Istället för Daft Punk

juan-atkins

Det finns de som på fullaste allvar tror att Juan Atkins är Gud. Det är han troligen inte. Däremot finns en del sanning i påståendet att Atkins uppfann techno tillsammans med skolkompisarna Derrick May och Kevin Saunderson i den lilla hålan Bellville med knappa 4 000 invånare några mil utanför Detroit. Enligt May var techno egentligen ett misstag. Som om George Clinton, Kraftwerk och en sequencer hade fastnat i en hiss och fördrivit tiden med att göra musik ihop. Sedan dess har misstaget förvandlats till väldens mest demokratiska musikform och särskilt Juan Atkins fortsatt vara en av genrens allra största. Under eget namn eller som Cybotron, Model 500 eller Infiniti.

Det är intressant nog att han släpper ett album. Att han dessutom gör det tillsammans med en annan legend, Moriz von Oswald, gör inte saken sämre. Det är inte första gången Atkins och von Oswald gör musik tillsammans. Atkins medverkar på två av spåren på dubbeltolvan 3MB Feat. Magic Juan Atkins från 1992. Men nu rör det sig om ett helt album, Borderland.

Jag vet inte vilket annat konstnärligt samarbete som skulle kunna göra mig lika upphetsad. Kanske om Margaret Atwood och Michel Houellebecq skrivit en bok tillsammans. Eller om Rainer Werner Fassbinder återuppstått från de döda och gjort en film med Hilary Swank i huvudrollen. Eller om någon fått för sig att bygga anfallsspelet kring Zlatan och Leo Messi. Eller förlåt, det funkade ju inte. Men Borderland gör det definitivt. Jag tänker inte beskriva hur det låter. Vill istället bara öppna fönstret och vråla: ”Hallå världen, kan du stanna upp en vecka eller två. Jag måste lyssna på musik”. Jag är säker på att världen kommer att förstå.

Nu ska jag dock erkänna något som kommer att få mig käppjagad från stan av technopuritaner i trainers, munkjackor och rakade huvuden. Jag tycker nästa lika mycket om Smash TVs nya album Noise & Girls. Flera vackra duetter över riktigt djup house från en av de mest underskattade akterna i branschen.

Jag är dessutom den ende i världen som tycker att Thåström var som bäst när han bodde i Amsterdam och hade ett band som ville låta som Einstürzende Neubauten. Eller förlåt. Det kan finnas en till. Thåström själv. Inte bara låter hans solokarriär alltmer som det där bandet från Amsterdam. Han har dessutom nyligen gett ut en ny skiva med Sällskapet som är en direkt fortsättning på Peace, Love and Pitbulls. Det nya albumet heter Nowy Port och ”Såg dom komma” är den bästa låt han varit inblandad i sedan ”Kort biografi…”. Jag blir så glad över allt depp, brus och metalliska klanger han åstadkommer tillsammans med Niklas Hellberg och Pelle Ossler att jag inte ens bryr mig om att Bruno K Öijer läser en dikt på en av låtarna.

Malmöduon Minilogue är aktuella med albumet med det extremt träffsäkra namnet Blomma. Halva skivan låter ungefär som Minilogue brukar göra och andra halvan låter just som en blomma som precis slagit ut i vårsolen. Tror du mig inte? Sätt tänderna i 45 minuter långa ”E De Nån Hemma?” och återkom. Vårens allra bästa låt har dock Kryptic Minds tillsammans med uppkomlingen Killawatt åstadkommit. ”Reaching Through” låter som Basic Channel på dunderhonung. Vilket alltså är ett bra betyg.

Ur Arbetaren #19 2013

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s