Exkluderande bänkar tas bort i ”SoFo”

gentrification_ballers

Jag har tidigare skrivit om att Södermalms stadsdelsnämnd velat få till en översyn av var i stadsdelen det finns exkluderande design och ta bort den i det fall den förekommer.

Nu har så också skett i en del av det som på mäklarspråk kallas SoFo, närmare bestämt i allén längs Katarina Bangata.

Kanske är det ett utslag av filantropi. Kanske finns det inga fattiga kvar i ”SoFo”. Hursomhelst. Vill politikerna verkligen göra något åt exkludering borde de ta itu med bostadssituationen i en av Sveriges mest segregerade stadsdelar.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Exkluderande design: Liverpool

3ace1a4b00000578-3976334-image-a-32_1480290704210

Flera tidningar har senaste tiden skrivit om trappan till Bank of Englands huvudkontor i Liverpool. Tidigare har hemlösa sovit eller vilat på trappstegen, men sedan någon vecka tillbaka är det slut med det. Banken har nämligen placerat en lutande metallkonstruktion ovanpå trappstegen så att trappan inte längre går att ligga på. För att vara på den säkra sidan och se till att det inte heller går att sitta på trappan har banken dessutom smetat in konstruktionen i någon sorts olja.

Vidrigt såklart, men vad ska denna form av exkluderande design kallas?


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

Exkluderande design: oljud mot tonåringar

mosquito-mk4-large

En form av exkluderande design som verkar bli allt vanligare är oljud. Inte vilka oljud som helst utan ljudvågor som bara kan höras av unga människor. När vi blir äldre förlorar vi nämligen förmågan att uppfatta vissa frekvenser så den här formen av exkluderande design går att rikta specifikt mot ungdomar.

Apparaterna som sänder ut ljudet kallas ”anti-loitering devices”, vilket betyder ungefär ”anti-hänganordningar”, har blivit väldigt vanliga i Storbritannien. En av tillverkarna, Compound Security Systems, kallar sin apparat Mosquito och riktar försäljningen mot de som har ”problem” med ungdomar som hänger runt och hindrar dem från att ”njuta” av sina hem eller affärsverksamheter. Ljudet Mosquiton sänder ut beskrivs av företaget som ”otroligt irriterande”.

Barnombudsmannen i Storbritannien riktar hårt kritik mot de som använder sig av en här formen av exkluderande design och försöker få den förbjuden. Kidsen själva ser däremot också möjligheter. Enligt tidningen Ny Teknik har någon utvecklat ”The Mosquito Ringtone”, en ringsignal till telefoner som inte kan höras av mamma, pappa, lärare eller fritidsledare.

Nu har den här formen av exkluderande design troligen kommit till Sverige. De senaste dagarna har jag fått höra från flera oberoende källor att den används i Tensta i Stockholm. Hör gärna av dig om du vet mer.


Exkluderande design är platser eller föremål som konstruerats för att hålla vissa människor borta. Det kan handla om att fastighetsägare, kommuner eller förvaltare vill köra iväg migranter, hemlösa eller fattiga missbrukare. Det kan handla om bänkar som lutar så de inte går att sova på dem eller om spikar eller taggtråd som sätts upp där hemlösa brukar sova eller om hög musik som spelas eller vatten som sprutas för att jaga iväg människor.

Fördjupning:

The Mesage is the Medium

En diskurskritisk text med starka åsikter om den påstådda pk-vänsterdominansen i media

aavyge2-imgur

Skulle du kalla någon som har matlagning som yrke för ”en matintresserad person med starka åsikter om recept” istället för att använda ordet kock? Skulle du beskriva Donald Trump som en ”jämställdhetskritisk person med starka åsikter om kvinnor”?

Då kanske du är helt rätt ute. Eller åtminstone i takt med tiden. Minns du ordet ”rasist”? Det blir allt mindre vanligt, särskilt inom media. Nuförtiden heter det istället ofta saker i stil med ”invandringskritiker med starka åsikter om invandrare”.

Vem tror du tjänar på det i längden? Vem tror du tjänar på att det kallas ”sexturism” som om det handlade om någon sorts spännande exotisk hobby och inte om att rika vitingar, ofta män, åker till tredje världen för att sexuellt utnyttja människor, ibland barn, som befinner sig i så miserabel situation att de är tvungna att sälja sina kroppar?

Frågorna är många. Själv undrar jag vad som hände med den där PK-vänsterkonspirationen som påstås ha en så stor makt över svensk media. Hallå därute, vilka ni nu är. Ni gör ett jättedåligt jobb.

Därför är det intressant hur Clinton förlorade

cw2mw2gxuaamgbp

Trumps valseger har på sina håll förklarats med att han lyckats få så många fattiga vita män att rösta på honom. Det är en sanning med modifikation. Fler fattiga vita män har röstat på Republikanerna än vanligt. Men de flesta låginkomstagare som röstar, röstar fortfarande på Demokraterna.

Det ökande antalet röster från fattiga kan dock ha spelat en avgörande roll i ”Rostbältet” –  i Pennsylvania, Ohio, Michigan och Wisconsin – och därmed avgjort valet till Trumps fördel.

Men titta på grafen ovan. Ok, den är förrädiskt utformad för att göra en poäng tydligare. Y-axeln börjar inte på noll. Demokraterna har inte tappat hälften av sina väljare. Men de har tappat rejält. Valresultatet beror inte på att Trump lyckats så bra, utan på att Clinton lyckats så dåligt. Trump har vunnit en del, möjligen fattiga vita män. Men han har också tappat minst lika mycket. Men killgissning är att det handlar om republikaner som tycker att han är en vulgär skitstövel utan nödvändig kompetens för ämbetet.

Clinton har däremot tappat massor (läs gärna detta). Hon har tappat grupper som Obama tidigare vunnit. Hon vann visserligen de afro-amerikanska rösterna överlägset. Men inte lika överlägset som Obama gjort. Hon var även överlägsen bland latinoväljare, men inte heller där lika överlägsen som Obama och betydligt mindre överlägsen än när det gäller afro-amerikaner. Och då får vi ha i åtanke att hon till skillnad från Obama hade en motståndare som gång på gång gjorde rasistiska utspel mot särskilt mexikaner.

Clinton var heller inte särskilt framgångsrik när det gäller att locka röster från kvinnor. Hon fick fler röster än Trump från vita kvinnor med collegeutbildning (51 – 45). En häpnadsväckande liten skillnad med tanke på Trumps aggressiva sexism. Bland vita kvinnor utan högre utbildning var Trump helt överlägsen och fick nästan två tredjedelar av deras röster.

Trumps valseger är ingen arbetarklassrevolt. Det handlar snarare om att Clinton varit för dålig på att mobilisera kvinnor, minoriteter och fattiga.

Varför är det intressant hur människor på andra sidan jorden röstar? I ett land där nästan hälften av väljarna dessutom låter bli att rösta? Jo, jag tycker mig se samma tendenser och problem även här.

För mig har det alltid varit en gåta att fattiga människor kan rösta på högerpartier då högerpolitik objektivt sett är dåligt för fattiga.

Det är en nästan lika stor gåta att vänsterpolitik, som det finns en överväldigande majoritet för, inte gör något större avtryck i val.

Exempelvis är 57 procent av väljarna emot vinster i välfärden. Det finns ett enda parti i riksdagen som är emot vinster i välfärden, Vänsterpartiet, och de fick knappt sex procent av rösterna förra riksdagsvalet. Ok, det är givetvis mer än denna fråga som avgör vad folk röstar på. Men den är ett tydligt exempel och det finns fler liknande. Och om jag fick en krona för varje gång personer med uttalade vänsteråsikter sagt att de inte känner sig hemma hos något befintligt vänsteralternativ skulle jag kunna säga upp mig och leva på räntan.

Kan det vara så enkelt att högerframgångar, här som där, till stor del beror på att vänsteralternativen är så dåliga?

Hello darkness

Återigen vinner högerkrafter ett stort val. Det finns många skäl till det. Men det handlar inte om att Trump är så bra utan snarare om att alternativet är för dåligt.

Det är långt ifrån bara arbetare eller fattiga och marginaliserade människor som röstat på Trump. Men många har gjort det. Många röstar på högerpartier även i Europa och Sverige, trots att arbetarklassen inte har någonting att vinna på högerpolitik.

Varför? Det saknas tydliga och radikala alternativ. Alternativ som inte spelar ut svaga grupper mot varandra. Alternativ som inte främst gynnar de allra rikaste. Alternativ som de flesta skulle tjäna på.

Kan vi inte försöka fixa det innan något går riktigt illa?

Hegemopolis: Dallas i Malmö

dallas-skyline

Enligt den kanadensiske medievetaren och maoisten Dallas W Smyhte säljer en tidning inte främst tidningar, utan något helt annat.

Annonser, kanske du tänker.

Nästan rätt. Alla tidningar som har annonser säljer en annan vara, nämligen sina läsare. I vissa fall, som exempelvis när det gäller Sveriges största dagstidning Metro, säljer de endast sina läsare.

I den numera klassiska texten Communications: Blindspot of Western Marxism (1977) menar Smythe att reklamfinansierad media i ett kapitalistiskt samhälle har en huvudsaklig vara, sin publik. Kunderna, det vill säga annonsörerna, köper ”uppmärksamheten från en publik med uppskattningsbara egenskaper som i ett uppskattningsbart antal tar del av viss media vid en viss tidpunkt”.

Det är alltså den uppmärksamhet läsarna riktar mot annonsen, inte själva annonsen, som är varan.

Marxister brukar ju betrakta media som en del av samhällets överbyggnad, men Smythe menar att den också är en del av basen. Han hävdar att den som uteslutande ser masskommunikation som meddelanden, information, bilder, mening, underhållning, utbildning eller manipulation missar grundläggande ekonomiska omständigheter. Den ”blindspot” Smythe refererar till i titeln på sin text är just oförmågan att se media som en fabrik där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Vad har detta med undersökningen av mitt torg att göra? Jo, torg är ju fullständigt översållade av olika typer av reklam. Det finns reklam på skyltar och skärmar. Det finns skyltfönster med varor, folk som delar ut flygblad och gratisprover. Människor på torget tar också del av reklam genom sociala medier, nyhetssändningar och underhållningsprogram.

Smythes resonemang om media borde gå att överföra till torg. Torg borde också vara fabriker där varan publik tillverkas och säljs och där efterfrågan på konsumtionsvaror skapas och tillfredsställs.

Det här får en hel del konsekvenser för den som vill undersöka ett torg.  Torget får, förutom att vara en plats för handel möten och demokratiska processer (i den mån sådana tillåts), ytterligare en dimension. Torget blir också en arbetsplats där den som besöker det arbetar, vare sig hen vill eller inte.

Jag har tidigare diskuterat vem – och i egenskap av vad – som har tillträde till torg. Är torget offentligt har alla som håller sig innanför lagens råmärke tillträde och de har det i egenskap av medborgare. Finns det affärer kring torget är några av oss dessutom kunder.

Den senaste tidens utökade gränskontroller har dock smärtsamt påmint om att bara medborgare från vissa länder har tillträde.

Är torget privat har de som betraktas som konsumenter tillträde och de har det i egenskap av kunder, däremot i mindre utsträckning i egenskap av medborgare.

Finns det reklam på torget är vi alla arbetare, oavsett vem som äger det. Vi arbetar med att tillverka varan publik. En vara som sedan säljs av de som på olika sätt tillhandahåller annonser på torget.

Det finns också en tydlig klassaspekt här. Vissa grupper, som otillräckliga konsumenter, har inte tillträde till alla platser utan avvisas, bland annat med hjälp av exkluderande design.

Men de gånger de har tillträde kommer givetvis även de otillräckliga konsumenterna att ta del av reklam. Men arbetar de? Tillverkar de också varan publik? Om de är otillräckliga som konsumenter borde de ju också vara ointressanta för annonsörer och deras uppmärksamhet därmed också oanvändbar som råmaterial till varan publik.

Verkar det krångligt? Verkar det som det behövs en avhandling för att reda ut det här? Vad exakt skulle den i sådana fall försöka reda ut?

I inledningen av Communications: Blindspot of Western Marxism hävdar Dallas W Smythe att det första en historiematerialist bör göra när det gäller olika typer av kommunikation är att undersöka vilken ekonomisk funktion den har för kapitalet.

Eftersom jag betraktar mig själv som historiematerialist kanske det är just detta jag bör göra? Det går att titta på hela torget, men det går också att välja en del eller enskild händelse.

Att sitta på ett torg, läsa nyheter via Facebook, bombas av reklam och lägga upp lunchen på Instagram, vilken funktion har det egentligen för kapitalet?