Kommunisthorisonten

ejad64hj8yki26

Om du tycker att det största problemet med Occupy-rörelsen är att den inte resulterat i ett kommunistiskt parti kommer The Communist Horizon av Jodi Dean med största säkerhet att falla dig i smaken. Men lugn. Det finns en del godis åt oss andra också. The Communist Horizon är ett ambitiöst försök att reda ut vad kommunism egentligen är, och viktigare, om vi kan ha den till någonting. Enligt Jodi Dean har alla en bestämt uppfattning om vad kommunism är oavsett vad de anser. Något det är lätt att hålla med om.

Hur många gånger har du exempelvis hört att kommunismen är en fin tanke som inte fungerar i praktiken utan ofelbart leder till förtryck och diktatur? Om otaliga försök att skapa det klasslösa samhället som misslyckats varenda gång. Spårat ur i diktatur och blodbad och förvandlats till slutna gigantiska fabriker med en enda arbetsgivare. En riktigt dåligt sådan dessutom. Som Sovjetunionen som, enligt mig, var minst lika präglat av bilfabrikören Henry Fords och tvångsneurotikern Frederick Winslow Taylors idéer som av Karl Marx. I andra fall har den faktiska 1900-talskommunismen resulterat i diktaturer med hög läskunnighet och låg barnadödlighet men också svält, politiska fångar och folk som sitter i fängelse för att de gillar hårdrock.

Så Jodi Dean har egentligen alla odds emot sig i sitt försök att ge kommunismen återupprättelse. Som om det inte vore nog vill hon dessutom slå ett slag för partiet som organisationsform, eftersom ”politik utan parti är politik utan politik”. Men snälla, sluta inte läsa riktigt än.

Även om de praktiska kommunistiska experimenten är stendöda vandrar den kommunistiska idén fortfarande runt som en zombie och skrämmer slag på borgare. Samma människor som dansade på kommunismens grav för snart 25 år sedan är fortfarande så rädda att de måste lansera evinnerliga kampanjer om kommunismens brott.

Och de har all anledning att vara rädda. Massor av samtida intellektuella kallar sig kommunister. Stora delar av den sydamerikanska kontinenten styrs av socialistiska regimer med expropriation högst på agendan. Runt om i världen reser sig folkmassor i allt mellan fredliga protester och regelrätta kravaller mot klassklyftor, roffarmentalitet, finansskurkar och korrupta regimer.

Men om det nu finns en kommunistisk idé och den dessutom är annorlunda än vad som materialiserades i 1900-talets förment kommunistiska stater, vad består den i? Högern har givetvis sin egen uppfattning. Om vi ska tro den amerikanska debatt som Dean redogör för är kommunism allt mellan sjukförsäkringar, feminism, vapenlagar och Obama. Att cykla till jobbet är en inkörsport till kommunism, något jag visserligen håller med om. Till och med Demokratiska partiet anklagas för att vara kommunistiskt trots att det enligt Dean befinner sig till höger om Ronald Reagan.

Om högern ser kommunismen överallt, ser vänstern den enligt Dean ingenstans. Den har gett upp idén om revolutionen och ersatt den med en strävan efter demokrati, ett så urvattnat begrepp att denna strävan går utmärkt att dela med liberaler. Det var dock inte murens fall som tog död på idén utan 30 år av ohejdad kapitalism med en egoism och individualism så stark att den effektivt smulat sönder alla idéer om ett kollektiv med gemensamma politiska intressen. Krossat det som skulle kunna vara ett ”vi”.

Men vad skulle kommunismen kunna vara? Förutom det särskilda statsskick som i princip upphörde att existera 1991 är kommunism enligt Dean en rad saker. En högst verklig och ständigt ökande kraft, folkstyre, allmänningar och det allmänna, ett begär efter det kollektiva, samt givetvis revolutionen. Dean liknar kommunismen vid en horisont. Omöjlig att nå och som vi varken kan fly eller passera. Ett ideal att sträva efter, ett ideologiskt skifte, ett sätt att visa att kapitalismen inte är det enda möjliga sättet att organisera samhället.

För Dean handlar det om att skapa något bestående. Inte bara tillfälliga störningar eller lekfulla aktioner utan också globala strategier och jämlika organisationsformer. Bort från luddig livstilism, mot militant motstånd och konkreta organisationsformer, om det så handlar om partier, arbetarråd, arbetsgrupper eller celler. Framför allt handlar det om att vi inte längre bara ska vara emot någonting utan också för.

Men vad är det då vi ska vara för? Och vilka är vi? Dean börjar med att avfärda de former samtida vänsterpolitik ofta tar sig. Som en kamp för demokrati, inte sällan i allians med liberaler. Det är ett misstag eftersom en kamp för borgerlig demokrati också alltid är en kamp för kapitalism, om än i en trevligare form. I stället bör vi sträva efter – håll i dig nu – proletariatets diktatur. Att Dean föredrar ”proletariatet” framför ”folket” har att göra med att folket är en alldeles för vag term. I värsta fall signalerar den inbillade gemensamma egenskaper, ungefär på samma sätt som när högerpopulister använder begreppet ”vanligt folk”. Proletariatet är i stället ett politiskt subjekt, en kraft, organiserad mot kapitalism och för kommunism. Med diktatur menar Dean inte en totalitär våldsapparat utan att vi – de exploaterade  – helt enkelt tillsammans kontrollerar vår gemensamma nutid och framtid.

Det handlar om självstyre, om folksuveränitet, om att kunna kontrollera så mycket av det vi faktiskt kan kontrollera som möjligt. Att vi gemensamt beslutar över våra egna förutsättningar i så stor utsträckning som möjligt. Om vad som bör göras, vad som bör uppmuntras, vem som ska göra och hur vi ska göra det. Att försäkra oss om att det vi producerar kommer kollektivet till godo, i stället för bara några få.

Men hur ska detta gå till i praktiken? Hur undviker vi de fällor andra som förespråkat och genomfört en proletariatets diktatur fastnat i? Dean nämner bland annat de nu för tiden så populära tankarna om det allmänna och allmänningar. Hon menar att inte bara praktiken utan även idén om det allmänna i sig är viktigt att framhålla. Den belyser nämligen det globala problemet att det som borde vara våra gemensamma tillgångar, det som borde vara basen för vårt välstånd, som vatten, luft, utrymme, hälsa, resurser och kunskap, privatiseras på ett ofta oerhört brutalt sätt. Att skapa allmänningar där proletariatet själva kontrollerar dessa resurser borde vara ett av de viktigaste politiska målen.

För Dean är dock kommunism i första hand ett kollektivt begär som uttrycks i gemensamma handlingar, gemensamma mål och en gemensam strävan. Hon vill sätta detta begär i direkt konflikt med den borgerliga idén om frihet, som består i isolerade individers frihet, baserad på privat ägande och på andras bekostnad. Ett kollektivt begär efter en värld utan exploatering. Efter frihet, rättvisa och jämlikhet. Efter en värld där produktionen styrs gemensamt, fördelningen sker efter behov och där besluten speglar den gemensamma viljan.

Men hur nära är vi egentligen? Då syftar jag inte ens på den där rättvisare världen, utan på begäret efter en sådan. Och framför allt, hur gör vi? Det är här partiet kommer in i bilden. Dean menar att leninistiska partier skrämmer många människor, vilket definitivt inte är en underdrift. Då syftar hon inte bara historiska sådana utan även samtida stela, exkluderande och dogmatiska versioner.

Men för Dean är partiet den enda möjligheten att göra det varken kapitalistisk dynamik eller spontana massaktioner kommer att uppnå, nämligen avskaffandet av exploatering och förtryck. Detta kräver disciplin och förberedelser med också öppenhet för kritik och en insikt om att det inte kan förutspå allt eller har en ofelbar teori. Partiet måste vara konsekvent och flexibelt på en och samma gång, helt enkelt för att revolutioner är kaotiska. Partiet vet inte vad folket vill, det är snarare ett sätt att hantera det kollektiva begäret. I samma stund det upphör att göra detta upphör det också att vara ett kommunistiskt parti.

Även om Deans projekt är sympatiskt slösar hon tid på att försöka ge ord som ”parti” och ”proletariatets diktatur” positiva och i viss mån ursprungliga betydelser. Tid hon kunde ha använt till att vara mer detaljerad när det gäller att förklara vad vi ska ha dem till. Visst.

Vi behöver bättre organisationsformer, tydligare kanaler för våra kollektiva begär, allmänningar och framför allt revolution i stället för borgerlig demokrati. Men den som verkligen är nyfiken på vad som bör göras och hur vi skulle kunna göra det får troligen ut betydligt mer av att läsa exempelvis David Harveys Rebel Cities från förra året.

Ur Arbetaren #6 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s