Marx Reloaded

Det här kanske kan vara något?

 

Ännu mera Zizek om Egypten

Copyriot har varit vänlig att lägga upp en utmärkt text av Zizek om Egypten. Den publicerades i DN imorse men finns av någon anledning inte på deras hemsida.

Läs också Rasmus egen text och kommentarerna till den. Copyriots kommentatorsfält är som vanligt en källa till bildning och olika typer av insikter.

Våga drömma kamrater!

Om du missade Zizek

Slavoj Zizek var i Stockholm i början av veckan. Eftersom jag är politisk flykting på annan ort missade jag framträdandet. Men till min stora glädje har arrangören lagt upp en ljudupptagning och en massa annat gott.

Zizeks senaste bok, Living in the End times, recenseras dessutom  i DN idag. En hyfsad introduktion, men kanske inget för hardcore-fansen.

Själv skrev jag om boken (för de nyfikna) och spelade in ett soundtrack (för hardcore-fansen) tidigare i år på Throw Me Away.

Letar du efter andra inkörsportar kan jag rekommendera essä-samlingen Violence, filmen Zizek eller en miljon youtubeklipp.

 

Några sommartips

Dags för några tips igen:

[Bibel] Slavoj Zizek – Living in the End Times
Living in the End Times är en sorts fortsättning på ”First as Tragedy…”. Nu är det inte bara liberalismen som går under utan hela världen. Eller rättare sagt, kapitalismen går under och eftersom det är det enda samhällssystem många kan föreställa sig innebär detta världens undergång, as we know it.

Miljöproblem, finanskriser, biogenetik och ökade sociala klyftor knuffar världen mot stupet. För Zizek är det här goda nyheter. Det skapar nya möjligheter och tvingar oss att ta ställning till vad vi vill ha istället.

Boken är såklart proppfull med film- teve- och popkulturreferenser samt lacaniansk psykoanalys. Extra kul att Zizek redan i förordet gör en version av Paulus:

Our struggle is not against concrete, corrupted individuals, but against those in power in general, against their authority, against the global order and the ideological mystification that sustains it.

Utmärkta förlaget Tankekraft har förresten givit ut ”First as tragedy…” i fin svensk översättning.

[Deppop] Trentemøller – Into the Great Wide Yonder
Anders Trentemöllers The last resort är ett av 2000-talets absolut bästa album. Nu är uppföljaren här. Den här gången är det dock inte dubtechno som gäller. Istället låter Trentemöller kärleken till Suicide, The Cure och Mazzy Star få fritt spelrum.

[Fnaselectronica] T++  - Wireless
När vi ändå snackar Suicide är det lika bra att avhandla T++ på samma gång. Hittills har Dj Hells extremt underskattade ”N Y Muscle” varit den bästa uppdateringen av Ghost Rider. Men Hell fuskade genom att faktiskt använda Alan Vega på några spår. T++ gör det både bättre och helt på egen hand.

Honest Jon’s, som startats av Damon Albarn, är för övrigt ett mycket intressant skivbolag.

[Skvallerroman] Chuck Palahniuk – Tell All
Sol-och-våraren Webster Carlton Westward III smörar in sig hos den gamla aktrisen Katherine Kenton. Han planerar att ge ut en riktigt smaskig skvallerroman om filmstjärnan med pikanta detaljer om dennas död. Problemet? Hon är inte död än.

Mer om boken senare…

[Bryggeri] Moranbong
Se upp Red Bull för här kommer årtusendets energidryck från Nordkorea. Blekare hud kan jag dock vara utan. Eller? Vampyrer är ju väldigt trendiga.

[Poststukturell dub] James Blake – CMYK
Kanske det bästa som går att lyssna på en regnig sommardag.

Som du märker blev det inga film- eller tevetips den här gången. Har du sett något bra får du gärna tipsa mig. Under tiden kolar jag igenom John Carpenters samlade produktion.

Trans Europe Express

Bloggen kommer att uppdateras sporadiskt under de närmaste tre veckorna. Jag ska nämligen ge mig ut i Europa för att undersöka hur det står till med spotifieringen.

Mestadels kommer jag att resa med tåg, det mest civiliserade föremedlet som finns. Möjligen i konkurrens med cykeln.

Huvudmål för resan är Slovenien. Därifrån kommer några av mina allra främsta inspirationskällor, NSK, Laibach och Slavoj Zizek.

När jag en gång i tiden startade Högdalen Business School var Laibach och Neue Slovenische Kunst stora förebilder. Jag ville behandla vår totalitära ideologi – kapitalismen – på samma sätt som de hanterade sina – fascismen och statskapitalismen. Jag ville vara mer kapitalist än kapitalisterna själva och dra tjuvsamhället till sin spets, precis som NSK gjorde med de olika samhällssystem som avlöst varandra i Slovenien.

Den fantastiska boken Interrogation Machine av Alexei Monroe är givetvis med på resan.

Slavoj Zizek är jag ohälsosamt fascinerad av. Jag vill verkligen hålla med honom om allt, även om det vid några få tillfällen är svårt. Zizek blandar popkultur, särskilt film, med marxism och den smått obegriplige franske psykoanalytikern Lacans läror. Eller förlåt. Att Lacan skulle vara svår att förstå är klasspropaganda om man får tro Zizek.

Så ok då. Jag ska ge honom chansen att bevisa just detta med hjälp av hans ”How to Read Lacan”.

På återseende!

Knark

 

Här kommer första delkursen i Högdalen Business Schools utbildningspaket. Jag hoppas kunna presentera en kurs i veckan under sommaren. Det blir en blandning av våra mest populära föreläsningar samt några helt nya saker. Eventuellt kommer några av skolans sponsorer att gästspela också. 

 

Meningen är alltså att kursen ska täcka alla livets skumma skeenden. Känner du att det finns några luckor eller har särskilda önskemål, hör av dig!

 

Dagens kurs handlar om något vi svenskar har ett extremt onaturligt förhållande till och ofta är nyfikna på av helt fel anledning. Knark. När det gäller så svåra ämnen vill vi inte vara sämre än Slavoj Zizek. Vi har alltså tagit Hollywood till hjälp. 

 

DELKURS 1 – KNARK

 

Är du nyfiken på knark, men vågar inte testa på riktigt? Oroa dig inte. Gå bara in på närmaste videobutik eller torrenttracker. All information du behöver finns på film. Välj bara knark och film och luta dig tillbaka i tevesoffan. På det här sättet slipper du ta en massa onödiga risker som att utsättas för föräldraföreningar, dålig house i Barcelona eller språkresor. 

 

HASCH – THE BIG LEBOWSKI

Studera Jeff Bridges.  

 

The Dude alias el Duderino, spelad av Jeff Bridges, är den ultimata flummaren. Han representerar allt som är vidirigt med folk som röker på för ofta. Fula hippiekläder, vedervärdig musiksmak, sävlig röst och höga, helt grundlösa tankar om sina egen kreativa förmåga. 

 

Filmen borde vara obligatorisk visning på landets högstadieskolor. Varning. Så här kan det gå om ni provar hasch. Ni kommer att sluta med genomskinliga sandaler, färgglada byxor, mjölk i skägget och Creedence Clearwater Revival på stereon i ett gammalt bilvrak.

 

Det finns en massa filmer som hyllar haschet, rökarna och deras livsstil. Dessa är i samtliga fall gjorda av människor som själva röker och är inte det minsta trovärdiga. Alla som regelbundet röker hasch blir förr eller senare, utan undantag, som the Dude. 

 

KETAMIN – JACKIE BROWN

Studera Bridget Fonda

 

Melanie är en glad tjej som gillar att röka på. Hon delar gärna med sig av pseudovetenskapliga teorier om hur man inhalerar effektivast medan hon växlar mellan bongen och en skummande Met-RX proteinshake. Dessutom kan hon tänka sig att ligga med en vilt främmande lodis som just muckat från en längre volta på ett sånt där ställe där man är någons ”bitch”.  

 

Melanie personifierar ambivalensen hos de unga sökare som pendlar mellan neurotisk hälsofixering och hedonistiska utsvävningar som får vilken plattanpundare som helst att framstå som Blossom Tainton. Ett blomsterbarn som noggrant läser innehållsförteckningar för att inte få i sig något oorganiskt, aldrig skulle kunna tänka sig att ta piller mot huvudvärk och gärna reser till Goa för att förverkliga sig själv och dansa i månskenet. Samtidigt har hon inte några som helst problem med att betala några rupies för att få en smutsig ketaminkanyl uppkörd i sin söta lilla hippieröv. 

 

ANABOLA STEROIDER – THE WRESTLER

Studera Mickey Rourke. 

 

De flesta droger påverkar din självbild. Ingen kommer dock i närheten av den totala förvrängning av samtliga referenser som det innebär att trycka anabola. Tillståndet kan liknas vid en sorts afasi där du förlorar förmågan att registrera nya sinnesintryck när det gäller allt utom din egen och andras muskeltillväxt. Det kan förvisso vara ganska behagligt eftersom dina enda bekymmer är hur du ska få din dörrvaktslön att räcka till steroider, hormoner, kosttillskott och tio mål mat om dagen samt en lätt oro för att ingen ska säga ”shit mannen, dina buggar är verkligen groteska” nästa gång du kör ben på gymmet.  

 

Men låt dig inte luras. Du riskerar att fastna i samma omloppsbana kring det vi andra kallar verkligheten som Randy the Ram. En tidskapsel där framgång mäts genom att sola solarium med tubsokorna på, där Motley Crue rockar fett och där David Lee Roth hade varit det ultimata mansidealet om det inte vore för hans anorexia. Eller vilka trender som nu råkar gälla då du petar din första ryssfemma. 

 

AMFETAMIN – SISTA KONTRAKTET

Studera Ola Isedal

 

Amfetamin är en extremt underrepresenterad drog inom popkulturen. Med tanke på hur vanlig den är borde det gjorts en massa låtar och filmer med tjacktema. PÅ rak arm kan jag bara räkna upp tre exempel, filmerna Repo Man och Vanishing Point samt Motörheads låt ”Motörhead”. Att Burroughs bok ”Junkie” heter ”Tjacket” på svenska beror inte på att den handlar om amfetamin, utan på dålig översättning. 

 

Palmemordsfilmen Sista kontraktet är en högst medioker historia, med ett undantag – Ola Isedal i rollen som Christer Pettersson. Trots att Isedal bara skymtar till några gånger i filmen framgår det hur tydligt som helst att han är en jävligt jobbig typ som är torr i munnen, har pansarpung och barnpenis och som skulle sälja sin morsa för några gram av Polens främsta exportprodukt. En kille som gillar att skruva isär teveapparater, sortera saker i finurlig ordning och onanera. Isedals gestaltning innehåller all information du kan tänkas behöva om amfetamin. 

 

KOKAIN – MIAMI VICE (originalet från åttiotalet)

Studera Don Johnssons klädstil

 

Det krävs ett otroligt bra självförtroende för att se bra ut i för korta byxor, loafers utan strumpor, rosa kavaj och linne. Ingen har någonsin haft så bra självförtroende som Don Johnsons figur Sonny Crocket i Miami Vice. Det ser nästan sunt ut att han bor på en lyxbåt, har en krokodil som husdjur och åker omkring i extremt fåniga sportbilar. Givetvis är Johnsons karaktär både ful och töntig, men han har så bra kokainsjälvförtroende att det knappt märks. 

 

Om du tycker det är jobbigt med folk som har jättebra självförtroende, eller åtminstone försöker skaffa sig detta, och sedan visar det på en massa påfrestande sätt, ska du hålla dig borta från kokain. Undvik särskilt ställen där det kan finnas b-kändisar eller b-gangsters. Kokain är ett koncentrat av allt som var sjukt med åttiotalet och borde totalförbjudas.  

 

HEROIN – PULP FICTION OCH TRAINSPOTTING 

Studera Vincent Vega i Pulp Fiction och någon av knarkarna i Trainspotting. 

 

Den fete torpeden Vincent Vega, som spelas av John Travolta, är en man med stil. Snygg kostym, egen lyxig verktygslåda och långa sofistikerade utläggningar. Vega är väldigt långsam, svettas kopiöst och hade han bara kliat sig oftare och spytt lite då och då skulle gestaltningen av en heroinist varit oerhört träffsäker. Nu kanske du tänker att de heroinister du stött på inte alls påmint om Vincent Vega utan snarare om de hala typerna i Trainspotting. Och det stämmer. Heroin är otroligt dyrt, väldigt tungt och få klarar av att hålla stilen någon längre tid.  Avståndet mellan Jack Rabbit Slims hambugersylta och Skottlands skitigaste toalett kan ibland vara nere på någon vecka. 

 

Pulp Fiction innehåller dessutom en värdefull läxa. Om du inte vill sluta som Uma Thurman, med att få en adrenalinspruta huggen i hjärtat hos den lokala langaren, bör du noga ta reda på vilken drog du har att göra med innan du tar den. Även om olika droger ter sig väldigt lika för den orutinerade, kan det skilja en hel del i hur de lämpligen doseras.  

 

LIM – GUMMO

Studera de limsniffande småkillarna

 

Om du bor i en inavlad håla mitt ute i djupaste ingenstans och känner att du lika gärna kan vara hjärndöd, är lim drogen för dig. Filmen Gummo handlar om två småkillar med snygga cyklar som skjuter katter, säljer dem till den lokala krogen och köper kontaktlim för pengarna. Om det är inaveln i den lilla staden som är orsaken till att pojkarna tycker så mycket om lim eller om det är limmet som håller traditionen med inavel vid liv, ska jag låta vara osagt. Gummo borde hursomhelst fungera som en varning. Både för kontaktlim och för att bosätta sig i glesbygden.  

 

LSD – APOCALYPSE NOW

Se filmen

 

Hela Apocalypse Now är en enda lång tripp. Detta skulle kunna bero på att det käkades en hel del syra under filminspelningen. Bland annat var kocken så påtänd när de skulle spela in scenen där han stöter på en tiger, att han började gråta så fort han skymtade den. Det har gjorts en dokumentär om inspelningen som är nästan lika bra som själva filmen. Du kan lika gärna se den istället. 

 

Martin Sheens karaktär lämnar egentligen aldrig hotellrummet där han befinner sig när filmen börjar. När vi kommer in i handlingen har han precis droppat en karta LSD. Allt som händer efter det utspelar sig i Sheens hjärna. Apocalypse Now är ett bra exempel på hur bisarr världen kan verka pÅ syra. 

 

Och du. Undvik reduxversionen och kolla originalet istället. Det finns ofta en väldigt bra anledning till att klippa i filmer. 

 

ECSTASY – VAD SOM HELST MED LORENZO LAMAS

Studera Lamas blick och rörelsescema 

 

Lorenzo Lamas är en kramgo kille som alltid är svettig. Hur tuff han än försöker spela ser han alltid ut som om han helst av allt vill hÅngla, massera axlar eller suga på den där biten kött mellan tummen och pekfingret på första bästa person han stöter pÅ. Dessutom gillar han att dansa. Lamas är med i både Grease och världens sämsta dansfilm, Beat Street. Det påstås att ecstasy ger hjärnskador. Jag har alltid trott att det varit skräckpropaganda, men efter att ha studerat Lorenzo Lamas är jag inte lika säker. 

 

MEDICIN – DRUGSTORE COWBOY

 Studera Matt Dillon

 

Det allra farligaste drogerna är statligt subventionerade och finns att köpa på helt vanliga apotek eller av någon kompis som jobbar inom hemhjälpen. Om du är nyfiken på någon av dem har du allvarliga problem och bör söka hjälp snarast.

 

Problemet är bara att såvida du inte har råd med 900 spänn i veckan för terapi består den hjälp du kommer att få av just samma droger jag varnade för nyss.

 

Låt dig heller inte luras av att Matt Dillon är så snygg i filmen. Han knarkar inte på riktigt. 

 

BLANDMISSBRUK – FEAR AND LOATHING IN LAS VEGAS

Ta det extra lugnt med den här

 

Om du är helt galen, har en advokat som också är helt galen och obegränsad tillgång till droger kan det sluta som i Fear and Loathing in Las Vegas. De flesta människor hamnar aldrig i den situationen. Om du mot förmodan ändå skulle göra det har jag några råd: 

 

1) Undvik poliskonferenser

2) Försök inte sälja ”jättebra” heroin till två välartade par i bilen bredvid, samtidigt som du spyr och gråter. 

3) Släng inte ner strömförande utrustning i badkaret medan du själv eller någon annan sitter och badar.

4) Ta inte upp liftare

5) Boka inte hotellrum i ditt eget namn.  

6) Följ inte din advokats ”råd”

 

 

Dela på Facebook

Fredrik Edin In Dub

Jag har samma inställning till reggae som till filosofi. Särskilt fransk. Det mesta är helt obegripligt. En hel del av det jag tror mig förstå tycker jag inte om.

Därför är jag glad över fenomenet dub. Någon tar en reggealåt, plockar ur det bästa partiet, repeterar det, skalar bort allt oväsentligt och lägger på eko och reverb. Ofta blir det bara trumma, bas och den bästa meningen ur texten kvar. Detta kallas att göra en ”version”.

Ibland blir det så lite kvar att det inte går att spåra originalet. Ibland är det inget specifikt som plockats alls, utan istället musikens anda. En basgång och ett eko i en blek, introvert tysk studio. Kanske lånar man in en poet från Jamaica för att sluta kretsloppet.

En av mina favoritsysselsättningar är att översätta filosofi. Jag får mycket kritik för mina översättningar, särskilt från akademiskt håll. Men, du har säkert redan gissat det, jag sysslar inte med översättningar. Jag gör versions. Låt mig bjuda på ett exempel ur Gilles Deleuze och Felix Guattaris epos Anti-Oedipus.

Boken är för övrigt världens mest sålda – och troligen minst lästa i förhållande till upplaga – filosofiska verk. Den är också Deleuze och Guattaris absolut sämsta bok om man får tro Slavoj Zizek. Anti-Oedipus hade passerat obemärkt förbi om det inte vore för att den franske läderbögen Michel Foucault under en avtändning funnit en djupare mening i texten. Foucault blev så till sig att han beslöt sig för att skriva ett förord där han berättar vad boken egentligen handlar om. Det är givetvis förordet jag gjort en version av. Varsågod:

GUIDE TILL EN ICKE-FASCISTISK LIVSSTIL

I Europa under åren 1945-1965 härskade ett visst sätt att tänka korrekt. En viss politisk diskurs. En viss etik hos de intellektuella. Det gällde att vara kompis Marx, att inte låta sina drömmar irra iväg allt för långt ifrån Freud och att behandla teckensystemet – signifienten – med överdriven respekt.

Dessa tre kriterier utgjorde måttet på sanning för alla de som ägnade sig åt den märkliga sysselsättningen att skriva och uttala sig om vår tid och om oss själva.

Sedan följde fem hastiga, passionerade, triumferande, mysteriska år. Vid portarna till vår värld rasade vietnamkriget, maktens första stora bakslag. Men vad hände egentligen här, innanför murarna? En kombination av revolutionär och antirepressiv politik? Ett tvåfrontskrig emot social exploatering och psykisk repression. En libidinös svallvåg kanaliserad av klasskamp?

Kanske. Det är hursomhelst denna dualistiska tolkning som slagit sina klor i dessa års händelser. Drömmen som mellan första världskriget och fascismen kastat sin förtrollning över de flummigaste delarna av Europa – Wilhelm Reichs Tyskland och surrealisternas Frankrike – hade återvänt och satt eld på verkligheten: Marx och Freud i samma glödande flamma.

Men är det verkligen vad som hände? Hade trettiotalets utopiska projekt återupptagits, fast den här gången på den världshistoriska arenan? Eller var det snarare så att den politiska kampen inte längre följde det recept den marxistiska traditionen föreskrivit? Att begäret inte längre lät sig tolkas med hjälp av freudiansk teknologi? Det är sant att de gamla fanorna restes, men kampen skiftade och spreds till nya zoner

Anti-Oedipus visar först och främst hur mycket mark som vunnits. Men den gör mer än så. Den sparar ingen tid när det gäller att dissa gamla idoler, även om den har en hel del skoj tillsammans med Freud. Och viktigast av allt, den motiverar oss att gå vidare.

Det vore ett misstag att läsa Anti-Oedipus som det nya teoretiska referensverket. Du vet en sån där hyllad teori som äntligen förklarar allt, totaliserar och skapar tillförsikt, en sån som de säger att vi behöver så väl i vår hopplösa tid av skingring och specialisering. Det vore ett misstag att leta efter en ”filosofi” bland överflödet av nya idéer och häpnadsväckande koncept.

