Upploppsfaran

423px-Brand_-_first_cover_(1898)

Tidningen Brand har precis kommit ut med en bok med tema upplopp. Paris, Los Angeles, London, Husby. Nu och då. Guy Debord, Nina Power, Toni Negri, E P Thompson och en rad andra bidrar med skarpa analyser. Själv medverkar jag med en något uppdaterad och nedkortad version av ”Därför skär jag av brandslangen” (Engelsk version här).

Köp den här eller prenumerera. Läs min text medan brevbäraren gör sitt.

Därför brinner bilen

Kamrater, det är bäst att redan nu slå in på en annan väg, skaka oss fria från den mörka natt som omslutit oss och lämna mörkret bakom oss. Den nya dag som redan gryr skall finna oss fasta, vakna och beslutsamma.

Frantz Fanon

När polisen sköt en man till döds i Husby våren 2013 utbröt oroligheter. Ungdomar kastade sten, krossade fönster och eldade upp bilar. Polisen kallade husbybor för ”apor” och ”negrer”. Vi har sett liknande händelser i Göteborg, Malmö, Paris, London och en massa andra städer runt om i världen. Långt innan bränderna slocknat har morgontidningarnas svartaste rubriker skrivit sig mer eller mindre av sig själva. Ofta blir det bara notiser eller kortare artiklar med krigsrubriker. Men ibland stannar media upp och försöker förstå. Vissa talar om ökade klyftor och strukturella problem. Andra om bidragsberoende och ökad fundamentalism. Ytterligare några menar att integrationen har misslyckats. De mest extrema talar om en brist på tacksamhet. Det är givetvis inte lätt att hitta rimliga förklaringar på hur man exempelvis får för sig att bränna upp en bil? Men jag tänker ändå göra ett försök.

Men låt oss börja från början. När jag växte upp var jordklotet delat i väst, öst och tredje världen. Halva Europa låg bakom en mur, ingen firade studenten i Prag och eventuella ubåtar skvallrade om en förestående invasion från Sovjetunionen. Det fanns två tevekanaler men inga mobiltelefoner. Internet ska vi inte tala om. Världen är fortfarande delad. Men på ett mer diffust sätt. Istället för tre delar finns betydligt fler. Gränserna går heller inte bara mellan länder, utan också inom. De flesta större städer har små enklaver av både första och tredje världen. Det finns inga exotiska resmål kvar. Inte ens rymdfärder är särskilt exklusiva längre. Lika mycket tid som jag tidigare ägnade åt att hitta information lägger jag idag på att välja bort information. Jag kan och blir nådd dygnet runt från hela världen. Jag har dagliga diskussioner med människor jag inte känner annat än till deras avatarer och som bor på platser som Berlin, San Francisco, Osaka och Rio de Janeiro. Det är en friare och öppnare värld. Åtminstone för mig och andra privilegierade, välutbildade och förhållandevis rika människor.

Tyvärr ser det inte ut så för alla. Samtidigt pågår en parallell process som i allt väsentligt är raka motsatsen. Nya gränser uppstår. Avstånd ökar. Förståelsen minskar. Det sker en lokalisering istället för globalisering. Samtidigt som några reser obehindrat, blir andra allt mer bundna till platser. Samtidigt som en designer, musiker eller entreprenör inom dataspelsbranschen känner mer gemenskap med en jämnårig i Tokyo eller Buenos Aires än med sina grannar uppstår en tredje värld, eller snarare flera tredje världar, mitt ibland oss. Rörlighet är en tydlig klassmarkör. Kan du förflytta dig obehindrat eller är du bunden till en plats? Kommunicerar du med världen eller bara med dina fysiska grannar? Sociologen Zygmunt Bauman menar att de privilegierade lever i tiden, oberörda av rummets fysiska begränsningar, medan andra lever i rummet, där tiden är tom och ingenting någonsin händer.

Under nuvarande socialförsäkringsminister Ulf Kristerssons tid som socialborgarråd i Stockholm drog staden in månadskorten till kollektivtrafiken för de som fick ekonomiskt bistånd, det som förr kallades socialbidrag. Vissa förorter ligger 40 minuters resväg från centrum. Utan tillgång till kollektivtrafiken har du ingen möjlighet att förflytta dig. Utan arbete har du ingenting att göra. Du är bokstavligt talat fast i rummet. Lokaliserad istället för globaliserad.

Det förekommer en lokalisering bland eliten också. Den är däremot frivillig. Den mest extrema formen av elitlokalisering är så kallade gated communities. Små inmurade samhällen dit bara de boende har tillträde. Men de kan till skillnad från exempelvis Stockholms socialbidragstagare lämna när de vill. Ett gated community är de fattiga förorternas lokalisering inverterad. Alla kan lämna, men ingen kommer in. En annan variant är allt mer segregerade innerstäder och förorter med skyhöga ekonomiska murar i form av priser på bostäder. Ingen skulle dock drömma om att kalla Djursholm segregerat.

Bauman menar att eliten gladeligen köpt sin isoleringen medan resten av befolkningen tvingas betala ett högt kulturellt, psykologiskt och politiskt pris för sin motsvarighet. Medan globaliseringen river murar, hinder och nationsgränser för varor och kapital, affärsmän och akademiker, reser sig samtidigt nya barriärer i form av hårdare immigrationslagar, nolltolerans och insatser som REVA. För fattiga, arbetslös och flyktingar gäller helt andra regler. En flykting kan betala mångdubbelt mer för en plats på ett stinkande, ovärdigt och överfullt smuggelfartyg än vad affärsmannen betalar för sin förstaklassbiljett på flyget på samma sträcka.

Globaliseringen gäller främst varor och arbetskraft och inte nödvändigtvis människor. Nuförtiden kan vi fritt söka jobb i samtliga av den EUs medlemsländer. Men om du är född utanför är det inte säkert att du kommer in överhuvudtaget. Och om någon anser att du inte jobbar kan du bli hemskickad även om du är EU-medborgare. Eller utvisad från Frankrike av inte annat skäl än att du är rom. Kontrollen av personer ökar. En tendens som blivit väldigt tydlig efter elfte september. Under de 20 år som gått efter berlinmurens fall har det rests nya murar och gamla gränser har blivit ännu svårare att passera. Som mellan Israel och Västbanken, runt EU och mellan USA och Mexico.

Nuförtiden handlar skiljelinjerna mellan människor i allt mindre utsträckning om kultur, om religion eller om språk. Det handlar om att vissa ingår i en sfär av relativt ekonomiskt välstånd och om att andra inte gör det. Den fattiga delen av världen finns numera representerad i alla större europeiska städer. Ofta i de mest slitna förorterna. Ofta med en befolkning från andra delar av världen, inte sällan från forna kolonier. Men inte alltid. Alla länder har givetvis en inhemsk fattig befolkning också. Fastighetsmarknaden och politiska beslut förser ihop låginkomsttagare, lågutbildade, sjuka och missbrukare i de minst attraktiva delarna av staden

Bauman menar att den urbana terrängen blir skådeplats för ett krig om rummet. Ett krig som ibland mynnar ut i upplopp och skadegörelse. Maktlösa, undanträngda invånare i områden som hamnat utanför både välfärd och globalisering skapar sina egna skyddsvallar i form av aggressioner, i form av attacker mot civilsamhället. Detta beskrivs ofta som ordningsproblem men handlar enligt Bauman om samma territoriella anspråk som när det exempelvis byggs ett gated community i en annan del av staden. Det handlar om att ta kontroll över det egna territoriet. Att bestämma vem som har tillträde och vem som inte har det. Att bestämma vad som är tillåtet och vad som inte är det.

I boken ”Inbördes Krig” intervjuar Hans Magnus Enzensberger en socialarbetare i en förort till Paris som berättar hur upploppsmakare slagit sönder allt. Dörrar, fönster, trappuppgångar, sina egna skolor och till och med kliniker där deras yngre syskon behandlas gratis. Enzenberger varnar för situationer som dessa är tecken på ett förestående inbördeskrig där befolkningen i förorterna reser sig och gör uppror. Ett inbördeskrig som smyger sig på. Utan tydliga kombatanter. Där det är svårt att skilja vän från fiende eller ens att tala om vänner och fiender. Ett inbördeskrig som börjar med mindre skadegörelse, nedskräpning och en trasig hiss. Som fortsätter med brinnande bilar, totalförstörda skolor och besinningslösa attacker mot ”allt som fungerar”.

Ibland beskrivs oroligheterna som integrationsproblem eller ännu värre som kopplade till människors religion. Enligt Mustafa Dikec började Paris förorter beskrivas som problematiska och oroliga under 70-talet. Men det var först under 80-talet som problemen diskuterades i termer av etnicitet och integration. Innan dess handlade diskussionen oftast om klassklyftor. Under 90-talet blir islam ett allt vanligare tema när media och politiker diskuterar problematiken. Dikec menar att det inte alls är ovanligt att kravaller i Paris förorter beskrivs som ”muslimska”.

Men hur relevant är egentligen religion och etnicitet i det här fallet? Är det någon som skulle betecknat studentupproret i Paris 1968 som ”katolskt”? Skulle någon bygga ett resonemang kring att så många som deltog i oroligheterna vi EU-toppmötet i Göteborg 2001 växt upp i ett protestantiskt samhälle? Är våld på en avfolkad svensk bruksort specifikt ”svenskt”?

Dikec menar att diskussionen kring etnicitet och religion döljer verkliga problem. De förorter där det varit mest oroligheter utmärker sig nämligen inte bra etniskt eller religiöst, i de fall där de överhuvudtaget gör det. De utmärker sig däremot tydligt i fråga om diskriminering, ojämlikhet och repression. I form av kriminalitet. I form av utbildningsnivå, sjuktal och medelinkomst. Detsamma skulle jag våga påstå gäller svenska förhållanden. Husby, Rosengård, Bergsjön och andra ställen där liknande upplopp förekommit utmärker sig heller inte bara etniskt eller religiöst. Det är också områden med stora sociala problem, hög arbetslöshet, låga skolresultat, vanskötta fastigheter och låg utbildningsnivå och låga medelinkomster.

Är det någon som tror att det är en slump att detta globala fenomen – till synes meningslösa attacker mot civilsamhället – inträffar där skillnaderna är mellan människor är som tydligast?

Att samla alla fattiga, sjuka, arbetslösa och lågutbildade på på samma ställe är dock inget systemfel. Ojämlikhet krockar inte med kapitalismen. De är tvärtom ett tecken på att den fungerar som den ska. Men för att slippa prata om klassklyftor pratar vi om integration, tro eller ursprung. Allt för att dölja att våra vinster på det globala lyckohjulet betalas av någon annan, någon annanstans. På ett kokainfält i Colombia, i en sweatshop i Bangladesh, en översvämmad stad i Pakistan eller en förgiftad flod i Nigeria. Eller några hållplatser väster ut med tunnelbanan av en tredje generationens arbetslös.

Men vad krävs egentligen för att vi ska uppmärksamma förhållandena i förorterna? Ofta nås vi bara av vad mediaforskaren Lilie Chouliaraki kallar ”äventyrsnyheter”, det vill säga notiser om enskilda händelser – oftast brott av olika slag – utan medlidande och med ansiktslösa agenter och offer. Om det är tillräckligt spektakulärt vill säga. Vardagsmisären är det sällan någon som uppmärksammar. Och goda nyheter förekommer knappt i media överhuvudtaget, varken från förorterna eller från någon annanstans.

För några år sedan arbetade jag i en kulturverksamhet för unga i just Husby. Under den här perioden inträffade ett brutal misshandel i Stockholms innerstad. En ung kille slogs och sparkades till döds av en eller flera förövare. Samtliga inblandade tillhörde övre medelklassen. Händelsen blev en stor nyhet. Det startades kampanjer i media och på Facebook, något som gjorde en av initiativtagarna, den nuvarande riksdagsmannen Anton Abele, till kändis.

Ungdomarna i Husby var givetvis skärrade av händelsen. Men de var också upprörda. Varför blir ungdomsvåld bara nyheter när det sker i innerstaden och när medelklassens barn är inblandade? De berättade om en liknande misshandel i Husby något år tidigare. Med lika gamla förövare. Lika gammalt offer. Men med uteslutande förortskillar inblandade och med en brutalitet och hänsynslöshet som överträffade dödsmisshandeln i innerstaden. Det blev inte en rad i rikspressen, bara en notis i lokaltidningen.

Jag hade inget bra svar på varför händelserna fick så olika utrymme i media, trots att det var så lika. Annat än en vag känsla av att alla inte är lika intressanta i media. Alla offer är inte lika stora offer. En känsla av att vi inte behöver bege oss till ett krig eller en naturkatastrof i tredje världen för att upptäcka detta fenomen. Det räcker med att åka till Husby.

Chouliararaki hade kanske kunnat ge ett bättre svar. För att äventyrsnyheter ska förvandlas till vad hon kallar krisnyheter – det vill säga komplexa berättelser, med personliga historier och synliga offer – krävs bland annat västerländska offer. Om vi översätter västerlandet till civilsamhället eller medelklassen har vi möjliga svar på Husbyungdomarnas frågor. Det krävs ett offer från de etablerade samhället för att äventyrsnyheter ska bli krisnyheter. Det krävs att civilsamhället attackeras för att media överhuvudtaget ska göra någon analys. Det krävs en attack mot nationalklenoden bilen för att förorten ska kvala in som nyhet.

Hur gör vi för att andra röster ska höras? Jag har precis samma rättigheter som någon i Husby. Vem som helst får skriva i en tidning, men det förutsätter ofta god utbildning samt kontakter i branschen. Vem som helst får sprida sina åsikter – om exempelvis misär, fattigdom, segregation eller polisvåld i Husby – men alla har inte samma möjligheter att göra detta. Inte ens de omhuldade sociala medierna är särskilt öppna för den som inte kan koderna eller har rätt nätverk.

Och en sak är säker. Är det du säger inte tillräckligt spektakulärt kommer ingen att lyssna. När föreningen Megafonen i Husby kallade till presskonferens om polisens dödsskjutning var det få som lyssnade. När bilar stacks i brand var plötsligt alla intresserade. Dock inte av klassklyftorna utan av de brinnande bilarna. Och av att Megafonen av någon märklig anledning skull ta avstånd från detta.

Jürgen Habermas menar att det inte bara är en rättighet utan faktiskt också en medborgerlig plikt att delta i det offentliga samhället. Men hur gör man detta som ung och frustrerad förortsbo? Som medborgare i allmänhet? Hur många har egentligen tillträde till offentliga diskussioner? Visst går det att rösta vart fjärde år och skriva insändare i lokaltidningen. Men vem som helst får inte skriva debattinlägg i någon av våra stora dagstidningar. De allra flesta kommer aldrig någonsin att befinna sig i min privilegierade position att få dela med sig av sina åsikter till massor av läsare.

Jag har jobbat i flera år med ungdomar och kultur, både i innerstaden och i utsatta förorter. Det är en enorm skillnad. Alla älskar kultur, men medan medelklassens barn ser sig både som konsumenter och producenter ser sig arbetarklassens barn i första hand som konsumenter. Givetvis finns massor av undantag, men mönstret är mycket tydligt.

Hur deltar man i en diskussion om man ser sig själv och sina vänner som uteslutande konsumenter? Om man inte ens kan föreställa sig själv som någon som skapar innehåll, mening och form i media? Då blir det inga debattartiklar i Dagens Nyheter. Ingen medverkan i P1. Inte ens en insändare i lokaltidningen. Oavsett hur förutsättningarna ser ut i övrigt. De få representanter för förorten som figurerar i media är enligt min erfarenhet följaktligen ofta barn till akademiker eller kulturarbetare.

Att sätta eld på en bil producerar däremot innehåll i media, som en radikal men givetvis omedveten tolkning av Habermas. I lika hög grad som den som skriver en ledarartikel. Men med ett betydligt bredare genomslag.

Bauman menar att problemet med samtiden är att den slutat ifrågasätta sig själv. Att inte ställa vissa frågor är farligare än att låta bli att svara på frågor som redan finns på agendan. Att ställa fel frågor avleder uppmärksamheten från det som verkligen är viktigt.

Så varför inte hjälpa samtiden på traven? För att det ska vara meningsfullt att ha en lösning måste det först finnas ett problem att lösa. Eftersom klassklyftor uppenbarligen inte är ett tillräckligt intressant problem i vår samtid får vi hitta på något annat. En fråga, rätt fråga, måste ställas innan vi kan få ett svar. Frågar vi inte kommer heller ingen att svara.

Många har försökt förstå våldet i fattiga förorter. De till höger har förfärats, och ropat på hårdare tag och debatter om integration. De till vänster har förgäves letat manifest och politiska program. De har utan större framgång försökt tolka upplopp, bilbränder, skolbränder och attacker mot samhällets officiella representanter som protester mot exkludering, fattigdom och segregation.

Men det finns inget sådant. Ingen kräver någonting. Filosofen Slavoj Zizek frågar sig vad det är för värld vi lever i där det enda alternativet till demokratisk konsensus är blint raseri. När han tittar på samma upplopp som Dikec, hittar han något helt annat än politiska program. Han ser ett försök att synliggöra. Inga försök att hitta lösningar utan istället försök att skapa problem. Problem som inte längre går att ignorera.

Det är nämligen så tragiskt att stenkastning, några uppbrända bilar och krossade rutor är en intressantare nyhet än åratal av fattigdom och social utslagning. Frustrationen hos de husbybor som inte bränner bilar kommer vi aldrig att få läsa om i morgontidningen. Tyvärr drabbas de både av klassklyftorna och oroligheterna. Det är ju inte rikspolisstyrelsens fönster som krossas. Upploppen sker heller inte i de förorter där invånarna tjänat på de senaste årens ökade klyftor. Istället brinner grannens bil. För det är tyvärr så tragiskt att det först måste skapas ”problem” för att det överhuvudtaget ska förekomma någon diskussion.

Den som bränner upp en bil skapar just ett problem. Den brinnande bilen är inget manifest. Inget partiprogram. Ingen debattartikel. Den förespråkar inte ett bättre samhälle.

Den förespråkar inte något slags samhälle överhuvudtaget. Men den som bränner bilen tar däremot platsen i besittning. Skapar ett eget gated community med en mur av brinnande bilar. Den som bränner bilen deltar i det offentliga samtalet genom att ställa en fråga ni måste besvara: varför bryr ni er inte förrän nu? Därför brinner bilen.

 

 

4 reaktioner på ”Upploppsfaran

  1. Nyhetsselekteringen är väl i regel ägarens privillegium. Att händelsen på Kungsholmen fick så mycket mediautrymme lär till viss del ha betingats av att förövaren kom ur Bonnierfamiljen. Schibsted skrev massor medan DNEX molteg så länge man kunde.

    Angående varför ungar eldar bilar så tror jag att det är samma fenomen som när man var tonåring och tog bågarana ner till centrum för att se om vi kunde få ordningsmakten att jaga oss lite. Hade vi tur kunde vi få underhållning en hel kväll med tämligen enkla medel. Om jag inte minns helt fel så lär det väl ha försiggått nån operation från ordningsmakten månaderna innan det brakade loss som tycks ha åstadkommit ett betydande mått av frustration bland ungarna ?

    Jag tror personligen att i den mån det finns nån politisk dimension i bileldandet så handlar den nog mera om en vag känsla av att på förhand ha blivit tilldelad en roll som statist i samhällsbygget. Knappast djupare än så. Annars hade man sannolikt åkt annorstädes och grillat.

    F.ö. förekommer det visst segregation på Djursholm. Du kan förvisso köpa en kåk därute men du blir aldrig accepterad som annat än kasten Nya pengar. Men inbjuden till julglöggen för urinnevånarna blir du inte. 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s