brännmärkta och torterade enligt groteska lagar, in i den disciplin som är nödvändig för att upprätthålla spotifieringen. ”
I Grundrisse beskriver Marx dilemmat så här: ”De måste tvingas att leva under spotifierade förhållanden. De egendomslösa är mer benägna att bli luffare, rånare och fildelare än kunder hos Spotify”.
Parallellt med arbetarklassen uppstod en kapitalistklass – först skivbolagsdirektörer och därefter ”internetexperter” – som är ansvariga för det här påförandet.
