Kulturen vecka 30

I veckans Arbetaren rapporterar Nadja och Rebecka från Minsk och Daniel har sett Batman samt den första av två filmer om Abraham Lincoln som går upp på bio närmaste månaderna.

Själv ägnar jag hela spalten åt en ny bok från Zer0 Books…

[Levande död filosofi] Dead Man Working
Zombierna i klassiska Dawn of the Dead har en något speciell läggning. Att döda människor och äta deras hjärnor är visserligen kul, men inget går upp emot att shoppa. Så fort de får chansen överger de sina halvätna offer, hugger tag i en kundvagn och stormar genom närmaste köpcentrum. Trots att de är döda, eller åtminstone levande döda, fortsätter de att utföra sin viktigaste funktion precis som vanligt. Precis som du, jag och kapitalismen.

Dead Man Working av Carl Cederström och Peter Fleming, som nyligen kommit ut på Zer0 Books, knyter an till två aktuella teman inom samtida samhällskritisk litteratur; undergång och arbetskritik. Sedan Francis Fukuyama plockade upp Hegels kastade handske ur en dammig hörna för tjugo år sedan och proklamerade historiens slut har tesen vänts upp och ner flera gånger av bland andra Frederic Jameson, Slavoj Žižek och Mark Fisher. Fukuyama menade att historien var slut, att kampen mellan olika ideologier var över och den liberala demokratin segrat. De senare menar att historien är slut i betydelsen att kapitalismen blivit det enda samhällssystem som diskuteras och att alla alternativ diskvalificerats efter murens fall och fortsätter diskvalificeras genom att kopplas till ”kommunismens brott”. Men medan världen blundar för andra möjligheter rasar kapitalismen samman. Bokstavligt talat. Kanske inte genom någon omstörtande revolution utan genom tusen sprickor i form av inneboende motsättningar, yttre begränsningar, miljöförstöring, uppror, alternativa förvaltningsformer och angrepp på privategendomen.

Världen, som vi känner den, är levande död men vi är fortfarande tvungna att gå till jobbet som om ingenting hade hänt. Eller, nästan som om ingenting hade hänt. För även arbetskritiken har fått en allt mer framträdande roll. Med rötterna hos Marx och i svärsonen Paul Lafargues klassiker Rätten till lättja, via IWW och italienska autonomister går denna ofta förbisedda strömningen inom arbetarrörelsen mot en ny vår. Maskning är en etablerad taktik, framgångsrika kampanjer handlar om att vägra att överhuvudtaget söka jobb om inte månadslönen uppgår till en viss summa, Vänsterpartiet driver sex timmars arbetsdag och det tyska piratpartiet med enorma framgångar senaste åren har krav på medborgarlön inskrivet i partiprogrammet.

Att kapitalismen tenderar att förvandla alla aktiviteter till arbete och alla objekt till varor är inga nyheter. Ej heller att aktiviteter som konsumtion och reproduktion, som exempelvis oavlönat hemarbete, är just arbete. Det har feminister vetat jämnt. Cederström och Fleming går dock steget längre än de flesta. Allt, alla aktiviteter, är arbete. Eller som de uttrycker det, ”när vi alla blir humankapital har vi inte bara ett arbete eller är vi inte bara på arbetet. Vi är arbete.” Konfliktlinjen återfinns inte längre mellan arbete och kapital utan mellan arbete och liv. Arbete är en gas som omsluter allt, som inte skingras när vi går hem från vår eventuella arbetsplats eller ens när vi drömmer.

Vi producerar, konsumerar och reproducerar i cykler som blir allt mer diffusa och allt svårare att skilja från varandra. Vi äter frukost, pendlar, kollar mail på telefonen, går på möte, motionerar på lunchen, lär oss ett nytt program, fikar, åker till nästa arbetsplats, går på kurs, tar en öl med kollegorna, shoppar, ser på Lyxfällan, kollar mail på datorn och sover. Egentligen alldeles oavsett om vi ha en, ingen eller flera anställningar. Ständigt terroriserade av ett tvång att vara entusiastiska. Genom teambuilding enligt någon kvasivetenskaplig teori om gruppsykologi. Gärna med fysisk beröring som bärande del. Till och med hos Arbetsförmedlingen. Varje dag, på varje ny arbetsplats där vi ofta är anställda via ombud och där vi är tvungna att vara glada, trevliga och peppade eftersom de tar in någon annan nästa gång om vi inte är det. Som ett enda långt framtvingat ha-en-bra-dag som alltid klingar falskt, men aldrig klingar av.

