Läs

Listan med lästips befinner sig ständigt i rörelse…

 

• James Ellroy ”American Tabloid”
  James Ellroy är en av de riktigt stora amerikanska samtidsskildrarna. Ofta handlar det om LAPDs mörkaste ögonblick med snutar så korrumperade att de knappt kommer ihåg vem de jobbar åt längre. När han är som allra bäst, som i American Tabloid, får även härvan kring kennedymordet och storpolitiken ett kok stryk.

  Ellroy hävdar själv att hans böcker till en tredjedel är sanna, till en tredjedel högst sannolika och till en tredjedel påhittade. Att han har en hel del på fötterna bevisas bland annat av det faktum att klanen Kennedy inte lyckats stämma honom på allt han äger.

  Han hämtar en hel del inspiration från sitt eget liv. När han var tio blev hans mor brutalt mördad och i sin ungdom försörjde sig Ellroy tidvis som inbrottstjuv.

  Det sägs att Ellroy utvecklat sin korthuggna telegramprosa mer eller mindre av en slump. Han hade sumpat ett av sina tidiga manus och bad förläggaren skicka en sammanfattning. När Ellroy fick läste sin egen text som förläggaren återgivit i stolpform tyckte han det var mycket bättre än sitt eget original.
  Är du nyfiken på Ellroy tycker jag att du ska börja med  böckerna om kennedy-mordet. Läs dem på engelska eller i de utmärkta svenska översättningarna.

  En amerikansk myt (American Tabloid)
  Sextusen Kalla (The Cold Six Thausand)
  Oroligt Blod (Blood’s a Rover)

  När du är klar kan du ta dig an ”La-noir” serien:

  Den svarta dahlian (The Black Dahlia)
  Den stora tomheten (The Big Nowhere)
  Los Angeles konfidentiellt (L.A. Confidential)
  Vit jazz (White Jazz)

   Ta dem i rätt ordning. De bygger på varandra, även om handlingen utspelar sig en tio år mellan, så dyker en del av karaktärerna upp igen.
  Någonstans däremellan tycker jag du ska plocka upp hans självbiografi, My Dark Places, som är lika bra som vilken av hans ”deckare” som helst.

• Robert Müsil ”Mannen utan egenskaper”
• Karl Marx ”Grundrisse”
• Louis-Ferdinand Cèline ”Resa till nattens ände”
•  Albert Camus ”Myten om Sisyfos”
•  Lenin ”Vad bör göras”
•  Stig Larsson ”Nyår” 
•  Martin Amis ”Pengar”
•  Louis Althusser ”Filosofi från Proletär Klasståndpunkt”
•  Chuck Palahniuk ”Rant”
  Buster “Rant” Casey är en liten pojke med väldigt bra luktsinne som bor i en håla mitt i ingenstans. Han gillar att smyga ut i öknen och stoppa ner handen i första bästa hål och förhoppningsvis bli biten av en skorpion, orm eller rabiessmittad grävling. När hans äldre släktingar dör en efter en under mystiska omständigheter blir det jobbig stämning och Rant ger sig av till storstaden för att bli en “nighttimer”.

  Inga konstigheter så lång. Men sedan fullkomligt exploderar boken i våldsamma sällskapslekar, kryptoprostitution och party crashing. Till sist kollapsar tiden på grund av en konspiration initierad av trafiksäkerhetsverket. Kanske. Hursomhelst. This is what Church should feel like.
  Rant själv har (eventuellt) varit död sedan sidan 2 så hela historien är gestaltad som en intervjubok om honom.

  Alla Palahniuks böcker är bra, utom möjligen Fight Club som är undantaget som bekräftar den där regeln om att filmatiseringar alltid är sämre än böckerna de bygger på. Om jag måste välja tre blir det:

  Survivor
  Lullaby
  Haunted

• Will Self ”The Book of Dave”
  The Book of Dave handlar om en debil taxichaffis i London som knappt träffar sin son längre eftersom modern vunnit vårdnadstvisten. Dave är dock mån om att vara en bra far så han skriver och några goda råd och lite livsfilosofi som han misstänker sonen kommer att ha nytta av.

  Texten försvinner dock men dyker upp 500 år senare och blir urkund i religionen ”dävianismen”, där en av grundpelarna är ”delad vårdnad”. Det är omöjligt att inte dra paralleller mellan Däve och Ayn Rand, L Ron Hubbard och andra stollar.

  Andra bra böcker av Will Self:

  Min grej
  Great Apes
  Junk Mail
  

• Slavoj Zizek ”in Defense of Lost Causes”
• Greil Marcus ”Lipstick Traces”
• Hunter S Thompson ”Kingdom of Fear”
• Birgitta Stenberg ”Rapport”
• Jan Myrdal ”Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell”.
  Jan Myrdal är en skön kille som gillar att skriva, lyssna på musik och dricka vin. Han må ha haft fel i en del. Inte alls lika mycket som det påstås dock. Särskilt inte när det gäller Tibet. Och de gånger han har haft fel har han haft det på ett väldigt snyggt sätt.

  Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell har två parallella handlingar. Dels handlar det om att stå bredvid och inte ingripa när en vän mår dåligt och till slut tar livet av sig. Samtidigt handlar den om att stå bredvid och inte ingripa när världen går ungefär samma väg.

  Han kallar alla de intellektuella som gör just detta för “medvetenhetens fnask” och svär sig absolut inte fri på något vis. Tvärtom. Boken är väldigt tät, tankeväckande och ett stilistiskt mästerverk.