Exkluderande design: Wood Lane Underground Station, London

Daniel skickade bilder på några mycket konsekventa exkluderande bänkar på tunnelbanestationen Wood Lane i London. Det har handtag i mitten, kraftig lutning samt en yta som ser väldigt hal ut.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Message is the Medium

Hegemopolis: Urban Isms

Om användandet av ismer i min kommande avhandling som är en ideologikritisk analys av en person som läser nyheterna under en resa mellan stationen Triangeln i Malmö och Nørreport i Köpenhamn.

Jag skulle vilja påstå att jag använder ismer på två olika sätt. Dels som verktyg för att skapa struktur och mening och dels som beskrivning av verkligheten. Verktygen använder jag främst i början av analyserna och beskrivningarna i slutet för att hjälpa mig att formulera vad jag kommit fram till. Bland verktygen ryms ismer som marxism, postkolonialism, feminism och kritisk realism. Bland beskrivningarna ryms nyliberalism och postmodernism. De två sätten är inte ömsesidigt uteslutande utan sammanfaller ibland och ibland ger verktygen upphov till beskrivningarna. Jag är exempelvis inspirerad den postkoloniala teoretikern Frantz Fanon och tycker samtidigt att postkolonialism är en bra beskrivning av åtminstone några aspekter av vår samtid. Postkolonialismen fungerar alltså både som verktyg för att skapa struktur och mening samt som beskrivning av verkligheten.

Både marxismen och feminismen hjälper mig att förstå varför världen ser ut som den gör, men jag skulle inte påstå att vi lever i en marxistisk eller feministisk värld. Vissa aspekter av världen skulle jag kalla postmoderna, men jag tycker inte att postmodernistiska teorier hjälper mig att förstå verkligheten särskilt väl. Vi lever i högsta grad i en nyliberal värld och nyliberalismen hjälper mig att förstå världen även om jag inte håller med om dem och måste komplettera dem med marxistisk, feministisk och postkolonial kritik. Mina beskrivningar – som postmodern, nyliberal och postkolonial – påverkas givetvis av mina verktyg. I bästa fall finns ett sorts dialektiskt spel. Jag prövar mina verktyg på verkligheten, kommer fram till en beskrivning som i sin tur påverkar mina verktyg. Och så vidare.

Från marxismen hämtar jag främst en grundläggande syn på hur samhället fungerar. Människan skapar historien, men väljer inte förutsättningarna. Alla ting har en tendens att  förvandlas till varor och alla aktiviteter till arbete. Både varor och arbete har två sidor vilket Marx (2013:31-73) visar pedagogiskt i Kapitalets allra första kapitel. En vara har exempelvis både ett bruksvärde, det vill säga det kan användas till något, men också ett bytesvärde, det vill säga den har ett pris. Den har dock aldrig båda sakerna samtidigt. Om jag använder den kan jag inte sälja den och tvärtom.

Det finns nog heller inget tillfälle som påminner mig så mycket om den inledande meningen i Kapitalet som då jag befinner mig i ett köpcentrum som det vid Triangeln. Den lyder:

”I de samhällen, där det kapitalistiska produktionssättet härskar, uppträder rikedomen som en ”oerhörd varuanhopning…”
 (Marx 2013:31)

När det gäller synen på städer och urbana frågor listar Erik Swyngedouw (2012:149-155) några bra grundläggande marxistiska utgångspunkter som att:

  • Samhället är organiserat kring kapitalets rumsliga cirkulation
  • Ekonomin är tillväxtorienterad
  • Kapitalets expansion är beroende av arbete och arbetskraften är spridd och ojämnt fördelad.
  • Mervärde skapas av arbete, men disponeras av kapitalägarna i form av profit
  • Konflikterna mellan arbete och kapital utspelar sig, och sätter sina spår, i rummet
  • Enskilda kapitalister kämpar mot varandra om kontroll över rummet
  • Cirkulationens instabilitet resulterar ibland i överproduktion

Det ständiga krishotet leder till upprepade omstruktureringar av cirkulationen

Ovanstående dynamik utspelas i ett historiskt producerat kulturellt, ekonomiskt, administrativt, etniskt och ekologiskt landskap

Jag är mediavetare och inte geograf vilket påverkar mina analyser av städer och urbana fenomen. Det kanske inte påverkar vilka ismer jag använder, men däremot hur jag använder dem. Dels använder jag ett ideologikritiskt perspektiv, där jag lånat definitionen av ideologi från den franske marxisten Louis Althusser (1976). Jag lånar också idéer från kritisk diskursanalys, en vetenskaplig inriktning som är starkt inspirerad av marxism och kritisk realism (se exempelvis Jörgensen och Phillips 2000).

Men även om jag är mediavetare och hämtar inspiration från metoder som främst används för att analysera språkliga och kulturella fenomen, tittar jag inte bara på kommunikation. Jag menar att det går utmärkt att analysera även materiella fenomen med hjälp av ideologikritik och diskursanalys. Norman Fairclough, en ledande gestalt inom kritisk diskursanalys, har exempelvis definierat ideologi som ”betydelse i maktens mening” (1995:87). Det finns enligt min mening ingen anledning att begränsa denna ”betydelse” till språk eller kultur eller att dra en skarp gräns mellan materiella fenomen och representationer. Det går alldeles utmärkt att analysera även exempelvis torg, byggnader och andra urbana fenomen ur detta perspektiv.

Enligt mig (Edin 2014:14) har ideologi tre funktioner när det gäller städers utformning. Den döljer och förstärker maktrelationer, den verkar genom en rad praktiker som påverkar människors beteenden och den rättfärdigar rådande samhällsordning. Ismen marxism ger alltså upphov till tre verktyg som jag använder för att analysera Triangeln.

Men även om jag försöker förstå och analysera alla möjliga urbana fenomen tittar jag trots allt en hel del på kommunikation. I de allra flesta moderna städer finns det en form av kommunikation som framträder särskilt tydligt, nämligen reklam. Inom marxismen betraktas reklam traditionellt som en del av samhällets överbyggnad. Den har en tydlig ideologisk funktion och ur ett större perspektiv ska den få oss att acceptera rådande samhällsordning och bli goda konsumenter.

Det finns dock marxister som menar att reklam och andra former av masskommunikation även är en form av produktion, det vill säga också en del av samhällets bas. Dallas Smythe (1977) menar till och med att de som uteslutande betraktar masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation, bortser från eller åtminstone missar vissa grundläggande ekonomiska omständigheter. Smythe (1977:3) menar att media och andra som upplåter plats åt reklam – som exempelvis köpcentrum, tågstationer och torg – säljer sin ”publik” till annonsörer. De som köper reklamplats på exempelvis torget Triangeln köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av vissa budskap vid en viss tidpunkt” (Smythe 1977:4). Så enligt Smythe är det vi som tar del av reklamen, inte själva reklamen, som är den huvudsakliga varan

Smythe (1977) skriver främst om media och menar att den är en sorts fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs. Men resonemanget är enligt mig i högsta grad överförbart till offentliga rum i våra större städer. Torg är ju exempelvis fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smyhes (1977) idé om att publiken är en vara är långt ifrån okontroversiell bland marxister. Inte nog med det. Idén får en del konsekvenser som är om möjligt ännu mer omdebatterade[1]. Om vi köper argumentet att ett torg som Triangeln är en fabrik där varan publik tillverkas och säljs, innebär det följaktligen också att Triangeln är en arbetsplats där den som besöker torget arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Synen på vad som är arbete är enligt mig en av marxismens mest omdebatterade inslag. Vissa mer ortodoxa marxister (som exempelvis Connor 2014:258) menar arbetskraft själv inte kan producera värde. Arbetskraften är visserligen nödvändig i arbetsprocessen men det är först när den används för att producera andra varor som värde uppstår. Enligt detta synsätt kan inte en publik tillverka sig själv och torget Triangeln kan följaktligen inte betraktas som en fabrik där någon arbetar med att tillverka varan ”publik”.

Jag håller inte med om detta utan lutar mig snarare på den syn på arbete som så kallade ”autonoma marxister” eller ”operaister” företräder. De menar att alla som direkt eller indirekt exploateras av kapitalet arbetar produktivt (Hardt och Negri 2000:52). Den autonoma marxisten Mario Tronti (1973) hävdar att arbetsdagen pågår hela tiden och kan delas in i tre faser: produktion, konsumtion och reproduktion och att samhället därmed är en ”social fabrik”.

Det finns hel en del marxister som håller med om att mediekonsumtion är ett arbete. Det flesta som gör detta menar dock att mediekonsumtion är en reproduktiv syssla där vi arbetar med att underhålla varan arbetskraft det vill säga oss själva och vår förmåga att arbeta. Det intressanta med Smythes idéer är enligt mig inte bara ser mediekonsumtion som en reproduktiv syssla utan placerar den i Trontis samtliga tre faser. Det är reproduktion när vi tar del av information och underhållning. Det är konsumtion när vi lär oss att konsumera och vad vi ska konsumera. Det är produktion när vi tillverkar varan ”publik”.

Det är alltså inte bara så att rikedomen uppträder som den där oerhörda varuanhopning som Marx beskriver. En av alla de varor som ingår i anhopningen är vi själva. Inte nog med det. Vi har tillverkat den själva också.

Reklamen berör också en annan fråga som ofta ställs av diskursanalytiker, nämligen den om vem kommer till tals i olika sammanhang. Vems röster som hörs, vems idéer som får genomslag och vem som tjänar på olika formuleringar och betydelser. I många urbana miljöer är det väldigt lätta att svara på frågorna bara genom att titta sig omkring. Det är företag, deras varumärken och deras reklam.

Varken reklam eller torg uppstår ur tomma intet. Jag är helt överens med en annan marxist, Henri Lefebvre om att rum är någonting som produceras socialt och att varje samhälle producerar sina egna specifika rum (Lefebvre 1991). När jag försöker förstå hur vårt samhälle ser ut och varför det ger upphov till just våra specifika rum har jag stor hjälp av ett annat verktyg, nämligen teorier om nyliberalismen som i sin tur ofta är starkt influerade av marxismen.

Det kan vara värt att stanna upp vid själva ordet nyliberal innan vi går vidare. Ordet är en översättning av engelskans ”neoliberal”. Problemet är att ”nyliberal” i dagligt ofta används för att beskriva annan sak, nämligen den politiska inriktning som på engelska kallas ”libertarianism”. Libertarianer strävar efter ett samhälle där staten försvunnit och lämnat spelet fritt åt marknadskrafterna. Nyliberalismen innebär däremot ett tillstånd där staten inte nödvändigtvis är stor, men stark och en garant för marknadskrafternas spelrum.

I praktiken innebär nyliberalismen också attacker mot organiserat arbete, sänkta skatter, krympande eller privatiserad välfärd och en kriminalisering av fattiga (Brenner och Theodore 2002:3). Den innebär en radikal omorganisering av stadsmiljön och just den stadsmiljö jag har för avsikt att undersöka är givetvis inget undantag. Brenner och Theodore (2002:17-30) delar in omorganiseringen i två faser. En destruktiv fas där gamla strukturer förstörs samt en konstruktiv fas där något mer anpassat efter marknadens behov byggs upp. Under den destruktiva fasen tas offentliga platser antingen bort, privatiseras eller kontrolleras hårdare. Under den konstruktiva fasen skapas istället privata köpcentrum och torg, så kallade ”gated communitys”, bostadsrätter, företagsbyar och eventstäder, det vill säga hela stadsdelar med idrottsarenor, hotell, konferenscentrum, köpcentrum och andra liknande kommersiella anläggningar (Brenner och Theodore 2002:17-30).

Triangeln har på senare år förändrats mycket. Köpcentret som ligger där är gammalt, men byggdes om rejält i samband med att den nya tågstationen togs i bruk. Många äldre butiker har försvunnit och ersatts med nya, som ofta ingår i stora kedjor. Köpcentret har också växt och tagit en större del av området i anspråk. Det har också byggts en hel del nya lägenheter och priset på de gamla har stigit. Även hyror för bostäder och lokaler har stigit i området, vilket i praktiken innebär att både invånare och affärsverksamheter byts ut. Äldre, mindre resursstarka ersätts med nya med bättre ekonomi.

Den konstruktiva fasen innebär också hårdare repression och övervakning. Repressionen har inte sällan en diskriminerande funktion, där olika personer behandlas på olika sätt, ofta med utgångspunkt i deras konsumtionsförmåga (Brenner och Theodore 2002:17-30). Jag har själv ägnat en masteruppsats (Edin 2014) åt en sån här form av diskriminering, nämligen exkluderande design. Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Ett typexempel är de bänkar som installerats på stationen Triangeln. Det är konstruerade just för att de inte ska gå att ligga på dem. Bänkskivan lutar och är tillverkat i ett halt material vilket gör att den som försöker ligga på bänken sakta men säkert glider av.

Jag skulle vilja säga att den flitiga förekomsten av olika typer av exkluderande design är en direkt konsekvens av ett nyliberalt samhälle. Men också ett samhälle som med Zygmunt Baumans ord skulle kunna kallas ”konsumistiskt” vilket för oss in på nästa ism.

Enligt Bauman (2008:33-61) innebär konsumism eller en konsumistisk samhällsutveckling att konsumtion blir en allt viktigare syssla och att vi i allt större utsträckning värderas efter vår förmåga att konsumera, snarare än efter vår förmåga att arbeta och producera. Bauman går så långt som att beskriva utvecklingen som en ”konsumistisk revolution” där konsumtion övertagit den centrala roll som arbete spelade i produktionssamhället. Han beskriver också ett delvis nytt klassamhälle där människor delas in i konsumenter och icke-konsumenter (Bauman 2008:137-167). Icke-konsumenter är personer så fattiga eller på annat sätt marginaliserade att de inte kan utföra den centrala sysslan att konsumera.

Jag är medveten om att Bauman och Smythe krockar lite i det här fallet. Om konsumtion också (men inte bara) är arbete handlar det snarare om att arbetet har förändrats i en ”konsumistisk” riktning, snarare än om att arbete ersatts med konsumtion.

Bauman nämner få orsaker till den konsumistiska samhällsutvecklingen så de får jag leta efter hos andra marxister. David Harvey (2010:14-55) menar exempelvis att delar av produktionen flyttar från vår del av världen till låglöneländer. Det gör inte behovet att sälja det som produceras mindre. Tvärtom expanderar ekonomin vilket gör det ännu viktigare att avsätta det som tillverkas. Det gör att det blir viktigare att kontrollera marknader och de som konsumerar.

Så även om det finns goda skäl att tala om en konsumistisk samhällsutveckling är det viktigt att påminna om att produktionen inte upphört utan till viss del flyttat. Alldeles oavsett var den sker är vi dessutom alltid en del i långa produktionskedjor. De varor som återfinns på exempelvis torget Triangeln – kläderna som säljs i butikerna, reklamen, maten som serveras på restaurangerna eller mobiltelefonen jag håller i handen – är länkar i de här kedjorna.

Marxisten Nick Dyer-Witheford (2015) redogör ingående för såna här kedjor och adderar därmed en viktig aspekt till ett konsumitsiskt perspektiv. Det vi konsumerar produceras någonstans och det försvinner heller inte i tomma intet när vi konsumerat klart.

Om jag sitter på torget, tar en kaffe och lägger upp en bild på Instagram med hjälp av min telefon är jag bara en av länkarna i en väldigt lång kedja. Den kanske börjar med barn som arbetar under mycket svåra förhållanden i gruvor i Kongo-Kinshasa med att gräva fram mineralen kobolt som används i batteriet i min telefon. Telefonen som sätts ihop i Kina är ett samarbete mellan mjukvarutillverkare i Indien, hårdvarutillverkare Mexico och ingenjörer i Taiwan som leverera den till ett dataföretag i Silicon Valley, som förädlat den och samtidigt behållit det mesta av både äran och förtjänsten. När jag är färdig med telefonen och byter ut den, ofta långt innan den är obrukbar, kanske den till slut hamnar på en e-soptipp i exempelvis Agbogbloshie i Ghana där de hanteras under svåra omständigheter och dåliga arbetsvillkor, utan större hänsyn till miljö, hälsa eller säkerhet.

Så här lång har mina verktyg, främst marxismen, givit upphov till en rad grundläggande antaganden om föremålet för min undersökning, torget Triangeln i Malmö. Kan jag nöja mig här? Nej, jag anser att marxismen har några svaga punkter och behöver kompletteras med bland annat postkoloniala och feministiska perspektiv. Något jag uppskattar med både feminismen och postkolonialismen är att perspektivet i teorierna inte är den vite, manlige produktionsarbetarens, vilket jag upplever ofta är fallet, uttalat eller underförstått, när det gäller många marxistiska teorier.

Ett tydligt exempel är enligt mig synen på samhällets mest utsatta medborgare, som exempelvis papperslösa migranter, hemlösa och fattiga missbrukare. Inom marxistiskt teoribildning ingår dessa människor i vad som brukar kallas ”trasproletariatet”. Traditionellt sett har synen på trasproletariatet varit negativ inom marxismen. Karl Marx själv är inget undantag. I Klasstriderna i Frankrike beskriver han trasproletariatet som ”en rekryteringsbas för tjuvar och förbrytare av alla slag” (Marx 1971:22) och i Kommunistiska manifestet skriver han tillsammans med Friedrich Engels följande:

Det lägsta proletariatet, trasproletariatet, denna passiva förruttnelse av de lägsta lagren i det gamla samhället, blir på vissa punkter genom proletariatets revolution inslungat i rörelsen; enligt hela sin levnadsställning är det dock städse mera beredvilligt att låta köpa sig för reaktionära syften

(Engels och Marx 1976:20).

Vilka som kan anses ingå i trasproletariatet varierar från tid till tid och från samhälle till samhälle. Marx bjuder själv på en målande uppräkning av ”vagabonder, avskedade soldater, frigivna förbrytare, förrymda tukthusfångar, skojare, bedragare, lazzaroner, ficktjuvar, taskspelare, falskspelare, sutenörer, bordellvärdar, bärare, litteratörer, positivhalare, lumpsamlare, skärslipare, kittelflickare, tiggare, kort sagt: hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som fransmännen kallar la Bohème” (1971:30).

I ett samtida, urbant sammanhang kan ”trasproletariatet” sim tidigare nämnts utgöras av exempelvis papperslösa migranter, fattiga missbrukare och hemlösa, alltså just de grupper som den exkluderande designen riktar sig emot.

Herbert J Gans (1995:2) lägger till några ytterligare grupper till ett samtida trasproletariat, som gängmedlemmar, småbrottslingar, unga ensamstående föräldrar och fattiga unga utan grundskoleutbildning. Zygmunt Bauman använder inte begreppet trasproletariat utan kallar de här grupperna ”icke- konsumenter” och beskriver dem som konsumismens egen underklass (Bauman 2008:137-167). Till skillnad från ett traditionellt marxistisk klassbegrepp där var och ens ställning i förhållande till produktionsmedlen är avgörande, handlar det här enligt Bauman (2008:140-141) också om ideologisk konstruktioner. De otillräckliga beskrivs som lata, ovilliga och en fara för samhället.

Det är mycket intressant att jämföra en traditionell marxistisk syn på trasproletariatet med Frantz Fanons (2007) som enligt mig i vissa avseenden är rakt motsatt. Istället för att betrakta trasproletärer som problem och potentiella kontrarevolutionärer ser han dem tillsammans med andra som står utanför den industriella arbetarklassen, som bönder och vissa urbana intellektuella, som potentiellt revolutionära. Det handlar inte om en romantisering av underklassen, men Fanon ser en politiska handlingar och politiska möjligheter där många marxister troligen skulle se destruktivitet och reaktion.

Frantz Fanon (2007) beskrev främst situationen i tidigare kolonier. Jag menar dock att hans teorier går att applicera på många av våra moderna städer, där det på sina håll råder en ordning som påminner om en kolonial. Fattiga, inte sällan med rötter i andra länder, samlas i vissa områden där det bland annat är högre arbetslöshet, lägre inkomster, större bostadsbrist och sämre bostadsstandard. Där människor har kortare medellivslängd och är sjukare än i övriga samhället. Där människor i stor utsträckning och vid behov används som arbetskraft i olika låglönesektorer.

I flera sådana områden utspelar sig de upplopp som Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) analyserar. De gör det ur något olika perspektiv. För Bauman handlar det alltså om en ny underklass bestående av exkluderade ”icke-konsumenter” som gör uppror mot konsumismen. I åtminstone Zizeks fall handlar det om marginaliserade människor som försöker vinna kontroll över sin absoluta närmiljö. Om att, åtminstone omedvetet, sätta utsatta delar av staden och marginaliserade grupper på agendan. Om att ingen bryr sig om fattigdom eller andra strukturella orättvisor som drabbar förortsborna. Om några av dem  däremot tänder eld på bilar eller skolor eller börjar plundra dyker genast media och politiker upp. Ofta relaterar de dock inte oroligheterna till fattigdom utan har istället patologiska förklaringar.

Gemensamt för Dikeç och Swyngedouw (2017), Bauman (1998 och 2011) och Zizek (2008) är att de inte ser upplopp och liknande oroligheter som uteslutande destruktiva. Det finns även konstruktiva inslag och en politisk potential, även om den kan vara omedveten och långt ifrån alltid realiseras. Precis som när det gäller Frantz Fanons trasproletärer alltså (2007).

Precis som postkolonialismen har även feminismen viktiga tillägg och ibland även korrigeringar av marxismen att bidra med. Feminismen är långt ifrån någon enhetlig teori, vilken bland annat Karen Offen (1988) redogör för på ett tydligt vis. Men oavsett riktning finns ofta ett fokus på människors vardagliga erfarenheter, vilket ibland saknas i stora teorier om samhället, inte bara inom marxismen. Det är något jag verkligen vill ta med mig i mitt avhandlingsarbete. Istället för att börja med en teori om samhället och sedan försöka säga något om människors vardag vill jag göra tvärtom. Börja i vardagen för att sedan försöka säga något om samhället. I detta arbete kommer jag att inspireras och influeras av feminister som Wendy Brown (2008) och Nancy Fraser (2013).

En annan sak jag hämtar från åtminstone vissa feminister är synen på vad som är arbete. Inom traditionell marxism fokuseras ofta på arbetare inom produktionen. Eftersom produktionen sett ut som den gjort har detta per automatik inneburit ett fokus på vita män. Andra sektorer och andra sysslor har i bästa fall inte räknats som produktivt arbete och i sämsta fall ignorerats helt. Exempelvis slavar, studenter och hemmafruar har inte räknats som produktiva arbetare. Här har feminister, som exempelvis Silvia Federici (2012), ett mycket viktigt bidrag att komma med genom att bland annat visa hur arbete i hemmet är en både produktiv och nödvändig syssla inom kapitalismen och bör betraktas och analyseras som vilket annat arbete som helst.

Ett annat intressant feministiskt perspektiv bjuder Wendy Brown på i Inhägnade stater, avtagande suveränitet (2011) där hon visar hur det allt mer omfattande byggande av murar och barriärer hänger samman med nationalstaternas avtagande suveränitet. Jag menar att Browns perspektiv skildrar andra sidan av det Zizek försöker visa när han skriver om marginaliserade gruppers strävan efter att återvinna kontrollen (2008). Brown analys visar  enligt mig egentligen precis samma strävan, fast från det etablerade samhället och även i vissa från de allra mest etablerade medborgarna som sluter sig inne i gated communitys. Browns tankar om inhägnade stater har tyvärr fått ny aktualitet i både samhället och mitt specifika avhandlingsområde i och med upprättande av gränskontroller mellan Sverige och Danmark. Min tågresa passerar genom de troligen mest kända kontrollerna vid Kastrup i Köpenhamn och Hyllie i Malmö.

När det gäller postmodernismen tycker jag många teorier fungerar bra när det gäller att analysera vissa kulturella eller arkitektoniska fenomen. Jag älskar också att läsa vissa tänkare som brukar kallas postmodernistiska, som exempelvis Lyotard och Baudrillard. Baudrillards Simulations (1993) är en av de mest fascinerande böcker jag läst. Men att använda hans teorier till att förstå städer, som exempelvis Edward J Soja (1996) gör, ger inte mig särskilt mycket. Även om Soja är en av de bättre exemplen på postmodernistisk inspirerade geografer tycker jag fokus ofta hamnar för mycket på form, medan frågor om ekonomi lyser med sin frånvaro.

Så vad ska jag, och alla andra som intresserar sig för urbana frågor, använda alla de här ismerna till? Personligen tycker jag inte att räcker med att analysera och, som så ofta är fallet, peka på problem. Jag tycker att vi som kritiskt funderar på varför städer ser ut som de gör också är skyldiga att peka på alternativ. Jag kan inte nog hålla med Wendy Brown om att särskilt vänster saknar egna politiska alternativ och att ”själva begäret efter frigörelse och demokrati tyckas ha försvunnit från vänsterrörelserna (2008:13)”. David Harvey tycks instämma när han skriver att:

Friheten att skapa och omskapa våra städer och oss själva är, skulle jag vilja påstå, en av våra mest värdefulla men samtidigt mest försummade mänskliga rättigheter.(Harvey 2009:315).

Harvey förespråkar själv skapandet av så kallade allmänningar som ett av många alternativ för att ”skapa och omskapa” våra städer (2012:67- 88). Jag har själv beskrivit allmänningar som utrymmen eller sammanhang där både produktion och konsumtion är fri och där människor frivilligt och oavlönat driver verksamheten och där resultatet är antingen fritt att använda eller säljs utan vinst (Edin 2014:52).

Harvey (2012:72) gör en poäng i att skilja mellan allmänt och offentligt (common och public på engelska). Inte för att det offentliga nödvändigtvis är dåligt, tvärtom, utan för att vi inte kan lita på det nyliberala samhället. Som exempel på samtida allmänningar nämner Harvey (2012:72) tillfälliga politiska samlingar på Tahir i Kairo, Syntagma i Aten och Plaza de Catalunya i Barcelona. Han nämner också ”mänskliga rättighetszoner” i Baltimore och ett projekt som återfinns i min avhandlings geografiska område, nämligen Christiania i Köpenhamn.

Mustafa Dikeç och Erik Swyngedouw (2017:13-14) listar fyra saker radikal urban politik bör fokusera på och jag tycker detta även bör omfatta akademiska analyser som min egen:

1.     Handlingar som syftar till förändringar där alla inkluderas

2.     Politisering av urbana erfarenheter och subjekt, inom och utanför institutioner, där alla görs delaktiga i produktionen av urbana rum

3.     Händelser som bryter av, som exempelvis urbana revolter, där människor inte upplever att de har samma politiska inflytande som andra. Detta bör ske även om inga politiska krav formulerats. En radikal urban politik bör fokusera både på orättvisor som ger upphov till revolter och revolternas politiska potential.

4.     Att sätta urbana revolter i ett större politiskt sammanhang och komma ihåg att de inte är meningslöst våld från marginaliserade grupper.

Jag tror Dikeçs och Swyngedouws punkter kan fungera bra som riktlinjer när jag försöker att åtminstone skissa på alternativ till det jag beskriver och kritiserar i avhandlingen. I bästa fall kan mina förslag till alternativ leda till konkreta handlingar. Min målsättning är att skriva en så lättillgänglig avhandling som möjligt som kan fungera som inspiration för den som vill förstå, kritisera och förändra urbana miljöer. För trots allt spelar alla de här ismerna jag skriver om ovan ingen större roll utanför den akademiska världen om vi inte använder dem till något. Det är ju trots allt som Marx (1995: 133) säger:

Filosoferna har bara tolkat världen på olika sätt, det gäller att förändra den

 

REFERENSER
Althusser, Louis (1976) Filosofi från en proletär klasståndpunkt Lund: Bo Cavefors förlag

Baudrillard, Jean (1983) Simulations New York: Semiotext (E)

Bauman, Zygmunt (1998) Globalization New York: Columbia University Press

Bauman, Zygmunt (2008) Konsumtionsliv Göteborg: Daidalos

Bauman, Zygmunt (2011) The London Riots – On Consumerism Coming Home To Roost I Social Europé politics, economy and employment & labour

Brenner, Neil och Theodore, Nik (2002) ”Cities an the Geographies of ”Actually Existing Neoliberalism””. I Brenner, Neil och Theodore, Nik (red) Spaces of Neoliberalism Malden: Blackwell Publishing

Brown, Wendy (2008) Att vinna framtiden åter. Stockholm: Atlas

Brown, Wendy (2011) Inhägnade stater, avtagande suveränitet Stockholm: Tankekraft

Connor, Edward (2014) ”Value, the Audience Commodity, and Digital Prosumtion: A Plea for Precision”. i McGuigan, Lee och

Manzerolle, Vincent, red The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Dikeç Mustafa och Swyngedouw, Erik (2017) Theorizing the Politicizing City I International Journal of Urban and Regional Research

Dyer-Whiteford, Nick (2015) Cyber-Proletariat, Global Labour in the Digital Vortex London: Pluto Press

Edin, Fredrik (2014) The Message is the Medium Lund: Publikationer från Medie- och kommunikationsvetenskap, Lunds universitet

Fanon, Frantz (2007) Jordens fördömda Stockholm: Leopard förlag

Fairclough, Norman (1995) Media Discourse London: Edward Arnold

Federici, Silvia (2012) Revolution At Point Zero Housework, Reproduction, and Feminist Struggle. New York: PM Press

Fraser, Nancy (2013) Fortunes of Feminism. London: Verso

Gans, Herbert J (1995) The War Against the Poor: The Underclass and Anti-Poverty Policy New York: Basic Books

Harvey, David (2009) Den globala kapitalismens rum  Stockholm: Tankekraft förlag

Harvey, David (2010) Kapitalets gåta och kapitalismens kriser Stockholm: Tankekraft Förlag

Harvey, David (2012) Rebel Cities  London: Verso

Winther Jörgensen, Marianne och Phillips, Louise (2000) Diskursanalys som teori och metod, Studentlitteratur.

Lefebvre, Henri (1991) The Production of Space Malden: Blackwell Publishing

Marx, Karl och Engels, Friedrich (1976) Det kommunistiska partiets manifest. Stockholm: Oktoberförlaget

Marx, Karl (1971) Klasstriderna i Frankrike 1848-1850  Stockholm: Gidlunds

Marx, Karl (1995) ”Teser om Feuerbach” i Människans frigörelse Göteborg: Daidalos

Marx, Karl (2013) Kapitalet, sjätte upplagan Lund: Arkiv

McGuigan, Lee och Manzerolle, Vincent, red (2014) The Audience Commodity in a Digital Age New York: Peter Lang Publishing

Offen, Karen (1988) ”Defining Feminism: A Comparative Historical Approach”. I Signs, Vol. 14, No. 1 (Autumn, 1988) s 119-157, The

University of Chicago Press.

Smythe, Dallas W (1977) Communications: Blindspot of Western Marxism Canadian Journal of Political and Social Theory Vol. 1, No. 3

Soja, Edward J (1996) Thirdspace Cambridge: Blackwell

Swyngedouw, Erik (2012) ”Geography” I Ben Fine, Ben och Filho, Alfredo Saad The Elgar companion to Marxist economics Cheltenham:

Edward Elgar Publishing Limited

Tronti, Mario (1972) . Workers and Capital. New York: Telos Press Publishing

Zizek, Slavoj (2008) Violence London: Profile Books

 

 

 

 

 

[1] Se exempelvis The Audience Commodity in a Digital Age (McGuigan och Manzerolle 2014) för en överblick.

För alla hjältar därute


För ganska precis femton år sedan släpptes The Streets ”Weak Become Heroes”, den vackraste hyllning till en subkultur som någonsin gjorts. Den lyckades med konststycket att både vara ett nostalgiskt manifest över en sedan länge svunnen tid och blicka framåt och konstatera att ingenting någonsin kommer att bli som det var igen. För livet har verkligen varit ”up and down since I walked from that crowd”.

För mig markerar den en milstolpe i ett trettio år långt kärleksförhållande till en kultur som alltid, oavsett vilken form den tagit, upprört och konfronterat makten. Som tagit sig enorma och vackra proportioner genom de historiskt unika förutsättningarna i det återförenade Berlin. Som blomstrat i de kargaste betongöknar och som alltid avnjuts bäst riktigt jävla dum.

See here people are all equal
Smiles in front and behind me
Known you all my life I don’t know your name

Dizzy new heights blinded by the lights
These people are for life

For all the heroes out and on the way
We all smile
We all sing

 

 

Exkluderande design: Ica Karlstad

Sasha skickade den här bilden från en Ica-butik i Karlstad. Vill handlaren hindra att folk hänger i entrén och skyddar sig från väder och vind eller ber om en slant är det bara att rulla ut krukorna.

Precis samma strategi som Hemköp i Malmö som jag berättade om för några månader sedan.

 

Men är det verkligen problematiskt att handlare kör bort vissa personer som kanske irriterar deras kunder? Ja, ur ett större perspektiv menar jag att det finns två problem.

Det första är att människor i allt större utsträckning värderas ekonomiskt. Exkluderandet har i första hand inte med eventuell irritation att göra. Både på Hemköp och hos min lokala Ica-butik brukar det stå extremt irriterande personer med kräkkäckt hallå-mannen-manér och sälja ”jättebilliga” telefonabonnemang. Men de här personerna har betalat för sig. De har inte tiggaren. Handlaren har bedömt intäkterna från hallå-männen som större än bortfallet i form av att människor väljer att handla i annan en butik där inte väldigt oförmånliga erbjudanden att köpa en iPad körs ner i halsen på kunderna. Tiggaren är däremot bara till besvär.

För det andra kanske det skulle gå att, om inte rättfärdiga, så åtminstone hysa en viss förståelse för varje enskilt fall av de miljarder exempel på exkluderande design som existerar. Ur ett större sammanhang leder det dock till att de här människorna, som enskilda aktörer bedömt vara dåliga för affärerna, snart inte har någonstans att vara alls i våra offentliga miljöer. Allt och alla värderas efter sin ekonomiska avkastning. De som inte bidrar till någon sådan har heller ingenstans att ta vägen. Eller som Zygmunt brukade säga:

Obehövliga, oönskade, övergivna – Vilken är deras plats? Det kortaste svaret är: utom synhåll


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Exkluderande design: En fullt rimlig fråga

Jason skickade den här bilden på en man som ställer en fullt rimlig fråga.

Vad är det för samhälle som löser hemlöshet med spikar?

Det sägs ju att ett samhälles värdighet avgörs av hur det behandlar sina mest utsatta medmänniskor. Hur värdigt är det att ”lösa” hemlöshet och fattigdom genom att jaga bort utsatta människor från vissa platser?


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

 

 

Det här är inte exkluderande design

Men det skulle det kunna vara. Det är inte ovanligt att exkluderande design förkläs till konst eller andra utsmycknader. Den som vill vara diskret kan ställa fram en gigantisk blomkruka istället för att använda staket eller spikar. Då ser det ut som någon har smyckat ut platsen, inte jagat iväg oönskade besökare. Trots att båda sakerna är sanna och syftet är det sistnämnda.

Ett annat alternativ skulle kunna vara att göra själva bänkarna till prydnader, som den ovan (på vägen till Blå planeten i Köpenhamn) eller det här konstverket i Dublin. Så se upp.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Centrum för ohållbar stadsutveckling

Jag har valt ut lite musik igen. Lyssna försiktigt.