Glöm inte att gå hem

berghain

Klockan är halv fyra en söndagseftermiddag. Dörrvakterna på klubben Berghain försäkrar sig om att jag verkligen kommit dit för musiken. Minsta misstanke om att inte vara till 100 procent nere med klubbkulturen innanför portarna resulterar ofta i ett vänligt men mycket bestämt nej. Är du för uppklädd eller tillhör ett för stort sällskap blir det till att vända. Gäng med fulla heterokillar får, till många kvinnliga besökares stora glädje, nobben direkt. Ibland släpper vakterna överhuvudtaget inte in någon de inte känner igen.

Nuförtiden finns det inte en enda guidebok om Berlin där Berghain inte nämns som sevärdhet. Folk vallfärdar följaktligen hit just för att beskåda spektaklet och inte nödvändigtvis för att delta. Vakterna ser det som sin främsta uppgift att hålla dessa åskådare borta. Annars kommer de som faktiskt är där för att de älskar musiken snart att älska den någon helt annanstans. Att påpeka att en hängt på legendariska Berlinklubben E-Werk medan vakterna fortfarande gick på dagis är heller ingen isbrytare.

Om du inte bryter mot någon av ovanstående regler kan du å andra sidan se ut och bete dig i stort sett hur du vill på Berghain, som huserar i ett gammalt elverk som försörjde stadsdelen Friedrichshain med ström under DDR-tiden. Med sina 14 meter i tak och massor av attiraljer sedan elverkstiden påminner insidan om kulisserna från senaste Batmanfilmen och det som pågår runtomkring om en kristdemokrats värsta mardröm. På de stora dansgolvet spelar en av klubbens hus-djs Marcel Fengler monoton musik så typisk att den till och med kallas Berghaintechno. På övervåningen i Panorama Bar spelar Margaret Dygas långsammare och mer minimalistiskt. Jag skulle för enkelhetens skull kunna kalla det house. Men låt mig vända på det i stället. Ibland när house är riktigt bra påminner den om musiken Margaret Dygas spelar. Och den har ungefär lika mycket med Swedish House Mafia att göra som Albert Camus har med Camilla Läckberg.

Basen känns i hela kroppen. Det är lätt att tro att volymen är skadligt hög, men när jag försöker göra mig hörd genom att skrika märker jag att det i stort sett går att prata i vanlig samtalston. När jag trycker mig mot väggen av bashögtalare hamnar jag i samma tidlösa, rumslösa, viktlösa tillstånd som första gången jag stod på ett sådant här ställe i Berlin för mer än 20 år sedan. Jag ska egentligen på ett mycket intressant föredrag av en filosof jag verkligen respekterar senare på kvällen. Jag känner dock omedelbart att ingenting han  skulle kunna säga kommer att kunna konkurrera med det här. Jag får en kick av musiken som jag inte får av någonting annat. Inte film. Inte litteratur. Inte konst. Inte filosofi. Inte mat, sex eller droger. Jag bryr mig inte om vem som gjort musiken. Inte om vad artisten heter eller hur artisten ser ut. Det finns ingenting som slår en skicklig DJ som spelar anonyma technotolvor på världens bästa ljudsystem för tusentals lyckliga människor. Allt blir ett enda stort experiment i kollektiva excesser. Ett experiment som omfattat i stort sett hela östra delarna av centrala Berlin ända sedan muren revs. I Berlin spelas techno och house inte bara på världens främsta klubbar och trendiga butiker och barer utan även på falafelsyltor, i taxibilar och i väntrummet hos tandläkaren.

Efter murens fall begav sig massor av människor i Östberlin av till väst. Men det fanns också en mindre rörelse i motsatt riktning som slog sig ned i ödekvarteren i stadsdelen Mitte. I offentliga byggnader som inte längre hade någon offentlighet att husera. I gamla industrifastigheter i den urbana öken av ingenmansland som löpte längs muren. Här möttes det bästa från öst och väst. Det bohemiska, konstnärliga och dekadenta Västberlin. Nicos, Einstürzende Neubautens, Nina Hagens, Nick Caves och Christiane F:s Västberlin, det Västberlin dit David Bowie och Iggy Pop åkte för att göra sina allra bästa album mötte ett Östberlin där du hade varit tvungen att vara både envis, driftig och uppfinningsrik om du ville ta syssla med förbjuden populärkultur.

Men det var inte bara en lyckad befruktning mellan två kulturer. De materiella förutsättningarna var också bästa tänkbara. När geografen David Harvey analyserar städer gör han det utifrån begreppen tid, rum och pengar. Ofta handlar det om att dessa faktorer begränsar människors möjligheter. Om att det skapas konstgjorda brister. Det byggs för få bostäder och det finns för få lokaler. Det som finns är alldeles för dyra. Ingen har tid att göra något vettig eftersom alla måste jobba och resa till jobbet hela tiden och i bakgrunden hovar givetvis någon in pengar.

Jag ska inte påstå att dessa begränsningar saknades i det nyligen återförenade Berlin. Däremot vågar jag påstår att de var mindre än i någon annan stad i västvärlden i modern tid. I östra delarna av Berlin fanns hur många lediga lägenheter som helst. Ofta ville värden, i den mån det fanns någon sådan, bara ha en symbolisk summa för att du såg till att fastigheten inte förföll. Det fanns också gott om tomma lokaler eftersom både offentlig administration och industrier plötsligt slagit igen, packat väskorna och satt sig på tåget västerut. Det finns faktiskt fortfarande, 25 år senare, hela kvarter av öde DDR-administration endast ett stenkast från Alexanderplatz.
Berlin var dock inget gratisparadis. Arbetslösheten var och är fortfarande skyhög i hela gamla DDR. Samhällsutvecklingen har skapat klyftor som gör att många, särskilt äldre  människor, längtar tillbaka till den gamla socialiststaten. Men den som hade något att livnära sig på kunde leva hyfsat billigt. Dessutom pumpade det återförenade Tyskland in pengar i det som åter skulle bli landets huvudstad. Konst- och kulturprojekt fullkomligt exploderade i staden och klubbkulturen stod för den största smällen.

Det första området som annekterades av klubbarna var en hörna av före detta Östberlin kring korsningen Leipziger Straße – Wilhelmstraße inte långt från Potsdamer Platz. Ett område med en massa byggnader som lämnades åt sitt öde när muren föll. Klubbarna som växte upp här behöll ofta både inredning och namn från verksamheterna det tagit över lokalerna från. E-Werk var precis som Berghain ett före detta elverk där stora delar av interiören behölls. Det panpoptikonliknande kontrollrummet blev vip-bar. WMF lånade sitt namn från husgerådstillverkaren Württembergische Metallwarenfabrik som haft fabrik i lokalerna. De mindre klubbarna Elektro och Friseur döptes efter en el-affär respektive frisersalong. Smått klaustrofobiska Tresor öppnade i valven under ett varuhus. Ryktet sade att valven används för att gömma krigsbyte under andra världskriget. Det fanns också betydligt skummare ställen runt om i stan, som Stellwerk i ett gammalt industriområde bredvid Spree. Öppet dygnet runt, året om och en föraning om både det bästa och det sämsta med ett samhälle helt utan regler.

På den tiden uppstod det bara köer om det råkat komma väldigt mycket folk samtidigt. Alla som hittade till klubbarna var välkomna. Det fanns gott om rum, tid och om inte pengar så åtminstone låga kostnader vilket i sin tur genererade pengar vilka ofta investerades i lokalerna och de bästa ljudsystem som gick att köpa. Alla som var minsta intresserade av techno vallfärdade hit. Många är fortfarande kvar. Fler har tillkommit.

De materiella förutsättningarna skapade inte bara unika lokaler utan påverkade i högsta grad också musiken. DJ:s hade inte bara fantastiska klubbar med kunnig och kräsen pub­lik samt ljud i världsklass. En klubb som öppnar på fredagskvällen och stänger någon gång på måndag förmiddag kan utan vidare låta en DJ spela sex, sju timmar. Det ger utrymme för experiment, för musik som inte skulle spelats annars, för kompositioner och upplägg som inte hade fungerat om samma DJ bara haft en timme på sig. Det har skapat ett särskilt sound och en särskild inställning till musik. En musik som i många fall faktiskt inte låter särskilt bra någon annanstans är på klubbar som Berghain.

Här blir det också uppenbart att DJ:n är betydligt viktigare än den som producerar musiken. Och med DJ menar jag inte en hipster som står och spelar sina favorit-mp3or för linsgryta och mikrobryggd öl utan en artist med vinylspelaren som främsta instrument. Som spelar tre låtar samtidigt, lägger på egna effekter från en 909:a och slänger in ett eget spår från datorn bredvid. DJ:n är den enda i klubbkulturen som har relativt stor stjärnstatus även om en majoritet av klubbesökarna inte skulle känna igen sina favoriter om de träffade dem på gatan. Väldigt många struntar fullständigt i vem som spelar så länge det låter bra. Publiken är kräsen och kunnig men fokuserar på musiken, inte vem som spelar eller gjort den. Visst kan internationella stjärnor plocka ut ett fetare gage, men det finns också klubbar som betalar 200 euro för en spelning oavsett om du är Kevin Saunderson och nyss flugit in från Detroit eller om du är Erika Mustermann från någon håla i Brandenburg.

Gentrifieringen och dess oundvikliga kostnadshöjningar trängde med tiden bort klubbarna från de hörn av Mitte där de uppstod. En gentrifiering som klubbarna varit en del av, vare sig de velat eller inte. Området är i dag lika trist som vilket annat europeiskt innerstadsområde som helst. Dagens fastighetsägare försöker dock suga så mycket profit som möjligt ur det gamla klubbdistriktet. Lokalerna där E-Werk huserade används i dag  till konserter, filminspelningar och företagsevent. 2011 spelade Red Hot Chili Peppers in ett album där vilken bör ha gjort slut på den lilla cred som eventuellt kan ha funnits kvar.

Klubbdistriktet flyttade till den remsa längs Spree mellan Alexanderplatz och Oberbaumbrücke som fortfarande inte hämtat sig från andra världskriget. Särskilt inte den östra sidan. Weekend huserar i de översta våningarna i östtyska statens gamla turistbyrå ett stenkast från Alex. Club Der Visionaere i några byggnader vid Kreuzbergsidan av Spree mitt emot legendariska och numera tyvärr stängda Bar 25 som ockuperade ett gammalt tivoli och där de som drev klubben bodde och hade alla möjliga märkliga projekt för sig. Watergate ligger högst upp i ett kontorshus snett ovanför Oberbaumbrücke. Tresor i nya lokaler i ett gammalt värmevärk på Köpenicker Straße. Berghain på Friedrichshainsidan med ett otal mindre klubbar kring sig, ytterligare klubbar i tillfälliga klubbar samt ännu fler nomadklubbar som flyttar runt mellan olika platser.

Medan man sakta men säkert flyttade i sydvästlig riktning hann man med att ha världens utan konkurrens största technoparty också.
Love Parade startade 1989 när några eldsjälar körde runt i Västberlins affärsdistrikt kring Kurfürstendamm med ljudsystem monterade på lastbilar, bara några veckor innan murens fall. Paraden växte sedan successivt, flyttade till jättelika Straße des 17. Juni som löper genom parken Tiergarten. Som mest samlade paraden 1,5 miljoner  besökare. Visst kommersialiserades den så småningom och visst dök det upp alternativa parader som Fuck Parade och Hate Parade som egentligen var betydligt roligare. Men det är något visst att festa tillsammans med en och en halv miljon andra till den bästa musik som står att finna. Samtliga Berlins klubbar, och en hel del andra, hade varsin lastbil som sakta åkte upp och ned för den flera kilometer långa och tio filer breda gatan och cirkulerade kring monumentet Siegessäule, en ängel i guld som kom att bli paradens symbol.

Love Parade var officiellt en demonstration. Delvis av juridiska skäl och delvis som ett statement då parader i Berlin historiskt sett inte inneburit något positivt. Så man demonstrerade helt enkelt för kärlek. Sedan Love Parade upphörde för tio år sedan har många försökt slå mynt av paraden genom att flytta den till andra städer vilket slutade i katastrof 2010 då 21 personer klämdes ihjäl i Duisburg.

Gentrifieringen har gjort Berlin dyrare. Många berlinare klagar över att de inte längre har råd att gå ut och att rika kristdemokrater från väst inte bara bidrar till att höja priserna utan dessutom hatar den dekadenta kultur som alltid präglat staden. Men det finns fortfarande fler och billigare lokaler i Berlin än i många andra europeiska storstäder. Staden är fortfarande rymlig. I dag bor tre och en halv miljon människor i en stad som rymde fem miljoner och var planerat för tio miljoner innan kriget. Flera östliga stadsdelar är fortfarande ödsliga efter att folk massflyttat till väst. Även om klubbarna hamnar längre ifrån de centrala stadsdelarna finns fortfarande rum, tid och förhållandevis låga kostnader. Den unika kultur som dessa materiella förutsättningar skapar rullar vidare som en större och större snöboll. Det kommer alltid att finnas fantastiska klubbar som jag inte ens hört talas om och det har garanterat startat någon ny medan du läser det här.

Själv tröttnar jag aldrig. Varje gång jag står på Berghain eller liknade klubbar lovar jag mig själv att komma tillbaka igen för att festa med rejvkids från förorten, hippa butiksbiträden från Mitte, svenskar som tagit för mycket ecstasy, bögar som beundrar varandras halvnakna och extremt vältränade kroppar, par i sextioårsåldern, folk som har sex mer eller mindre öppet, helt vanliga musikälskare och den där snubben i kostym som ser ut att ha kommit hit direkt efter jobbet på banken i fredags och blivit kvar sedan dess. Vi känner inte varandra. Vi har inte den blekaste aning om vem som spelar. Vi är helt övertygade om att musiken är den bästa som någonsin spelats någonstans. Vi ler och kramas som om vi var riktigt goda vänner som inte sett varandra på länge. Vi försöker förgäves minnas rådet från filmen Ferien, det enda råd du egentligen behöver när du ska ut och klubba i Berlin: glöm inte bort att gå hem.

Ur Arbetaren #29 2013

4 reaktioner på ”Glöm inte att gå hem

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s