Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 

UPPDATERING

Det längsta och viktigaste jag någonsin skrivit. Om exkluderande design och så kallad ”luffarsäkerhet”

 


De sanningar du betalar för

6857491166_90fd2ba373_h

Är det ett problem att journalister tjänar dåligt? Att antalet journalister som är anställda till hyfsade villkor blir färre? Förutom för journalisterna själva då? Ja. Jag skulle till och med sträcka mig så långt som att påstå att det är ett mycket stort samhällsproblem.

För några dagar sedan berättade Jan Gradvall att han knappast hade kunnat bli journalist om han varit ung idag. Mediaföretag betalar helt enkelt inte tillräckligt för att någon ska kunna leva på det. Frilansarvodena ligger på samma nivå som när han började skriva på 80-talet.

Men om det är dåligt betalt för att skriva om kultur är det ändå ingenting emot vad de frilansare som arbetar med grävande samhällsjournalistik ofta får. Flera personer som lägger veckors arbete med att ta reda på fakta, ofta i kamp med någon som försöker dölja eller förvränga samma fakta. En kollega berättade nyligen att han sålt ett grävjobb han arbetat med i tre år för 12 000 kronor.

I nyligen utkomna boken The Media Against Democracy Media beskriver Thomas Field att det finns tillräckligt många som är villiga att jobba för låga arvoden vilket gör att mediaföretag kan betala långt under vad företag i de flesta andra branscher skulle komma undan med. Delvis för att allt fler utbildar sig till ett yrke med allt färre arbetstillfällen.

Eller med att inte betala alls. Låga arvoden och obetald praktik – där erfarenheten, kontakterna och spridningen betraktas som ”ersättning” – håller på att förvandla journalistik till antingen något som bara rika har råd med eller till en bisyssla för dem som har försörjningen tryggad på annat vis.

Så även om det finns många som kan tänka sig jobba för lite, blir de som har tid och råd att ägna sig åt seriös journalistik, som anställda på mediaföretag, färre.

Men varför skulle detta bekymra någon annan än journalisterna själva och möjligen deras anhöriga? Det handlar ju trots allt om en i flera andra avseenden privilegierad grupp som valt sitt yrke själva.

Jo, för att om du är minsta intresserad av någorlunda sakliga bilder av verkligheten borde det bekymra dig också. Det är nämligen så att de företag, organisationer och myndigheter som journalisterna ska granska, inte sänker arvoden, inte avskedar medarbetare, inte förlitar sig på arbetsinsatser utförda på fritiden eller utan betalning. Det gör istället raka motsatsen. Särskilt företagen

Medan media rustar ner, rustar de media ska granska upp. Det finns idag inte ett större seriöst företag eller organisation som inte har en pressansvarig eller till och med en hel pressavdelning. Skulle läget bli extra skapt tar de in utomstående, mycket välbetalda konsulter.

Journalistförbundet räknade för några år sedan ut att det finns betydligt fler kommunikatörer än journalister. I USA var kommunikatörerna vid samma tidpunkt fyra gånger så många.

Stora pr-företag drar till sig massor av tidigare topppolitiker. Svenska företag la förra året 67 miljarder kronor på reklam och bombarderade människor med mellan 3 000 och 20 000 budskap om dagen. De totala investeringarna för reklam uppgår till en summa som är ungefär 100 gånger så stor som det presstödet.

Stora företag har inte heller horder av oavlönade praktikanter som sköter deras presskontakter. Astra Zeneca betalar inte den som skriver deras pressmeddelanden 50 kronor i timmen. Vi snackar fasta anställningar, höga löner, resurser, arbetsro och trygghet.

De företag, myndigheter och organisationer som håller sig med egna propagandaavdelningar är heller inte intresserade av att ta fram en saklig bild av verkligheten, utan deras bild av verkligheten. Deras anställda arbetar inte som seriösa journalister på mottagarens uppdrag, utan på avsändarens.

Jag påstår inte att journalister alltid ger en korrekt eller ens sakligt bild av verkligheten. Bara att den ofta är mer korrekt och saklig än de bilder företag sprider för att tjäna pengar. Om du är minsta kritisk mot media ska du veta att det kan bli ännu värre. Vi kan snart vara helt hänvisade till företagens version av verkligheten. Samt några få journalisters med mycket god privatekonomi.


Hungerspel på bidragsgatan

5504595_f520

Kommer du ihåg Benefits Street? Det är en realitysåpa om ett antal människor som bor längs James Turner Street i förorten Winson Green utanför Birmingham. TV-programmet hade när de sändes över fyra miljoner tittare och skildrar de boende som ansvarslösa bidragstagare som begår småbrott och som är för lata för att söka jobb.

Den här typen av underhållning är vanlig i Storbritannien. Särskilt de fattigaste delarna av arbetarklassen demoniseras på en rad olika sätt och beskylls för att vara lata, sakna bildning, inte vilja arbeta och för att ha osofistikerad smak. Det sprids myter om allt mellan bidragstagande och barnalstring. De här stereotyperna används sedan av politiker för att genomdriva allt mellan hårdare tag, försämringar av socialförsäkringar och, ur ett större perspektiv, ökad ojämlikhet.

Kanske har publiken blivit mätt. Kanske räcker inte traditionell socialporr för att locka tittare och annonsörer. BBC är nämligen i färd med att slå ihop Benefits Street med ett annat populärt fenomen, nämligen Hunger Games. I programmet “Britain’s Hardest Grafter” kommer fattiga och arbetslösa att tävla mot varandra i en utslagstävling om en större summa kontanter. Hur detta kommer att användas är jag inte säker på att jag vill veta.


Stopp för exkluderande design på Södermalm

IMG_2058

Majoriteten i Södermalms stadsdelsnämnd (S, MP, V och Fi) vill få till en översyn var i stadsdelen det finns exkluderande design och ta bort den i det fall den förekommer.

Mycket glädjande. Men som vanligt gäller det att komma ihåg att den som verkligen vill göra en insats i första hand bör bekämpa fattigdom, hemlöshet och andra sociala problem.


Centerpartiet mot exkluderande design

e54c12f40731ac86f071296b81713f6c

Stockholmscentern har idag lämnat in en motion till kommunfullmäktige med kravet att all exkluderande design ska tas bort i staden.

Mycket sympatiskt. Vad jag vet är det första gången ett parti tar ett liknande initiativ mot exkluderande design. Men vill Centerpartiet verkligen göra en insats på det här området borde de också försöka göra något åt de klassklyftor de så ofta annars verkar för att öka.


Exkluderande design: diskussionen sprider sig i Norge

1e3deb6e7509b899dc9148621750d09e

Efter att tidningen Vårt Land skrivit om exkluderande design har diskussionen fortsatt. En som tar upp ämnet är Ivar Johansen som sitter i Oslos bystyre (motsvarighet till stadsfullmäktige).


Thank You for Shopping at Walmart (eller Västermalmsgallerian eller Elgiganten eller…)

vintage-motel-012-edit2

Jag har diktat ihop en version igen med utgångspunkt i Arlie Russell Hochschilds The Manged Heart – Commercialization of human feeling. Och, ja. Det finns ett soundtrack. Du hittar det som vanligt på Throw me away

Thank You for Shopping at Walmart (eller Västermalmsgallerian eller Elgiganten eller…)

När känslor blir arbete

När ett leende
En relation
Ett ha en bra dag
Masstillverkas

När humör
Planeras
Konstrueras
Produceras

När mina känslor
Är företagets känslor

När företagets känslor
Är mina känslor

Vad känner jag då?


Exkluderande design: vattenposter med tuppkam

7772a96f164a26077678d0943cd3e016

En av de mer konstnärliga former av exkluderande design jag sett. Det är uppenbarligen viktigt att  folk inte sitter på vattenposterna.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 116 andra följare

%d bloggare gillar detta: