Best of Skumrask

qsv7ebxsx5snzj

Tänkte ta mig friheten att presentera mina personliga favoriter bland de 1000 inlägg jag skrivit.

Den överlägset mest lästa texten är ”Därför skär jag av brandslangen” som handlar om upploppen i Husby (och en rad andra platser och tillfällen) men är skriven två år innan upploppen i Husby (egentligen är det en uppsats i min ständigt pågående utbildning). Den finns i en kortare version som givits ut i pocket tillsammans med en massa bra texter, samt i engelsk översättning. Tycker dock den här texten säger minst lika mycket om ungefär samma sak (based on a true story).

För ungefär sex år sedan myntade jag begreppet ”spotifiering”. Det hamnade i Språkrådets nyordlista året efter. Jag sammanfattar vad det handlar om här. Efter ett ha grävt djupare i frågan insåg jag att spotifiering är en gammal kolonial strategi.

En annan favorit handlar om luffarsäkerhet och ekonomisk rensning, något som tyvärr knappt diskuteras. En annan angelägen sak som däremot har börjat diskuteras är frihandelsavtal med medföljande privata specialdomstolar eller hej då demokrati som jag föredrar att kalla det. Något jag hoppas ska uppmärksammas snart är fenomenet datamäklare. Betydligt läskigare än NSA om du frågar mig. Men det här med att din telefon numera känner av fingeravtryck behöver du inte alls oroa dig för. Eller vänta nu…

Det roligaste jag gjort är att ordna en konsttävling som gick ut på att göra versioner av Sven Otto Littorins tavla ”arbetslinjen”.

Jag har skrivit en del om fildelning. Bland det mest intressanta handlar om ett annat ämne som sälla får utrymme, nämligen det faktum att vissa upphovsmän ser positivt på ”piratkopiering”. Upphovsmän förresten? Skulle inte tro det.

Under en period då jag plågades av bitterhet postade jag gamla texter som refuserats av olika tidningar. Den här handlar om Mods och refuserades av en av de bästa tidningar som någonsin givits ut i det här landet, Darling. En annan var tänkt till tidningen Re:public Service. Den här om dialektisk kampsport valdes av förklarliga skäl bort av tv-programmet Rallarsving. Den här om snutkultur skulle egentligen varit med i andra numret av legendariska tidningen Atlas Magazine och är egentligen ingen refusering då det inte blev något andra nummer.

Det är hursomhelst inte alltid lätt att vara partisk journalist.

Jag har skrivit en hel del om klass och klassförakt. Ibland har det handlat om Sverigedemokraternas väljare. Det finns en farlig oförmåga bland politiska grupperingar när det gäller att vända sig till underklassen och särskilt den del som röster på fascister. Det borde ju vara så enkelt. Att SDs politik skulle gynna fattiga är kanske deras allra största lögn. Istället för att bemöta denna ägnar sig många åt att med stor fantasi klaga på att SD bemöts på ”fel sätt”. Genom att exempelvis kasta tårta. Men kom ihåg en sak: ta aldrig någonsin avstånd. Från något. Det kommer tyvärr inte att hindra liberaler från att undra om du egentligen vill ha det som i Sovjet. Eller kanske till och med Nordkorea. Men är det så konstigt att man längtar bort ibland egentligen?

Ett av mina favoritämnen är arbetskritik. Kritik mot det faktum att vi inte har något annat val än att sälja vårt arbete eller kapitalism som det också kallas. I någon mening är alla jobb ”skitjobb”. En politisk rörelse som inte är arbetskritisk är heller inte systemkritisk. Jag har skrivit om bland annat varför arbetstidsförkortning är en viktig feministisk fråga samt om vad en ska svara när borgare fråga vem som ska göra skitjobben (spoiler: The Robots) om vi exempelvis inför medborgarlön. Jag förväntar mig dock inte att alla ska hålla med om att The Wrestler är ett arbetskritiskt manifest

Det har blivit en del om den musik jag älskar. Om Berlins klubbscen, om Detroit, om världens längsta album samt ett manifest för en dummare dansmusik. En hel del om film och tv också. Jag såg världens längsta (och bästa) film, Berlin Alexanderplatz, och gjorde en följetong av det. Jag har listat både 00-talets bästa filmer och alla tiders bästa filmskurkar. Färdats från Hong-Kong via Samcro till en regnig läktare på en miserabel fotbollsarena där dit värdelösa jävla lag tappat konceptet för tusende gången. Är postkolonialism en sci-fi genre förresten? Och är Sherlock det ultimata manliga geniet?

De två läskigaste skräckfilmerna jag skrivit om har något annorlunda monster. Arbetarklassen och DDR. Eller vänta förresten, Storebror är alltid läskigast.

Bonus: återföreningar är aldrig ok, hur behjärtansvärt skälet än må vara

Givetvis har det blivit en del böcker också. Från Hebbershålet till Indien med Nikanor Teratologen. Någonstans på vägen upptäckte jag att Alice Becker-Ho är den bästa situationisten och att högerlitteratur går utmärkt att använda som instruktionsböcker. Om du vänder på dem alltså.

Sist men inte minst har jag spårat ur rejält några gånger. Eller kanske inte förresten.

Ok, då siktar vi på 1000 till. Häng med…

 

UPPDATERING

Det längsta och viktigaste jag någonsin skrivit. Om exkluderande design och så kallad ”luffarsäkerhet”

 


Exkluderande design: Stockholms stad talar klarspråk

Stockholms stad

Ok, de gör de inte. Bilden ovan är skapad av Andreas Blom. Men i alla andra bemärkelser är den helt överensstämmande med verkliga förhållanden.


Exkluderande design: (inte särskilt) heliga sprinklers

Absinthe_Beucler

St. Mary’s Cathedral i San Francisco har under två års tid gjort som bokaffären The Strand i New York, nämligen använt sprinklers för att köra iväg hemlösa. Detta upphör efter hård kritik. Bra, men jag är fortfarande nyfiken på hur snacket gick innan de satte upp dem.

– Du, har du märkt att hemlösa sover på våra trappor?

– Ja, vad ska vi göra?

– I såna här lägen kan det vara klokt att fundera över vad Jesus skulle gjort

– Öppnat dörrarna så de kan sova inomhus? Delat ut filtar, bröd och vatten?

– Nä, satt upp sprinklers ovanför deras sovplatser som med jämna mellanrum och utan förvarning sprutar vatten på dem


Exkluderande design: Vi och dom

1925-1926-illus-Willem-Papenhuyzen

Parallellt med fysiska former av exkludering pågår en en demonisering av de som exkluderas. Ett sorts dialektiskt spel där ideologiska utsagor beskriver vissa rum och vissa personer som problematiska vilket i sin tur rättfärdigar nya åtgärder som i sin tur leder till nya ideologiska utsagor. Och så vidare.

Exkludering handlar alltså också om att vi talar om andra personer på ett visst sätt. Att de beskrivs som ”dom” till skillnad från ”vi”. Att de tillskrivs negativa egenskaper som att de är lata, oansvariga eller till och med kriminella och farliga.

I gårdagens lilla notis i Dagens Nyheter fanns tre exempel. I ingressen skrev DNs reporter om ”de oönskade gästerna” (”dom”) som om detta vore en allmänt vedertagen sanning. Bo Höglund, parkingenjör på Stockholms stad, sa att

”Man vill kunna se och känna sig trygg i området”.

De hemlösa är alltså inte bara exkluderade från det relativa skyddet under trappan utan även från ”Man”. De exkluderade är ”dom” som skapar otrygghet. Stefan Holmén, närpolischef på Kungsholmen hävdade att

”Den där platsen har varit ökänd i många år”.

Okänd för oss på grund av ”dom”.

När Kommunalrådet Carina Nilsson (s) ville köra iväg migranterna från Pildammsparken i Malmö beskrev hon anledningen som att

”Det är ohållbart att de bor är, Pildammsparken är ju en del av Malmöbornas vardagsrum”.

I vårt vardgagsrum, de riktiga Malmöbornas, finns inte plats för ”dom”.

När Joakim Kärnborg, kommunchef i Linköping, försökte rättfärdiga att människor utan biljett körts ut ut vänthallen på Linköpins C, menade han till och med att de gjorde de bortkörda en tjänst:

”De är ju inte här för att sitta och värma sig i en väntsal. De är ju här för att tigga ihop pengar till att ta sig hem. Jag tror att vi skulle göra migranterna en otjänst genom att isolera dem på ett varm och ombonat ställe att vara på.”

”Dom” är här av fel anledning. ”Dom” vet inte sitt eget bästa. Vi gör ”dom” en tjänst när vi exkluderar ”dom”

När Norrköpings kommun byggde om en park med det uttalade syftet att få bort missbrukare tyckte Marie Edling, stadsträdgårdsmästare i Norrköping, att resultatet blev ”helt fantastiskt”: ”

”Vi har tänkt på att skapa en park som är mycket mer trygg, mer öppen. Att människor inte behöver känna sig utsatta här”.

Med ”människor” verkar Edling mena personer utan missbruksproblem. ”Vi” människor ska känna oss trygga. ”Dom” (icke-männikorna?) ska jagas iväg.

Jag misstänker att vi kommer att hitta samma typer av motiveringar bakom alla former av exkluderande design, åtminstone medvetna sådana. Jag föreställer mig också att exkluderande design är lättare att införa om de som exkluderas beskrivs som ”dom” eller till och med demoniseras. Att den fysiska exkluderingen bidrar till att göra beskrivningarna ännu mer stereotypa. Och så vidare…


Exkluderande design: Staket för 200 000

onestepfall

Igår rapporterade Dagens Nyheter om en trappa på Kungsholmen. Tidigare har hemlösa sovit under trappan, men den har nu försetts med ett staket till en kostnad av 200 000 kronor för att förhindra detta.

Ett klassiskt om än ovanligt kostsamt exempel på hur exkluderande design fungerar. Det finns ett problem, nämligen att människor saknar bostad. Lösningen är dock inte att förse dem med bostäder utan att fösa iväg dem med hjälp av exkluderande design. I det här fallet ett staket, i andra fall piggar, lutande bänkar, sprinklers, högtalare eller blomkrukor.

Exkluderande design är alltså inte lösning på sociala problem utan endast ett sätt att bespara de som inte är drabbade från de som är det. Ett sätt att slippa se fattigdom.

I det här fallet är det dock inte bara själva staketet som är exkluderande. Det finns en exkludering redan i sättet att tala och skriva om de hemlösa. I ingressen skriver DNs reporter om ”de oönskade gästerna” som om detta vore en allmänt vedertagen sanning. Bo Höglund, parkingenjör på Stockholms stad, säger att ”Man vill kunna se och känna sig trygg i området”. De hemlösa är alltså inte bara exkluderade från det relativa skyddet under trappan utan även från ”Man”. Stefan Holmén, närpolischef på Kungsholmen hävdar att ”Den där platsen har varit ökänd i många år”. För vissa kanske. För andra var den det närmaste de kommer ett hem, till Stockholms stad försåg den med ett staket för 200 000.


Inkluderande design

vintage-heals-easy-chairs-poster

Troligen har jag blivit skadad av all exkluderande design jag tagit del av senaste åren. Jag blir nämligen överlycklig när någon konstruerar offentliga sittplatser som är menade att vara trevliga och bekväma att sitta på. Som de fjärrvärmeuppvärmda bänkarna på Kantatgatan på Lindängen i Malmö


Kommentar till kommentar till radio-essän

radio

Trots att jag sovit på saken har jag inte blivit klokare sen igår. Förstår faktiskt inte Ekströms kommentar.

Ok, Selma är inte det bästa exemplet på problemet med att företag kan äga upphovsrätt till historiska händelser. Det är däremot ett mycket aktuellt exempel med tanke på att filmen nyss haft premiär samt nominerats till en Oscar för bästa film.

Om Ekström lyssnat på hela essän hade han hört att jag även nämner fall där MLK Estate hindrat journalister, dokumentärfilmare och författare.

Sedan går det ju alltid diskutera lämpligheten att börja använda en sorts ”fair use” enligt amerikansk modell. Jag tycker dock problemet är att MLK Estate överhuvudtaget har upphovsrätt till historiska händelser, inte att deras upphovsrätt bör regleras åt ena eller andra hållet.

Det märkligaste är dock Ekströms försvar för ”enskilda kulturskapare” och ”det nya intellektuella proletariatet”. MLK Estate är alltså ingen enskild kulturskapare eller del i något proletariat utan tvärtom en välbeställd organisation vars affärsidé är att stämma bland annat kulturskapare. Den hunden saknar inte bara ben utan skäller dessutom på helt fel träd.


Kommentar till radio-essän om att äga historien

phillps-radio-ein-fingerdruck-genugt-

I dagens Sydsvenskan bemöter Andreas Ekström min radioessä om upphovsrätt till historien. Kul! Ska försöka återkomma med några kommentarer. Har dock svårt lite att förstå vad han är kritisk emot. Tycker det framgår tydligt av essän att MLK Estate stoppar alla som vill använda Martin Luther Kings tal – journalister, författare, akademiker och så vidare – och inte bara de som sysslar med underhållning. Det här är (ungefär) vad jag sa:

Vem äger historien?

I fredags hade oscarnominerade Selma premiär på svenska biografer. Filmen, om afro-amerikaners kamp för rättigheter i USA under 60-talet, skildrar bland annat hur medborgarrättskämpar marscherade från staden Selma till delstatshuvudstaden Montgomery i Alabama.

I filmen gestaltas bland andra Martin Luther King Jr, av många betraktad som en av de skickligaste talarna någonsin.

Men med gestaltas menar jag inte att det är en skådespelare som spelar Martin Luther King. För David Oyelowo som han heter, spelar nämligen inte Martin Luther King utan snarare en version eller en parafras av honom. Han spelar en fiktiv person inspirerad av Martin Luther King.

Låter det konstigt? Selma innehåller flera av Kings tal. Eller förlåt. Den kunde ha innehållit flera av Kings tal. Men nu råkar det vara så att upphovsrätten till talen ägs av organisationen MLK Estate som kontrolleras av Kings efterlevande. Och Selmas regissör Ava DuVernay fick inte tillstånd att använda dem i filmen.

MLK Estate har nämligen sålt filmrättigheterna till DreamWorks och Warner Bros som tänker använda dem i en film som Steven Spielberg ska göra. Därför fick talen skrivas om. Så när filmkaraktären King talar är det alltså ingenting som den verklige King har sagt utan istället helt nyskrivet material som inspirerats av honom.

Det är långt ifrån första gången upphovsrätt, alltså ägandet av texter, idéer eller andra formuleringar stoppar eller förhindrar ett projekt. I kulturvärlden händer det hela tiden. I andra fall, som när det handlar om exempelvis teknik eller medicin är det ännu vanligare. Då rör det sig heller inte om fredagsnöjen utan exempelvis om vem som har rätten att framställa medicin som kan göra skillnaden mellan liv och död.

Så varför är fallet Selma så intressant? Jo, den sätter fingret på frågan om vem som äger historien. Tillhör den alla eller är det något som ett företag kan äga? Till syvende och sist handlar det om att en organisation tvingar den som vill gestalta en historisk händelse att antingen betala eller förfalska historien.

Det är långt ifrån första gången MLK Estate hindrar eller stämmer någon som vill använda Martin Luther Kings tal. Stämningarna drabbar inte heller bara filmbolag utan även journalister och författare. När USAs störta dagstidning, USA Today, publicerade Kings i-have-a-dream-tal stämdes tidningen av MLK Estate och valde att betala både licens och advokatkostnader.

MLK Estate har också stämt producenterna bakom dokumentärerna The 20th Century with Mike Wallace och dokumentärserien Eyes on the Prize. På grund av rättsliga tvister med flera upphovsmän fanns inte serien på marknaden mellan 1993 och 2006 då producenten klippte bort en del materiel och betalade licens för annat.

När Clarence Jones, som arbetade som advokat – och ironiskt nog talskrivare – åt Martin Luther King, arbetade med boken Behind the Dream: The Making of the Speech That Transformed a Nation upplyste MLK Estate honom om att han skulle bli tvungen att betala 20 000 dollar om han ville använda I-have-a-dream-talet i boken.

Den som vill använda Martin Luther Kings tal får alltså räkna med att antingen köpa licens eller bli stämda. Och så kommer det sannolikt att fortsätta till 1 januari 2039 då King varit död i 70 år och upphovsrätten till hans tal upphör. Om inte lagen ändras och tiden skjuts fram ytterligare, något som hänt flera gånger tidigare.

Och vad händer om MLK Estate skulle börja stämma läroboksförfattare? Tänk dig att klass 9b på Sofielundskolan i Malmö får sina nya historieböcker. Läraren börjar lektionen med att förklara att vissa saker som står i böckerna inte skildrar verkliga händelser utan endast är inspirerad av sådana. Att den som vill berätta vad som verkligen hänt måste betala en avgift till rättighetsinnehavaren, något skolan tyvärr inte har råd med.

Och tänk om kraven på historielärare i framtiden kommer att handla om hur bra de är på att inspireras av historiska händelser, snarare än på hur bra de är på historia

Och vad händer om de som äger rättigheterna till berättelser ur vår gemensamma historia inte är ute efter att tjäna pengar utan exempelvis vill förneka historiska faktum? Vilka berättelser kommer att beläggas med spridningsförbud då? Sådana som handlar om förintelsen? Om evolutionen?

Jag är dock säker på att problemet snabbt skulle lösas genom att några pigga entreprenörer skapade en historieskrivningens motsvarighet till Spotify. Där den som startar ett konto kan ta del av historien igen.

Ja, inte alla händelser kanske, utan bara de som efterfrågas på den så kallade marknaden.

Det skulle givetvis finnas två typer av konton.

Ett premium som kostar en slant, men där historien återges på ett korrekt vis.

Ett gratiskonto där händelserna sammanfattats och förenklats och där det med jämna mellanrum spelas reklamjinglar.


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 107 andra följare

%d bloggare gillar detta: