Jag har samma inställning till reggae som till filosofi. Särskilt fransk. Det mesta är helt obegripligt. En hel del av det jag tror mig förstå tycker jag inte om.
Därför är jag glad över fenomenet dub. Någon tar en reggealåt, plockar ur det bästa partiet, repeterar det, skalar bort allt oväsentligt och lägger på eko och reverb. Ofta blir det bara trumma, bas och den bästa meningen ur texten kvar. Detta kallas att göra en ”version”.
Ibland blir det så lite kvar att det inte går att spåra originalet. Ibland är det inget specifikt som plockats alls, utan istället musikens anda. En basgång och ett eko i en blek, introvert tysk studio. Kanske lånar man in en poet från Jamaica för att sluta kretsloppet.
En av mina favoritsysselsättningar är att översätta filosofi. Jag får mycket kritik för mina översättningar, särskilt från akademiskt håll. Men, du har säkert redan gissat det, jag sysslar inte med översättningar. Jag gör versions. Låt mig bjuda på ett exempel ur Gilles Deleuze och Felix Guattaris epos Anti-Oedipus.
Boken är för övrigt världens mest sålda – och troligen minst lästa i förhållande till upplaga – filosofiska verk. Den är också Deleuze och Guattaris absolut sämsta bok om man får tro Slavoj Zizek. Anti-Oedipus hade passerat obemärkt förbi om det inte vore för att den franske läderbögen Michel Foucault under en avtändning funnit en djupare mening i texten. Foucault blev så till sig att han beslöt sig för att skriva ett förord där han berättar vad boken egentligen handlar om. Det är givetvis förordet jag gjort en version av. Varsågod:
GUIDE TILL EN ICKE-FASCISTISK LIVSSTIL
I Europa under åren 1945-1965 härskade ett visst sätt att tänka korrekt. En viss politisk diskurs. En viss etik hos de intellektuella. Det gällde att vara kompis Marx, att inte låta sina drömmar irra iväg allt för långt ifrån Freud och att behandla teckensystemet – signifienten – med överdriven respekt.
Dessa tre kriterier utgjorde måttet på sanning för alla de som ägnade sig åt den märkliga sysselsättningen att skriva och uttala sig om vår tid och om oss själva.
Sedan följde fem hastiga, passionerade, triumferande, mysteriska år. Vid portarna till vår värld rasade vietnamkriget, maktens första stora bakslag. Men vad hände egentligen här, innanför murarna? En kombination av revolutionär och antirepressiv politik? Ett tvåfrontskrig emot social exploatering och psykisk repression. En libidinös svallvåg kanaliserad av klasskamp?
Kanske. Det är hursomhelst denna dualistiska tolkning som slagit sina klor i dessa års händelser. Drömmen som mellan första världskriget och fascismen kastat sin förtrollning över de flummigaste delarna av Europa – Wilhelm Reichs Tyskland och surrealisternas Frankrike – hade återvänt och satt eld på verkligheten: Marx och Freud i samma glödande flamma.
Men är det verkligen vad som hände? Hade trettiotalets utopiska projekt återupptagits, fast den här gången på den världshistoriska arenan? Eller var det snarare så att den politiska kampen inte längre följde det recept den marxistiska traditionen föreskrivit? Att begäret inte längre lät sig tolkas med hjälp av freudiansk teknologi? Det är sant att de gamla fanorna restes, men kampen skiftade och spreds till nya zoner
Anti-Oedipus visar först och främst hur mycket mark som vunnits. Men den gör mer än så. Den sparar ingen tid när det gäller att dissa gamla idoler, även om den har en hel del skoj tillsammans med Freud. Och viktigast av allt, den motiverar oss att gå vidare.
Det vore ett misstag att läsa Anti-Oedipus som det nya teoretiska referensverket. Du vet en sån där hyllad teori som äntligen förklarar allt, totaliserar och skapar tillförsikt, en sån som de säger att vi behöver så väl i vår hopplösa tid av skingring och specialisering. Det vore ett misstag att leta efter en ”filosofi” bland överflödet av nya idéer och häpnadsväckande koncept.
Anti-Oedipus är ingen flashig Hegel. Anti-Oedipus är konst i samma betydelse som ”erotisk konst”. Till synes abstrakta formuleringar – om mångfalder, flöden, arrangemang, kopplingar, analyser av begärets relation till verkligheten och till den kapitalistiska maskinen – levererar svar på konkreta frågor. Frågor som undrar hur, inte varför, vi ska gå vidare. Hur för vi in begär i våra tankar, handlingar och diskurser? Hur kan och måste begäret utveckla sina krafter inom den politiska domänen? Hur intensifierar vi begär medan vi störtar av den rådande ordningen?
Ars erotica
Ars theoretica
Ars politica
Anti-Oedipus varnar för tre fiender. Dessa har inte samma styrka, utgör inte lika allvarliga hot, och attackeras på olika sätt i boken. De två första utgör taktiska problem, medan den tredje snarare är av strategisk natur:
1. De politiska asketerna, de sorgliga militanta, teorins terrorister. De som försöker konservera politiken och den politiska diskursen. Revolutionens byråkrater och Sanningens tjänstemän.
2. Begärets ynkliga teknologer – psykoanalytiker och semiologer av vart enda tecken och symptom – de som försöker reducera begärets myllrande till den dubbla lagen om struktur och brist.
3. Sist men inte minst, den farligaste fienden, fascismen. Och inte bara den historiska fascismen – Hitlers och Mussolinis fascism som så effektivt lyckades mobilisera massornas begär – utan också fascismen inom oss alla, i våra huvuden och i vårt dagliga beteende.
Snuten i din skalle.
Fascismen som får oss att älska makt och att begära det som dominerar och exploaterar oss.
Jag hoppas författarna förlåter mig för att jag hävdar att Anti-Oedipus är en bok om etik, den första boken om etik som skrivits i Frankrike på mycket länge. Detta förklarar kanske varför boken nåt ut till så många att anti-oedipal blivit en livsstil, ett sätt att tänka och leva. Ett sätt att undgå att förvandlas till fascist även om – eller kanske särskilt när – man tror sig vara en militant revolutionär.
Hur befriar vi vårt tal och våra handlingar, våra hjärtan och våra nöjen, från fascism? Hur blir vi kvitt fascismen som grott in i vårt dagliga beteende? De kristna moralisterna sökte fördriva köttet som lurar djup inne i själens avgrunder. Deleuze och Guattari jagar minsta spår av fascism i kroppen.
För att ge lite lagom cred till Saint Francis de Sales kan vi kalla Anti-Oedipus en introduktion till en icke-fascistisk livsstil.
En livsstil som utmanar alla former av fascism, befintlig och begynnande, kräver att antal principer. Om jag fick i uppdrag att förvandla den här fantastiska boken till en manual eller guide till vardagslivet, skulle jag summera principerna så här:
* Befria politiska handlingar från konsensushets och totaliserande paranoia.
* Låt tankar, handlingar och begär flöda genom spridning, sammanblandning och splittring. Inte genom indelningar eller pyramidformade hierarkier.
* Var olydig mot negativitetens gamla kategorier – lag, begränsning, kastration, brist – som det västerländska tänkande så länge ansett vara heliga, som en form av makt eller tillträde till verkligheten. Föredra det som är positivt och mångfaldigt, skillnad framför likformighet, flöden framför enheter, mobila arrangemang framför system. Inse att det produktiva är nomadiskt, inte stillastående.
* Tro inte att du behöver vara dyster bara för att du är militant och det du kämpar emot är avskyvärt. Det är när du kopplar begär till verkligheten – och inte flyr in i olika former av representation – som den revolutionära kraften uppstår.
* Använd inte ditt tänkande till att skapa en politisk praktik kring Sanning. Låt inte heller politiska aktioner misskreditera tänkandet. Använd istället politisk praktik till att intensifiera tänkandet och använd analyser till att öka antalet former och domäner för politiska aktioner.
* Kräv inte att politiken ska återupprätta individens rättigheter, såsom filosofin definierat dem. Individen är en produkt av makt. Vad som behövs är en av-individualisering genom mångfaldigande och ersättning, ett myller av kombinationer. Gruppen får inte vara ett organiskt kitt som binder samman rangordnade individer. Den måste istället generera av-individualisering
* Låt dig inte förföras av makt
Jag skulle vilja hävda att Deleuze och Guattari bryr sig så lite om makt att de försöker neutralisera makten som är kopplad till deras egen diskurs. Därav alla lekar och fällor som är spridda i boken och som ger varje översättare en rejäl prövning. Men det rör sig inte om de vanliga retoriska fällorna, den typen som försöker övertala läsaren och få henne att byta sida utan att hon är medveten om manipulationen.
Fällorna i Anti-Oedipus är istället byggda av humor. Den innehåller massor av tillfällen att hetsa upp sig, lämna texten och slå igen dörren efter sig. Boken får oss läsare att tro att allt är en rolig lek, trots att den behandlar en extremt allvarligt uppgift: att spåra upp och förgöra alla former av fascism, från den enorma variant som omringar och krossar oss till de mer triviala former som förgiftar våra vardagsliv med sin tyranniska bitterhet.
Dela på Facebook
