I Spotifysamhället måste du köpa ett viss telefon av ett visst märke för att kunna köpa ett visst spel i telefontillverkarens särskilda affär. Betalar du dessutom en slant extra slipper du ta del av information från speltillverkarens sponsorer.
När du spelat ett tag kommer Försvarets Radioanstalt på att du kan chatta med den du spelar mot. Men de kan inte se vad ni pratar om. Och riktigt så kul ska vi inte ha det.
Efter att ha avhandlat den övervakning och kontroll andra utsätter oss för är det dags för den lite läskigare varianten. Den kontroll och övervakning vi utsätter oss för själva. Helt frivilligt.
När vi började arbeta med Metropia 2003 hade George Orwells mardröm om en allseende storebror inte bara besannats. Han hade dessutom förvandlats från kontrollinstrument till underhållning. Från något medborgare utsattes för mot sin vilja – om de överhuvudtaget kände till det – till något kändiskåta personer står i kö för att utsättas för. Från något som var en angelägenhet för säkerhetspolisen till något som vem som helst med en fjärrkontroll kan ta del av.
Ungefär samtidigt hade några online-butiker, som exempelvis Amazon, börjat kartlägga sina kunder. Baserat på tidigare köp, klickade länkar och så vidare, skräddarsydde de priserna så att olika kunder fick olika prislappar för en och samma vara. Under tiden satt Mark Zuckerberg och hans kompisar på Harvard och skissade på det sociala nätverk som senare skulle komma att heta Facebook och ha över 300 miljoner användare.
I samband med att några av oss skaffar konton på Facebook växer beslutet fram att låta Roger använda mjällschampot Dangst. Trots att han saknar hår. Om det verkar orimligt så är det ändå ingeting emot det bisarra faktum att jag och miljoner andra människor helt frivilligt avslöjar politiska åsikter, religiös åskådning och sexuell läggning. Vad jag gör just nu. Vilka mina kompisar är. Vem jag lever ihop med. Vilka av mina kompisar som känner varandra. Vad jag jobbar med. Vilka skolor jag gått i. Vilka böcker, filmer och teveserier jag gillar. Min musiksmak. För säkerhets skull delar jag dessutom med mig av mina privata fotoalbum.
Om Amazon kan räkna ut vad jag är beredd att betala för en viss bok, vad tror du någon skulle kunna räkna ut genom att kartlägga min aktivitet på Facebook? Eller någon av de andra sociala nätverk och tjänster som en modern människa använder. Själv har jag tappat både lusten och räkningen för länge sedan (så sluta tjata om Google Wave).
I det radioaktivt blåskimrande ljuset av detta framstår en grupp på Facebook mot FRA-lagen som det mest ironiska påfundet under hela 2000-talet. Finns det överhuvudtaget någonting kvar för FRA att upptäcka? Något vi inte redan helt frivilligt och med stor glädje berättat om oss själva?
Så storebror kan luta sig tillbaka. Lillasyster och lillebror har väldigt få hemligheter kvar. Om ens någon. Och om detta mot förmodan inte skulle räcka kan han ju alltid lura i oss att vi har mjäll.
Fantastiskt artwork som vanligt av Martin Hultman.
I fredags fick cirkusen kring upphovsrättsfrågor ytterligare en clown när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson deklarerade att han fildelar.
Jag är ledsen Jimmie, men du slösar din tid. Även om Hitler var vegetarian var inte frågor om kosthållning särskilt avgörande för hans framgångar, om du fattar vad jag menar.
Men eftersom det är inne att bekänna fildelningsfärg vill jag inte vara sämre än någon annan. Så varsågoda:
Jag tänker inte rösta på Piratpartiet.
Visst. Jag förstår argumenten. En röst på Piratpartiet kan vara en protest mot FRA, IPRED, ACTA och andra angrepp på rättssamhället. En protest mot ett skrämmande samtycke för sådana påfund hos många av de etablerade partierna. Det kan säkert röra om rejält.
Jag har också noterat att det finns betydligt trevligare alternativ på PPs valsedlar än de fånar som vanligtvis representerar partiet och som gjort ett så bra jobb med att befästa de vanligaste fördomarna om sig själva, nämligen att de är en sammanslutning unga män med borgerliga åsikter, snabba uppkopplingar och små snoppar.
Men det räcker givetvis inte. Jag har samma invändning mot Piratpartiet som mot Sverigedemokraterna. Givetvis i betydligt mindre utsträckning och av andra skäl. Det har inte med deras respektive kärnfråga att göra. De är snabbt avhandlade. Jag håller inte alls med SD.
PP har jag säker något gemensamt med även om jag tycker deras snack om kommersiellt kontra icke-kommersiellt är häpnadsväckande otidsenligt för att komma från ett parti som ska vara nere med utvecklingen.
Min invändning rör istället alla andra politiska frågor. Vilka andra än sina kärnfrågor kommer PP att arbeta med i Bryssel? Inga? Vilken partigrupp kommer de att hamna i? Bryr de sig? Eller kommer de att ge Centern, Folkpartiet och de andra i den liberala gruppen sitt tysta medgivande om PP skulle hamna där?
Troligen. Så här skriver de på hemsidan:
Piratpartiet tar inte ställning i höger/vänster-frågor, eller andra frågor som ligger utanför vårt principprogram
Detta är ett ganska allvarligt missförstånd. Att ”inte ta ställning i höger/vänster-frågor” är att i högsta grad ta ställning. Det är att ta ställning för den rådande liberala samhällsordningen och därmed en mycket tydlig högerståndpunkt. Så det spelar ingen roll att jag är överens med PP i en fråga så länge de kastar in handduken när det gäller allt annat.
Jag kan inte koma på en enda fråga som är så viktig att jag struntar i resten. Definitivt inte fildelning. Det är ett oerhört smidigt sätt att sprida kultur och fördela en viss typ av varor. Varken mer eller mindre. Men det intressanta är fortfarande inte att några få varor plötsligt är gratis. Det är en utveckling som inte går att stoppa. Jag röstar hellre på ett parti som arbetar för befria resten. Har du tips på ett sådant får du gärna höra av dig.
Vill du ha en liten ”Sneak Preview” från filmen jag varit delaktig i finns den här:
Jag har skrivit manus tillsammans med regissören Tarik Saleh och Stig Larsson. Den riktige Stig alltså, inte den där kioskdeckartrotten.
Filmen är en dramadokumentär. Det kanske är bäst att poängtera att alla inblandade inte skulle beskriva den så, utan snarare som ”Science Fiction”.
Medverkar gör bland andra Vincent Gallo, Juliette Lewis, Udo Kier, Stellan Skarsgård och Alexander Skarsgård. Nåja, deras röster i alla fall.
Filmen kommer upp på biograferna till hösten. Var snäll och kom ihåg att det är ett väldigt otacksamt jobb att syssla med samhällsskildringar. Det är ju som bekant alltid mycket värre i verkligheten.
Och du. Don’t wash your hair…
Inflöde
