So i’m back…

Jag har varit i Berlin i sommar. Det går inte att sova på bänkarna där heller. Med detta sagt vill jag hälsa er alla välkomna till höstsäsongen

Hemlös i Disneyland

Anaheim i Kalifornien är hemstad för bland annat Disneyland. I staden sover också 800 människor ute på gatorna en genomsnittlig natt. Eller sov. Den senaste tiden har staden plockat bort bänkar från busshållplatser, särskilt längs de större turistvägarna till Disneyland. Många hemlösa använde tidigare busshållplatserna som skydd för väder och vind och bänkarna att sova på. Mike Lyster, talesman för staden menar att ”folk bodde praktiskt bodde på busshållplatserna”.

Bänkarna har ersatts med små betongklumpar som är omöjliga att sova på. Lyster förnekar att anledningen skulle vara att staden rädd att åsynen av fattiga ska skrämma iväg några av de 20 miljoner turister som årligen spenderar miljardbelopp i Anaheim.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Message is the Medium

 

Någorlunda smart marxism, ofattbart dum house (igen)

Trogna läsare vet att jaha brukar spela in musik ibland (jättedum house) och lägga upp mixerna här. Nu har jag börjat samla allting på ett och samma ställe.

När jag ändå har dig på tråden vill jag passa på att påminna om att jag också skriver om musik.

Om varför kulturen kring dansmusik alltid skrämt det etablerade samhället.

Om hur unika historiska, materiella och geografiska fenomen skapade förutsättningar för väldens bästa klubbscen i Berlin

Om Detroit, där technon föddes. En stad på dekis, med en ljusnade framtid till taktfasta beats.

Om Kopyright Liberation Front (aha-aha-aha-aha)

Om 90-talets första band. Eller, tja. mest om en jättedålig film och ett (tidigare) jättebra band.

Om kultur, alienation, tristess och förtvivlan

Om världens längsta album

Samt sist men inte minst om varför dansmusik ska vara just jättedum.

Lyssna på en 4,5 timmar lång dub-techno-mix medan du läser

SparaSpara

Exkluderande design: spikar i Karlstad

Spikar är trots allt inte jättevanliga i Sverige. Men här är några exemplar utanför en restaurang i Karlstad


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Message is the Medium

SparaSpara

Woke Marxism, Stupid House

Önskar er glad midsommar med tre timmar jättedum house

Exkluderande design: vågade bänkar i kurvan

Köpcentergettot Kungens kurva utanför Stockholm sägs vara Sveriges mest besökta plats. De femton miljoner människor som hittar dit årligen handlar för sammanlagt fem miljarder kronor. Inte nog med det. De har fått nya bänkar också.

Läs gärna denna klassiska text om Kungens Kurva, ur tidningen Darling för 1000 år sedan


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Message is the Medium

Hegemopolis (PM26): Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet

Hur kan jag vara säker på att jag verkligen mäter det jag påstår mig vilja mäta, eller med andra ord, att min undersökning har hög validitet? Till syvende og sist handlar det om att att kunna hävda att det jag påstår i undersökningen är sant.

Enligt David Walsh (2012:257-258) finns två huvudsakliga metoder när det gäller att mäta en etnografis validitet. Den ena kallas deltagarvalidering och går ut på att forskaren visar sina resultat för personer som ingår i undersökningen och frågar dem om de känner igen sig i resultat och slutsatser. Det finns en rad problem med att göra såhär. Deltagarna kanske helt enkelt inte är medvetna om allt de säger och gör. De kan också ha ett behov av att rationalisera vissa av sina egna beteenden. Men även om deltagarvalidering inte är ett perfekt mått på en undersöknings validitet kan den ändå användas för att få perspektiv på materialet.

I mitt fall tror jag den här metoden skulle säga ganska lite om undersökningens validitet. Jag tänker ju bland annat undersöka exempelvis ideologiska aspekter, som per definition är dolda för deltagarna, och strukturell påverkan som inte alltid heller är uppenbar för den som påverkas. Däremot kan det vara lämpligt att stämma av vissa saker mot deltagare som exempelvis intervjuas i undersökningen.

Det andra sättet att mäta validitet kallas triangulering (Walsh 2012:257-258). Förenklat handlar det om att forskaren jämför deltagares utsagor om händelser med andra liknande händelser. Inte heller detta ger något exakt mått på en undersöknings validitet. Det finns exempelvis inget som säger att forskarens jämförande observation mäter vad den påstår sig mäta. En annan form av triangulering (Alvesson och Sköldberg 2007:179) är att kombinera olika metoder. Förutom mina etnografiska metoder – observationer och samtal – skulle jag exempelvis kunna göra en statistisk undersökning av något fenomen.

Ett ytterligare sätt är att jämföra med andra undersökningar av liknande fenomen (Silverman 2012:41). Det finns en rad etnografier som handlar om maktrelationer i urbana miljöer, även om de inte specifikt undersöker nyhetskonsumtion (se exempelvis Burawoy et al 1991 och Ojeco 2013). Naturligtvis kan det vara värdefull att jämföra med dem. Jag har ju dessutom tidigare nämnt att jag ser min egen undersökning en del i ett större pussel. Som brukligt när det gäller kritiska medie- och informationsstudier (Fuchs 2011:323-328) vill jag sätta in min undersökningar i ett större sammanhang. Jag vill relatera min egen undersökning till andras undersökningar samt bredare teorier om samhället.

Om min egen undersökning överensstämmer eller åtminstone pekar åt samma håll som en massa andra undersökningar om samma sak kan det vara ett tecken på att jag mätt vad jag påstår mig vilja mäta. Men inte nödvändigtvis. Det kan ju vara så att samtliga undersökningar har samma felaktiga utgångspunkter. Om min undersökning pekar åt ett annat håll eller påstår något andra inte påstår behöver det på motsvarande sätt inte nödvändigtvis vara ett tecken på låg validitet. Det kan vara så att jag hittar något nytt, upptäcker något andra inte sett, lyckas visa att någon teori inte stämmer eller att unika omständigheter i miljön jag undersöker gör att mina resultat blir annorlunda.

Men validitet handlar inte bara om att relatera forskningsresultat mot en verklighet, utan också om vad som brukar kallas intern validitet och handlar om hur väl själva undersökningen stödjer de slutsatser som dras (Seale 2012:528-530).

I mitt fall handlar det om att noggrant beskriva hur studien gått till och resultaten uppkommit. Det innebär bland annat att beskriva min egen förförståelse, mina teoretiska utgångspunkter, åsikter och egenskaper som kan tänkas påverka undersökningen. Det handlar också om att beskriva hur datainsamling, urval och analys gått till.

Ett sätt att vara tydlig när det gäller den interna validiteten är att redovisa reflektioner som gjorts under undersökningens gång (Seale 2012:538). Som tidigare nämnts vill jag ha ett tydligt reflekterande jag i den färdiga etnografin. Detta jag kommer också att resonera kring själva undersökningen. Jag kommer också att under fältarbetet skriva flera analytiska noter där de egna reflektionerna kommer att ha en framträdande roll

Andra sätt att vara tydlig är att följa Alvessons och Deetzs (2000:80-81) riktlinjer som presenterats tidigare. Att alla åsikter måste stödjas av argument eller reflektion, att inte vara godtyckligt vid bruk av empiriskt material, att gå i dialog med litteratur, teori och tidigare forskning samt att överväga alternativa tolkningar. Särskilt intressant när det gäller den interna validiteten kan vara att aktivt söka efter och följa upp sådant som motsäger rådande teorier (Seale 2012:538)

En annan sak jag måste kunna diskutera är om jag använder rätt instrument när jag mäter. Skulle en annan forskare komma fram till samma resultat om hen använde samma instrument? Med andra ord, kommer min underökning att ha hög reliabilitet?

En av de mest grundläggande frågorna att reda ut är det gäller reliabilitet är huruvida undersökningen påverkas av mig själv och den jag är. Jag har varit inne på det tidigare när det gäller objektivitet. Min undersökning kommer i högsta grad att påverkas av vem jag är och en annan forskare skulle således troligen åtminstone delvis komma fram till andra resultat. Enligt Denzin och Lincoln (2000:1049) är den kvalitativa forskaren inte heller en objektiv, politiskt neutral auktoritet som står utanför och ovan texten utan en deltagare i ett kollaborativ projekt. Enligt mig är det självklart att ett sådant projekt också påverkas av vem som deltar, särskilt forskaren själv.

Men den interna validiteten gör att min roll och min påverkan blir tydlig. En annan forskare skulle kunna göra samma undersökning och även om resultatet skulle skilja sig skulle det vara tydligt vilka skillnader som berodde på mig. Jag skulle vilja påstå att reliabiliteten i min undersökning kommer att vara lättare att mäta än den hade varit om jag inte tydlig med min egen roll, min person, mina åsikter, reflektioner och så vidare.

Till sist kan det vara en bra idé att fundera kring om mina resultat kommer att gå att överföra till andra sammanhang. Om så är fallet; vilka, för vem och under vilka förutsättningar? Detta är givetvis svårt att svara på, särskilt innan det finns några resultat. Men jag har som tidigare nämnts en ambition att min studie ska vara relevant och användbar för de individer som ingår i studien och för individer som befinner sig i liknande situationer. Jag vill skapa ett antal enkla verktyg som i stort sett vem som helst skulle kunna använda för att analysera maktrelationer i sin vardag. För att lyckas med det tro jag det gäller att vara så tydligt som möjligt om min egen utgångspunkt, miljön jag studerar och metoderna jag använder. Då kan läsaren själ avgöra om det finns fog för det jag påstår och om mina påståenden också är relevanta för läsaren.