Every tool is a weapon if you hold it right.
Ani DiFranco
Polisskandalen som numera är rikskänd under namnet Gategate har tagit sig ofattbara proportioner. Det har skrivits en hel del kloka kommentarer.
Själva händelsen är egentligen inte särskilt spektakulär. Två snutar får för sig att spela tuffa mot en person de stör sig på. Som jag tidigare påpekat kan ingen med minsta erfarenhet av praktiskt polisarbete blir förvånad. Det intressanta är att nu vet även alla andra hur det kan gå till.
Jesper Nilsson filmade nämligen eländet och lyckades – trots polismaktens försök att förstöra filmen – att sprida den på nätet. Någonting säger mig att de två polismännen och deras kollegor tänker sig för både en och två gånger nästa gång de vill undersöka fukthalten i munnen på en ägare till en crackad iPhone.
Något säger mig också att de inte är odelat förtjusta i varken digitalkameror eller Youtube. Precis som Dagens Nyheters ledarredaktion känner olust inför bloggare och deras länkar eller att regimen i Iran gärna hade varit utan Twitter.
Det ideologiska monopolet är sedan länge brutet. Du behöver inte längre äga en morgontidning för att väcka opinion. Det behöver inte längre vara ord mot ord efter ett polisingripande. Det är inte längre lika lätt att censurera obeväma åsikter och fakta, ens i diktaturer.
Det här öppnar givetvis oanade möjligheter. Jag säger inte att en twitteruppdatering eller snut på Youtube bär det klasslösa samhället i sitt sköte. Men de går helt klart att använda för att sprida en andra versioner än de etablerade.
Frågan är bara hur vi sprider den här möjligheterna till så många som möjligt. Det intressanta är inte i första hand vilka som använder ny tekologi, sociala medier och nya informationskanaler. Frågan är hur de används.
Efter att ha jobbat med kultur och ungdomar under många år och i vitt skilda delar av samhället har jag konstaterat en sak. Unga från medelklassen (i brist på bättre benämning) ser sig själva som både konsumenter och producenter, medan unga från arbetarklassen ofta ser sig själva uteslutande som konsumenter och använder exempelvis nätet uteslutande för konsumtion.
Med ett allt mer segregerat skolsystem riskerar den här klyftan att fördjupas ytterligare. Den megafonen vi åtminstone tillfälligt förfogar över riskerar att återigen hamna i de besuttnas händer till DNs ledarredaktions och ravekommisionens chefsideologs stora glädje.
Sist men inte minst vill jag att ni ska veta att Jesper Nilssons film inte är det enda som restaurerats…
Skumrask 