Politisk film i Sverige

Snutkultur

Den utmärkta tidningen FLM håller på att reda ut vilka är 00-talets bästa svenska filmer är. Ett antal filmkritiker får lista sina favoriter samt svara på frågor om tillståndet i filmsverige.

Det finns en anmärkningsvärd sak med deras svar, förutom att så många gillar trista De ofrivilliga. De flesta tycks vara överens om att det har gjorts ganska lite politisk film de senaste tio åren. Bland de få exempel som nämns märks ett antal dokumentärer samt Lukas Moodyson och Roy Andersson.

Om man med ”politisk” menar att filmen ska beskriva samhället ut något diffust vänsterpespektiv så kan jag hålla med. Men det produceras faktiskt en jäkla massa politiska filmer i Sverige. Av en helt annan typ. Daniel Lindvall berör saken i sitt svar. För även filmer som hyllar den rådande ordningen är politiska. I allra högsta grad. De tydligaste exemplen är alla snutfilmer, som Beck, Wallander och extremfallet  Johan Falk, som får Chuck Norris att framstå som en vinpimplande bögfeminist.

Den här typen av snutkultur är ofta rena reklamfilmerna för det statliga våldsmonopolet. De glorifierar inte bara polisyrket utan också polisens världsbild där det bara finns plats för tre kategorier människor. Offer, snutar och buset.

Att de här filmerna inte upplevs som politiska säger egentligen allt man behöver veta om hur ideologi fungerar. De som upprätthåller ordningen upplevs som neutrala även om de tar till våld och tänjer på reglerna, något som alla snutkulturhjältar gör.

För några år sedan gjorde jag en liten film (ja, det är Gunvald som snackar) om det här i samarbete med Martin ”Layoukungen” Hultman. Titta på den nästa gång du tänker att det inte görs så mycket politisk film i Sverige. Så är tyvärr inte fallet.

 

15 reaktioner på ”Politisk film i Sverige

  1. bra iaktagelse. såväl vad gäller politisk film som tristheten hos de ofrivilliga. överhuvudtaget tycker jag det känns märkligt att få för sig att lista bästa svenska filmerna (ja jag tycker iofs att det är en märklig företeelse att vilja göra listor överhuvudtaget, i alla fall om man är över fjorton år).
    Sen görs det ju inga bra filmer i sverige, bara mer eller mindre mediokra. Att cineaster så himla himla gärna vill att det inte ska vara så gör ju att halvmediokra saker som de ofrivilliga hyllas som geniala. Herregud det finns en sådär 200 andra stater att leta efter bra film hos, varför denna sverigechauvinism.

  2. Håller med. Om allt utom listor. Jag älskar listor. Men Sverige är ett uselt filmland. Efter att ha jobbat med film tror jag mig veta ungefär vad det (delvis) beror på. Mer om detta snart.

  3. Jo alltså det där med listor är, får jag väl erkänna, en gammal svaghet hos mig med. Tror jag slutat dock. Och visst, inget fel i att vilja göra listor lite till mans och kvinns men jag ställer mycket skeptisk till att göra det i journalistisk kontext, det trodde jag vi lämnade med nittiotalet.

  4. Rolf Björlind, Beck-filmernas ena manusförfattare, är i dagens Kino av annan åsikt. Han menar att det de just gör är att ”beskriva samhället ut något diffust vänsterpespektiv”. Tydligen blev han på 70talet utsedd till sveriges tredje mest betydelsefulla opinionsbildare av Dagens Industri, då som vänstersatirtecknare. Undrar var DI placerar honom nu?

  5. Så sant! Snutreklamen måste bekämpas, det har sagt länge… Enda sen jag såg den lilla filmen Rättssamhället, insåg jag just. Den och ”Mörkrets hjärta” väckte mitt politiska intresse på allvar som typ 16-åring. Tack, typ!
    Högdalen Business School 4-ever!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s