Samtidigt i mediaskuggan

Chelsea Manning graffiti

När Edward Snowden för någon månad sedan avslöjade att den amerikanska underrättelsetjänsten NSA övervakade vad folk hade för sig på Facebook, Google, Skype, YouTube och en rad andra ställen, var det till journalisten Glenn Greenwald han först lämnade sina uppgifter.

Sedan dess har Greenwald arbetat med en dokumentär om Snowdens avslöjande, bland annat tillsammans med sin pojkvän David Miranda. I måndags förra veckan mellanlandade Miranda på Heathrow i London efter att han besökt en dokumentärfilmare som också arbetar med projektet. Miranda var på väg till hemlandet Brasilien men mellanlandningen skulle visa sig ta längre tid och bli betydligt tristare än han väntat sig. Miranda omhändertogs nämligen av säkerhetspersonal på flygplatsen.

Säkerhetspersonalen agerade enligt den brittiska terroristlagens sjunde paragraf som ger dem rätt att stoppa, genomsöka och förhöra människor de misstänker ha samröre med terrorister. De hävdade att Miranda kunde ha ”stulit information som kan underlätta terrorism”. De förhörde honom, beslagtog kamera, telefon och dator samt höll kvar honom i nio timmar.

De som stoppas enligt terroristlagen har inte rätt till advokat och myndigheterna kan beslagta och undersöka deras tillhörigheter i sju dagar. De behöver heller inte formellt gripas eller åtalas för något, vilket kritikerna menar än en av poängerna med lagen. Gripna har nämligen vissa rättigheter.

Greenwalds arbetsgivare, tidningen The Guardian, berättade någon dag senare att myndigheterna hotat med rättsliga åtgärder om de inte förstörde allt material de fått av Snowden. The Guardian gick med på detta eftersom de hade kopior på materialet utomlands och lät två säkerhetsagenter närvara då hårddiskar förstördes.

Bara någon dag efter händelserna kring The Guardian kom domen mot Chelsea Manning, korpralen som läckte information om amerikanska krigsbrott till Wikileaks. Manning fick 35 år fängelse.

Vi befinner oss alltså i en situation där myndigheter skyr allt färre medel för att ta reda på information om oss. Det är också uppenbart att åtminstone USA och vissa lydstater tänker slå stenhårt mot läckor. Det är också tydligt att inte bara läckorna utan även journalister och tidningar som publicerar läckt information riskerar att bli jagade.

Men själv går jag säker. Åtminstone om jag låter bli att mellanlanda i amerikanska lydstater och håller mig i typ Sverige, Kuba, Nordkorea och Iran. Förlåt jag menar stannar i Sverige. Vi har ju världens mest omfattande pressfrihet.

Men så kommer jag att tänka på IB som kartlade alla till vänster om mitten av Socialdemokraterna och på att journalisterna som avslöjade detta hamnade i fängelse. Jag tänker också på rättegången mot The Pirate Bay och de påtryckningar kulturindustrin utövade och på hur upphovsrättslobbyister tilläts skipa ”rättvisa” i fallet. Vad skulle hända om någon avslöjar något som hotar stora intressen nästa gång och inte bara inbillade marginaler hos ett antal stora film- och musikproducenter? Vad skulle hända om jag skrev om det?

Samtidigt som jag funderar lyfter troligen ett hemligt flyg på väg mot ett lika hemligt tortyrfängelse med en nedrogad och fastkedjad passagerare som misstänks ha brutit mot någon luddigt formulerad och fantasifullt tolkad terroristlag. En passagerare vi aldrig kommer att läsa en rad om på grund av att hen precis som nästa alla andra i samma situation inte är journalist. Men skål ändå för pressfriheten!

Ur Arbetaren #35 2013 

En reaktion på ”Samtidigt i mediaskuggan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s