Gangstern i småborgaren

 

Artaud_thought_image

Motorcykelserien Sons of Anarchy är verkligen inget mästerverk med sina förutsägbara, orealistiska intriger och outhärdliga grabbighet. Ändå fortsätter jag att titta. Precis som andra gangsterserier ger den nämligen en sofistikerad och oförställd bild av en annan sorts brottslighet, kapitalismen. Sons of Anarchy är ett gäng pigga entreprenörer som inte kunde bry sig mindre om övriga samhällets överenskommelser. Precis som vilket multinationellt storföretag som helst alltså. Så länge det är bra för affärerna är det bra. Den här dimensionen av gangsterkultur uppmärksammas alltför sällan. Bertolt Brecht förklarar det med att ”den borgerliga kritikern har alltid haft svårt att se småborgaren i gangstern. Jag tror det kommer sig av att de har så svårt att se gangstern i småborgaren”.

Särskilt bra är Sons of Anarchy på att visa de kroppsliga aspekterna av kapitalismen. Biopolitik som det kallas med ett finare ord. Hur särskilt kvinnor är till salu som sexualiserad arbetskraft. Serien är full av prostitution, porr och övergrepp. I slutet av säsong fem och början av säsong sex tas biopolitiken till nya, oanade höjder när Lee Toric dyker upp i handlingen. Toric är en Harvardutbildad och tidigare mycket framgångsrik polis som fått sparken efter att ha varit för brutal. Det hindrar honom dock inte från att fortsätta bedriva pseudopolisiär verksamhet. I en avslöjande scen sitter han på ett sunkigt motell bredvid en väska proppfull med knark och läser boken Watchfiends and Rack Screams som är en samling av den franske dramatikern och poeten Antonin Artauds texter.

Artaud förespråkade en teater som i stället för handling skulle utgå från primitiva riter. Den skulle vara som verkliga livet, så chockerande och brutal som möjligt. Han hade dessutom en olycklig relation till sin egen kropp. Artaud drabbades av en hjärnhinneinflammation som barn och blev aldrig helt återställd. Han led av kronisk smärta och ständigt återkommande depressioner och behandlades med både elchocker och opiater, som han snart blev beroende av. Till sist var Artaud så trött på sin kropp att han förklarade krig mot den. Kroppen svarade med en cancer i tjocktarmen som tog livet av honom i mars 1948.

Även Lee Toric befinner sig i krig mot den egna kroppen. Han pumpar den full med droger och slår den när den inte lyder. Han straffar även andras kroppar bland annat genom att beställa mycket brutala homosexuella våldtäkter och mörda personer vars kroppar han behöver för sina syften. Det är lätt att se Toric som en grotesk karikatyr av rättssamhället, men han är snarare en bild av den sentida kapitalism. Av hur ett jämförelsevis ordnat system urartar i alltmer primitiva riter där de sista dropparna ur samhällskroppen drivs ut med hjälp av våld och droger. Av ett system som lever på lånad tid men desperat försöker skjuta det oundvikliga slutet framför sig genom en total hänsynslöshet mot människor, djur och miljö.

Så även till synes dåliga tv-serier kan erbjuda värdefulla insikter. Jag kommer exempelvis att tänka på Lee Toric varje gång Stefan Löfven önskar ett globalt handslag mellan arbete och kapital.

Ur Arbetaren #50 2013

En reaktion på ”Gangstern i småborgaren

  1. Fenomenet gangster i småborgare studeras med fördel i ombildade brf:er med hög belåning och några kvarvarande hyresgäster som inte ville skuldsätta sig livet ut.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s