Trans Scandinavia Express

Idag invigs Citytunneln i Malmö. Du kommer att kunna kliva ner i underjorden några hundra meter från Möllevångstorget och ta tåget till Köpenhamn.

En av idéerna bakom filmen Metropia var just att det skulle finnas ett traneuropeiskt tunnelbanenät som knöt samma alla större städer.

Nu är inte Citytunneln en tunnelbana, men ändå. Jag tycker det är fascinerande när lokaltrafiken binder ihop länder på det här viset. Mig veterligen är det inte särskilt vanligt. Det gick visserligen att åka tunnelbana mellan Östberlin och Västberlin, men där hade de först byggt tunnelbanan och sedan skapat länderna.

Här är det tvärtom. På en halvtimme kommer jag med lokaltrafiken till ett annat lands huvudstad. Det tog mig dubbelt så långa tid att åka till jobbet sist jag bodde i Stockholm. Så det här är en glädjens dag.

Nu höjs dessutom röster för mer av samma sak. Några sossehöjdare efterlyser ytterligare en förbindelse över Öresund. För första gången någonsin är jag överens med Sydsvenskans Heidi Avellan som vill förlänga Köpenhamns tunnelbana till Malmö.

Då var det bara priset kvar. Idag kostar det dryga hundralappen för en enkel biljett mellan Malmö och Köpenhamn. Det är risk att det blir ännu dyrare i framtiden.

Varför inte göra tvärtom? Tänk er en väl utbyggd kollektivtrafik som täcker de de båda städerna. Tänk att den också var gratis att använda. Vad skulle det betyda? Vilka situationer, möte och förbindelser skulle kunna äga rum?

Jag tror det skulle innebära en fantastisk utveckling.

Teve-shop-teve-shop-teve-shop-teve

Den nya radio- och tv-lagen som gäller från och med idag innebär bland annat friare tyglar när det gäller produktplacering och att det numera är fritt fram att ha hur många reklamavbrott som helst. Så undrar de varför folk laddar hem film från nätet.

Det här är ett stort steg mot en helt spotifierad television där du är tvungen att betala för att kunna stänga av teven.

Artwork by Martin Hultman

Apparater som inte går att stänga av

En av de märkligaste sakerna med spotifiering är att vi i allt större utsträckning måste betala, eller utföra någon annan motprestation, för att slippa viss information, oftast reklam. Det är långt ifrån den viktigaste aspekten men den är intressant.

När jag skrev manus till Metropia ville jag gestalta det här på något vis. I scenen där huvudpersonen Roger tar i på ett sjaskigt hotel tillsammans med Nina var det meningen att det skulle finnas en teve på vilken det skulle visas vidriga reklaminslag. Det skulle finnas ett myntinkast där man var tvungen att slänga i slantar för att reklamen skulle upphöra.

I en spotifierad värld är vi nämligen tvungna att betala för att slippa titta på kabelteve.

Nu undrar jag två saker:

(I) Var apparaten med i filmen? Enda gången jag sett den var jag så traumatiserad att jag endast har fragmentariska minnen.

(2) Igår träffade jag en person som påstod sig stött på en sådan apparat. Han bodde på ett sjaskigt hotel i en håla nånstans i USA. Teven på rummet visade en loop med reklamfilmer. Det gick inte att byta kanal, att stänga av teven eller ens att dra ur kontakten. Receptionisten lät dock meddela att om han betalade en avgift kunde han titta på vad han ville. Eller stänga av teven. Är det någon som varit med om något liknande? Snälla säg att det här är en skröna.

Artwork av Martin Hultman

Metropias undermedvetna III – Banrepubliken

Den här texten publiceras också som gästkrönika hos Planka ett nätverk som arbetar för fri kollektivtrafik. Så läs den där istället. Har du inte läst deras rapport Trafikmaktsordningen, som fått välförtjänta hyllningar, passa på att göra det också.

Hursomhelst. Metropia började som en fantasi. Hur skulle det se ut om hela världen styrdes av Storstockholms lokaltrafik med dåvarande trygghetschefen Kjell Hultman som envåldshärskare?

Vi som kom på idén till filmen – Martin Hultman (nej, de är inte släkt), Tarik Saleh och jag själv – älskar tunnelbanor. Samtidigt har Stockholm världens kanske minst sympatiska tunnelbana med osmidiga spärrar, höga biljettpriser, krångliga betalningssytem, våldsamma kontrollanter som ständigt överskrider sina befogenheter, korrupta chefer samt en medveten förfulning som saknar motstycke bland de hundratal tunnelbanesystem jag besökt.

Så det var med minst sagt dubbla känslor vi skapade en värld där lokaltrafiken flutit ut och absorberat resten av samhället. Samtidigt var det svårt att slå bort tanken att det faktiskt inte var fantasier. Att världen redan styrdes av SL.

I Stockholm är det inte ovanligt att ha en timmes resa till jobbet enkel väg. Med tanke på att en många dessutom använder kollektivtrafiken på sin fritid, tillbringar stockholmarna en ansenlig del av sin vakna tid i tunnelbanan. Råkar du dessutom jobba inom kollektivtrafiken är du nästan uppe i halva dygnet. Så steget till att tillbringa all tid inom kollektivtrafikens domäner är alltså inte särskilt långt.

Det fanns fler tecken. Under tiden vi arbetade med filmen tog SL fram ett nytt spärrsystem som liknar Schengen så mycket att det inte kan röra sig om en slump. Fri rörlighet. Så länge du räknas som arbetskraft. Om du har råd med biljetten alltså.

Under resan får du finna dig i att samhällets våldsmonopol i allt större utsträckning överlåtits åt privata entreprenörer. Att den tredje statsmakten förvandlats till ett annonsfinansierat partiorgan. Att tunnlarna förvandlats till gallerior. Att det är helt ok att klottra ner hela tunnelbanevagnar och vandalisera stationer så länge syftet är kommersiellt och budskapet passerat censuren.

Under tiden, i världen ovanför tunnlarna, sköter privata företag kriget i Irak. Allt fler offentliga miljöer förvandlas till olika typer av gallerior. Metro är en av våra absolut största dagstidningar med 15 miljoner läsare världen över. Spotify står för underhållningen, Newsmill sköter samhällsdebatten och det är helt ok att vandalisera så länge syftet är att sälja en vara.

Medan du ser filmen har våra påhitt inte bara blivit sanna utan också överträffat våra vildaste fantasier. Jag kan inte tolka det faktum att trafiken mellan Farsta och Gullmarsplan stängdes ner under premiärhelgen som något annat än ett tecken på att vi är på lite väl rätt spår. Trevlig resa!

Läs de andra delarna här och här .

Metropias undermedvetna II – DIY-FRA

Efter att ha avhandlat den övervakning och kontroll andra utsätter oss för är det dags för den lite läskigare varianten. Den kontroll och övervakning vi utsätter oss för själva. Helt frivilligt.

När vi började arbeta med Metropia 2003 hade George Orwells mardröm om en allseende storebror inte bara besannats. Han hade dessutom förvandlats från kontrollinstrument till underhållning. Från något medborgare utsattes för mot sin vilja – om de överhuvudtaget kände till det –  till något kändiskåta personer står i kö för att utsättas för. Från något som var en angelägenhet för säkerhetspolisen till något som vem som helst med en fjärrkontroll kan ta del av.

Ungefär samtidigt hade några online-butiker, som exempelvis Amazon, börjat kartlägga sina kunder. Baserat på tidigare köp, klickade länkar och så vidare, skräddarsydde de priserna så att olika kunder fick olika prislappar för en och samma vara. Under tiden satt Mark Zuckerberg och hans kompisar på Harvard och skissade på det sociala nätverk som senare skulle komma att heta Facebook och ha över 300 miljoner användare.

I samband med att några av oss skaffar konton på Facebook växer beslutet fram att låta Roger använda mjällschampot Dangst. Trots att han saknar hår. Om det verkar orimligt så är det ändå ingeting emot det bisarra faktum att jag och miljoner andra människor helt frivilligt avslöjar politiska åsikter, religiös åskådning och sexuell läggning. Vad jag gör just nu. Vilka mina kompisar är. Vem jag lever ihop med. Vilka av mina kompisar som känner varandra. Vad jag jobbar med. Vilka skolor jag gått i. Vilka böcker, filmer och teveserier jag gillar. Min musiksmak. För säkerhets skull delar jag dessutom med mig av mina privata fotoalbum.

Om Amazon kan räkna ut vad jag är beredd att betala för en viss bok, vad tror du någon skulle kunna räkna ut genom att kartlägga min aktivitet på Facebook? Eller någon av de andra sociala nätverk och tjänster som en modern människa använder. Själv har jag tappat både lusten och räkningen för länge sedan (så sluta tjata om Google Wave).

I det radioaktivt blåskimrande ljuset av detta framstår en grupp på Facebook mot FRA-lagen som det mest ironiska påfundet under hela 2000-talet. Finns det överhuvudtaget någonting kvar för FRA att upptäcka? Något vi inte redan helt frivilligt och med stor glädje berättat om oss själva?

Så storebror kan luta sig tillbaka. Lillasyster och lillebror har väldigt få hemligheter kvar. Om ens någon. Och om detta mot förmodan inte skulle räcka kan han ju alltid lura i oss att vi har mjäll.

Fantastiskt artwork som vanligt av Martin Hultman.

Metropias undermedvetna I – smutset

Tänkte berätta lite om olika saker som inspirerat mig i arbetet med Metropia. Två saker innan vi börjar bara:

(1) Jag vet att det heter ”omedvetna”. Men eftersom det är en tunnelbanefilm tycker jag undermedvetna är roligare.
(2) Texten kan mycket väl innehålla en spoiler. Så har du inte sett den men tänker göra det tycker jag du ska vänta med att läsa det här.

Det är ganska uppenbart för alla som sett Metropia att övervakning är en av de viktigaste utgångspunkterna för filmen. När vi talar om övervakning är det lätt att tänka att det finns någon som spionerar.  Som av en ironisk slump skriver jag det här samma vecka som FRA-lagen träder i kraft.

Och visst är möjligheterna att övervaka någon i en tunnelbana oändliga. Hela systemet är ett panoptikon där du potentiellt sett alltid har någons ögon på dig. Det finns kameror överallt. Du vet inte om någon tittar, men det kan definitivt vara så. Det det är bästa att sköta sig, för man vet ju aldrig.

Tyvärr hade vi en känsla av att det här formen av övervakning var gårdagens nyheter och att vi var på väg in i nästa fas. Eller rättare sagt, att vi redan befann oss där. En del inspiration hämtades från en text av den franske filosofen Gilles Deleuze som, så vitt jag kunde förstå, beskrev den här nya ordningen. Det här stycket förutspår exempelvis Storstockholms lokaltrafiks digitala biljettsystem, där resenärerna potentiellt kan kartläggas in i minsta detalj, med en nästan obehagligt träffsäkerhet:

Det är inte science fiction att tänka sig en kontrollmekanism som i varje ögonblick anger ett elements position i en öppen miljö, ett djur i ett reservat, en människa i ett företag (elektroniskt halsband).

Félix Guattari tänkte sig en stad där var och en kunde lämna sin lägenhet, sin gata, sitt kvarter, med hjälp av sitt elektroniska kort (dividuell) som lyfte den ena eller andra barriären; men kortet kunde vara indraget en viss dag, eller mellan vissa timmar; det som räknas är inte barriären utan datorn som beräknar vars och ens position, tillåten eller otillåten, och utför en universell modulation.

Den nya världen var alltså redan här och tunnelbanan något av en spjutspets. Om en människa som tror att någon eventuellt bevakar henne är lätt att kontrollera. Vad är då inte en människa som dessutom vet att hennes arbetsgivare, migrationsverket eller arbetsförmedlingen vet hur hon använder den lokaltrafik som är mer eller mindre omöjlig att undvika om du inte har bil och vill förflytta dig i Stockholm?

Det är lätt att bli konspiratorisk här. Alla som någon gång åkt tunnelbana i Stockholm vet att den är konstruerad för att frakta arbetare till och från sina arbetsplatser. Förorten – innerstaden tur och retur. Vill du däremot hälsa på en kompis i förorten bredvid blir det till att använda karta, kompass och i snitt tre bussbyten. Sedan en tid tillbaka har socialbidragstagare inte rätt till resor med kollektivtrafiken annat än just till och från jobbet. Hur länge dröjer det innan någon blir straffad för att hon använt tunnelbanan på fel sätt? För sitt eget nöjes skull, eller ännu värre, utan någon särskild anledning alls.

Tyvärr slutar inte historien här. Samtidigt som vi började arbetet med Metropia gav SL ut en folder* där de uppmanade folk som ”visste med sig att de doftade starkt” att åka med särskilda vagnar. I tunnelbanan vimlar det samtidigt av reklam för olika typer av kroppskontroll. Schampo, kläder, motionskedjor, tandkräm, smink och hälsokost. Om det inte var nog med att eventuellt vara övervakad, att någon kan ta reda på precis hur, var och när du reser var du också tvungen att tänka på hur du luktar. Hur du ser ut. Om du borstat tänderna. Att du borde gå på spinning oftare. Vad du brukar äta till lunch. Om du har tillräckligt fylliga ögonfransar. Och om personer som vet att de är övervakade håller sig på mattan är det ändå ingeting emot de som dessutom har en inre röst som frågar om de inte doftar lite väl starkt för att åka med främre vagnen.

Framtiden är inte bara här. Den rullar just nu iväg med tåget du missade. Medan du står på perrongen och undrar om någon tittar. Om chefen vet att du missade tåget med flit. Om personen bredvid ser att du har mjäll och känner din pseudoförbjudna kroppsodör. Schampot Dangst** i Metropia är inte science fiction. Det är bara kamerorna, det digitala biljettsystemet och all kroppskontrollpropaganda som smält samman i ett enda härligt trögflytande kontrollinstrument med förföriskt blått, radioaktivt skimmer. Trevlig resa!

* Jag har tyvärr tappat bort originalet. Den som hittar ett exemplar och skickar till mig får en vän för livet i utbyte.

** Stort tack till Faranak Rahimi som hittade på namnet till detta fina schampo.

00-talets bästa filmer

00-talet summeras på sina håll och jag vill såklart bidra med min egen lista över decenniets bästa filmer. Men först av allt vill jag nämna några filmer som jag inte riktigt förstått eller till och med ogillat, men som många andra hyllat:

Requiem for a dream (jag gillar dig Darren Aronofsky, men du kanske inte skulle tagit emot det där stipendiet från Föräldraföreningen mot narkotika), De ofrivilliga (som Killingänget fast utan humor), Amelie från Montmarte (kulturtantsnusk) och Sagan om ringen (som Braindead utan Braindead och typ allting annat som får mig att engagera mig i en film).

Sådärja. Då är det dags för några filmer som jag tyckt mycket om och som nästan är med på listan. Thank You For Smoking, Morvern Callar, Der Untergang, Irreversible, City of God, Sin City, Snatch och Oldboy.

10 – No Country for Old Men (2007)
Det finns två tillfällen när jag älskar bröderna Coen. När de låter allt vara buskis, som i Big Lebowski, eller när ingenting är buskis, som i Millers Crossing. No Country for Old Men är helt klart ett exempel på det sistnämnda. De lyckas faktiskt koka filmen lika hårt som Cormac McCarthys bok. Och det vill inte säga lite. Jag växlar mellan att vara lite rädd för psykopaten och att vilja ha en sån där tantfrisyr.

Dessutom spottas det ut repliker till höger och vänster (vars kred i de flesta fall bör tillfalla Cormac McCarthy) som jag skulle byta en kroppsdel mot att ha skrivit. Som de här:

- If I don’t come back, tell mother I love her.
- Your mother’s dead, Llewelyn.
- Well then I’ll tell her myself.

9 – Donnie Darko (2001)
Att sjunka ner i en biofotölj, träda in i någons annans fantasi och köpa varenda detalj hur bisarr den än må vara är bland det bästa som går att vara med om. Donnie Darko bjuder på just en sådan verklighetsflykt. Den ena osannolika händelsen efter den andra upplevs som självklara. Det är inte ens konstigt att pojken har en grotesk kanin som heter Frank som ledsagare. Extra plus till Patrick Swayze som gör sin livs roll som filmens slemhög.

8 – Eternal Sunshine of the Spotless Mind (2004)
Det tog ungefär en halvtimme att komma över chocken att Jim Carey var riktigt, riktigt bra. Sedan rullade det på. Jag har alltid gillat Nietzsche, Charlie Kaufman, Kate Winslet och extremt avancerad teknologi i lo-fi-tappning så att den här filmen skulle vinna mitt hjärta kan ha varit det mest förutsägbara som hände under 00-talet. Ska också villigt erkänna att Lacuna Inc varit en stor inspirationskälla under arbetet med Metropia.

7 – The Royal Tenenbaums (2001)
Trots att filmen inte är humoristisk i traditionell mening är Royal Tenenbaums bland det roligaste jag sett. Särskilt Owen Wilsons karaktär, den vilsne, avundsjuke unge mannen som skriver psykedeliska westernromaner. Scenen där han sitter under en bild på några bisarra typer på fyrhjuliga motorcyklar och inte gör något annat än att se så där dum ut som bara han kan göra är kanske filmhistoriens roligaste scen.

6 – Memento (2000)
Många håller Eastern Promises som den ultimata tatueringsporrfilmen. Men de har fel. Det är givetvis Memento. Filmen handlar om en man som varit med om något fruktansvärt. Problemet är bara att han inte vet vad eftersom han förlorat sitt långtidsminne. Tillståndet huvudpersonen befinner sig i är betydligt obehagligare än händelsen han glömt. Memento är faktiskt ännu läskigare än baklängeskollegan Irreversible.

5 – Good Bye Lenin! (2003)
Good Bye Lenin handlar om en kille vars mamma faller i koma under DDRs sista dagar. För att den partitrogne mönstermedborgaren inte ska få en chock när hon vaknar till liv igen rekonstruerar sonen DDR kring hennes sjukbädd. Inte bara det. Han gör det lite bättre än det egentligen var. Mera som det var tänkt, mindre som det verkligen blev. Som ett rikt och välfungerande samhälle där alla människor är lika mycket värda.  I sonens version flyr människor givetvis från väst till öst, istället för tvärtom, när muren faller.

Good Bye Lenin är inte bara rolig utan också tankeväckande. Slavoj Zizek har sagt att det skulle vara omöjligt att tänka sig en nazistisk version av både ostalgi (naztalgi?) och filmen (Good Bye Hitler?). Ett DDR där allt fungerade som det var tänkt hade nämligen varit ett riktigt fint samhälle. Ett Nazityskland där allt fungerade som det var tänkt hade däremot varit ännu värre än i verkligheten. Och det vill inte säga lite.

4 – Mulholland Dr (2001)
Vet inte hur många gånger jag sett den här kärlekshistorien som eventuellt inte har en linjär handling. Vet inte om jag blivit klokare för det. Jag antar att det skrivits hundratusentals b-uppsatser i filmvetenskap om vad Mullholland Dr egentligen handlar om. Jag antar också att diskussionen kommer att överleva filmen.  Som om inte det var nog bidrar David Lynch själv med en lista på saker man kan tänka på när man ser filmen – i stil med ”lägg märke till morgonrocken, askfatet och kaffekoppen” – för att lätta lite på mystiken. Eller är det kanske tvärtom?

Men strunta i det. Mullholland Dr är en av de där filmerna man kan se flera gånger trots att man inte fattar vad den handlar om. Förlåt, jag menar förstås tack vare att man inte fattar vad den handlar om.

3 – Der Freie Wille (2007)
Sugen på tre timmars kompakt ångest och mardrömmar i veckor efter det? I såna fall är ”Den fria viljan” filmen för dig. Den handlar om en sadistisk våldtäktsmans försök att leva ett hyfsat normalt liv. En av Tysklands absolut bästa skådespelare, Jürgen Vogel, är lysande i huvudrollen. Det går inte att distansera sig. Det är bara att kliva in i psyket på en man som begått avskyvärda brott och desperat kämpar mot sitt eget öde. Oerhört smärtsamt. Jürgen Vogels insats är helt klart 00-talets starkaste rollprestation.

Filmen passerade mer eller mindre obemärkt förbi i Sverige. Men se Den fria viljan. Om du orkar.

2 – The Wrestler (2008)
Skräckfilm behöver inte innebära  att det händer något ovanligt, abnormt eller avvikande. Det kan vara ännu läskigare när det inte händer något särskilt. Jag vaknade jetlaggad tidigt en morgon och såg The Wrestler två gånger på raken. Jag grät båda gångerna.  Ena gången för att det var så uppenbart att det handlade väldigt mycket om Mickey Rourke själv. Andra gången när jag förstod att den riktigt stora katastrofen varken är den trasiga relationen med dottern eller hjärtoperationen utan att allt fortsätter precis som vanligt.

1 – Fight Club (1999)
Ok, den här filmen är formellt sett inte från 00-talet. Den hade svensk premiär några dagar innan Y2K. Men ingen annan film, eller annan företeelse för den delen, beskriver 00-talet så perfekt som Fight Club. Känslan av alienation. Av att världen är på väg åt helt fel håll. Av att vilja starta ett upplopp eller till och med krascha en större högst symbolisk byggnad.

Det var egentligen bara en sak jag var besviken på när jag kom ut ur salongen. Det var sista föreställningen för kvällen så jag kunde inte gå direkt ut till kassan, köpa ny biljett och se den en gång till. Det kanske är bäst att hoppa över amatörpsykologin. Killen dödar faktiskt sin pappa, ligger med sin mamma och spränger en massa fallosar i luften till tonerna av Pixies ”Where is my mind”. Vågar inte tänka på vad Dr Freud hade kunnat göra med den patienten.

Frågan är om inte Fight Club kommer att beskriva även nästkommande tio år. Åtminstone mina.  För jag är fortfarande Ikeapojken. Mitt liv är a copy of a copy of a copy of a copy, men jag kommer troligen inte att dö av insomnia. Men jag vill fortfarande vara skitsnygg, slå folk på käften och spränga banker och försäkringsbolag i luften.

Radio Metropia

Den fina programmet Kino i P1 har dystopi-tema den här veckan. Det blir Metropia i allmänhet och dystopier i synnerhet. Eller om det var tvärtom. Det blir också några ord på vägen från yours truly och två riktigt begåvade personer, Tarik Saleh och Stig Larsson.

Lyssna på Kino här…

Blood’s a Rover

Det finns ingen bok som jag sett fram emot så mycket som den avslutande delen i James Ellroys ”Underworld USA” triologi. Och förväntningarna har inte blivit mindre av att exempelvis Chuck Pahlaniuk kallat boken för Ellroys stora mästerverk.

Blood’s a Rover är en typisk avslutning. De stora dramatiska händelserna, Grisbukten och morden på JFK, RFK och Martin Luther King har redan inträffat och mycket handlar om att knyta ihop trådar, städa upp och tvätta smutsig byk.

Som vanligt kretsar historien kring ett antal destruktiva män med flerdubbla lojaliteter. J Edgar Hoover är precis lika skönt megalomanisk som tidigare. Kan villigt erkänna att jag snott en hel del från Ellroys porträtt av honom när jag konstruerade Metropias storpotät Ivan Bahn. Men den här gången är det faktiskt kvinnorna som regerar. Och de har bara en lojalitet. Socialismen.

Det här är det mest komplexa Ellroy skrivit. Även om han fortfarande använder sin korthuggna telegramstil är  till och med orden mer tvetydiga än tidigare. Jag orkade sällan läsa fler än två sidor åt gången. Sedan var jag tvungen att stanna upp. Ibland för att fundera över vad han menar. Ibland för att jag glömt att andas.

Ok, jag slutar nog där. Skulle ändå aldrig kunna göra boken rättvisa. Även om både American Tabloid och The Cold Six Thousand är bättre, är det här den bästa boken jag läst på flera år. Och det finns fortfarande ingen som kan beskriva tillståndet i ett stad så här precist och koncentrerat:

Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed

TV Sucks

Efter Venedig har det börjat dyka upp recensioner av Metropia. Jag kommer givetvis bara att länka till de jag gillar. Vilket inte nödvändigtvis innebär hyllningar av filmen.

Här är den första: TV sucks and so do you…

Som väntat är reaktionerna blandade. Jag gissar att de flesta kommer att tycka den är konstig, ganska många kommer att hata den och en liten klick kommer att älska den. Som vanligt alltså.

Bjuder också på länken till en intervju med regissören Tarik Saleh och Stellan Skarsgård. När du ändå är ute och surfar tycker jag du ska stanna till hos Martin Layoutkungen Hultman, som är filmens AD och skapare av alla vackra miljöer.

/Fredrik Edin