Det riktigt intressanta med Dead Man Working är inte själva konstaterandet att allt är arbete, utan försöken att formulera en kritik och visa på en väg ur situationen. För det är sannerligen inte lätt att vara kritiskt mot varken arbete eller kapitalism. Då syftar jag inte bara på att alla alternativ svartmålas genom associationer till Nordkorea. Inte heller på att alla revolutionära gester stjäls, förpackas och säljs tillbaka till oss som trendiga varor. Så har det alltid sett ut.

Det handlar heller inte om att gott samvete och lite lagom samhällskritik i sig har blivit en mycket framgångsrik affärsidé som säljer kubikmeter med sojavaniljlatte och rättvis glass som vi gladeligen mumsar i oss samtidigt som vi tänker att vi åtminstone försöker göra någonting åt saken. Eller ens att den arketypiske chefen inte längre är en cynisk patron, utan sköna killen, en tokrolig liberal i ekologisk kaftan som röker gräs och minsann ser problem med kapitalismen.

Den riktigt hårda nöten att knäcka är just den eviga allomfattande arbetsdagen. För om allt är arbete, när arbete tangerar allt vi tidigare uppfattat som live vad finns egentligen kvar att göra motstånd mot? Oss själva?

På den tiden kapitalismen inte omfattade riktigt allt kunde man åtminstone i teorin spränga fabriken och sticka därifrån. Men om vi själva är fabriken? Vad gör vi om det vi är alienerade från bokstavligt talat är oss själva? Hur tar vi över produktionsmedlen om vi själva redan är produktionsmedlen och saken inte blivit ett dugg bättre av det, tvärtom?Hur undkommer vi vår levande döda eviga arbetsdag?

Cederström och Fleming går igenom ett antal mer eller mindre seriösa flyktförsök. Som subkulturer som går ut på att regregera till ett spädbarnstadie. Ligga och gråta i blöjor och vara allmänt hjälplös. Eller folk som droppar LSD och lägger sig i saltvattentankar, lyssnar på konstig musik och försöker uppnå artificiellt viktlöshet och åtminstone simulera en flykt ur tid, rum och fysiska begränsningar. Det kanske lindrar eländet för tillfället, men problemet med dessa metoder är att du förr eller senare vaknar upp och är tillbaka på jobbet igen. Förlåt, jag menar förstås vaknar upp och är jobbet igen. Dessutom utvilad och bättre rustad att prestera än tidigare. Även dessa gester förvandlas till reproduktivt arbete.

Så vad återstår för oss som inte vill komma upp i precis samma håll vi försökte fly genom? Självmord? Ja, faktiskt. Cederström och Fleming tar hjälp av Slavoj Žižek och beskriver tre typer av arbetsrelaterade självmord. Det lojala, som när finansvalpen dyker från en skybar med ett glas skumpa i handen efter sällsynt misslyckade spekulationer. En lojalitetsakt mot den perverterade finansmarknad han varit del av. Det anklagande, där företaget beskylls, ofta i ett brev, i hopp om att en tänkt publik ska ta del av budskapet. Det är dock endast den tredje typen, det symboliska, som bryter mot arbetets logik. Eftersom det är just symboliskt slipper vi dessutom dö på kuppen. Det handlar om att totalt radera ut vår identitet som arbete. En symboliskt sabotage av de produktionsmedel som numera är omöjliga att skilja från oss själva.

Ska jag rikta någon kritik mot Dead Man Working är att den lämnar oss när det blir riktigt spännande. Exakt hur detta symboliska självmord skulle kunna se ut får vi komma fram till själva. Vilket i och för sig är bra. Jag kan till och med tycka det är sympatiskt att det är någonting som måste uppstå i en process och som ingen kan förklara för oss i förväg. I stora drag innebär det att inte förväxla det välstånd vi producerar med kapitalismen och att inte förväxla våra förmågor, kunskaper och kapaciteter med mänskliga resurser i en kapitalistisk produktion.

Är du redan bekant med de senare årens undergångslitteratur och arbetskritik är Dead Man Working en utmärkt sammanfattning och utgångspunkt för att för att ta oss vidare. Är du det inte är den tankeväckande boken, proppad med popkulturella referenser, ett väldigt bra ställe att börja.

 

2 reaktioner på ”Kulturen vecka 30

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s