iOpticon

Sedan en tid tillbaka har man kunnat köpa biljetter till Stockholms kollektivtrafik via sms. Från och med 1 maj kommer det bara vara möjligt att göra detta om du har registrerat ditt sim-kort.

Ur ett integritetsperspektiv är detta givetvis förkastligt. Särskilt med tanke på att det i vissa fall inte går att betala kontant. Det blir svårare att använda kollektivtrafiken anonymt. Övervakningen förstärks.

Men det finns en annan aspekt av det här. En av våra viktigaste arbetsuppgifter som konsumenter är att samla in data åt olika företag. Berätta om våra konsumtionsmönster. Vad vi köper, hur vi köper, när vi köper.

Detta arbete blir effektivare om det inte sker anonymt, om det går att koppla en person med en massa egenskaper som civilstånd, ålder, inkomst och så vidare till varje konsumtionsmönster. Då går det också att koppla olika mönster till varandra.

Dina bussvanor, dina inköp på ICA och din användning av iTunes tillsammans med dina personliga egenskaper skapar en detaljerad bild av dig som konsumtionsarbetare.

Om negativ övervakning handlar om att exempelvis förhindra brott och att disciplinera är det här en form av positiv övervakning som förutom kontroll och disciplin handlar om att främja och styra konsumtion.

Tidigare har kreditkortet varit ett av de främsta redskapen för den här typen av övervakning, men telefonen kommer allt starkare. Ibland kombineras de också. Jag gör exempelvis vissa inköp via telefonen som sedan debiteras mitt kort.

Det är bara en tidsfråga innan det kommer en American-Express-app till telefonen. Eller det kanske har hänt redan.

Teve-shop-teve-shop-teve-shop-teve

Den nya radio- och tv-lagen som gäller från och med idag innebär bland annat friare tyglar när det gäller produktplacering och att det numera är fritt fram att ha hur många reklamavbrott som helst. Så undrar de varför folk laddar hem film från nätet.

Det här är ett stort steg mot en helt spotifierad television där du är tvungen att betala för att kunna stänga av teven.

Artwork by Martin Hultman

Apparater som inte går att stänga av

En av de märkligaste sakerna med spotifiering är att vi i allt större utsträckning måste betala, eller utföra någon annan motprestation, för att slippa viss information, oftast reklam. Det är långt ifrån den viktigaste aspekten men den är intressant.

När jag skrev manus till Metropia ville jag gestalta det här på något vis. I scenen där huvudpersonen Roger tar i på ett sjaskigt hotel tillsammans med Nina var det meningen att det skulle finnas en teve på vilken det skulle visas vidriga reklaminslag. Det skulle finnas ett myntinkast där man var tvungen att slänga i slantar för att reklamen skulle upphöra.

I en spotifierad värld är vi nämligen tvungna att betala för att slippa titta på kabelteve.

Nu undrar jag två saker:

(I) Var apparaten med i filmen? Enda gången jag sett den var jag så traumatiserad att jag endast har fragmentariska minnen.

(2) Igår träffade jag en person som påstod sig stött på en sådan apparat. Han bodde på ett sjaskigt hotel i en håla nånstans i USA. Teven på rummet visade en loop med reklamfilmer. Det gick inte att byta kanal, att stänga av teven eller ens att dra ur kontakten. Receptionisten lät dock meddela att om han betalade en avgift kunde han titta på vad han ville. Eller stänga av teven. Är det någon som varit med om något liknande? Snälla säg att det här är en skröna.

Artwork av Martin Hultman

Metropias undermedvetna III – Banrepubliken

Den här texten publiceras också som gästkrönika hos Planka ett nätverk som arbetar för fri kollektivtrafik. Så läs den där istället. Har du inte läst deras rapport Trafikmaktsordningen, som fått välförtjänta hyllningar, passa på att göra det också.

