Utvalda

Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 

UPPDATERING

Det längsta och viktigaste jag någonsin skrivit. Om exkluderande design och så kallad ”luffarsäkerhet”

 

Exkluderande design: Malmö centralstation

 

 Ett armstöd i maktens tjänst.

ABC: kvasigratis

321942_original

Kvasigratis är varor som påstås vara reklamfinansierade och kostnadsfria för konsumenten, men som vi i själva verket betalar för vid andra tillfällen.

Ingenting är någonsin reklamfinansierat. De pengar som kommer in via reklam betalas alltid i slutändan alltid av oss konsumenter. Kostnaden för reklamen är nämligen alltid inbakad i det pris vi betalar när vi köper varan i reklamen. Den enda skillnaden mellan en vara eller tjänst som vi betalar för direkt och en som är ”gratis” är när, inte om, vi betalar för den. Det är alltså alltid läsaren som betalar för ”gratistidningen”. Enda skillnaden är att hen gör det vid något annat tillfälle än just när tidningen plockas ned från tidningsstället.

Egentligen är ”reklamfinansierade” produkter faktiskt dyrare än motsvarande utan reklam. Inte nog med att du faktiskt betalar för dem vid ett annat till­fällle. Du utför också motprestatio­nen att ta del av reklam.

FLER ORD HÄR

ABC: reklam

vintage-macro-45-rules-of-the-game

Reklam är konsumismens viktigaste kommunikationsform. Vi utsätts för upp till 20 000 reklambudskap om dagen. Den fyller flera viktiga ideologiska funktioner som att rättfärdiga rådande samhällssystem, öka konsumtionen och att detaljstyra människors arbete med att konsumera. En stor del av reklamens påverkan sker via våra kroppar. Genom att få oss att tänka på dem. Genom att få oss att vilja förändra dem.

Är jag för tjock?
För smal?
Har jag för fula kläder?
För gamla kläder?
Luktar jag svett?
Fel färg?
Fel kön?
Fel ålder?
Har jag mjäll?
Dålig andedräkt?
Gula tänder?
Ser jag ut som badbyxmodellen på bilden?
Vad kan jag konsumera för att ändra på saken?

ABC: kund

FlameGun1

Kund är vår vanligaste relation till samhället under konsumismen. Vi blir allt mer kunder och allt mindre medborgare.

Det är lätt att föreställa sig att bara företag har kunder, men faktum är att det blir vanligare att exempelvis myndigheter, sjukhus och skolor kallar de som har kontakt med verksamheterna för ”kunder”.

En orsak till detta är en förändrad människosyn. En medborgare har rättigheter och skyldigheter, medan en kund har en affärsrelation.

Den förändrade människosynen går hand i hand med ekonomiska förändringar. På ett torg som privatiseras och förvandlas till köpcentrum förvandlas besökarna exempelvis per automatik från medborgare till kunder. Samma sak händer när offentlig verksamhet ersätts med privat och vinstdrivande.

Alla människor blir dock inte kunder. Allt fler i gruppen otillräckliga konsumenter utesluts vid olika tillfällen och i olika sammanhang. De är i dessa sammanhang varken medborgare eller kunder utan snarast icke-kunder.

Fördjupning:

Håkan Juholt

Tipstack till De alternativ vi har

RADIO: den globala säkerhetsteatern

Altec_jetAge_cover

Jag medverkar i OBS i P1 klockan 13:04 och pratar om Rachel Halls bok ”The Transparent Traveler”. Den handlar om kontroll i allmänhet och säkerheten på flygplatser efter nine eleven i synnerhet.

Hall skriver bland annat om begreppet ”asymmetrisk genomskinlighet” som jag döpt om till nersyn.

Du kan tjuvlyssna redan nu

ABC: otillräckliga konsumenter

a_poor_relation_vintage_poster-r1b28eb4d4c924f479ff37e046ed88d2c_zguxt_8byvr_1024-2

Otillräckliga konsumenter är konsumismens underklass och består av bland annat av unga utan grundskoleutbildning, långtidsarbetslösa, evighetsgäldenärer och andra skuldsatta, fattiga ensamstående föräldrar, hemlösa, tiggare, fattiga missbrukare och papperslösa migranter. Det är viktigt att komma ihåg att alla arbetslösa inte är otillräckliga konsumenter eller tvärtom. Är det någon historisk jämförelse som är relevant är det alltså inte med arbetslösa utan snarare med det av Marx med flera så hatade trasproletariatet.

Otillräckliga konsumenter fyller ingen viktig funktion inom en kapitalistisk ekonomi som exempelvis arbetslösa gör. Arbetsmarknaden behöver en reservarmé av arbetslösa bland annat för att kunna parera förändringar i produktionen. Aktiva arbetslösa fyller också en roll när det gäller att hålla löner och inflation nere. Ju fler som konkurrerar om arbetena desto lägre löner behöver de som anställer erbjuda.

Någon motsvarande roll spelar inte de otillräckliga konsumenterna. De hålls därför borta med hjälp av ekonomisk rensning, exkluderande design, betalningsanmärkningar, skuldsättning, negativ övervakning och förbud.

De demoniseras inom media och politiken och stämplas som lata, oansvariga, ovilliga att arbeta eller ”göra rätt för sig” eller till och med kriminella och farliga.

Demoniseringen ger upphov till politiska krav på hårdare tag, ännu mer ekonomisk rensning och ännu skarpare uppdelning mellan tillräckliga och otillräckliga konsumenter vilket leder till ytterligare demonisering. Och så vidare.

Fördjupning:

Zygmunt Bauman Konsumtionsliv
Alejandro González Iñárritu Biutiful

RESTEN AV ORDLISTAN FINNS HÄR

Operai e capitale

4.15

Målet för arbetare

Måste vara

Att upphöra vara arbetare

Inte att göra religion av arbete

Version av Mario Trontis Operai e capitale. Soundtracket hittar du här.