Storebror, nu ännu högre (AN #001)

Förra veckan rapporterade jag om hur ”smarta” lyktstolpar i San Diego används för att övervaka allt mellan luftföroreningar, trafik och människor.

Idag är det dags att höja blicken något. Särskilt om du exempelvis bor i Köpenhamn. Där kretsar med jämna mellanrum ett flygplan på låg höjd. Planet är försett med kameror som varje sekund tar högupplösta bilder av staden. Bilderna gör det möjligt för polisen att gå tillbaka till vilken plats som helst vid vilken tidpunkt som helst för att observera ett misstänkt brott. När de hittat något av intresse kan de gå tillbaka i tiden och studera upprinnelsen. De kan också gå framåt i tiden för att studera efterspelet. Vad ledde fram till brottet? Var tog förövaren vägen?

Tekniken, som kallas Persistent Surveillance Systems eller Eye in the Sky, har utvecklats i Irak av USAs krigsmakt. Syftet är att kunna övervaka städer dygnet runt och kunna se både vad som leder fram till exempelvis ett bombattentat samt ta reda på var de inblandade tar vägen. Tekniken har nu börjat användas av polisen runt om i världen för att övervaka städer.

Planen är alltså en sorts flygande panoptikon som dessutom kan resa i tiden. Du vet inte om du blir fotograferad eller inte, men det faktum att du skulle kunna blid det har en disciplinerande effekt. Eller som en polischef i Dayton, Ohio – en av alla städer där tekniken används – uttrycker det angående buset i stan:

“I want them to be worried that we’re watching. I want them to be worried that they never know when we’re overhead.”

Än så länge kan kamerorna inte se tydliga ansikten eller registreringsskyltar. Men tekniken går framåt. Washington Post påpekar att de redan idag kan erbjuda polisen – och företag och andra – ett överflöd av data.

Som vanlig undrar jag: vad kan gå snett liksom? Du som har ”rent mjöl i påsen” behöver såklart inte oroa dig.

Storebror, förlåt gatubelysningen, ser dig

I San Diego han man nyligen satt upp 50 ”smarta” gatlampor som ser, hör och känner vad som händer runt omkring dem. Lamporna ska bland annat registrera och rapportera föroreningar, skottlossningar, leta efter lediga parkeringsplatser och eventuellt rapportera felparkeringar.

Det går att lära lamporna lyssna efter ljud som tyder på brottslig verksamhet, som glass som krossas. Lamporna kommer också att kunna kommunicera med olika appar och ledsaga fotgängare, varna bilister för köer och så vidare.

Det här är ett test som om det faller väl ut kommer att kompletteras med ytterligare över 3000 smarta lampor. Enligt de ansvariga kommer lamporna att användas på fler sätt av både myndigheter och andra. Vad kan gå fel liksom?

Hej då 2017

25498076_10155163171665418_310011131972298769_n

I år har jag varit fullt upptagen med att ge ut en bok och planera för nästa så jag har inte hunnit skriva så mycket på bloggen. Men några saker har jag trots allt hunnit uppmärksamma.

I särklass märkligast var inrikesminister Anders Ygemans uppmaning att inte klippa sig för billigt i Malmö. Tokig till och med från att komma från Socialdemokraterna ett år då de radade upp smått bisarra utspel.

Du som följer den här bloggen och vet hur fascinerad jag är av bänkar i offentliga miljöer inser vidden av min hänförelse kring ”smarta bänkar” som närmast är att betrakta som en gestaltning av andemeningen i filmen The Matrix.

Det var tyvärr inte den enda filmdystopin som förverkligades. En djurskyddsorganisation i San Fransisco engagerade sin egen RoboCop i att trakassera hemlösa. Ja, tills någon hällde barbecuesås i den alltså. Även här hemma fortsatte jakten på fattiga. Som vanligt gick moderaterna i första ledet och ville förbjuda vissa människor att besöka vissa platser.

Den som inte riktigt är så fattiga att de jagas iväg (och kriminaliseras vid ett regimskifte) tillhör däremot de bästa medborgarna, förlåt, kunderna.

Jag har fortsatt att få en massa tips och bilder på exkluderande design. Tack för det! Blad de märkligaste (förutom den där roboten) är den medvetet ogästvänliga toaletten,  mäklarbänken på Limhamn, P1-spelningar i Malmös trappuppgångar samt kisstudsare från 1800-talets London.

Men jag såg också två fina exempel på inkluderande design från Malmö och Luleå.

Men nu struntar vi i 2017 och tar nya tag. Ha ett riktigt gott nytt år så ses vi på andra sidan. Har du tråkigt i helgen kan du alltid fortsätta läsa här 

 

 

Årets läsning 2017

Shannon Mattern – Code and Clay, Data and Dirt: Five Thousand Years of Urban Media

Du kanske har hört det fåniga uttrycket ”smarta städer”? Det innebär att allt fler funktioner i städer samordnas, ofta med hjälp av digital teknik. Det kan handla om allt mellan kollektivtrafik till avloppssystem och syftet påstås ofta vara att skapa hållbara och miljövänliga stadsmiljöer.

Mediearkeologen Shannon Matterns visar i sin senaste bok ”Code and Clay, Data and Dirt” att den här typen av sammankoppling av olika system i städer inte är nytt utan väldigt gammalt. Flera tusen år till och med.

Mediearkeologi handlar just om att spåra fenomen, oftast bakåt i tiden men ibland också sidledes eller framåt. Ibland handlar det om att följa en massa apparater, tekniker och artefakter steg får steg. Som när hon lånar en karta över en piratradiosändning av konstnären Matthew Fuller:

Piratradio
Sändare
Radiovågor
Antenn
Studio
Skivor
Skivaffärer
Skivspelare
Mixer
Förstärkare
osv

Olivia Laing – Den ensamma staden: Om konst, ensamhet och överlevnad

Laing befinner sig i New York, hamnar i kris och använder konst, film och litteratur för att försöka förstå både staden och sig själv. Väldigt gripande och trots att jag knappt har någon egen relation till varken staden eller konsten i boken känner jag igen mig precis hela tiden.

Paul Mason – Postkapitalism

Mason är åtminstone tre saker; journalist, ekonom och optimist. Det gör att han inte bara kan förklara ganska invecklade förlopp på ett pedagogiskt sätt, han gör det dessutom på ett sätt som inger framtidshopp. Även om jag inte alltid delar hans optimism är det väldigt befriande med någon som säger: kapitalismen är i kris, det är helt rätt tidpunkt att knuffa den över kanten och så här bör vi göra.

Det här var det jag personligen tyckte var intressantast (ja, jag har smala och dystra intressen).

James Ellroy – Underworld USA

Nyutgåvan av Ellroys ”Underworld-trilogi som består av böckerna En amerikansk myt, Sextusen kalla och Oroligt blod är troligen den bästa läsinvestering som går att göra. Förutom att de alla tre tillhör de bästa böcker som skrivits är de väldigt...ja, läs själv

Ståle Holgersen – Staden och kapitalet

Holgersen skriver Malmös moderna ekonomisk historia och det är riktigt skrämmande läsning om staden som gör allt för att framställa sig som en hållbar kunskapsstad men som i själva verket är minst 20 år efter och bedriver en aktiv omfördelning från fattiga till rika i en desperat jakt på det staden behöver mest. Skattebetalare.

Ja, så har jag ju skrivit en bok själv också. Du kan köpa den HÄR

Tio fina låtar från 2017

Eftersom jag har så insnöad musiksmak har jag som vanligt inte brytt mig om att lista årets musik utan spelat in tio låtar som släppts under året. Inte nödvändigtvis de tio bästa, utan tio jag tycker passar ganska bra ihop. Detta är som vanligt en remix av DJ Koze, en låt av Nina Kraviz men också bidrag från 90-talshjältarna Ragga Twins, Adam Beyer och inte mindre än två låtar från Polens nästa främsta exportvarumärke, houseduon Catz ‘N Dogz.

SparaSparaSparaSparaSparaSpara

Årets film och TV 2017

NSU – HATETS UNDERJORD

Tysk serie i tre långfilmslånga avsnitt om tre nazister som under ett antal år mördade tio personer, de flesta småföretagare med rötterna i Turkiet. Det första avsnittet handlar om trions bakgrund i en fattig hörna av gamla DDR. Det varken ursäktar, romantiserar eller moraliserar utan försöker förstå hur ungdomarna lyckas hamna så otroligt mycket mer snett än de flesta andra i en del av Tyskland som helt blev utan ett lyft efter murens fall och där nazistiska våldsbrott inte tillhörde ovanligheterna. Skildringar av ungdomar på glid kan ju vara helt förfärliga men det här är verkligen ett undantag.

Andra avsnittet handlar om några av offrens familjer som förgäves försöker förklara att deras pappor, bröder och makar inte var kriminella och därmed osannolika offer för uppgörelser i undre världen, en teori som polisen höll fast vid till sanningen var så uppenbar att den mer eller mindre hoppade upp och satte sig i knät på dem. Vi får familjernas gradvis tilltagande uppgivenhet i vad som inte bara är bland de bästa avsnitt jag sett i år utan överhuvudtaget.

Tredje avsnittet handlar om polisen som försöker lösa morden. Som filmkonst håller det lägre kvalitet än övriga två delar. Men är hälften av det som kommer fram sant borde Tyskland tvångsförvaltas. Underrättelsetjänsten Verfassungsschutz inte bara känner till trion och rör sig i deras närhet under flera år. De finansierar också indirekt både deras och en rad andra nazistiska gruppers aktiviteter, med ursäkten att de byter pengarna mot information.

GOMORRA

Tredje säsongen av serien som bygger på Robert Savianos bok med samma namn om den napolitanska maffian. Jag vet inte varför, men att titta på serien känns alltid som att komma hem trots att jag inte har någon som helst anknytning till varken Neapel eller maffian. Marco D’Amore är som vanligt briljant som mellanchefen Ciro som precis som alla andra mellanchefer aldrig lyckas göra de över honom tillräckligt nöjda eller hålla de under honom tillräckligt på mattan. Men till skillnad från de flesta andra mellanchefer gör han det med livet som insats.

En karaktär som verkligen växer är Salvatore Espositos ”Genny”, slyngel och arvtagare till ett brottsimperium. Först är han en tönt, sedan någon man hatar, sedan någon som väcker sympati för att utan förvarning påminna om varför man hatar honom. Avsnitten i Bulgarien hade dock gärna fått dras ut till en helt egen säsong.

FALSK IDENTITET

Tredje säsongen denna franska högkvalitativa agentserie är snäppet sämre än de två första. Karaktärerna är inte riktigt lika gåtfulla och mångtydiga längre och det känns som om de varit tvungna att lägga in några partier med action, något de inte varit beroende av innan för att skapa extrem spänning. Trots detta är serien bättre än mesta som gjorts i genren. Alla karaktärer, ner till minsta biroll är välskrivna och välspelade, särskilt kvinnorna.

MOONLIGHT

Drama i tre akter om klass, rasism, kriminalitet och droger. Mycket finstämd skildring av Chiron som växer upp i en fattig del av Miami hos en crackpundande mamma.

HELL OR HIGH WATER

Enligt Hunter S Thompson är västra Texas den minst civiliserade platsen på Jorden. Efter att ha sett filmen om två bankrånande bröder förstår jag inte bara vad han menar. Jag tror dessutom att jag för första gången har en viss förståelse för fenomenet Trump. Texasborna hyser en sådan avsky för det etablerade samhället och ”eliten” att ingen, inte ens polisen, tycker att det är moraliskt fel att råna banker. Åtminstone inte i jämförelse med att driva banker, som Brecht brukade säga. Men nu är de ju trots allt poliser och det är trots allt förbjudet att råna banker vilket resulterar i årets mest underskattade actionfilm.

Annat kul och bra (och dåligt)…

Big Little Lies med bland andra Nicole Kidman och Alexander Skarsgård om ett antal småbarnsfamiljer i ett mycket välbärgat område var förvånansvärt bra. Skarsgård var riktigt läskig, inte på ett True-Blood-skojigt sätt, utan fett obehaglig.

Årets största haveri stod en av mina tidigare favoriter Bloodline för. Tredje säsongen började riktigt bra med några mörka, svettiga avsnitt. Sedan tog idéerna slut. Inte nog med det. Det gjordes inte minsta lila försök att dölja detta faktum. Serien ballade ur fullständigt i logiska kullerbyttor, klumpigt avhuggna trådar och några drömsekvenser som vilken färsk filmskoleelev som helst hade skämts ögonen ur sig för.

Allra sämst var dock The Deuce som handlar om prostitution och porrindustri i New York på 70-talet. Förväntningarna är höga när The Wires skapare David Simon gör något nytt, men här har han tagit några urvattnade idéer från The Wire, tvättat dem rena från bredare perspektiv och alla former av samhällskritik samt låtit världens fånigaste skådespelare göra inte mindre än två mycket irriterande roller.

Jag gillade verkligen en hel del saker med Mindhunter, som även den utspelar sig på 70-talet och handlar om en liten grupp inom FBI som sysslar med kriminalpsykologi och profilering av seriemördare. Men någonstans fastnar allt det grova övervåldet mot kvinnor och alla trasiga relationer till mammor, fruar och flickvänner i halsen. Någonstans blir det omöjligt att släppa tanken på att någon eller några i produktionsprocessen också haft en rätt jävla skev kvinnosyn. Dock fick den mig att återigen kolla in den bästa 70-tals-seriemördarfilm som gjorts, Summer of Sam.

TIDIGARE ÅRSLISTOR

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

K9 i pension

För några dagar sedan berättade jag om roboten K9 som hyrts in av  djurskyddsorganisationen SPCA i San Fransisco för att jaga iväg hemlösa som slagit sig ner kring organisationens lokaler.

Det gick inte så bra. Av flera olika skäl. Dels gav sig ju någon på K9, välte den och smetade in den i barbecue-sås. Dels blev det väldigt dålig publicitet för SPCA. En organisation som värnar om hemlösa djur kanske ska tänka sig för innan de ger sig på hemlösa människor, eller ”clearly, it backfired” som en av SPCAs talespersoner uttryckte det.

Så K9 har fått gå i pension vilket ändå känns som ett lindrigare öde än föregångaren K5s, som dränkte sig själv i en fontän.

Men det dyker också upp en hel del frågor i kölvattnet av den här historien. Vi har alltså en organisation som arbetar för djurens rättigheter som hamnar i konflikt med hemlösa och människor som arbetar för hemlösas rättigheter. Men robotarna då? Finns det robotskyddsorganisationer eller till och med roboträttsorganisationer?

Hur mänskliga behöver robotar bli för att sådana ska uppstå? Eller vänd på det, hur mycket maskiner måste vi bli?

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara