Idag tänker jag ta upp det första i en rad något udda samhällsproblem, nämligen den positiva rasismen. Positiv rasism är precis som det låter, en form av rasism där man tillskriver medlemmar ur exempelvis etniska grupper vissa positiva egenskaper. Om en helt vanlig rasist kan få för sig att alla romer är tjuvar kan en positiv rasist exempelvis tro att människor med rötterna i Afrika har ”rytmen i blodet”.
Under några år jobbade jag med kommunal fritidsverksamhet för unga i en större svensk stad. Jag var stationerad i en av stadens mest etnisk segregerade (eller ”mångkulturella” som det heter på positiv-rasism-svenska) områden. Området var också ekonomisk och socialt segregerat, men det perspektivet var det sällan någon som var intresserad av att diskutera.
Ingenstans har jag stött på så mycket positiv rasism som på min dåvarande arbetsplats. Utgångspunkten för den kommunala varianten av positiv rasism är oftast antagandet att invandrare utövar och gillar annan kultur än oss andra. Den yttrar sig på alla möjliga sätt, från oskyldiga antaganden om att någon med vag invandrarbakgrund är bättre skickad att ”snacka med ungdomarna” till institutionell positiv rasism som exempelvis ett särskilt mångkulturår då invandrarnas kultur lyfts fram. Det är inte alldeles lätt att förklara för en sjutonåring som exempelvis gillar Dostojevski, drum’n’bass och Hongkong-action att hon egentligen borde vara nere med den kurdiska folkmusiken för att kunna söka vissa bidrag.
Här är några vanliga exempel på positivt rasistiska uppfattningar hos kommunala tjänstemän. De är illustrerade med citat som tyvärr är autentiska.
(1) Uppfattningen att människor som bor i etniskt segregerade områden har en både annorlunda och rikare kultur än andra. Exempel:
”Vad härligt det måste vara att jobba där ute. Det finns ju så mycket mustig kultur i såna områden” (ja, personen i fråga använde faktiskt ordet ”mustig”).
(2) Uppfattningen att människor som bor i etniskt segregerade områden är muslimer och dessutom djupt troende vilket gör att de exempelvis inte dricker alkoholhaltiga drycker. Exempel:
”Ni måste ha det skönt på fredagkvällar. Era ungdomar dricker ju inte”
(3) Uppfattningen att människor som bor i etniskt segregerade områden är behjälpta av att spelas ut mot andra utsatta grupper. Exempel:
”Ni förtjänar ju så mycket bättre. Ni borde räkna ut vad en fånge kostar om dagen och kräva att politikerna satsar minst lika mycket på er”.
Sista kommentaren fälldes dessutom av en person som har ett förtroendeuppdrag i min dåvarande fackförening. Kommentaren innehåller så många dimensioner av missförstånd, missriktad ilska och slicka uppåt – sparka neråt attityd att den egentligen förtjänar någon sorts statlig utredning.
Den positiva rasismen är visserligen inte lika problematisk som den ordinarie rasismen. Positiva rasister sparkar inte ner mörkhyade på stan. De låter heller inte bli att anställa någon för att han eller hon bryter eller har ett namn eller utseende som inte verkar svenskt.
Men helt oproblematisk är den verkligen inte heller. Särskilt inte när den utövas av en myndighet. Ofta bidrar den, hur välmenande de än må vara, till segregation istället för att minska den. Ett slående exempel är det bidrag som betalades ut till ”invandrarföreningar” för att skynda på deras integration lite grann. Problemet var att så fort de lyckades, det vill säga fick svenska medlemmar, hade de inte längre rätt att söka bidraget.
Allvarligast är det när positiva rasismen skymmer allvarliga problem. Under mångkulturåret försökte vi förgäves förklara att de problem vi stötte på i vårt arbete först och främst var klassrelaterade och mycket sällan hade något med etnicitet att göra. Att pengarna borde satsas på att minska klassklyftor istället. Att unga människor i vår förort var intresserade av ungefär samma kultur och hade ungefär samma problem som unga i ”svenska” segregerade förorter. Utan minsta framgång.
Skumrask 