Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 

UPPDATERING

Det längsta och viktigaste jag någonsin skrivit. Om exkluderande design och så kallad ”luffarsäkerhet”

 


Exkluderande design i Borås Tidning

opel-naehmaschine-blechschild

Något förvånande publicerade moderata Borås Tidning för några dagar sedan en ledartext om exkluderande design med en del poänger. Förutom ett rejält missförstånd (det är ingen som vill att hemlösa ska sova under trappor. Däremot att de som tvingas sova under trappor ska slippa bli ivägjagade) sätter den fingret på problemets kärna. Exkluderande design är ett tecken på ett stort samhällsproblem. Det är skamlöst att fattiga och hemlösa behandlas illa. Men ur ett större perspektiv måste lösningen handla om att bekämpa fattigdom och hemlöshet. Inte endast om att sluta behandla fattiga och hemlösa illa.

 


Vanliga människor som råkar ut för ovanligt jobbiga saker

Bloodline

Bloodline kan till en början verka som en högst ordinär och ganska seg familjeserie. Omgivningarna är visserligen bedårande vackra, serien utspelar sig på ögruppen Florida Keys, men det händer inte särskilt mycket i början. Inga spektakulära brott, inga spektakulära karaktärer, inga sådana där saker som verkar vara obligatoriska i tv-serier nuförtiden.

Klanen Rayburns svarta får, storebror Danny (Ben Mendelsohn), är på väg hem till familjens hotell efter ännu en misslyckad utflykt. Resten av familjen, möjligen med undantag för mamma Sally (Sissy Spacek), vill bara att han ska sätta sin sorgliga uppenbarelse på bussen tillbaka till Miami igen.

Men snart börjar vardagslunken varvas av glimtar från katastrofer som komma ska. Även av glimtar från en familjetragedi för länge sedan som Danny alltid – rätt eller fel – fått skulden för. Det ordinära familjelivet påverkas allt mer av en hemsk dåtid och en ännu hemskare framtid, vilka hela tiden gör sig påminda. Det är just glimtar utan vidare förklaring vilket skapar en känsla av att det alltid saknas en pusselbit eller två. Pusselbitar som åtminstone jag inte var säker på att jag verkligen ville ha.

När dessutom Dannys mission börjar klarna blir det riktigt läskigt. Han är kanske inte bara ute efter någonstans att bo eller efter att ställa saker och ting till rätta. Han kanske har en plan trots allt. Han kanske till och med är ute efter en riktigt långdragen, grym och utstuderad hämnd. Till sist blev det så obehagligt att jag knappt vågade titta färdigt på serien.

Om manus och regi håller högsta klass är skådespelarinsatserna faktiskt ännu vassare. De är så övertygande att det inte gör ett dugg att familjerollerna är högst förutsägbara. Vi har den hänsynslöse patriarken Robert, spelad av Sam Shepard, som en gång grundade familjeföretaget och numera är en betydelsefull person i det lilla ösamhället.

Mamma Sally är ständigt överseende, med dåligt samvete och beredd att förlåta sin familj för i stort sett vad som helst för att i stället själv ta på sig skulden. Inte alltid utan anledning. Mellanbrodern, den präktige John (Kyle Chandler, kanske mest känd som Coach Taylor) har lämnat familjeföretaget för att bli polis. Han fungerar som seriens berättare och familjens kollektivt dåliga samvete.

Impulsive och ansvarslöse lillebrodern Kevin (Norbert Leo Butz) gör allt för att bli bekräftad men misslyckas med det mesta till skillnad från charmiga och smarta lillasyster Meg (Linda Cardellin, kanske mest känd för sin roll som Saman­tha Taggart i Cityakuten).

Lägg därtill ett antal minst lika bra biroller där särskilt grannsyskonen Eric och Chelsea O’Bannon (Jamie McShane och Chloë Sevigny) sticker ut. Småkriminella Eric har fungerat som ersättningsbror under Dannys uppväxt och de finner snabbt varandra igen och börjar hitta på dåligheter.

Bäst av alla är Ben Mendelsohn som Danny. Han spelar egentligen precis samma roll som i den lika fantastiska som förbisedda australiska filmen Animal Kingdom från 2010 och är fullkomligt brilljant i som den listige, oberäknelige och skvatt galne storebrodern.

Jag kan sträcka mig så långt som att redan nu utnämna Bloodline till en av 2015s allra bästa tv-serier. Främst tack vare skådespeleriet. Ingen spelar över, ingen är för snygg, ingen har superkrafter, ingen är ensidigt god eller ond. Ja, okej, alla är skitsnygga, men inte på det där fåniga viset. De är så jäkla bra att det faktiskt inte gjort så mycket om det inte hänt något särskilt i serien. Men det gör det alltså. Bloodlines styrka ligger just i att en hyfsat vanlig familj, som det till skillnad från så många andra serier går att känna igen sig i, råkar ut för riktigt jobbiga saker. Eller som seriens tagline lyder: We’re not bad people, but we did a bad thing. Inte bara en sak, skulle jag säga.

Johan Renck har regisserat de två första avsnitten. Jag har varit måttligt imponerad av hans insatser tidigare, men här visar han vad han kan åstadkomma med bra förutsättningar. Kanske får han fortsätta, det blev nämligen nyligen klart med en säsong till. Eftersom det lär dröja minst ett år innan den visas hoppas jag att jag hunnit hämta mig så pass mycket att jag vågar se den.

Ur Arbetaren #16 2015


Vänsterns fulaste gubbe

A16 s16 spalten © Fredrik Edin

Fenomen som Nöjesguiden, Politism och senaste tillskottet Edit provocerar. Givetvis tycker borgare att de är kommunistiska projekt, men även folk långt ut på vänsterkanten har en tendens att bli irriterade.

Är du en av dem? Bra, jag vill att du stannar upp och funderar på en sak. Hur tror du  människor som är ointresserade av politik blir intresserade av politik? Hur blev du själv intresserad? Vad vet jag, du kanske växte upp med diskussioner om globala fördelningsfrågor vid frukostbordet och har varit medlem i Ung Vänster sedan sex års ålder? Men om inte?

Det är ingen som börjar sitt politiska uppvaknande genom att råka läsa Moishe Postone. Eller den här spalten för den delen. Däremot kan det mycket väl börja med att Rebecka och Fiona skriker något från scenen, att Bianca Kronlöf sjunger att hon är PK eller att Kartellen sätter ord på ett högst påtagligt och brutalt klassamhälle. Eller varför inte några rader i Nöjesguiden, Politism eller Edit? På begriplig svenska, utan en massa krystade pseudointellektuella referenser, om något som faktiskt berör någons verklighet.

I mitt eget fall handlade det om allt möjligt. Som att ravekommissionen förstörde festen vi jobbat med i veckor. Att min kompis men inte jag fick stryk när vi blev haffade av polisen, av inget annat begripligt skäl än att det syntes att hans pappa kom från Gambia. Att Ebba Grön, Linton Kwesi Johnson, Bad Brains, The Jam, Underground Resistance, The Specials och Sham 69 satte ord på sådant jag misstänkt hela tiden. Som att det inte var en slump att jag och alla kompisar började jobba på olika lager på andra sidan pendeltågspåret.  Eller att jag inte begrep ett ord av vad folk sa när jag väl började på universitetet. Först därefter skaffade jag böckerna jag önskat att mina och mina kamraters föräldrar haft i bokhyllorna när vi växte upp.

Hade det funnits lättillgängliga forum där samhällsfrågor diskuterades på rimlig nivå hade jag slukat dem hela. Som en gratistidning som inte drar sig för att diskutera den självklara kopplingen mellan politik och popkultur. Om den varit superradikal eller inte hade spelat mindre roll. Alla sunda människor som på allvar börjar fundera kring varför samhället ser ut som det gör blir förr eller senare vänsterextremister.

Men fortsätt sura om du vill. Själv tänker jag förvandla mig till vänsterns fulaste gubbe, kränga på mig rocken och smyga ner i gränden och sprida propaganda. Okej, du läste den där krönikan om feminism, men har du hör talas om Wendy Brown? Jaså, du tyckte det där skämtet om moderater var kul, men har du läst något av Antonio Negri? Så du är jävligt sur över rasismen inom poliskåren, men känner du till Selma James? Okej, du är redo för lite tyngre grejer, vad sägs om den här gubben med skägg?

