Spotifieringens koloniala rötter

Den franske guvernören på Madagaskar, general Galliéni, publicerade 1898 sina tankar om hur en kolonialmakt bäst behärskar en koloni. I boken Report d’ensamble sur la pacification, l’organisation et la colonisation de Madagascar presenterar han två huvudsakliga strategier: våld och politik.

Första steget är att krossa befintliga strukturer med hjälp av våld. När kolonialisterna bränt en by, slagit ner ett uppror, skövlat och plundrat är det dags för soldaterna att ta ett steg tillbaka och ansvara för den så kallade säkerheten.

Nästa steg handlar om att bygga upp igen. Någonting annat. Någonting kontrollerbart. General Galliéni menade att de två viktigaste sakerna var skola och marknad.

Våldet dekonstruerar och politiken rekonstruerar. Men till skillnad från kapitalismens barndom i vår del av världen – då man också brände byar och skövlade fält – var det huvudsakliga syftet alltså inte att förvandla invånarna till arbetskraft utan till skolade konsumenter.

General Galliénis idéer spreds och användes genom hela Frankrikes kolonialhistoria, från Madagaskar till Algeriet och Indokina. När USA löste av fransmännen i Vietnam tog man över strategierna.

Enligt samma mönster fungerar spotifiering. Givetvis med mildare metoder. Befintliga strukturer slås sönder. Lobbyorganisationer, som exempelvis Antipiratbyrån, övertalar lagstiftare att stänga ner fildelningssidor och jaga och bestraffa fildelare. Samtidigt byggs marknader, som exempelvis Spotify, upp.

Fildelare skolas, mer eller mindre framgångsrikt, om till konsumenter. Med hjälp av hot om bestraffning, reklam, propaganda från kulturindustrin och – även om det blivit oerhört bättre senaste åren – media som okritiskt sprider kulturindustrins världsbild där elaka fildelare stjäl från fattiga konstnärer.

Våldet och politiken går hand i hand även på andra håll i vår spotifierade värld. Våldet river en park eller ett torg och bygger parkeringsplatser och köpcentrum. Det allmänna privatiseras. Våra gemensamma blir varor som vi inte längre har tillgång till som medborgare utan bara som konsumenter

Kultur- och PR-industri och i allt större utsträckning den helt vanliga skolan utbildar oss i våra numera viktigaste roller i västerländska liberala demokratier: att vara flitiga konsumenter. Kolonialismen kommer hem. Men den här gången finns det ingen kolonialmakt utan endast ett system med mer eller mindre lydiga undersåtar.

2 reaktioner på ”Spotifieringens koloniala rötter

  1. David Harvey brukar ju prata om ”accumulation by dispossession” (hans version av primitiv ackumulation) och det är ju precis vad spotifiering, handlar om – ta bort en social rikedom så att den kan återinskaffas som vara. Harvey använder det just för att koppla ihop de för-kapitalistiska tillvägagångssätten (vilka begreppet _primitiv_ ackumulation för tankarna till) med just saker som pågår idag, mitt i kapitalismen.

  2. Det har du helt rätt i Monki. Harvey är den kanske intressantaste förnyaren av marxismen imho. En av få som lever på 2000-talet utan att korrumpera essensen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s