Anti-Oedipus är ingen flashig Hegel. Anti-Oedipus är konst i samma betydelse som ”erotisk konst”. Till synes abstrakta formuleringar – om mångfalder, flöden, arrangemang, kopplingar, analyser av begärets relation till verkligheten och till den kapitalistiska maskinen – levererar svar på konkreta frågor. Frågor som undrar hur, inte varför, vi ska gå vidare. Hur för vi in begär i våra tankar, handlingar och diskurser? Hur kan och måste begäret utveckla sina krafter inom den politiska domänen? Hur intensifierar vi begär medan vi störtar av den rådande ordningen?
Ars erotica
Ars theoretica
Ars politica

Anti-Oedipus varnar för tre fiender. Dessa har inte samma styrka, utgör inte lika allvarliga hot, och attackeras på olika sätt i boken. De två första utgör taktiska problem, medan den tredje snarare är av strategisk natur:

1. De politiska asketerna, de sorgliga militanta, teorins terrorister. De som försöker konservera politiken och den politiska diskursen. Revolutionens byråkrater och Sanningens tjänstemän.

2. Begärets ynkliga teknologer – psykoanalytiker och semiologer av vart enda tecken och symptom – de som försöker reducera begärets myllrande till den dubbla lagen om struktur och brist.

3. Sist men inte minst, den farligaste fienden, fascismen. Och inte bara den historiska fascismen – Hitlers och Mussolinis fascism som så effektivt lyckades mobilisera massornas begär – utan också fascismen inom oss alla, i våra huvuden och i vårt dagliga beteende.
Snuten i din skalle.
Fascismen som får oss att älska makt och att begära det som dominerar och exploaterar oss.

Jag hoppas författarna förlåter mig för att jag hävdar att Anti-Oedipus är en bok om etik, den första boken om etik som skrivits i Frankrike på mycket länge. Detta förklarar kanske varför boken nåt ut till så många att anti-oedipal blivit en livsstil, ett sätt att tänka och leva. Ett sätt att undgå att förvandlas till fascist även om – eller kanske särskilt när – man tror sig vara en militant revolutionär.

Hur befriar vi vårt tal och våra handlingar, våra hjärtan och våra nöjen, från fascism? Hur blir vi kvitt fascismen som grott in i vårt dagliga beteende? De kristna moralisterna sökte fördriva köttet som lurar djup inne i själens avgrunder. Deleuze och Guattari jagar minsta spår av fascism i kroppen.

För att ge lite lagom cred till Saint Francis de Sales kan vi kalla Anti-Oedipus en introduktion till en icke-fascistisk livsstil.

En livsstil som utmanar alla former av fascism, befintlig och begynnande, kräver att antal principer. Om jag fick i uppdrag att förvandla den här fantastiska boken till en manual eller guide till vardagslivet, skulle jag summera principerna så här:

* Befria politiska handlingar från konsensushets och totaliserande paranoia.

* Låt tankar, handlingar och begär flöda genom spridning, sammanblandning och splittring. Inte genom indelningar eller pyramidformade hierarkier.

* Var olydig mot negativitetens gamla kategorier – lag, begränsning, kastration, brist – som det västerländska tänkande så länge ansett vara heliga, som en form av makt eller tillträde till verkligheten. Föredra det som är positivt och mångfaldigt, skillnad framför likformighet, flöden framför enheter, mobila arrangemang framför system. Inse att det produktiva är nomadiskt, inte stillastående.

* Tro inte att du behöver vara dyster bara för att du är militant och det du kämpar emot är avskyvärt. Det är när du kopplar begär till verkligheten – och inte flyr in i olika former av representation – som den revolutionära kraften uppstår.

* Använd inte ditt tänkande till att skapa en politisk praktik kring Sanning. Låt inte heller politiska aktioner misskreditera tänkandet. Använd istället politisk praktik till att intensifiera tänkandet och använd analyser till att öka antalet former och domäner för politiska aktioner.

* Kräv inte att politiken ska återupprätta individens rättigheter, såsom filosofin definierat dem. Individen är en produkt av makt. Vad som behövs är en av-individualisering genom mångfaldigande och ersättning, ett myller av kombinationer. Gruppen får inte vara ett organiskt kitt som binder samman rangordnade individer. Den måste istället generera av-individualisering

* Låt dig inte förföras av makt

Jag skulle vilja hävda att Deleuze och Guattari bryr sig så lite om makt att de försöker neutralisera makten som är kopplad till deras egen diskurs. Därav alla lekar och fällor som är spridda i boken och som ger varje översättare en rejäl prövning. Men det rör sig inte om de vanliga retoriska fällorna, den typen som försöker övertala läsaren och få henne att byta sida utan att hon är medveten om manipulationen.

