Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 

UPPDATERING

Det längsta och viktigaste jag någonsin skrivit. Om exkluderande design och så kallad ”luffarsäkerhet”

 


UnREAL

unreal-tv-show-image-2

Verkar en blandning mellan The Newsroom, Nightcrawler och Bonde söker fru som en kul idé? I såna fall är tv-serien UnREAL troligen den bästa du kommer att se i år. Verkar det förfärligt? Då tycker jag du ska titta ändå. Den är nämligen en väldigt bra samhällsskildring också.

UnREAL handlar om producenten Rachel Goldberg (Shiri Appleby) som jobbar med dejtingsåpan ”Everlasting”. Första säsongen av Everlasting slutade i ett totalt kaos som Goldberg styrde upp mer eller mindre på egen hand. Trots detta ska hon jobba även med andra säsongen. Delvis på grund av vissa unika egenskaper. Delvis för att få råd att betala de böter som kaoset givit upphov till.

De unika egenskaperna beskrivs av mamma Goldberg, psykolog till yrket, som angelägna skäl att gå i terapi. Rachels chef Quinn (Constance Zimmer) beskriver exakt samma egenskaper som bästa tänkbara för den som jobbar med dejtingsåpor. Enligt Quinn är Rachel – och Quinn själv vill jag påpeka till hennes försvar – nämligen en ”manipulative bitch” med en osviklig förmåga att få folk att helt tappa omdömet. Precis vad som krävs för att skapa ”bra TV”, eller ”nudity, 911 calls and catfights” som Quinn brukar säga

Har du någon gång jobbat med media inser du hur träffande det är. Ens allra sämsta sidor förvandlas till tillgångar. Egenskaper som narcissism, avsaknad av empati och förmågan att förvanska saker för att passa ens syften förvandlas från sociala katastrofer till något du kan livnära dig på.

Rachel och Quinn kan mycket väl vara de mest cyniska personer som någonsin porträtterats på TV. Trots detta kan jag inte låta bli att sympatisera med dem. Hoppas att deras ondskefulla planer ska gå i lås. För Rachel har egentligen ett gott hjärta och Quinn har all anledning att vara bitter. Åtminstone trodde jag det i några avsnitt innan jag insåg att de manipulerat även mig.

I Everlasting ska de försöka hitta en fru till bimbon tillika hotellmagnatfamiljen Cromwels svarta får Adam (Freddie Stroma). Detta genom att spela ut ett antal tävlande – även de omsorgsfullt utvalda för vissa unika egenskaper – mot varandra på olika utstuderat grymma sätt. Allt som händer är noggrant regisserat för att skapa så mycket dramatik som möjligt. De som inte blir tillräckligt spektakulärt redan framför kameran fixas till under klippningen. Producenterna drar sig inte för att kasta om ordningen på händelser, utelämna viktig information eller plocka saker helt ur sitt sammanhang.

Förutom mustiga karaktärer och fascinerande intriger har UnREAL en massa andra kvaliteter.Det finns massa finurliga metanivåer. Appleby och Zimmer är lysande. Regi och klippning gör den så intensiv att jag tappar andan emellanåt. Dessutom dominerar kvinnorna totalt handlingen. Förutom Rachel och Quinn  är även samtliga övriga intressanta karaktärer kvinnor. De tillåts vara smarta och onda, djupa och ytliga, korkade och goda. Männen är däremot utan undantag korkade våp av olika grad. Så UnREAL skulle definitivt klara ett Bechdeltest.

Det är också viktigt att komma i håg att det egentligen inte är UnREAL som är cyniskt utan världen serien skildrar. Och att dejtingsåpor inte är undantag från en i övrigt sansad kulturindustri. Var väljs medverkande inte ut för sina ”unika egenskaper” att skapa ”bra TV”? Var utelämnas inte viktig information? Var plockas inte händelser, uttalanden och handlingar ur sitt sammanhang? I såpor? Lekprogram? Debatter? Nyheter? Var styr upphovsmännen inte resultatet?

Ett program som exempelvis SVTs Debatt väljer också ut spektakulära karaktärer för att få sin version av nudity, 911 calls och catfights.  Jag påstår inte att ett samhällsprogram som Uppdrag granskning är lika cyniskt manipulerat som Paradise Hotel. Långt ifrån. Men det är en gradskillnad, inte en artskillnad. All kultur och media påverkas av skaparnas erfarenheter, åsikter och förhoppningar samt sist men inte minst av den krassa ekonomiska verklighet inom vilken de verkar.

En scen i UnREAL är särskilt talande. När det inträffar en allvarlig incident börjar deltagarna genast kontrollera om kamerorna är på. Då så inte är fallet drar de den helt riktiga slutsatsen att incidenten faktiskt inträffat på riktigt och inte är något producenterna hittat på för att skapa dramatik, locka tittare och sälja reklam.

Precis som på riktigt alltså. När kamerorna är på är någon i färd med att skapa en lögn som snart kommer att användas för att generera klick och sälja annonser. Nuförtiden är ju media ett verktyg och pengarna ett mål. Inte tvärtom.

Medan jag skriver detta står teven på i bakgrunden. Den visar en trailer för en ny svensk dejtingsåpa. Mark Levengood berättar att några präster söker partners. Jag hinner knappt rysa av tanken på vilka Marks motsvarigheter till nudity, 911 calls and catfights är innan jag känner ett tvång att kontrollera om det är några kameror på.


Exkluderande design: Göteborgs Stad

IMG_20150824_125057

Enrique skickade den här bilden som visar hur Göteborgs Stad bjuder in med armbågen


Terror

zpage138

Jag har gjort en version av Maximilien de Robespierres ”Sur les principes de morale politique qui doivent guider la Convention nationale dans l’administration intérieure de la République”. Den heter Terror och som vanligt finns ett soundtrack på Throw me away

TERROR

Värdighet
Utan vilken kraften är hänsynslös
Kraft
Utan vilken värdigheten är maktlös

Tanke
Utan vilken handlingen är planlös
Handling
Utan vilken tanken är meningslös

Dans
Utan vilken revolutionen är taktlös
Revolution
Utan vilken dansen är chanslös


Dags för panik

Ägna tre minuter av din dag till att titta på det här


Popgranater

81L8rU9AXHL

Ett gäng unga musikinnovatörer från Long Island, inspirerade av Black Panthers. Världens största rave. En kringresande technocirkus med politiska ambitioner. Samtidens främsta punkband. En motståndskarneval i Istanbul. En tokig typ som överdoserat Antonio Gramsci och disco.

Matthew Collins essäer i Pop Grenade går att läsa fristående. Det är alla var och en för sig fascinerande och unika historier. Men Public Enemy, Love Parade, Spiral Tribe, Pussy Riot, motståndet kring Geziparken i Istanbul och Georgiens förre president Mikheil ”Misha” Saakashvili har också en hel del gemensamt. Den som tar sig an allihopa kommer snabbt att upptäcka ett mönster och se hur popkultur påverkas av samhällsutvecklingen, hur den påverkar tillbaka samt sist men inte minst, hur allting hänger ihop.

De militanta ljudpionjärerna Public Enemy gjorde ett rejält avtryck i musikhistorien och var samtidigt själva en produkt av historien i form av ett rasistiskt klassamhälle som för tillfället hade tagit sin form i Ronald Reagans omvända Robin-Hood-politik.

Reaktionen var dessutom unik, särskilt när det gäller musiken. De första albumen bygger på så många samplingar – travade på varandra, i många fall förvanskade till oigenkännlighet – att de troligen skulle svämma över vilken musiktjänst som helst om de återställdes och lades upp i original. Men så skulle det inte förbli. När Gilbert O’Sullivan 1991 stämde Biz Markie för att ha snott några toner från hans ”Alone Again (Naturally)” var det åtminstone för en tid framöver slut på samplingshysterin. Inte bara för Biz Markie, utan för alla som arbetade på samma sätt.

Public Enemy hade attackerat systemet. Systemet använde en av sina absoluta grundpelare, den privata äganderätten, för att slå tillbaka. Även om den ena handen i det här fallet inte hade en aning om vad den andra gjorde.

Efter Long Island tar Pop Grenade med läsaren till ett Berlin som snart ska återförenas, åtminstone på pappret. 1989, bara några månader innan muren faller, lastar några pionjärer ljudsystem på lastbilar och åker upp och ner för Västberlins trista affärsgata Ku-dam och spelar techno. De skulle  göra samma sak även de följande åren. Och om lastbilarna och ljudsystemen växte i antal var det ingenting emot den skara människor som dansade kring dem. Love Parade flyttar till väldiga paradgatan Straße des 17. Juni och har som mest fler än 1 500 000 deltagare.

Techno och klubbkulturen etablerades samtidigt i både öst och väst, båda sidor av staden startade på noll och utvecklade den tillsammans, även om de flesta klubbarna låg i några av de många tomma fastigheter som övergivits efter att DDR upphört att existera. Den nyligen sönderfallna arbetar- och bondestaten skapade unika ekonomiska och geografiska förutsättningar för den klubbkultur som växte upp i ruinerna (något jag själv skrivit om)

Enligt en av eldsjälarna Jürgen Laarman var det också framför högtalarna, bland röken och under stroboskopen som ”ossies” och ”wessies” för första gången jag jämlika. Tyvärr ofta enda gången också, kanske det är bäst att tillägga. Återigen visar Collin hur ett politisk skeende får konsekvenser för popkultur, som i sin tur får konsekvenser för människor, politik och samhälle.

Efter Berlin är det dags att ge sig ut på vägarna i Europa. Den kringresande technocirkusen Spiral Tribe reser runt och ordnar ”Teknivals”, en sorts jättelika anarkistiska ravefestivaler. Inte sällan drog de ihop lite pengar i väst som de använde för att ordna gratis teknivaler i det nyligen öppna öst. Ibland smugglade de med sig en och annan nyfrälst stammedlem tillbaka till basen i västra London också.

Spiral Tribe var en sorts militant, technoversion av brittiska travellers. Framprovocerade lika mycket av Margaret Tatchers klasspolitik som den stenhårda politiska och polisiära repression som drabbade en ravekultur som till och med tillägnades egna lagar som i praktiken gjorde det förbjudet att dansa till house eller techno utanför klubbar med tillstånd.

Varför kulturen förföljdes (och fortsätter förföljas) är inte lätt att svara på. Många skrämdes hursomhelst av att människor dansade bort helgerna tillsammans under motorvägsviadukter. Kanske var arbetarklassförankringen i kombination med hedonismen, något som alltid skrämt både makten och delar av den mer traditionella arbetarrörelsen.

Spiral Tribe löser hursomhelst situationen genom att lassa in både sig själva och sina ljudsystem i bilar och bege sig till kontinenten.  Vi får bland annat följa med till Tjeckien där Collin i likhet med de flesta andra som bevistat en liknande föreställning förundras över hur människor vars främsta ambition i livet verkar vara att bli skyhöga i takten till monoton dansmusik, lyckas slänga ihop en riktigt välarrangerad festival.

En av bokens mest fascinerande essäer handlar om hur en utbrytarrepublik bäst hanteras. Spioneri? Krig? Försök att sprida kaos genom olika former av subversiv verksamhet? Nja, det finns ytterligare ett sätt. Disco. Åtminstone om vi får tro Misha ”Daddy Cool” Saakashvili tidigare president i Georgien. Han kan nämligen inte komma på något bättre sätt att ta kontrollen över Sydossetien än att skicka dit Boney M. Det går, sådär.

Det två avslutande essäerna utspelar sig i Istanbul respektive Moskva. Den förstnämnda handlar om hur aktivister, experimentmusiker fotbollssupportrar och en rad andra människor med olika bakgrund från olika delar av det turkiska samhället organiserar en motståndsfestival i Geziparken där de drar nytta av varandras erfarenheter. Bland annat lär följeslagarna till stadens olika fotbollslag, som åtminstone tillfälligt slutit fred, övriga hur man bäst hanterar polisens tårgasattacker, något de har stor vana vid.

Det mest fascinerande, om än kanske inte viktigast, i essän om Pussy Riot handlar om gruppens  inspirationskällor som tvärt emot vad man kanske kan tro inte är konstskolepunk eller situationism utan hederlig brittisk oglamourös arbetaklasspunk som Cockney Rejects, Sham 69 och Angelic Upstarts.

Gång på gång lyckas Collin hitta spår mellan storpolitik, samhällsutveckling och populärkultur. Visa att det ena inte är det andras spegelbild utan drivkrafter som krokar i och skakar om varandra och inte låter någonting förbli som det varit. Just den här överblicken och ambitionen gör Pop Granade till den mest fascinerande boken i sitt slag sedan Lipstick Traces av Greil Marcus


När väggar kissar tillbaka

peegee

Män som kissar lite överallt i offentliga miljöer är ett otyg. Ok, det kan i några få fall ha att göra med att det faktiskt inte finns några toaletter. Men oftast är det bra ohyfs.

En allt vanligare metod för att komma till rätta med det här är att måla väggar i en särskild färg som gör att kisset studsar tillbaka på den som kissar.

Nu undrar jag förstås om detta går att betrakta som exkluderande design. Troligen. Som en särskild form? Kanske. Instant karma design?

 


Exkluderande design, en valfråga i Norge

IMG_2058

Trots att fenomenet exkluderande design är relativt nytt i Norge har de på många sätt kommit längre än de flesta länder när det gäller att diskutera och hantera det.

Tidningen Vårt Land menar att det till och med kan bli en viktig fråga i höstens kommunalval. Mycket glädjande. Det handlar ju om så mycket mer än bara bänkar som lutar. Det handlar om hur vi hanterar fattigdom och utanförskap och sist men inte minst om makten över våra gemensamma miljöer. Eller som David Harvey uttrycker det:

Friheten att skapa och omskapa våra städer och oss själva är, skulle jag vilja påstå, en av våra mest värdefulla men samtidigt mest försummade mänskliga rättigheter


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 122 andra följare

%d bloggare gillar detta: