House music all night long (och några timmar till)

Terre Thaemlitz har just släppt världens längsta album. Rättvisan har därmed hunnit ikapp Stockholm stads kulturförvaltning.

När house är som bäst handlar det lika mycket om demokrati som om att dansa hela natten till minimalistiska beats. Den är inkluderade, tillåtande, kämpande. För minoriteters rättigheter. Homosexuellas rättigheter. Arbetares rättigheter. Allas rättigheter. Du kan tycka, se ut, vara och bete dig i stort sett precis hur du vill. Ingen dresscode. Inga vipköer. Inga godtyckliga hierarkier. Alla får vara med i ritualer till takten av ett stort varmt hjärta slår 120 slag i minuten med ursprung på klubbar i Chicago, Detroit, Berlin och New York. Klubbar byggda helt och hållet kring musiken. Gärna i övergivna industrifastigheter med de bästa ljudsystem som går att få för pengar och en pliktskyldig bar i ena hörnan. Det är bara att tränga ihop sig till en direktdemokratisk baskultur till ljudet av musik från ideella skivbolag som ger ut anonyma artister i små upplagor.

Det funkar dock inte att ta housen ur sitt sammanhang. Utvecklingen i min förra hemstad Stockholm är ett talande exempel. Elektronisk dansmusik förvandlades från ett marginellt fenomen kring några eldsjälar som körde klubbar för de som orkade leta rätt på dem, till soundtracket till små vattenfestivaler för nervösa hipsters.

I början av 2000-talet ändrades förändrades allt. Det gick så snabbt att jag knappt hann reagera, trots att jag var förvarnad. När jag spelade skivor på anrika Kafé 44 i Stockholm för några år sedan bad en punkare, ironiskt nog i Green Day tröja, mig att stänga av “den kommersiella skitmusiken”. Det hjälpte inte att jag berättade att skivan bara var pressad i 500 exemplar, helt saknade avsändare och troligen inte ens gick att köpa någonstans. Hon tyckte det lät som något som spelas på en reklambyrå strax innan deadline. Jag försökte förklara att musiken och kulturen var rena rama socialistiska baktaktsutopin.

Hon var föga imponerad och troligen även synsk. Kort efteråt uppstod nämligen en sorts gisslansituation. Minimalistisk dansmusik blev plötsligt trendig och krogar flög in DJ:s från Berlin och Detroit. Den goda nyheten var att det gick att uppleva riktigt bra spelningar på hemmaplan. Eller förlåt, de kunde varit bra. Om inte ljudet varit så dåligt en majoritet av publiken helt ointresserad av musiken. Den dåliga nyheten var att du fick allt som är sjukt med Stockholm på köpet. Ölsponsrade företagsevent i hotellobbies. b-kändisar som glider förbi onödiga köer. Stureplan. Slutna medlemskap. I de mest extrema fallen var du tvungen att känna någon av dem för att överhuvudtaget få komma in. Om du av någon mystisk anledning ändå blev insläppt var det bara för att finna musiken du älskar stulen. Avsexualiserad. Liberal. Reifierad. Förvandlad till muzak på firmafesten hos ett fake-indie-klädmärke i ett nyrenoverat penthousekontor. Utveckling kulminerade när Stockholm stad förärade Swedish House Mafia, en grupp som är lika mycket house som Takida är dödsmetall, med ett kulturpris.

Därför är jag glad för personer som musikern, konstnären och HBTQ-aktivisten Terre Thaemlitz, ibland känd som DJ Sprinkles, som alltid hållit stilen, alltid varit trogen sina och housemusikens rötter men samtidigt förnyat sig själv och genren. Som med Midtown 120 Blues från 2009 där han berättar ungefär samma historia som jag just gjort, men oerhört mycket elegantare. Med den fascinerande anekdoten om hur han blir nekad inträde till en trendig klubb på Manhattan samtidigt som han hör hur discjockeyn spelar en av hans skivor nere på dansgolvet.

Terre Thaemlitz senaste ”album” på egna bolaget Comatonse Recordings heter Soulessllnes. Det är inte är ett album i meningen att det släpps på CD eller vinyl. Eller jo, det gör det. I förkortade versioner. Men framförallt på 16 GBs minneskort med 32 timmar musik som växlar mellan deephouse och ambient, med Terre Thaemlitzs röst mässande om spiritualitet, politik, lönearbete, albumets död och religion ur ett ateistiskt perspektiv. Ett 115 200 sekunder långt bevis på att själ inte går att köpa för pengar och att den bästa musiken alltid kommer att göras imorgon.

Ur Arbetaren #32 2012

5 reaktioner på ”House music all night long (och några timmar till)

  1. fint att det här albumet uppmärksammas, det verkar sjukt bra, som det mesta terre gör. liten rättning bara: det heter soulnessless!

  2. Först var man tvungen att känna någon för att veta vart man skulle, senare var man tvungen att känna någon för att komma in. Jag fattar vad du menar dock, det är/var inkluderande när man väl hittade dit efter att ha traskat runt i en skog utan ficklampa i två timmar 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s