Kulturen vecka 47

Den här veckan har Olle pratat med Leo från Kartellen, Daniel han sett ARGO och Axel berätta Bolivias nutidshistoria genom en film. Rebecka och jag tipsar om en del, varnar för annat. Här är mina tips:

[Hiphop-legend] Gabriel Gubb Åberg 1971-2012

Förra veckan nåddes jag av det mycket tragiska beskedet att Gabriel Åberg, som vi intervjuade här på kultursidorna så sent som i somras, gått bort bara 41 år gammal. Många hiphopare kallar sig äkta. Få är det. Gabriel var en av dem. En stor historieberättare har lämnat oss. Vila i frid Gubb.

[Drömmare] Slavoj Zizek

Zizek är ju något av en följetong här på kultursidorna. Vad han gjort den här gången? Skrivit en en bok om de globala protester som började svepa över världen 2011. The Year of Dreaming Dangerously tar oss tillbaka till revolutioner, upplopp och aktioner i Tunisien, USA. Grekland, Egypten och Storbritannien. Någonstans bland skärvor och bråte finns nämligen också fröet till en bättre värld, enligt Zizek. Om vi bara vågar drömma.

[Pionjär] Peter Kuhlmann 1960-2012

Peter ”Pete Namlook” Kuhlmann har varit en föregångare och förebild inom ambient och elektronisk musik sedan 80-talet. Skämt bort oss med fantastisk musik skapad på egen hand eller tillsammans med bland andra Klaus Schulze, Bill Laswell och Richie Hawtin. Har spelat hans Sad World hela helgen och funderar på att låta den gå på repeat resten av året. Vila i frid ”Koolman”

[Tv-serie] Boss

Det tog några oerhört irriterande minuter innan jag förstod vem som spelade huvudrollen i SVTs nya serie Boss. Men det är alltså ingen mindre än Fraiser från Fraiser. Kelsey Grammer som han ju heter på riktigt är dessutom vansinnigt bra som Chicagos karismatiska borgmästare som får veta att han håller på att bli dement och sakta men säkert kommer att förlora kontakten med verkligheten. Han är lynnig och eftertänksam, hänsynslös och blödig, uppriktigt och falsk på en och samma gång. Ett antal lika briljanta och motsägelsefulla karaktärer, bra dialog, fina stadsvyer och galen dramatik gör att Boss påminner en hel del om det politiska rävspelet i The Wire. Vilket är samma sak som att säga: titta för fan.

[Studiecirkel] Berlin Alexanderplatz del 15

Världens längsta och bästa film slutar i djup tragik. Franz tror att Mieze lämnat honom när hon i själva verket har blivit mördad av Reinhold. Allting urartar i en febrig ond dröm. Där Eva förlorar sitt barn. Där atombomber exploderar och Franz körs över om och om igen av olika personer. Där Franz vägrar förlora hoppet, till och med om Reinhold. Där han förlåter honom igen. Där det naiva, godtrogna barnet Franz är så rädd för att bli sviken att han till och med gläds åt det faktum att Mieze åtminstone inte lämnat honom utan blivit mördad. Att han hellre ser henne död än svika honom. Där han samtidigt låter sin älskade Reinhold svika honom gång på gång.

Till sist dör även barnet inom Franz. Ett barn dör och en brukbar människa föds, enligt Rainer Werner Fassbinder. Franz förvandlas till duglig arbetskraft och hamnar som vakt vid infarten till en fabrik.

Weimarrepubliken går ett ännu värre öde än till och med Mieze till mötes. Börsen kraschar 1929. En period med hyperinflation, ännu värre arbetslöshet och så gott som dagliga gatustrider följer. Det nazistiska partiet viner mark. I valet 1932 blir de största parti. 30 januari 1933 utser Hindenburg Adolf Hitler till riksmarsalk. Resten är vad som brukar kallas historia. En mycket, mycket olycklig sådan.

En reaktion på ”Kulturen vecka 47

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s