I veckans nummer av Arbetaren har Lisa tittat på tv-serien Girls, Daniel har sett Diktatorn, Ministern och Makterövringen och Joakim har tagit tempen på den svenska dödsmetallen.
Här är mina tips:
[Den eviga återkomsten] Gertrude Stein
Ibland när jag tvivlar som mest på samtiden, framtiden och att saker och ting utvecklas åt rätt håll brukar jag tänka att ingenting intressant har hänt litteraturen sedan Gertrude Stein. När jag bläddrar i hennes ”How to Write” från 1931 är det lätt att konstatera att det mesta av det som idag anses vara experimentellt, vågat eller banbrytande tyvärr är varken eller.
Troligen har det mer med mig att göra än litteraturen. Jag inser nämligen att det någonstans just nu sitter en nutida motsvarighet till Getrude Stein och skriver något jag inte skulle begripa om du så kastade det i pannan på mig.
Om åttio år kommer dock en kulturredaktör att förklara storheten i verket men samtidigt beklaga sig över att det inte hänt något intressant sedan det skrevs. Det beror dock inte på litteraturen, utan på att kulturredaktören… Äh, du fattar.
[Författare] James Ellroy
Om du följde mitt råd och tittade på Rampart är du säkert sugen på att läsa James Ellroy nu. I sådana fall tycker jag du ska börja med böckerna om mordet på John F Kennedy. Läs dem på engelska eller i de utmärkta svenska översättningarna, men läs dem i rätt ordning vad du än gör: En amerikansk myt (American Tabloid), Sextusen Kalla (The Cold Six Thausand) och Oroligt blod (Blood’s a Rover)
När du är klar kan du ta dig an ”La-noir-serien” om Los Angeles polisen: Den svarta dahlian (The Black Dahlia), Den stora tomheten (The Big Nowhere), Los Angeles konfidentiellt (L.A. Confidential) och Vit jazz (White Jazz). Ta även de dem i rätt ordning. De bygger på varandra. Även om handlingen utspelar sig med en sisådär tio års mellanrum, dyker många av karaktärerna upp igen. I ena boken är de unga hungriga karriärister, för att i nästa ha förvandlats till fetlagda, alkoholiserade misantroper som är så korrumperade att de sällan kommer ihåg vem av alla deras uppdragsgivare de arbetar åt för tillfället.
Någonstans däremellan tycker jag du ska plocka upp hans självbiografi, My Dark Places, som är lika bra som vilken av hans ”deckare” som helst. Han hämtar nämligen en hel del inspiration från sitt eget liv. När han var tio blev hans mor brutalt mördad och i sin ungdom försörjde sig Ellroy tidvis som inbrottstjuv.
Ellroy hävdar själv att hans böcker till en tredjedel är sanna, till en tredjedel högst sannolika och till en tredjedel påhittade. Att han har en hel del på fötterna bevisas om inte annat av det faktum att klanen Kennedy inte lyckats stämma honom på allt han äger.
Numera handlar Ellroys böcker inte bara om män med dålig attityd och minst trippla lojaliteter. I de senare verken, särskilt Bloods’s a Rover, är det smarta kvinnor med socialistiska värderingar som dominerar.
Det sägs att Ellroy utvecklat sin telegramprosa mer eller mindre av en slump. Han hade tappat bort ett av sina tidiga manus och bad förläggaren skicka en sammanfattning. När Ellroy fick läste sin egen text som förläggarens praktikant återgivit i stolpform tyckte han den var mycket bättre än det han själv skrivit. För även om Ellroy är korthuggen finns det ingen som kan beskriva tillståndet i exempelvis en stad så här uttömmande, precist och koncentrerat som exempelvis:
Santo Domingo by night: 82° and still fascist-oppressed
Världsmusikant [Shackleton]
Om någon för några år sedan hävdat att jag en dag skulle fastna för etnobongotrummor hade det blivit slagsmål. Den dagen är här men jag är dock inte det minsta arg. Tvärtom.
Redan första gången jag hörde Shackelton förstod jag att det var början på en lång kärleksrelation. På den tiden släppte han otroligt vackra tolvor på skivbolaget Skull Disco. Ovanpå ljudmattorna läste ofta någon som kallar sig Vengeance Tenfold manifest som balanserade på den tunna linjen mellan nietzscheiansk teori om den eviga återfödelsen och helt vanligt flumsnack.
Jag skulle beskriva Shackletons musik som postapokalyptisk dub möter världsmusik (fast bra). Senaste släppen, trippeltolvan The Drawbar Organ och CDn Music for the Quiet Hour är två väldigt olika verk. Det förstnämnda låter ungefär som vi är vana vid. Dub, kongas och disassociativa rytmer medan Music for the Quiet Hour är en 65 minuter lång resa mellan ambient och mer strukturerad electronica, där Vengeance Tenfold då och då dyker upp som reseledare. Som en uppdatering av KLFs Chill Out, vilket är ett så bra betyg en konceptskiva kan få.
Som en introduktion till Shackleton fungerar den mix-cd med uteslutande sina egna låtar, som han spelade in åt nattklubben Fabric för något år sedan utmärkt. Du behöver bara lyssna några minuter för att inse att han förtjänar att nämnas i samma andetag som Kraftwerk, Brian Eno, Karl Heinz Stockhausen, Juan Atkins och Mortiz von Oswald.
[Sak som går att använda till andra saker] Snoop Doggs bok
När Snoop Dogg beslöt sig för att ge ut sina texter i bokform ville han göra någonting extra. Han ville att boken skulle vara mer än bara en vanlig bok. Något man kunde göra annat med än att bara läsa.
Den som följt hans karriär kanske inte blir så överraskad om jag berättar att boken går att röka. Varje sida är perforerad och omslaget gjort av tändsticksplån. Så istället för att bara vända blad går det alltså att riva ut sidan, rulla upp och tända på.
Det är någonting tilltalande med idén. Inte att boken går att röka, det känns sökt och fånigt, utan att den kan användas på andra sätt än till bara läsning. Påminner om boken som den franske situationisten Guy Debord gav ut tillsammans med danske konstnären Asger Jorn. Den var klädd i sandpapper i syfte att förstöra böckerna närmast bredvid i bokhyllan.
I vår digitala värld där allt är kod, som i filmen The Matrix, är det befriande att böcker får vara riktiga objekt istället för bara könslösa, sterila och osexiga ettor och nollor som matas in i en läsplatta. Nu slår det mig plötsligt: när kommer iPad i en rökbar version?
