Spotifieringen av Aftonbladet

Sedan en tid tillbaka låser Aftonbladet en del av sitt material i tjänsten ”Plus”. Det kostar några spänn att läsa vissa artiklar på hemsidan.

Nyligen stängde de kommentatorfunktionen. Den har öppnat igen, men går bara att använda om du är inloggad på Facebook.

Spotifieringen tilltar alltså ytterligare. Du måste både betala och ha ett konto på Facebook för att få fullt tillträde till Aftonbladets nätupplaga.

Precis som Spotify väljer alltså Aftonbladet att använda privata, multinationella företaget Facebook för att administrera delar av sin kommunikation.

Vad dylika tilltag får för konsekvenser på lång sikt vet jag inte. Jag misstänker att det skvallrar om ett framtida internet där du först loggar in på Facebook och sedan väljer mellan ett antal målgruppsanpassade betaltjänster. Den information som Facebook samlar in är nära nog optimal för ändamålet.

Det finns inga gratis luncher

I svallvågorna från Spotifys beslut att spotifiera sig själva ytterligare uppstod en diskussion om vem som egentligen är Spotifys kunder.

Det råder minst sagt förvirring kring vår roll som konsumenter. Eller vad vi nu är.

Sydsvenskan och deras analytiker Daniel Johansson tror exempelvis att Spotify kan vara gratis. Det stämmer inte. Det är till och med straffbart för företag att använda ordet ”gratis” om det krävs en motprestation för att ta del av en produkt. Motprestationen i det här fallet är att lyssna på reklam mellan låtarna.

Men vilken roll har vi när vi lyssnar på ”gratisversionen” av Spotify? Vi är på en och samma gång:

1. Kunder
   Oavsett om vi betalar med pengar,  eller som i det här fallet med motprestationen lyssna-på-reklam, så betalar vi för tjänsten.
2. Varor
   Spotify säljer sina lyssnare till olika annonsörer. Precis som all annan reklamfinasierad verksamhet tar de betalt för att leverera människor som tar del av reklambudskap. Utan varan lyssnare, inga reklamintäkter. I det här fallet är det alltså annonsören som är kund och vi lyssnare som är varan.
3. Arbetare
   Vi säljer en förmåga till en köpare, precis som på vilket annat jobb som helst. På en stolfabrik säljer vi förmågan att tillverka stolar. Till Spotify säljer vi förmågan att ta del av reklam.

Skumrask ständigt på jakt

Inom kort kommer jag att samla in alla blogginlägg, allt twitter, alla statusuppdateringar på facebook och alla bilder från flickr.

Material kommer sedan att försämras både kvalitativt och kvantitativt. En ansenlig del kommer inte att återpubliceras över huvud taget.

Du kommer sedan att kunna ta del av materialet igen. Den här gången mot en avgift. Du kan välja mellan att betala mig pengar eller att ta del budskap från mina sponsorer. Budskapen förmedlas på ett så irriterande sätt som möjligt för att få dig att välja kontanter som betalningsmedel.

Upphovsmännen till materialet kommer att erhålla en symbolisk ersättning för sina ”bidrag”.

Jag förväntar mig oreserverade hyllningar i morgontidningarnas näringslivsbilagor för mitt expansiva entreprenörskap.

 

60 år av spotifiering i tunnelbanan

I höst fyller Stockholms tunnelbana sextio år. Reklamen i den är lika gammal. Jag antar att kollektivtrafiken är ett utmärkt ställe att utsätta folk för budskap. Det går inte att värja sig. Man måste vara dövstum för att undgå de otaliga meddelanden som bombarderar resenären. Skulle dock inte bli förvånad om det förekommer reklam i blindskrift.

Den mest extrema formen är så kallade ”folierade” tåg – det som kallas ”whole car” på graffitispråk – det vill säga en vagn som är helt täckt på utsidan med reklam. Gallerians version är troligen världshistoriens fulaste färdmedel.

2009 drog SL in 196 000 000 kronor på reklamen. Men vad är det de säljer egentligen? Reklamplats? Nja. Sina resenärer snarare. SL säljer det faktum att ett antal pendlare tar emot budskap när de reser. Vilket annonsörena alltså villigt betalar dyra pengar för.

Men resenärerna då? Att ta emot budskapet är ju alltså en form av betalning. Säga vad man vill om Spotify, med de är åtminstone ärliga på den punkten. De hymlar inte med att deras reklamjinglar är ett betalningsmedel du kan välja istället för att betala med pengar. När hörde du SL tacka för att du jobbar åt dem varje gång du reser?

Får du överhuvudtaget något för ditt arbete med att ta emot reklambudskap? Kanske. Men även om reklamintänkterna skulle gå oavkortat till att förbättra kollektivtrafiken har du alltså betalat först för biljetten och sedan genom att ta emot budskap. Sedan betalar du givetvis även reklamen när du köper någon vara det gjorts reklam för.

Försök planka från det om du kan.

Krånglopol – så funkar det

I diskussionen kring krånglopol häromdagen dök det upp en intressant iakttagelse. Signaturen ”nx” berättade följande:

En anmärkningsvärd twist på just detta tillägg är att vissa upplever att ”avgiftsdjungeln” också ger en viss belöning när man valt Det Bästa Abonnemanget, eller fått Det Bästa Priset.

Detta är värt en förklaring. Hur kan det komma sig att så många känner sig nöjda trots att de faktiskt inte på något sakligt vis kan avgöra om de verkligen gjort ett bra köp? Eller kanske blivit lurade?

Det är  faktiskt inte bara möjligt, utan även troligt, att den som gör ett dåligt köp ändå känner sig nöjd. Låter det konstigt? Det finns ett fenomen som på psykologispråk kallas ”kognitiv dissonans” som ger en förklaring. Det går till ungefär såhär.

Alla människor föreställer sig att de är hyfsat kloka personer som fattar hyfsat kloka beslut. När det dyker upp information som strider mot denna föreställning uppstår en konflikt, en ”dissonans”. Vanligen efter att vi gjort något som vid en första anblick inte verkar vara ett dugg klokt.

För att få bilden att gå ihop måste något ändras. Antingen är vi inte kloka och då gör vi också kloka saker. Eller så gör vi okloka saker och då är vi följaktligen okloka. Gissa vad vi ändrar?

Just det. Vi tolkar våra val utifrån föreställningen att vi är kloka personer. Det okloka beslutet tolkas om tills det framstår som klokt. För oss själva alltså.

Det här låter kanske märkligt, men ”kognitiv dissonans” är ett etablerat och välundersökt begrepp.

En klassiker är att vi köp något dyrt som visar sig vara hyfsat värdelöst, exempelvis en tvättmaskin. Men eftersom en klok person aldrig skulle köpa en hyfsat värdelös tvättmaskin för dyra pengar måste något vara fel.

Vi ändrar inte föreställningen om oss själva utan föreställningen om tvättmaskinen. Och en tvättmaskin köpt av en klok människa måste ju vara bra. Vi ägnar sedan, omedvetet, tid åt att hitta fakta som stödjer denna föreställning.

Säg att du just tecknat ett svindyrt telefonabonnemang. Det går inte att jämföra med andra abonnemang. Vad är chansen att du kommer att känna dig missnöjd? Du gör som vanligt matten…

Här är på tal om ingenting Högdalen Business Schools definition:

Kognitiv dissonans

Symptom: Du inbillar dig att du är en smart person som alltid gör smarta drag. När du väl gör ett misstag kommer du inte att försöka rätta till det, utan istället tillbringa flera dagar med att försöka lista ut på vilket sätt misstaget egentligen var ett smart drag.

Bot: Du kan ju alltid glädja dig åt att du inte tror att du är en korkad person som alltid gör korkade saker.

Påförande av spotifiering

En granne bryter sig in hemma hos Albin. Grannen stjäl 99 kronor som han sedan använder till att betala sitt premiumkonto hos Spotify.

Inte nog med det. Han gör inbrott i flera andra lägenheter.  Dessutom vittjar han fickorna på de gäster han bjudit hem på fest. Alla blir av med 99 kronor var.

Grannen använder alla pengar till att betala samma månadsavgift för sitt premiumkonto. Han betalar alltså avgiften flera gånger om.

Jag tror de flesta håller om att detta är ett både tjuvaktigt och korkat beteende.

Men tänk om det går till såhär istället:

Albin vaknar av att grannen har fest. Han spelar musik från spotify så högt att alla i fastigheten tvingas lyssna både på musiken och reklamjinglarna.

Vad är egentligen skillnaden? I båda fallen har Albin blivit utsatt för ett övergrepp i sitt hem.  Visst är det värre att någon bryter sig in personligen, även om krigföring med ljud blir allt vanligare och mer avancerad.

I båda fallen är det fråga om stöld. Reklamjinglarna är ett betalningsmedel. Att lyssna är en motprestation som krävs av den som inte vill betala med pengar. Albin och de andra i fastigheten tvingas alltså betala någon annans spotifykonto. Trots att detta alltså redan är betalt.

Grannen kan möjligen beivras för att ha stört de andra i fastigheten. Men knappast för att ha samlat in avgifter till Spotify.

Lagstiftningen har inte hängt med. Hur kan det vara tillåtet att ta in avgifter av personer utan deras samtycke?

Krånglopol

Signaturen felmoftan på Twitter gav mig en helt ny dimension att lägga till teorin om spotifiering. Han har nämligen översatt Dilberts skapare Scott Adams begrepp confusopoly till ”krånglopol”.

Ett krånglopol är när alla aktörer på en marknad försvårar prisjämförelser så att de slipper konkurrera om priset med varandra. Detta sker ofta genom en massa diffusa och svårbegripliga abonnemang.

Här fäljer en definition på engelska:

Confusopoly: Coined by the distinguished psychologist and cartoonist Scott Adams (Dilbert), refers to a monopoly of knowledge that is enforced (i.e., kept away from the little people) by making it as confusing as possible, thus insuring the status and fee structure of the priesthood of those in the know, such as accountants, lawyers, and psychologists. Examples of confusopolistic scriptures are tax law, cell phone plans, and psychology journal articles.

Alla som någon gång försökt jämföra abonnemang för mobiltelefoni vet vad det handlar om.

En översikt över spotifieringsprocessen ser alltså numera ut så här:

[Spotifiering] Att ta något som är gratis…

Allt mer av vårt gemensamma inhägnas och privatiseras. Torg. Musik. Film. Fredagkvällar. Armhävningar.

[Spotifiering] …hugga av det svansen…

Att kupera. Förändra utbudet till det sämre. Kvantitativt – färre. Kvalitativt – sämre.

[Spotifiering] …koda det…

Det här aspekten är så viktig att den förtjänar en egen plats. Inte nog med att utbudet försämras. Det dyker ofta upp regler för hur det får användas. Som uppförandregler i gallerior.

Det kan också handla om tekniska begränsningar som gör att det bara går att använda på vissa sätt. Som kopieringsskydd.

Ibland är reglerna uttalade och väl kommunicerade. Exempelvis genom förbudsskyltar. Eller avtal för användning. Ibland är de mer subtila. Ibland outtalade. Sunt förnuft. Så där gör man inte. Fredagsmys.

[Spotifiering] …och belägga det med en avgift…

Ibland handlar det om en ekonomisk avgift. Ibland om någon annan motprestation, som att lyssna på reklam. Eller köpa en kopp kaffe i utbyte mot någonstans att sitta.

[Spotifiering] …samt skapa mesta möjliga förvirring kring avgiften.

Det är här, mina damer och herrar, krånglopolet kommer in i bilden.

Spotifismen som liberalismens högsta stadium I

1 Samhällets inhängning och spotifiering

”Då Marx för ett och ett halvt halvt århundrade sedan skrev sitt Kapitalet, betraktades den fria konkurrensen av de flesta nationalekonomer som en ”naturlag”. Den officiella vetenskapen försökte tiga ihjäl det verk som skrivits av Marx, vilken genom sin teoretiska och historiska analys av kapitalismen bevisade, att den fria konkurrensen alstrar inhängning av produktion, konsumtion och allmänningar och att denna inhängning under sitt sista stadium av sin utveckling leder till spotifiering.”

”…spotifieringens uppkomst som följd av samhällets inhängning överhuvud taget utgör en allmän och grundläggande lag för den liberala demokratin på dess nuvarande och slutgiltiga utvecklingsstadium”.

”Rättighetshavarna ingår överenskommelser beträffande försäljningsvillkor, betalningsterminer o.s.v. De fördelar avsättningsområdena mellan sig. De bestämmer mängden av de varor, som skall produceras och cirkuleras. De fastställer priserna. De bstämmer nivån på sänkningen av kvaliteten. De fördelar profiten mellan de enskilda företagen o.s.v.”

”Konkurrensen förvandlar sig till monopol. Följden blir ett gigantiskt framsteg i samhällets spotifiering. Bland annat spotifieras också de tekniska uppfinningarnas och förbättringarnas process samt idéer och tankar. ”

”Produktionen blir samhällelig, men tillägnandet förblir privat. De samhälleliga produktionsmedlen förblir ett fåtal personers privategendom. Den allmänna ramen för den formellt erkända fria konkurrensen kvarstår, och de få spotifisternas tryck på den övriga befolkningen blir hundrafalt tyngre, kännbarare och olidligare”.

”Den liberala demokratins utveckling har fortgått så långt, att varuproduktionen, som visserligen ännu ”härskar” såsom förut och alltjämt räknas såsom grundvalen för hela hushållningen, i verkligheten redan är underminerad och huvudparten av profiterna inhöstas av spotifieringens ”genier”.

”Grundvalen för dessa manipulationer och svindlerier är allmänningarna, men det väldiga framåtskridandet för mänskligheten, som arbetat sig fram till allmäninngarna, kommer spotifisterna till godo.”

Some might say

Min teori om spotifiering har spridit sig över förväntan. Men den har också mött en del kritik. Visserligen bara från en person, men jag blev ändå väldigt glad när Copyriot uppmärksammade mig på att det startats en grupp på Facebook till mitt stöd.

Versioner av varan

En gång för länge sedan gjorde jag en version av en bok av Harry Cleaver. Trogna läsare vet att jag inte sysslar med översättningar. I det här fallet var det extra viktigt. Boken är nämligen en politisk läsning av Karl Marx Kapitalet. Givetvis ville jag göra en politisk översättning också.

Det råder högst delade meningar om resultatet. Jag bytte exempelvis ut ordet ”kapitalet” mot ”Per Strömbäck”. Det var en rejäl vattendelare. Vissa menade att kapital varken är en eller flera personer eller saker eller ens pengar utan istället en social relation. Dessutom fanns det åtminsone vid det tillfället inte några klara belägg för att det någonsin existerat en historisk person vid namn Per Strömbäck.

Andra menade att jag var klarsynt och före min tid. Om tio år skulle alla teoretiker med minsta självaktning analysera samhället utifrån mina parametrar.

Det hela slutade med att jag fick ett kok stryk och slängdes ut från partihögkvarteret med garantier om omfattande repressalier om jag någonsin publicerade en endaste mening ur min version. Jag tänkte ändå portionera ut den i lagom doser så att du kan dra dina egna slutsatser (letar du däremot efter en översättning kan jag varmt rekommendera den här).

Del 1 – Primitiv spotifiering

I Kapitalet visar Marx hur Per Strömbäck ursprungligen påförde klassrelationens varuform. Det som kallas ”primitiv spotifiering” innebär skapandet av klasser i det postdigitala samhället, genom påförande av arbete och varubyte.

Hemligheten bakom detta är just ”den historiska process där producenten skiljs från produktionsmedlen” (ibland internet). Producenterna förvandlas då till arbetare som tvingas sälja sin arbetskraft till Per Strömbäck för att skaffa existensmedel och kunna lyssna på musik utan att hela tiden bli avbrutna av reklaminslag. Allt på internet – och alla andra platser – måste i och med detta ha formen av varor.

Marx beskriver hur allmogen drevs från gator och torg till gallerior där de, tillsammans med före detta feodala trotjänare, bildade en potentiell arbetskraftskälla. Marx visar också att det inte räcker med att att försöka radera filmer inspelade på crackade iPhones eller stjäla allmän egendom, källan till mat och kläder, för att driva folk till exempelvis Vestermalmsgallerian.

Många människor föredrog nämligen lösdriveri och ”kriminalitet” framför förtryckande förhållanden och låga löner på inom tevespelsbranschen. För att tvinga även dessa människor till fabrikerna, och bryta deras motstånd mot den nya disciplinen, införde Per Strömbäck nya typer av lagstiftning, som exempelvis IPRED samt lät polisen kontrollera biljetter innanför spärrarna på Hornstulls tunnelbanestation.

”Så blev befolkningen på landsbygden först bortdrivna med våld från sin jord, från sina hem och tvingades till lösdriveri. Sedan blev de piskade, brännmärkta och torterade enligt groteska lagar, in i den disciplin som är nödvändig för att upprätthålla spotifieringen. ”

I Grundrisse beskriver Marx dilemmat så här: ”De måste tvingas att leva under spotifierade förhållanden. De egendomslösa är mer benägna att bli luffare, rånare och fildelare än kunder hos Spotify”.

Parallellt med arbetarklassen uppstod en kapitalistklass – först skivbolagsdirektörer och därefter ”internetexperter” – som är ansvariga för det här påförandet.