Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 

UPPDATERING

Det längsta och viktigaste jag någonsin skrivit. Om exkluderande design och så kallad ”luffarsäkerhet”

 


Habermas om Grekland och knorren DN utelämnade

74532ffa6f087825765cfb9343f19a66

I helgen publicerade Dagens Nyheter en mycket läsvärd text av Jürgen Habermas om krisen i Grekland.

Min vän Hjalmar Falk påpekade dock att DN utelämnat den allra bästa biten från ursprungstexten i Süddeutsche Zeitung, nämligen denna (Hjalmars översättning):

Till offentlighetens postdemokratiska eutanasi bidrar också pressens skifte av gestalt till en bevakande journalistik som, arm i arm med den politiska klassen, främst bekymrar sig om sina kunders välbefinnande.

Det är inte bara begripligt att DN utelämnar dessa talande rader. Det är också ett tecken på att Habermas är helt rätt ute.


Därför hatar Expressen Adblock

3969287963_d0fbe20712_o

Ibland när jag går in på Expressens hemsida möts jag av den här texten:

Vi ser att du använder Adblock för att inaktivera annonser på vår sajt.

Var uppmärksam på att detta påverkar kvalitén på vårt innehåll då annonser är vår största inkomstkälla.

Annonseringen gör det möjligt för oss att erbjuda dig vårt innehåll gratis.

Om möjligt ber vi er därför att stänga av annonsblockeringen när ni besöker Expressen.se

Vi vågar lova att detta skulle ge dig bättre nyheter och mer kvalitativt innehåll.

Tack!

Det är en del saker som inte stämmer.

För det första är det inte annonserna som är inkomstkällan.

Expressen och alla andra som tillhandahåller helt eller delvis reklamfinansierad kultur säl­jer sina tittare, lyssnare eller läsare till olika annonsörer. De tar bra betalt för att leverera människor som tar del av reklambudskapen. De säljer potentiella konsumenter till annonsörerna. Utan varan konsu­menter, inga reklamintäkter. Det är alltså annonsören som är kund medan vi som tar del av Expressen är inkomstkällan.

Det är givetvis problematiskt för både Expressen och annonsören om varan vägrar vara vara genom att använda Adblock

För det andra är Expressens hemsida inte gratis att ta del av

De pengar som kommer in via reklam betalas alltid av oss konsu­menter. Kostnaden för reklamen är alltid inbakad i det pris vi betalar när vi köper varan i reklamen. Den enda skillnaden mellan en kultur­produkt vi betalar för direkt och en som är ”gratis” är när, inte om, vi betalar för den. Det är alltså alltid läsaren som betalar för ”gratistid­ingen”. Enda skillnaden är att hen gör det vid något annat tillfälle än just när tidningen plockas ned från tidningsstället eller när vi surfar in på Expressens hemsida.

Egentligen är ”reklamfinansierade” produkter faktiskt dyrare än motsvarande utan reklam. Inte nog med att du faktiskt betalar för dem vid ett annat till­fällle. Du utför också motprestatio­nen att ta del av reklam. Ja, om du inte använder Adblock alltså.

Mer om reklam


Bostadsbubblans hegemoni

bubbla

Efter gårdagens nyhet om mäklarfirman med exkluderande design utanför sitt kontor i de finare delarna av London kan det vara på sin plats att säga något om den beryktade bostadsbubblan.

Det finns få tydligare exempel på borgerlig hegemoni är bostadsmarknaden. Hegemoni kan beskrivas som ett sätt att organisera samtycke kring något och handlar på ett grundläggande plan om hur den härskande klassen behåller sin makt genom att få övriga samhällsmedborgare att acceptera den rådande samhällsordningen . Olika intressen – kulturella, politiska och särskilt ekonomiska – samverkar för att skapa samförstånd och därigenom kunna flytta fram positionerna ytterligare.

När det gäller bostadsmarknaden samverkar ekonomiska, politiska, mediala och kulturella intressen med olika institutioner som banker, media, mäklarföretag, intresseorganisationer och enskilda aktörer. Det finns grundläggande ekonomiska drivkrafter, stora som små, bakom bostadsmarknaden. Kapitalismen har ett behov av att expandera. Banker och mäklarföretag har ett behov av att göra vinst. Enskilda personer och bostadsrättsföreningar kan tjäna pengar på ombildningar av lokaler och hyresrätter till bostadsrätter.

Det finns också politiska drivkrafter bakom. Politiska beslut skapar medvetet eller omedvetet bostadsbrist vilket gör att priserna stiger. Detta gynnar vissa aktörer ekonomiskt. Det finns också en politisk idé som under olika tider varit mer eller mindre uttalad, om att den som äger sin bostad är mindre benägen att sluta arbeta, strejka eller på annat vis dra ner på produktions- eller konsumtionstakt. Under efterkrigstiden subventionerade exempelvis den amerikanska staten köp av egna bostäder. Syftet var att skapa en medelklass som värnade om sina privilegier. Skuldtyngda medborgare har ingen annat val än att sköta sig

Även här i Sverige förekommer politiska reformer som innebär direkt ekonomiskt stöd till investeringar i boende. Det så kallade ROT-avdraget innebär att den som äger sin bostad kan göra ett avdrag på 50 000 kronor per år för arbetskostnader i samband med renoveringar, om- och tillbyggnader. Det finns alltså en högst aktiv skattepolitik som gynnar investeringar i det egna boendet. Och som i sin tur skapar skötsamma arbetare och konsumenter.

Det finns också mediala krafter bakom. De flesta svenska morgontidningar har en bostadsbilaga. Bilagan säljer både tidningar och genererar annonsintäkter. Den mäklarägda portalen hemnet.se har enligt KIA-index, som mäter trafik till webbplatser, närmare 1 400 000 miljoner besökare i veckan och visar över 1 000 000 bostadsannonser per dag.

Förutom rena bostadsannonser har många dagstidningar och tidskrifter dessutom både redaktionellt material och annonser som rör inredning, renovering, trädgårdsarbete, odling och olika typer av design. Detta material riktar sig främst till de som äger sitt boende då det är betydligt mer begränsat vad den som hyr sin bostad får göra för förändringar.

Ekonominyheterna rapporterar om räntelägen och experter uttalar sig om huruvida bostadsinvesteringar för tillfället är en god affär eller inte. Ord som ”bostadskarriär” etableras. Några av våra populäraste tv-program och mediapersonligheter handlar om eller är starkt förknippade med bostäder, renoveringar och heminredning. Sommartorpet, Nya rum, Ernst Kirchsteiger, Äntligen hemma, Fuskbyggarna, Martin Timell och Arga snickaren är några exempel.

Människors grundläggande behov att ha någonstans att bo exploateras av ekonomiska intressen och detta rättfärdigas sedan av genom en rad olika mediala, politiska, kulturella och materiella praktiker. Hegemonin kring bostadsmarknaden normaliserar och uppmuntrar investeringar i människors boende.

Men precis som när det gäller exkluderande design lyser dock frågor kring hemlöshet och personer som överhuvudtaget inte har någonstans att bo med sin frånvaro.

Version av ett kapitel ur ”The Message is the Medium” av Fredrik Edin (2014)


Exkluderande design: mäklare

8677390405_137a1c1cfa_h

När mäklarfirman Foxtons satte upp spikar för att hindra hemlösa att sova utanför ett av deras londonkontor berättade de mer om samtiden än de flesta av världens filosofer, samhällsskildrare och journalister lyckats med i år.

Jag har svårt att tänka mig något mer talande för urban, västerländsk kapitalism än exkluderande design utanför ett mäklarkontor. De som driver en utveckling med högre priser, segregering, bostadsbubbla och gentrifiering vill slippa se de stora förlorarna för samma utveckling. En viktig aktör i den ekonomiska rensning som just nu pågår i våra städer har börjat delta handgripligen.

