Kulturen vecka 22

I veckans (kultur)Arbetaren har Andreas varit på SM i Poetry Slam, Johan har träffat Caviare Days och Mårten har läst Mikkel Bolts bok En anden verden.

Boken finns att ladda ner här. Rekommenderar dig att göra så. Och nej. Det är inte svårt att läsa på danska.

Här följer mina tips:

[Postpostgot] Emika
Ema ”Emika” Jolly är en klassikt skolad pianist och kompositör från Bristol med rötterna i Tjeckien som precis som alla andra numera bor i Berlin. Hennes självbetitlade album var ett av de bästa och samtidigt mest underskattade som släpptes förra året. Jag skulle beskriva musiken som mörk elektronika, med dubstepinfluenser ofta med Emikas dystra, släpiga och oerhört vackra stämma som ett lager frost ovanpå hela anrättningen.

När jag lyssnar på henne tänker jag inte på samtida dansmusik överhuvudtaget, utan på gamla dystra deppfavoriter som The Cure, Sisters of Mercy, Mazzy Star och New Model Army. På senaste alstret Chemical Fever är hon långsammare och svartare än någonsin. Någonting säger mig att världens undergång kommer att tonsättas av Emika.

[Upphovsrättsskyddat material] Declaration
Få böcker har format min syn på världen så mycket som Toni Negris och Michael Hardts Empire från 2000. Jag håller inte med om allt, men jag håller å andra sidan inte med någon om allt.

Idéerna i Empire är består dels gammalt marxistiskt tankegods, om en ur en smalare fåra och dels sådant som växt fram ur klasskampen i främst Italien under sextio- och sjuttiotalet. Det finns många viktiga lärdomar. Att arbetarklassen agerar och inte bara reagerar, dessutom ofta oberoende av stat, fackföreningar, partier eller andra former av representation. Att varken kapitalismen eller arbetsdagen slutar vid fabriksgrindarna och att arbetarklassen inte bara består av de som passerar dem varje dag. Där fanns också en sunt kritisk inställning till lönearbete, något som av en outgrundlig anledning är ovanligt inom vänstern. Att Empire dessutom lyckades tajma de globala protester som vällde fram över världen just efter millennieskiftet gjorde inte saken sämre.

Uppföljaren, Multidude, var dock så trist att jag inte orkade läsa ut den, trots att jag försökte med både den engelska och svenska versionen. Den var faktiskt så tråkig att jag inte ens öppnade tredje boken i serien, Commonwealth. Vilket är synd. Jag har nämligen förstått att den ska vara intressant.

Jag blev därför glad när jag fick höra talas om Declaration som ska vara en sammanfattning av Commonwealth där tankarna dessutom relateras till de senaste årens protestvågor runt om i världen. Ska vara? Just det. Jag har alltså inte läst den. Den finns nämligen bara på nätbokhandeln Amazon i företagets eget format Kindle. Ok, jag överdriver lite nu. Någon har givetvis rippat den och spridit den på nätet snabbare än Anders Borg delar ut subventioner till snabbmatsindustrin.

Men ändå. Det är något som inte stämmer. Två personer som ägnat så mycket tid och energi åt att kritisera intellektuell egendom och en allt mer bisarr patentlagstiftning skulle aldrig ge ut en bok i ett låst format som bara kan läsas med ett särskild utrustning eller särskilda program från särskilda företag om det inte fanns en poäng med det. Poängen är givetvis pedagogisk. Det är meningen att någon ska ta bort kopieringsskyddet, spara den i ett öppnare format, omöjliggöra profit och låta så många som möjligt ta del av den. Det är meningen att vi ska tänka: aha. Det är så politik fungerar. Vi måste göra samma sak med resten av världen. Öppna den, sprida den och låta så många som möjligt ta del av den.

Nu bjöd jag just Hardt och Negri på den välvilligaste tolkningen deras verk någonsin varit föremål för. Vi är kvitt nu.

[Discodrottning] Donna Summer 1948 – 2012
Discodrottningarnas discodrottning Donna Summer lämnade dansgolvet för allra sista gången förra veckan, medan du och jag stod kvar och dansade till Patrick Cowleys 16 minuter långa version av I Feel Love, om och om och om igen.

[Punk] Sean Banan
Då och då görs undersökningar om vilken person amerikanska föräldrar tycker sämst om. Marilyn Manson vinner alltid. Han slog till och med Usama Bin Ladn några månader efter elfte september. Man kan tycka att de borde lämnat Marilyn Mansons tynande karriär åt sitt öde vid det här laget, men icke. Han hamnar fortfarande i topp. Det är något hos den androgyne skräckrockaren som får amerikanska föräldrar att sätta äppelpajen i halsen.

Att revoltera mot sina föräldrars tycke och smak tillhör varje sund uppväxt. På min högstadieskola fick vi hjälp på traven av förbundet Hem och Skola som regelbundet informerade om skadliga subkulturer. Det vara bara att välja och vraka. Dagens unga har det ännu lättare. Jag tänker givetvis på Sean Banan. Ingenting tycks uppröra svenska föräldrar så mycket som när deras barn stämmer upp i ”här glider kingen in”. En artist som lyckas göra så många föräldrar så upprörda måste göra någonting rätt. Frågan är bara vad. Om du så torterar mig kommer jag inte att kunna ge ett dig ett vettigt svar.

En reaktion på ”Kulturen vecka 22

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s