Fällorna i Anti-Oedipus är istället byggda av humor. Den innehåller massor av tillfällen att hetsa upp sig, lämna texten och slå igen dörren efter sig. Boken får oss läsare att tro att allt är en rolig lek, trots att den behandlar en extremt allvarligt uppgift: att spåra upp och förgöra alla former av fascism, från den enorma variant som omringar och krossar oss till de mer triviala former som förgiftar våra vardagsliv med sin tyranniska bitterhet.

Dela på Facebook

Årets läsning 2008

Slavoj Zizek – IN DEFENSE OF LOST CAUSES

Zizek antar som vanligt ett antal obekväma ståndpunkter. Den här gången hyllar han proletariatets diktatur och menar att Martins Heideggers engagemang i nazistpartiet var rätt steg i fel riktning och en logisk konsekvens av hans filosofi. Inte ett misstag som många av hans försvarare hävdar. Hursomhelst. Zizek förtjänar minst lika stor uppmärksamhet som Hardt och Negri och jag hoppas att sitter bredvid mig i politbyrån en dag. Try again. Fail Again. Fail Better.

Chuck Palahniuk – SNUFF

Jag har dragit mig för att läsa Snuff eftersom jag är genuint ointresserad av porrindustrin. Dumt såklart. Boken innehåller både generella sanningar om livet och riktigt vidriga detaljer. Främst handlar det om att bli gammal, om att ha tillhört yppersta eliten och vara på väg nedåt i rasande fart. Om att ha varit så bra att man inte bara vet att man blivit ful, dålig och patetisk utan dessutom exakt på vilket sätt man är ful, dålig och patetisk.

En bedagad porrstjärna vill avsluta karriären med ett världsrekord, att ha sex med 600 män under en och samma tagning. Vi får följa nummer 600 – en av branschens riktigt stora på rejäl dekis, nummer 137 – en fd såpastjärna som försöker tvätta bort ett envist bögrykte samt nummmer 72 som jag inte vill avslöja för mycket om.

Modernistas Pulp-serie

Modernista ger ut ett antal klassiker inom ”pulpgenren”. Ett måste för alla som älskar snutkultur, socialporr och trasproletärlitteratur. Särskilt nummer två i serien, Jim Thompsons Mördaren i mig, rekommenderas. Det är kanske den bästa skildring av en psykopat jag nånsin läst. Han har allt. Social begåvning, charm, extrema intellektuell förmågor, ett för honom fullkomligt logiskt, men för andra fullkomligt vansinnigt resonemang och inga som helst spärrar. Och det värsta är att han, till skillnad från Patrick Bateman, troligen finns på riktigt.

Snygga är de också. Böckerna alltså.

Ernst Jünger – PSYKONAUTERNA

Ju äldre jag blir desto mindre fascinerad av droger och drogskildringar blir jag. Men Ernst ”Stålfarfar” Jüngers eskapader är helt klart läsvärda. Acid House i blanka preussiska stövlar.

Jutta Ditfurth – ULRIKE MEINHOF

Det intressanta är inte själva boken. Visst är den välskriven, men den innehåller ingenting vi inte redan visste. Däremot kan jag inte låta bli att fascineras av diskussionen på kultursidorna. Vi lever alltså i ett land där det är helt ok att stödja fosforbomber mot barn, men en dödssynd att gilla vissa böcker.

Dennis Lehane – ETT LAND I GRYNINGEN

Jag är lite kluven till Lehane. Hans första deckare är verkligen usla medan exempelvis Patient 67 är lysande. Ett land i gryningen är ett epos om tiotalets USA med en kriminell baseballspelare och en hal snut som huvupersoner. Snuten jobbar med att infiltrera olika subversiva grupper bestående av allsköns skäggiga socialister, anarkister och kommunister.

I sina bästa stunder påminner boken till och med om Ellroys ”tabloidserie”. Särskilt när han tar ner världspolitiken på hårdkokt gatunivå. Utan Ellroys lysande porträtt förstås, men man kan inte få allt.

Den svenska översättningen är dock gjord på fyllan så läs den på engelska eller vänta till de gör om den.