Hursomhelst. Metropia började som en fantasi. Hur skulle det se ut om hela världen styrdes av Storstockholms lokaltrafik med dåvarande trygghetschefen Kjell Hultman som envåldshärskare?

Vi som kom på idén till filmen – Martin Hultman (nej, de är inte släkt), Tarik Saleh och jag själv – älskar tunnelbanor. Samtidigt har Stockholm världens kanske minst sympatiska tunnelbana med osmidiga spärrar, höga biljettpriser, krångliga betalningssytem, våldsamma kontrollanter som ständigt överskrider sina befogenheter, korrupta chefer samt en medveten förfulning som saknar motstycke bland de hundratal tunnelbanesystem jag besökt.

Så det var med minst sagt dubbla känslor vi skapade en värld där lokaltrafiken flutit ut och absorberat resten av samhället. Samtidigt var det svårt att slå bort tanken att det faktiskt inte var fantasier. Att världen redan styrdes av SL.

I Stockholm är det inte ovanligt att ha en timmes resa till jobbet enkel väg. Med tanke på att en många dessutom använder kollektivtrafiken på sin fritid, tillbringar stockholmarna en ansenlig del av sin vakna tid i tunnelbanan. Råkar du dessutom jobba inom kollektivtrafiken är du nästan uppe i halva dygnet. Så steget till att tillbringa all tid inom kollektivtrafikens domäner är alltså inte särskilt långt.

Det fanns fler tecken. Under tiden vi arbetade med filmen tog SL fram ett nytt spärrsystem som liknar Schengen så mycket att det inte kan röra sig om en slump. Fri rörlighet. Så länge du räknas som arbetskraft. Om du har råd med biljetten alltså.

Under resan får du finna dig i att samhällets våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata entreprenörer. Att den tredje statsmakten förvandlats till ett annonsfinansierat partiorgan. Att tunnlarna förvandlats till gallerior. Att det är helt ok att klottra ner hela tunnelbanevagnar och vandalisera stationer så länge syftet är kommersiellt och budskapet passerat censuren.

Under tiden, i världen ovanför tunnlarna, sköter privata företag kriget i Irak. Allt fler offentliga miljöer förvandlas till olika typer av gallerior. Metro är en av våra absolut största dagstidningar med 15 miljoner läsare världen över. Spotify står för underhållningen, Newsmill sköter samhällsdebatten och det är helt ok att vandalisera så länge syftet är att sälja en vara.

Medan du ser filmen har våra påhitt inte bara blivit sanna utan också överträffat våra vildaste fantasier. Jag kan inte tolka det faktum att trafiken mellan Farsta och Gullmarsplan stängdes ner under premiärhelgen som något annat än ett tecken på att vi är på lite väl rätt spår. Trevlig resa!

Läs de andra delarna här och här .

Metropias undermedvetna II – DIY-FRA

Efter att ha avhandlat den övervakning och kontroll andra utsätter oss för är det dags för den lite läskigare varianten. Den kontroll och övervakning vi utsätter oss för själva. Helt frivilligt.

När vi började arbeta med Metropia 2003 hade George Orwells mardröm om en allseende storebror inte bara besannats. Han hade dessutom förvandlats från kontrollinstrument till underhållning. Från något medborgare utsattes för mot sin vilja – om de överhuvudtaget kände till det –  till något kändiskåta personer står i kö för att utsättas för. Från något som var en angelägenhet för säkerhetspolisen till något som vem som helst med en fjärrkontroll kan ta del av.

Ungefär samtidigt hade några online-butiker, som exempelvis Amazon, börjat kartlägga sina kunder. Baserat på tidigare köp, klickade länkar och så vidare, skräddarsydde de priserna så att olika kunder fick olika prislappar för en och samma vara. Under tiden satt Mark Zuckerberg och hans kompisar på Harvard och skissade på det sociala nätverk som senare skulle komma att heta Facebook och ha över 300 miljoner användare.

I samband med att några av oss skaffar konton på Facebook växer beslutet fram att låta Roger använda mjällschampot Dangst. Trots att han saknar hår. Om det verkar orimligt så är det ändå ingeting emot det bisarra faktum att jag och miljoner andra människor helt frivilligt avslöjar politiska åsikter, religiös åskådning och sexuell läggning. Vad jag gör just nu. Vilka mina kompisar är. Vem jag lever ihop med. Vilka av mina kompisar som känner varandra. Vad jag jobbar med. Vilka skolor jag gått i. Vilka böcker, filmer och teveserier jag gillar. Min musiksmak. För säkerhets skull delar jag dessutom med mig av mina privata fotoalbum.

Om Amazon kan räkna ut vad jag är beredd att betala för en viss bok, vad tror du någon skulle kunna räkna ut genom att kartlägga min aktivitet på Facebook? Eller någon av de andra sociala nätverk och tjänster som en modern människa använder. Själv har jag tappat både lusten och räkningen för länge sedan (så sluta tjata om Google Wave).

I det radioaktivt blåskimrande ljuset av detta framstår en grupp på Facebook mot FRA-lagen som det mest ironiska påfundet under hela 2000-talet. Finns det överhuvudtaget någonting kvar för FRA att upptäcka? Något vi inte redan helt frivilligt och med stor glädje berättat om oss själva?

Så storebror kan luta sig tillbaka. Lillasyster och lillebror har väldigt få hemligheter kvar. Om ens någon. Och om detta mot förmodan inte skulle räcka kan han ju alltid lura i oss att vi har mjäll.

Fantastiskt artwork som vanligt av Martin Hultman.

Metropias undermedvetna I – smutset

Tänkte berätta lite om olika saker som inspirerat mig i arbetet med Metropia. Två saker innan vi börjar bara:

(1) Jag vet att det heter ”omedvetna”. Men eftersom det är en tunnelbanefilm tycker jag undermedvetna är roligare.
(2) Texten kan mycket väl innehålla en spoiler. Så har du inte sett den men tänker göra det tycker jag du ska vänta med att läsa det här.

Det är ganska uppenbart för alla som sett Metropia att övervakning är en av de viktigaste utgångspunkterna för filmen. När vi talar om övervakning är det lätt att tänka att det finns någon som spionerar.  Som av en ironisk slump skriver jag det här samma vecka som FRA-lagen träder i kraft.

Och visst är möjligheterna att övervaka någon i en tunnelbana oändliga. Hela systemet är ett panoptikon där du potentiellt sett alltid har någons ögon på dig. Det finns kameror överallt. Du vet inte om någon tittar, men det kan definitivt vara så. Det det är bästa att sköta sig, för man vet ju aldrig.

Tyvärr hade vi en känsla av att det här formen av övervakning var gårdagens nyheter och att vi var på väg in i nästa fas. Eller rättare sagt, att vi redan befann oss där. En del inspiration hämtades från en text av den franske filosofen Gilles Deleuze som, så vitt jag kunde förstå, beskrev den här nya ordningen. Det här stycket förutspår exempelvis Storstockholms lokaltrafiks digitala biljettsystem, där resenärerna potentiellt kan kartläggas in i minsta detalj, med en nästan obehagligt träffsäkerhet:

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband).

Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Den nya världen var alltså redan här och tunnelbanan något av en spjutspets. Om en människa som tror att någon eventuellt bevakar henne är lätt att kontrollera. Vad är då inte en människa som dessutom vet att hennes arbetsgivare, migrationsverket eller arbetsförmedlingen vet hur hon använder den lokaltrafik som är mer eller mindre omöjlig att undvika om du inte har bil och vill förflytta dig i Stockholm?

Det är lätt att bli konspiratorisk här. Alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm vet att den är konstruerad för att frakta arbetare till och från sina arbetsplatser. Förorten – innerstaden tur och retur. Vill du däremot hälsa på en kompis i förorten bredvid blir det till att använda karta, kompass och i snitt tre bussbyten. Sedan en tid tillbaka har socialbidragstagare inte rätt till resor med kollektivtrafiken annat än just till och från jobbet. Hur länge dröjer det innan någon blir straffad för att hon använt tunnelbanan på fel sätt? För sitt eget nöjes skull, eller ännu värre, utan någon särskild anledning alls.

Tyvärr slutar inte historien här. Samtidigt som vi började arbetet med Metropia gav SL ut en folder* där de uppmanade folk som ”visste med sig att de doftade starkt” att åka med särskilda vagnar. I tunnelbanan vimlar det samtidigt av reklam för olika typer av kroppskontroll. Schampo, kläder, motionskedjor, tandkräm, smink och hälsokost. Om det inte var nog med att eventuellt vara övervakad, att någon kan ta reda på precis hur, var och när du reser var du också tvungen att tänka på hur du luktar. Hur du ser ut. Om du borstat tänderna. Att du borde gå på spinning oftare. Vad du brukar äta till lunch. Om du har tillräckligt fylliga ögonfransar. Och om personer som vet att de är övervakade håller sig på mattan är det ändå ingeting emot de som dessutom har en inre röst som frågar om de inte doftar lite väl starkt för att åka med främre vagnen.

Framtiden är inte bara här. Den rullar just nu iväg med tåget du missade. Medan du står på perrongen och undrar om någon tittar. Om chefen vet att du missade tåget med flit. Om personen bredvid ser att du har mjäll och känner din pseudoförbjudna kroppsodör. Schampot Dangst** i Metropia är inte science fiction. Det är bara kamerorna, det digitala biljettsystemet och all kroppskontrollpropaganda som smält samman i ett enda härligt trögflytande kontrollinstrument med förföriskt blått, radioaktivt skimmer. Trevlig resa!

* Jag har tyvärr tappat bort originalet. Den som hittar ett exemplar och skickar till mig får en vän för livet i utbyte.

** Stort tack till Faranak Rahimi som hittade på namnet till detta fina schampo.

Radio Metropia

Den fina programmet Kino i P1 har dystopi-tema den här veckan. Det blir Metropia i allmänhet och dystopier i synnerhet. Eller om det var tvärtom. Det blir också några ord på vägen från yours truly och två riktigt begåvade personer, Tarik Saleh och Stig Larsson.

Lyssna på Kino här…

Premiär för Metropia

Det är nu helt klart att Metropia har biopremiär fredagen 27 november. Så boka in i kalendern, gå och se den och berätta vad du tycker. Jag har faktiskt inte hunnit se dem själv, men hoppas få tillfälle inom kort.

Det har varit en lång resa. Jag skrev det synopsis som ligger till grund för filmens manus våren 2003. Sedan dess har filmbyråkratins ekorrhjul snurrat sakta men allt säkrare i takt med en massa begåvade personers outtröttliga steg. All heder år er som kämpat med filmen under den här tiden.

Det har såklart funnits många versioner av manuset och det finns säkert material till sju filmer eller två säsonger tv-serie till. Så om du läser det här David Simon, ring mig! Ett tag hade en hund, Cross Dog, huvudrollen. Mer om detta någon annan gång.

Det är svårt att säga exakt var och när Metropia föddes. Alla inblandade har sina inspirationskällor, referenser och utgångspunkter. Men om jag bara får nämna en måste det bli kortfilmen Rättssamhället som jag och Martin Hultman gjorde till programmet Fläsk på SVT inför valet 2002. Här finns fröet till Metropia. Det var den här andan, den här känslan och den här världen vi ville skildra. Fast vackrare, mörkare, läskigare, och framförallt, mer.

Här är den i en lite bättre version än den jag länkade till nyligen. Vill också nämna att Tarik Saleh bidragit med en ovärderlig insats vid produktionen av denna film och flera andra.

Rättssamhället