Kulturen vecka 37

I veckans nummer av (kultur)Arbetaren avslöjar Andreas hur teveserien Suits kommer undan med rasism, sexism, homofobi och klassförakt och Lars laddar inför femte säsongen av Sons of Anarchy.

Den här veckan har jag dessutom det stor nöjet att presentera en förbättring av Arbetarens kultursidor. Jag har länge velat ge Rebecka Kärde större utrymme här på kultursidorna. Efter att han funderat länge och väl på vad hon skulle kunna skriva om har jag har till sist fattat ett beslut: vad hon vill. Från och med det här numret härskar hon oinskränkt över spalten längst till höger på det här uppslaget. Läs försiktigt.

I den långa artikeln berättar Daniel om den nya dokumentären om Olof Palme. Här är min egen inledning till veckans nummer:

För 30 år sedan började ett systemskifte världen över, även här i Sverige. Fram till dess hade vi genom att minska skillnader mellan människor lyckats bli ett av världens rikaste länder. Långt ifrån något klasslöst samhälle, men trots allt relativt jämlikt, jämställd och välmående.

Men för 30 år sedan började vi göra precis tvärtom. Öka skillnader istället för att minska dem. Inte nog med det. Tiden efter systemskiftet präglas av ett antal händelser som effektivt krossar illusionen om en folkhemsidyll. Statsministern skjuts på öppen gata. Två lasermän skjuter folk de tycker ser utländska ut. Främlingsfientliga partier väljs in i riksdagen. Svårt sjuka tvingas ut i arbetslivet eller blir av med sin ersättning. Skolsystemet utvecklas till en garant för ökade klassklyftor. Demonstranter beskjuts. Tvångsarbete införs för arbetslösa. Utrikesministern mördas. Allt mer av våra gemensamma tillgångar säljs av ideologiska skäl och ibland till vrakpriser. Sverige deltar i USA-ledda imperialistiska krig. Allt mer avregleras på allas, utom en fåtal profitintressens, bekostnad. Vi får vår första seriemördare som sedan visar sig vara oskyldig till flera av morden, eventuellt alla, vilket innebär en rättsskandal i världsklass och om det vill sig illa dessutom åtta mördare på fri fot. Allt medan klyftorna ökar från dag till dag.

Det är lät att tänka att det var bättre förr. Särskilt när det delvis är sant. I dagarna har en ny dokumentär om Olof Palme premiär. Just Palme får ofta fungera som ideologisk snuttefilt och symbol för en tid vi gärna minns som åtminstone rättvisare än vår egen. Läs om filmen på kultursidorna, se den gärna och fundera på en sak. Inte om det var bättre igår utan hur vi ska vända utvecklingen och göra det bättre imorgon.

————————————————

Sist men inte minst, veckans tips…

[Klok gubbe] Zygmunt Bauman

Zygmunt Bauman är mest känd för boken Auschwitz och det moderna samhället där han undersöker sambandet mellan förintelsen och moderniteten och menar att förintelsen inte var något ondskefullt snedsteg utan en logisk konsekvens av det moderna samhället.

Men Bauman har en hel del intressant att säga om nutiden också. De senaste femton åren har han skrivit en lång rad mycket intressanta böcker om bland annat den hyllade globaliseringen som i praktiken snarare innebär en lokalisering för världens fattiga, om arbetskritik, om vår allt viktigare roll som konsumenter och om den allt mer tilltagande privatiseringen av det offentliga rummet.

I dagarna kommer hans senaste essäsamling, Collateral Damage – social ojämlikhet i en en global tidsålder, ut på svenska. Begreppet Collateral Damage är inte helt lätt att översätta till svenska. Det betecknar ursprungligen kalkylerade, ofta civila offer i krig som exempelvis dödsoffer vid bombraider. I Baumans fall handlar det om offer för rådande samhällsutveckling. De som betalar priset för det välstånd resten av oss åtnjuter. I svenska termer exempelvis de som utförsäkras eller tvingas delta i Fas3 för att resten av oss ska få nån skattelättad hundring mer i plånboken.

Första essäns rubrik sammanfattar världsläget, ”Från agora till marknad”. Det täcker in allt från högt till lågt och från katastrofalt till irriterande. Från de antika torg där demokratin föddes till en plats för mångel. Eller från välfärd till profit, från torg till galleria, från internet till Spotify eller från medborgare till kund. Hursomhelst. Snart 90-årige Bauman är skarpare än någonsin.

[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del 5

Avsnittet inleds med ett antal illa dolda symboler för kapitalismen. En krogdiskussion om skördar som ruttnar bort och förhistoriska glupska ödlor som avbryts av att en riktig sprätt till maffiaboss kliver in på krogen. Detta är ändå bara någon sorts uppvärmning för kort därefter dyker seriens antagonist tillika Franz nemesis Reinhold upp i handlingen.

Reinhold är sällsynt slemmig typ som konsumerar människorna i sin omgivning med omättlig aptit. Särskilt de kvinnor han raggar upp för att sedan lämna så fort de ställer krav. Eller rättare sagt, han är för feg för att göra det själv och använder istället Franz som får ärva flickvännerna.

Reinhold gestaltar inte bara den klassiske mansgrisen – oförmögen att möta kvinnor på lika villkor och ett as i tanke och handling – utan också kapitalismen. Som använder, förbrukar, spottar ut, expanderar i ett evigt kretslopp som omfattar mer och mer för varje varv. Som inte är sen att slå mynt av gamla orättvisa strukturella skillnader mellan män och kvinnor, fattiga och rika. En leende Franz tar i sin tur hand om de som förbrukats utan att för den sakens skull behandla dem särskilt mycket bättre. Eller om man så vill, den som slits i produktionen tas om han av den barmhärtiga arbetsvården. Det är helt omöjligt att se femte avsnittet av Berlin Alexanderplatz utan att samtidigt nynna på ”Staten och Kapitalet”.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s