Kulturen vecka 42

Den här veckan har Beata läst  Bakom den nakna huden och Daniel har sett Dreadd. I papperstidningen ger Andreas syntarna upprättelse, Rebecka tipsar om två generationer Jaar och jag om depressiv realism. Om du är snäll kommer även dessa texter att dyka upp på nätet. Men köp papperstidningen ändå.

Ok, då. Mina tips kommer väl här då

[Bok om böcker] Anti-Matter

Litteratur om annan litteratur är sällan särskilt upphetsande men när det handlar om författare som Susan Sontag, Margaret Atwood, David Foster Wallace och i synnerhet bokens huvudperson Michel Houellebecq finns alla förutsättningar för att det ska blir intressant. Houellebecq borde för övrigt vara självskriven i diskussionen varje gång det är dags att dela ut nobelpriset i litteratur. Men nu verkar tyvärr Akademien prioritera att vara så okontroversiella som möjligt. Hursomhelst. Anti-Matter – Michel Houellebecq and depressive realism av Ben Jeffery handlar om vad som gör filosofi och litteratur bra, nämligen just precis ett depressivt perspektiv på världen. Det realistiska är kallt och dystert eftersom världen är kall och dyster och livet smärtsamt, skrämmande och fullt av besvikelser. Trots att boken är farligt nära att hylla inte bara litterär utan även klinisk depression har den verkligen sina poänger. Särskilt när det gäller att förstå och motverka den cyniska och apatiska inställning som tyvärr blir allt oftare blir resultatet av en banal och utslätad samtidskultur där allt är billigare poänger försöker sälja allt sämre produkter till allt högre priser.

[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del 10

Willi hyllar Nietzsche på stampuben. Allt annat är nonsens mina vänner, säger den sorglöse stekaren och går ut i dagsljuset som själva sinnebilden av den unge inbillat framgångsrike som inte tror på någonting förutom sina egna förmågor. Kvar sitter vännerna med sina verkliga problem, som tyvärr inte går att låta bli att tro på. Arbetslöshet, en förlorad arm, en utebliven försäkring, fattigdom, sjukdomar och alkoholism. Över några glas levererar de knivskarpa analyser av samhällsproblem på ett sätt som bara de som är offer för dem kan göra. Hemma hos Franz är Mieze dock mer upprörd över att Franz går på politiska möten än att han kommer hem dyngrak mitt i natten. Franz lovar sluta. Inte med spriten utan med politiken. Att folk är så dumma att de låter sig sugas ut kan inte jag göra något åt, säger han och avslöjar därmed sin lögn i samma stud han uttalar den. Han kanske lämnar politiken fysiskt, men för hans tankar finns ingen återvändo. ”Sugas ut” är en mer eller mindre komplett analys av kapitalismen. Oavsett vad man sedan gör med informationen.

Berlin Alexanderplatz beskylls då och då för att vara apolitisk. Ingeting kunde vara mer felaktigt. En politiskt engagerad mötesdeltagare menar att Franz är oanvändbar för arbetarrörelsen eftersom han inte har något arbete. Inte heller det stämmer. Berlin Alexanderplatz är i högsta grad politisk. Den visar på nödvändigheten att omfatta mer i begreppet arbete och fler i begreppet arbetare, men framförallt att anpassa sig till verkligheten och våga låta politiken förändras när verkligheten gör så. Deras värld påminner om vår. Då som nu står fler och fler utanför. Fler och fler jobbar under prekära förhållanden. Fler och fler saknar arbetsplatser att organisera sig kring. Om inte vi mobiliserar ändå kommer någon annan att göra det. Precis som då.

Samtidigt i förgrunden utspelar sig parallella kärlekshistorier. Kvinnorna i Franz liv, Eva och Mieze blir allt mer fästa vid varandra. Vem Franz egentligen är kär i tänker jag berätta senare. Kanske redan nästa vecka.

 

En reaktion på ”Kulturen vecka 42

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s