Kulturen vecka 12 2013

Koze

Den här veckan har Daniel träffat regissören bakom filmen The Act of Killing, som många beskriver som den obehagligaste och bästa dokumentären de nånsin sett. Calle har träffat journalisten och författaren Anabel Hernández som lever under dödshot efter att ha skrivit om de mexikanska drogkartellerna. Rebecka B har träffat regissören Nadir Moknèche och pratat om migration och om hur den arabiska våren förändrat förutsättningarna att göra film.

Rebecka K skriver om den ryska avantgardistiska sammanslutningen Oberiu, sin tids Pussy Riot.

Själv tipsar jag om detta…

DJ Koze

Första gången jag hörde ett dj-set av Stefan Kozalla slogs jag av respektlösheten. Han struntade fullständigt i reglerna för hur det ska låta inom den minimalistiska house- och technoscenen. Han blandade in gammal tysk schlager, hits från 1980-talet och larvig tysk hiphop och fick det att låta fullkomligt självklart. Trots att en hel del av musiken hade 30 år på nacken lät det heller inte nostalgiskt utan snarare som musik som släpps nästa vecka.

Respektlösheten och förmågan att få gammal skåpmat att låta färsk präglar även hans skivor, oavsett om han gör om andras låtar eller släpper egen musik. Kozalla har gjort musik under namn som DJ Koze, Monaco Schranze och Adolf Noise och som medlem i gruppen International Pony. Det stora genombrottet kom när han mixade ihop Steve Bugs ”Lover Boy” med tyska 90-talspopbandet Blumfelds ”Tausend Tränen Tief”. Han har sedan dess fortsatt att göra andras musik nästan lite oförtjänt bra. Några av hans allra bästa versioner finns samlade på albumet Reincarnations från 2009.

På fredag släpps Amygdala, tredje albumet som DJ Koze. Han har tagit hjälp av massor av andra artister som Caribou, Apparat, Matthew Dear, Dirk Von Lowtzow, Ada, Milosh and Tomerle & Maiko. Albumet avslutas med en sanslöst vacker version av den

tyska sångerskan Hildegard Knefs “Ich Schreib’ Dir Ein Buch” från 1975. DJ Koze är räddningen för oss som paradoxalt både har konservativ smak och samtidigt förväntar oss att musiken bara ska bli bättre och bättre och bättre.

Tv

Det har dragit igång en hel del mer eller mindre intressanta tv-serier senaste veckorna.Red Widow har en nederländsk förlaga och handlar om en kvinna som högst motvilligt ärver sin mans skumraskimperium. Mannen, en halvtaskig haschsmugglare som ser ut ungefär som The Dude från Big Lebowski, hamnar i lite väl dåligt sällskap och mördas varpå hustrun är tvungen att ta över hans affärer för att rädda sig själv och barnen.

Även om serien givetvis är överdriven finns det ett realistiskt drag som liknande serier ofta saknar. När huvudpersonen, mycket bra gestaltad av Radha Mitchell, hamnar i knepiga situationer klarar hon dem inte galant utan är precis så klantig som man kan förvänta sig att något helt utan erfarenheter av sin nya karriär faktiskt skulle vara.

Kostymserien Vikings i regi av Johan Renck en gång känd som Stakka Bo, kan du däremot hoppa över om du inte är extremt fascinerad av vikingatiden eller tänder på blodkorv. En hoper oborstade tölpar ränner runt och slår ihjäl varandra samt läspar omotiverat ofta, kanske på grund av inavel, kanske för att försöka låta fornnordiska. Anledningen att jag ändå fortsatt titta är att jag förväntar mig att Rencks gamla parhäst E-Type, som ju är barnsligt fascinerad av vikingar, ska dyka upp i någon av rollerna och gärna tas av daga på något spektakulärt sätt. Detta verkar till min stora besvikelse inte hända.

Bäst just nu är The Americans som utspelar sig i USA under kalla krigets 1980-tal och handlar om ett antal ryska agenter som försetts med nya identiteter och placerats ut för att infiltrera det amerikanska samhället. The Americans har flera stora behållningar. Som spelet mellan paret Jennings (Keri Russell och Matthew Rhys) som ju inte är gifta på riktigt utan sammanförts för att spela äkta makar. Eller det faktum att de ryska spionerna är hjältarna, inte poliserna som är efter dem. Eller musiken. Skaparna bakom serien har lagt en hel del energi på att hitta passande 80-tals musik. Eller jag tar tillbaka det där sista. Hade helt glömt hur usel Phil Collins är. Hur som helst. The Americans är som ett Homeland med humor.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s