Det är bara att lyfta på hatten för den här lektionen i ideologi. Starka ekonomiska intressen påverkar samhället i en viss riktning. De döljer sedan de mest negativa konsekvenserna, vilket gör det ännu lättare för dem att påverka samhället. Medan ytterligare några lägenheter och lokaler säljs för dopade fantasipriser sover någon ute. Dock inte längre på en plats där potentiella kunder kan se det.


Antiexkluderande design

52cf4c981746d9989d0cd205d67364fc

Efter all exkluderande design kan det vara skönt med motsatsen. Johanna Nenander sysslar med antiexkluderande design. Hon har bland annat monterat ”proteser” på exkulderande konstruktioner på Sergels torg och förvandlat dem till sittplatser.

Kolla in fler av hennes projekt här

 

 


Exkluderande design: böter för hemlösa

Print

I stadsdelen Hackney i London kan den som tigger, hänger eller sover på vissa platser bli dömd till böter på upp till 1000 pund, vilket motsvarar ungefär 12 000 kronor. Det är alltså i praktiken förbjudet att vara hemlös.

Det är inte en lika absurd lag som den mot att bete sig irriterande på allmänna platser (och som tur är delvis stoppades), men nästan.

Jag undrar om det kan finnas något annat rationellt motivering till lagen än att stigmatisera tiggare och hemlösa? En person helt utan ekonomi varken avskräcks av eller har förmåga att betala böter.

Pengar är för övrigt troligen den vanligaste formen av exkluderande design. Istället för att direkt avvisa otillräckliga konsumenter införs en ekonomisk spärr. Det kan handla om betalningsanmärkningar, spärrar i tunnelbanan eller semi-offentliga platser utan andra ställen att sitta än inne på kaféer och restauranger. Eller varför inte bostadsmarknaden i våra större städer?

EDIT: efter omfattande protester har lagförslaget mildrats något vad gäller


Nya ”opolitiska” Sommar

communism-how

Igår presenterades årets sommarvärdar. Programchefen Bibbi Rödöö tyckte det blev lite för politiskt förra året.

– Det var väldigt laddat i fjol för att det var valår. Det var flera kulturpersoner som kände att de skulle stå upp mot rasism. Jag tycker inte att Sommar är ett politiskt program, man kan debattera politik i program som Agenda men jag vill att vi så långt det går fredar Sommar från politik. Jag tror och hoppas att fjolåret var speciellt och att det inte kommer bli så i år, berättar hon för Sveriges Television

För att freda sitt program från politik har Rödöö istället bjudit in ett antal entreprenörer, två ledarskapskonsulter, redaktören för en borgerlig ledarsida samt Fredrik Reinfeldt. Uppenbarligen anses de vara mindre politiska än kulturpersonerna från förra året.

Missförstå mig inte, jag har inte ett dugg emot att de som pratar i radio är politiska. Tvärtom.

Det är Rödöös definition av vad som är politiskt som stör mig. En definition som dessutom delvis råkar sammanfalla med den som så framgångsrikt lanserades med Nya Moderaterna. Som handlar det om att få den egna politiken att verka neutral och om att få motståndarnas alternativ att verka extrema. Om att få en samhällsutveckling med ökade skillnader mellan människor att framstå som självklar och oundviklig och de som är emot denna utveckling att framstå som problematiska.

Då passar det givetvis alldeles utmärkt att den som varit högst ansvarig för den här utvecklingen kan framstå som en skön opolitisk mysfabror som pratar om sig själv i radio, till skillnad från en massa kulturpersoner med åsikter

I ett post-Schlingmannskt Sverige är det politiskt att vara emot rasism, men inte att leda en borgerlig regering i åtta år. Där tar kulturpersoner för mycket plats, medan borgerliga ledarskibenter och terrorexperter är ”marginaliserade”. Välkommen till Nya Sommar.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 118 andra följare

%d bloggare gillar detta: