Mina bästa refuseringar 3

Kring Y2K skrev jag en del för tidningen Darling. Det är jag stolt över. Enligt min mening är den en av de bästa tidningar i sitt slag som givits ut.

Nyckeln till framgång inom popkultur handlar ofta om att behandla det banala som om det vore det viktigaste i världen och tvärtom, att behandla komplexa, smala och ”fina” företeelser helt utan respekt. Att skriva om ganska dumma saker på ett smart sätt och om smarta saker på ett ganska dumt sätt, utan att trilla över för lång på endera sidan. Få tidningar har behärskat denna balansgång med en sådan precision som Darling. Snygg var den också.

Ett nummer handlade om mods. Eftersom jag betraktar mig som en sann modernist erbjöd jag mig att bidra med en liten text. Det uppstod snart problem. Jag är nämligen inte det minsta intresserad av subkulturen mod. Jag gillar inte retrosubkulturer överhuvudtaget. Det är till och med så att jag hävdar att en retrosubkultur är raka motsatsen till modernismens idé.

För mig handlar modernismen inte om attribut utan just idéer. Att vara mod innebär inte att ha en viss typ av kläder eller köra en viss sorts moped. Det handlar om att ha en viss inställning. Det handlar om att unna sig det bästa trots att förutsättningarna inte alltid är så bra. A clean living under difficult circumstances. Det handlar inte om att blicka bakåt utan framåt. Om att som tidernas främste modernist Friedrich Nietzsche återfödas varje dag.

Det handlar om att världens bästa musik görs just nu och att jag kommer hitta den om jag bara letar tillräckligt noga. Om att det intressantaste tankarna återstår att formuleras. Om att slippa ha fula kläder bara för att man råkar vara socialist (vilket var en hädelse i vissa ”politiska” kretsar under 90-talet). Framförallt handlar det om att strunta i recepet och regler och skapa något nytt istället.

Givetvis gick det inte att ha med den här texten i ett temanummer som hyllar retrosubkulturen mod. Och det blåvita varorna finns inte längre. Men deras attityd kan aldrig dö.

MAT SOM ÄR MOD

Jag hatar retrokulturer. Folk som tror sig veta vad ”äkta” hip-hop, punk eller whatever är. Såna som vet hur det gick till när det begav sig, hur det bör gå till nu och har samma kläder som sina föräldrar hade en gång i tiden. Väluppfostrade typer som följer alla regler och avfärdar alla som inte följer samma regler som oäkta. Kort sagt, folk som tycker det var bättre förr.

Mods är kanske värst av alla. De har för korta byxor och åker runt på fula mopeder med extraljus och lyssnar på musik som sög redan på sextiotalet. De kör helt enligt sin egen mycket detaljerade retroregelbok, och har missat hela poängen. Alla subkulturer uppstår när någon eller några blandar vilt mellan olika stilar de gillar. De skiter i alla regler för hur saker ska vara och sätter ihop något eget.

Framförallt skiter de i hur det var förr. Ingen bra kultur har någonsin skapats av någon som tycker det var bättre förr. Det var inte bättre förr. Glöm aldrig det. Den bästa skivan har inte gjorts av Neil Young, the Clash eller Public Enemy, och definitivt inte av vare sig the Who eller Style Council eller ens Marvin Gaye. Den bästa skivan kommer alltid imorgon, eller absolut senast nästa månad. Livet händer här och nu, att vilja leva i det förgångna är helt perverst.

Men allt mod är inte elände. Det finns sympatiska drag i nästan alla subkulturer (utom liverollspel – dom leker inte ens 60-tal utan medeltiden, vilket borde vara belagt med spöstraff). Självklart finns det tilltalande drag även med mod. Jag har alltid varit svag för klassisk brittisk kläddesign stulen från Italien typ, Ben Sherman eller Fred Perry.

Men det är främst attityden jag gillar. Att leva gott, ha snygga saker och klä sig stiligt, trots att man har dåligt med pengar. Det är något jag alltid försökt göra, ofta till och med frivilligt och en snygg modparkas kostar trehundra spänn.

Bara en sån underbar sak som att man kan vara socialist och ha snygga kläder gör att mod-attityden aldrig kommer att dö. Stil och socialism är nämligen oslagbara tillsammans, en perfekt kombination av form och innehåll.

Jag stöter på något som är äkta mod varje gång jag handlar på Konsum i Högdalen. Om man ska återanvända en subkultur är det självklart attityden man ska sno, inte en massa fåniga detaljer – om man inte vill sluta som bröderna ögonbryn i Oasis.

Inget har fattat det bättre än Konsum. Jag tänker självklart på de blåvita varorna, Konsums lågprisserie. Den ultimata modmaten. En perfekt kombination av form och innehåll. Snyggt, gott och billigt. Alla har råd, alla kan vara medlemmar. Stil och socialism. Att min granne som jobbar som personalrekryterare alltid handlar på ICA ser jag som ett bevis på hur rätt Konsum har.

Ta formen till att börja med. Paketen är väldigt snygga. Enkla, klara färger i smakfull kombination. Sedan står det helt enkelt bara vad det är på paketen. Ingen trenddesign, inga fåniga namn, inget onödigt tjafs. Tvålen heter ”tvål”, tandkrämen heter ”tandkräm”, vem behöver veta mer än så? Innehållet är dessutom alltid bättre än konkurrenternas. Egentligen behöver man aldrig köpa något annat än blåvita varor.

Mina favoriter är:

Knäckebrödet
Kaffet
Skorporna

(Nu fick du mitt bästa diettips på köpet också, men glöm inte c- vitaminerna, annars kan du tappa tänderna)

Konsums blåvita serie ser dessutom ut som alla varor gör i den enormt underskattade filmen Repo Man, med den likaledes enormt underskattade skådespelaren Emilio Estevez i huvudrollen. I Repo Man står det bara ”beer” på ölburkarna och ”food” på konserverna.

En lustig anekdot i sammanhanget är att Repo Man är en av de verkligt få amfetaminfilmerna. Amfetamin var modsens favoritdrog. Roger Daltrys stammande i the Who’s Mm-m-my ge-ge- generation är en härmning av någon som är riktigt jävla uppe på speed. Cirkeln är sluten.

Hursomhelst. Jag är jävligt glad att Modattityden lever och frodas på konsum. Tusen gånger hellre det än en massa retroband som heter som sina mopeder eller sina skjortor. Nu väntar jag bara på en Blåvitt Concept Store, med bara blåvita varor.

* En intelligentare version av tankarna i ovanstående text finns i boken Subculture – the Meaning of Style av Dick Hebdige.

14 reaktioner på ”Mina bästa refuseringar 3

  1. Bra artikel! Synd att den inte kom med. Fast musiken modsen lyssnade på sög naturligtvis inte. Det är en grov missuppfattning som bör korrigeras.

  2. Bästaste texten! Man behövs påminnas om detta, emellanåt.

    Boktipset verkar vara intressant, också.

  3. Daniel:
    Nä, jag överdrev lite.

    Brytburken:
    Du borde verkligen kolla in boken.

    Dir:
    John Carpenter är ett geni. They Live, The Thing, Escape from New York. Såna görs inte längre.

  4. man lär sig alltid mycket av den här bloggen, att den är välskriven och dessutom rolig gör att den hör till en av de tre bloggar jag följer slaviskt, om man nu kan säga så när det är så frivilligt!

  5. Jättebra text! Egentligen skriver jag detta för att det är ett slappt sätt att få en prenumeration på bloggen, men jag blev iaf väldigt glad över att du uttryckte de tankar jag haft om nutidsmods.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s