Har vi tur är det fortfarande någon som är peppad. Har vi otur har de tröttnat på allt gnäll. Då får de vara själva i fortsättningen också. Med våra sofistikerade, radikala samhällsanalyser som ingen bryr sig om och som i sådana fall aldrig kommer att förändra någonting förutom graden av vår egen bitterhet.

Ur Arbetaren #16 2015


Exkluderande design i Gefle Dagblad

61ZdzHCKlRL

Kristian Ekenberg har skrivet en fin introduktion till exkluderande design i Gefle Dagblad. Har reflekterar kring utvecklingen i sin omgivning, något jag själv givetvis också gjort. Nu ser jag exkluderande design överallt, men har den blivit vanligare? Eller är det så enkelt att jag inte tänkte på den innan?


Exkluderande design: Gated communities

dscn1836

De håller på att bygga ett gated community,  eller ”grindsamhälle” som jag tror det heter på svenska, i Kungsbacka kommun utanför Göteborg. Grindsamhällen är helt klart en form av exkluderande design. Ett bostadsområde inhägnas och människor för endast tillträde dit på visa villkor. De som inte uppfyller dessa villkor – som att bo där, besöka någon som bor där eller ha ett godkänt ärende dit – exkluderas.

Men det finns också skillnader jämfört med klassiska former av exkluderande design, som lutande bänkar eller spikar där hemlösa brukar sova. Jag skulle säga att den största handlar om på vilken grund exkluderingen sker. När det gäller grindsamhällen handlar det om ägande. Den som inte äger eller har en relation till någon som gör det exkluderas. Bänkar och spikar och andra liknande fenomen handlar däremot inte om ägande. Jag behöver exempelvis inte vara delägare i ett köpcentrum för att få tillträde dit. Det handlar istället om förmodad förmåga att arbeta, eller mer specifikt, utföra den allt viktigare arbetsuppgiften att konsumera.

De som exkluderas från grindsamhället blir det i egenskap av icke-ägare. De som exkluderas från köpcentret blir det i egenskap av icke-konsument.


Le inte, du är på TV

tv2

Igår rapporterade Sveriges Radio om att en hamburgerrestaurang i Växjö har filmat sina kunder. Det handlar dock inte om övervakning i traditionell mening, utan om att samla in data. Med hjälp av en sensor som registrerar nummerplåten kan Burger King få fram en massa information om sina kunder.

Idag berättade IDG att det här långt ifrån ovanligt. Kamerorna kommer ofta från ett företag som heter Facility Labs. När företaget granskades av Datainspektionen 2012 kom det fram att de hade kameror på sex köpcenter i Stockholmsområdet. Hur många platser företagets kameror finns på idag vill de inte berätta.

Den här metoden är långt ifrån ny. På andra håll kombineras kamerorna med en skärm som visar reklam. Reklam som valts efter att bilen registrerats och anpassats efter ägaren.

Ur ett större perspektiv handlar det om att samla big data för att kunna rikta reklam och erbjudanden. Ur ett ännu större perspektiv handlar det om att sättet att övervaka människor har förändrats. Om det handlade om kontroll förut, handlar det om uppmuntran nu. Om kameror förut användes för att identifiera riskbeteenden och registrera brott, används de nu för att kunna målgruppsanpassa reklam. Storebror inte bara ser dig. Han har dessutom ett förmånligt erbjudande anpassat efter just dig. Om du är tillräckligt etablerad för att betraktas som konsument alltså.


Exodus

Untitled-2

Jag har gjort en version. En mash-up mellan två verk av filosofigiganterna Paolo Virno och Bob Marley. När jag ändå var i farten spelade jag in en 4,5 timme lång dub-techno-mix. Du hittar som vanligt hela paketet på Throw me away.

Paolo Virnos Grammatica della moltitudine vs Bob Marleys Exodus

Exodus (Movement of Jah People)

Öppna dina ögon
Se dig omkring
Är du nöjd med vad du ser?

Exodus
Flykten från fabriken

Babylon kommer att falla
Men inte av att vi slår mot huvudet
Utan av att vi sveper undan benen

Exodus
Flykten från fabriken

Endast de som hittar en utgång
Kommer att kunna fly
Endast de som försöker fly
Kommer att hitta en utgång

Exodus
Flykten från fabriken

Vi vet var vi varit
Vi vet var vi ska
Vi lämnar Babylon

Exodus
Flykten från fabriken

 


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 112 andra följare

%d bloggare gillar detta: