Den vitryska regimen planerar att införa ett förbud mot icke-handlingar, mot att göra ingenting alls. En galen diktatur? Nja, egentligen har de bara dragit arbetslinjen till sin spets. Det blir förbjudet att göra vad regeringen tycker är ”ingenting”. Bara en tidsfråga innan Alliansen inför samma regler här?
Nu är utställningen nere och en ny Fasadtidning på väg upp. Men var ska arbetslinjen ta vägen härnäst. Hjälp oss. Vi har funderat på allt mellan kubhav och att resa tillbaka i tiden till någon kritisk tidpunkt för att förhindra uppkomsten av arbetssamhället.
Kom gärna med förslag
Fotograf: Terje Östling
Las Meninas har analyserats vid åtskilliga tillfällen sedan dess. Mest känd är troligen Michel Foucaults diskussion i inledningen till Les Mots et les choses.
Att nämna de två konstnärerna Diego Velázquez och Sven Otto Littorin på samma dag – eller samma månad eller till och med samma årtusende – är troligen att utmana alla tänkbara definitioner av god smak.
Eftersom Sven Otto Littorin både är skapare av och skildrare tänker jag komplettera analysen genom att förhålla ”Arbetslinjen” till fyra olika versioner från tävlingen S.K.U.M.M.A.
Återkommer…
Ok, här kommer fortsättningen:
Del II – KAPITALETS MORAL
Arbetsmarknaden har förändrats rejält bara under mina yrkesverksamma år. Vi byter jobb oftare. Många har fler jobb samtidigt, ibland rör det sig om olika jobb inom olika branscher. Många är inte anställda av företaget de jobbar på utan av ett företag som hyr ut personal till företaget de jobbar på. Andra är tvungna att göra arbetsinsatser trots att de inte har något jobb.
Det här innebär en rad saker i praktiken. Tryggheten – både privat och på jobbet – minskar för de som inte har fasta anställningar eller ens hinner jobba så länge att de kan få a-kassa.
Så vad händer egentligen med arbetsmoralen på en allt osäkrare arbetsmarknad? På en prekär arbetsmarknad som många föredra att kalla den? När vi har fler och osäkrare jobb? När exempelvis bemanningsbranschen tar över anställningarna? Det här sker precis överallt. Fram till 1992 var det förbjudet att hyra ut personal i Sverige. Nu sker det i allt fler branscher och i allt fler företag.
Jag har intervjuat en del arbetslösa på senare tid. Många berättar att de jobba länge inom samma bransch och har haft goda kontakter med flera företag. Men på senare år har bemanningsbranschen tagit över anställningarna och då har de ratats. Många menar att de inte har ett dugg att göra med deras yrkeskunskaper, utan med dem som personer. En person sa rakt ut att:
Jag har trettio års yrkeserfarenhet. Jag har alltid fått goda vitsord och uppskattning från både chefer och kollegor. Men bemanningsföretagen anställer inte en kuf som jag.
Oavsett om vi anställs av bemanningsföretag eller inte måste många av oss sälja oss till flera olika arbetsköpare och chefer. Många av oss har flera än ett jobb eller radar upp projektanställning efter projektanställning. Många tvingas bli företagare mot sin vilja.
Redan för en herrans massa år sedan när jag körde truck på ett livsmedelslager ville företaget jag jobbade för att vi skulle ta lån, köpa loss våra truckar, starta eget och jobba som leverantörer istället för anställda.
Den brittiska feministen Nina Power har beskrivit situationen som att vi går runt som annonser för oss själva. Som vandrande CVn. Hon beskriver också vad hon kallar en ”feminisering” av arbetskraften. Egenskaper som vissa arbetsköpare, särskilt inom serviceyrken, tidigare sökt hos främst kvinnor, söks nu av allt fler hos allt fler.
Det kan röra sig om flexibilitet – att vara beredd på förändringar, att kunna anpassa sig till nya situationer, obekväma och oregelbundna arbetstider, jour och liknande. I värsta fall om att helt enkelt acceptera taskiga villkor utan att klaga. Gå till en arbetsintervju och säg att ni inte är särskilt flexibla och se vad som händer.
Det kan också röra sig om så kallad ”emotionell kompetens” som kan betyda allt mellan att vara hyfsat social till att vara en riktig rövslickare. Det kan också handla om fysiska attribut. En kvinna jag talade med häromdagen berättade att hon alltid blir uppringd sist av ett bemanningsföretag eftersom företaget dit hon ibland hyrs ut främst söker ”unga, snygga tjejer”.
Vi behöver inte åka längre än till Tyskland för att se jobbannonser där de uttryckligen efterlyser personer som ”ser bra ut”. Manpower skojar själva om det här i annonser. Problemet är att de verkar se sig själv som en lösning och inte som en del av problemet.
Det kan också handla om att ha ”en positiv inställning”. Barbara Ehrenreich har skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet, Smile or Die. Den har ganska nyligen kommit i svensk översättning. Smile or Die handlar bland annat om hur arbetslöshet ”bekämpas” genom att tvinga arbetslösa att ”tänka positivt”.
Man kan se den lite grann som en fortsättning på Susan Faludis ”Ställd” där hon bland annat berättar hur industriarbetare som blivit arbetslösa uppmanats att ta situationen som ”riktiga karlar”.
Den här utvecklingen har kommit lite längre i USA än här, men tro mig, det Ehrenreich beskriver kommer snart att vara vardagsmat här också.
Hon berättar om boken ”Who moved my Cheese” eller ”Vem snodde osten”. Den handlar om de två mössen ”Suck” och ”Stön” som en dag upptäcker att osten de brukade äta av är borta. Istället för att leta upp en ny ost sitter de kvar och gnäller. Andra möss däremot ger sig ut på jakt efter nya ostar.
Boken har sålt i över tio miljoner exemplar. De största köparna av boken är företag som stått inför omfattande nedskärningar som beställt pallvis av exemplar och delat ut till sina anställda.
Så är det några jobb som kommer att skapas i framtiden är det i form av feel-good-coacher och författare till böcker inom nyandliga managmentfilosofi.
Så ska jag sammanfatta kapitalets arbetsmoral handlar det om att:
Arbetskraften ska vara flexibel och emotionellt kompetent med en positiv inställning. Vilket i praktiken kan innebära att vi ska acceptera dåliga villkor, slicka röv och sälja in oss med glad min och med mössan i hand.
Som sagt, om du känner att du har råd kan du gärna testa detta nästa gång du går på arbetsintervju. Påstå att du inte är på det här viset. Du behöver inte ens uttrycka det i negativa termer.
Säg bara att du gillar fasta rutiner, vill ha en fast anställning, alltid säger vad du tycker samt har en realistisk livssyn och se vad som händer.
Ikväll blir det mörkt väldigt tidigt. Närmare bestämt drygt en timme tidigare än igår. Sommartiden är över och vi är tillbaka på ruta ett.
När sommartiden infördes 1980 var syftet att utnyttja dagsljuset bättre. Det skulle vara ljust på kvällarna när folk kom hem från jobbet. Man hoppades att bland annat spara energi på de här sättet.
Det visade sig dock vara tvärtom. Den extra timmen ljus under dygnets lediga tid användes för att göra en massa saker, vilken gjorde att energiförbrukningen ökade något.
Det finns en okänd potential i ledighet. En potential som aldrig tas med i beräkningarna när arbetstidsförkortning eller medborgarlön diskuteras. Frihet och ljus är produktivt. När vi är lediga och har ork och energi gör vi saker vi annars inte skulle göra.
Varför inte utnyttja detta fullt ut. Dra ner arbetstiden till ett samhällsnyttigt minimum och förlägga detta nödvändiga arbete till dygnets mörka del? Det vill säga tvärtom mot idag, då det är ljust när de flesta jobbar och mörkt när det flesta är lediga. Kan Hugo Chavez ändra tidzon kan väl vi?
Vi kan kalla det ”frihetstid” istället för sommartid och låta den gälla året om.
”Arbetslinjen” har fått fyra år till på sig att förgifta samhället. Det är hög tid att vi döper om den. Den handlar inte om arbete utan om att ta från fattiga och ge till rika.
Inte nog med det. Arbetslinjen har bland annat två andra effekter:
Men vad händer då med alla arbetslösa som tvingas tävla om jobb som inte existerar? Jo, det gamla vanliga. Arbetslösheten behandlas som ett fel hos arbetslösa individer istället för som ett fel hos samhället.
Den arbetslöse skuldbeläggs och anklagas för att ha för dåligt CV, bristfälliga kunskaper eller till och med för att vara lat. I de mest absurda fallen, vilket jag återkommer till, anklagas han eller hon för att ha ”fel inställning”. Som om ”rätt inställning” skulle skapa fler arbetstillfällen.
Det är sällan bra med individuella lösningar på strukturella problem. Är lösningarna dessutom fullkomligt idiotiska blir det givetvis ännu sämre.
I USA har de hunnit ännu längre på det här området. Barbara Ehrenreich har skrivit en mycket läsvärd bok i ämnet, Smile or Die, som bland annat handlar om hur arbetslöshet ”bekämpas” genom att tvinga arbetslösa att ”tänka positivt”.
Så vänta bara. Caocher i nyandlig managementpsykologi förekommer redan här. Och tro mig, de kommer att bli allt vanligare under de närmaste åren. Så några arbetstillfällen kommer arbetslinjen trots allt att skapa i form av feel-good-gurus på arbetsförmedlingen.
Spring kamrater, Kaypollacksamhället är efter er.
Här är en animerad version av Barbara Ehrenreichs bok, som vanligt levererad av fantastiska RSA.
Medan Fi och gräsrötter inom MP och V vill korta arbetsdagen har Sossarna en egen lösning. Datorteket.
Ok, riktigt så illa är det inte. Men nästan. Det är ”kompetenslyft”, praktikplatser och sänkta arbetsgivaravgifter. Inga nyheter. Ingen större skillnad mot hur det brukar se ut, varken när Sossarna eller Alliansen har makten.
Arbetsförmedlingen tror att det snart kommer att finnas 220 000 långtidsarbetslösa och det borde ringa en klocka någonstans. Det finns betydligt fler som behöver jobb än vad det finns jobb.
Det kanske verkar logiskt för de flesta, men uppenbarligen inte för alla. För istället för att ta konsekvenserna av detta och sänka arbetstiden inrättas en massa meningslösa åtgärder.
Att exempelvis lyfta folks kompetens skapar inga nya jobb. De spelar ingen roll om vi så tvingar alla långtidsarbetslösa att gå läkarlinjen. Det kommer inte att behövas fler läkare för det. Däremot kommer läkarnas löner att sjunka enligt marknadslogiken om tillgång och efterfrågan, men det är en delvis annan fråga. Det enda som kommer att hända om de långtidsarbetslösas kompetens lyfts är att en grupp arbetare ersätter en annan.
I nuläget finns huvudsakligen två sätt att angripa arbetslösheten.
Gärna en kombination av båda. Den enda någorlunda sunda ”arbetslinje” som finns innebär att fler jobbar betydligt mindre.
Så snälla Mona och Thomas. Jag vill inte ha en mildare version av Alliansen politik. Jag vill ha en annan politik. Visa att det spelar någon roll att jag går och röstar. Ni har 39 dagar på er.
Arbetslinjen dyker upp i många förklädnader. Mona Sahlin vill alltså höja pensionsåldern, vilket hon är rörande överens med Maud Olofsson om.
De jag träffar som snart ska eller har gått i pension resonerar väldigt olika. En del vill inget hellre än att vara kvar på jobbet några år till, medan andra ser pensionen som en befrielse från ett slitsamt yrkesliv.
Skillnaden beror ofta på arbetssituationen. De som har så kallat kreativa yrken, med stort inflytande och stimulerande arbetsuppgifter kan tänka sig att jobba vidare medan de som har slitsamma, trista jobb visserligen kommer att sakna arbetskamraterna men kan tänka sig att gå på dagen.
Att trivas på jobbet är ett klassprivilegium. Det vore dumt att cementera den orättvisan ytterligare.
Som vanligt har jag ett förslag. Som vanligt handlar det om att göra precis motsatsen. Sänk pensionsåldern istället. För de som vill. Varför inte börja med 60?
Den här utmärkta artikeln sågar matematiken kring Sahlins och Olofssons agenda vid fotknölarna.
Jag har varit inne på det förut. Det finns ett stort problem med alla typer av samhällskritik. Oavsett om du försöker vara seriös eller humoristisk. Hur väl du än formulerar dig kommer du aldrig nånsin att fånga hela vidden av alltings jävlighet.
Det här problemet har numera ett namn. Nya Moderaterna. Det började med att Anton Abele gjorde en hel generation komiker arbetslösa genom att ge sig in i politiken. Sedan klev Fredriks Reinfelts föräldraledige pressekreterare Edvard Unsgaard in på banan. Jag ska verkligen hålla mig för god för putslustiga metaforer i stil med att någon först kackade utanför Edvard Unsgaards eget bo, sedan kackade Edvard Unsgaard i det.
Det här är nämligen alldeles för allvarligt för att skämta bort. För en tid sedan skrev jag några rader om just skitjobb. Den överlägsnast vanligaste invändningen mot medborgarlön brukar låta så här: vem ska göra skitjobben?
Grejen är att den frågan måste de som är emot medborgarlön också svara på. De som förespråkar den så kallade arbetslinjen måste exempelvis förklara vad den faktiskt innebär i praktiken och vem som ska tvingas iväg en söndagkväll för att torka upp bajs i moderata pressekreterares trappuppgångar.
Jag har länge irriterat mig på att det bara är vi som vill ha ett bättre samhälle som måste förklara oss. Inte de som vill ha ett sämre. Jag trodde alltså att de skulle bli oss svaret skyldiga. Att de skulle fortsätta låtsas som om arbetsmarknaden är nån jävla swingersklubb där folk blir påsatta av helt fri vilja.
Men jag har som vanligt inte fångat hela vidden av moderat arbetsmarknadspolitik. De svarar uppenbarligen mer än gärna. De som ska göra skitjobben är ”duktiga invandrare” och arbetslinjen innebär att torka bajs på söndagkvällar.
Tack, då vet vi.
Inflöde
