4.3 to Life

ne5v43gdqn5yy3

En man från Sala dömdes igår att betala 4,3 miljoner i skadestånd för att ha spridit filmen Beck – levande begravd. Han dömdes dessutom till samhällstjänst och villkorlig dom för att också ha spridit 517 andra filmer. Men det vara bara Becks filmbolag, Nordisk Film, som begärde skadestånd.

Nordisk Film hade begärt 7 miljoner. 5,5 miljoner är vad de påstår att de hade tagit i licensavgift av mannen om han velat sprida filmen lagligt. Dessutom ville de ha skadestånd för ”intäktsbortfall”, ”marknadsstörning” samt ”skada på filmens anseende”. Det sista har att göra med att Nordisk Film anser att den delade filmens kvalitet försämrat filmens rykte. De syftar troligen på att kopian, inte själva filmen, höll låg kvalitet. Men då jag sett ett antal Beck-filmer kan jag inte svära på detta. 

Nordisk Film uppskattar alltså själva vad de tror de förlorat i intäkter. De hänvisar till en uträkning gjord av Bertil Sandgren som bland annat utgår från en undersökning som hävdar att 25% av alla som laddar ner piratkopior skulle ha betalat för dem om det alternativet funnits. Tingsrätten sänker dock skadeståndet för uteblivna licensavgifter till hälften. Tillsammans med ränta och övriga skadestånd fastställs beloppet till 4,3 miljoner kronor.

Det hade varit intressant om fler bolag begärt skadestånd. Hade tingsrätten någon gång funnit skadeståndskraven orimliga? Om 43 miljoner begärts för 10 filmer? Eller om skadeståndskrav rests för samtliga 518 filmer mannen dömts för att ha spridit. Hade tingsrätten dömt mannen att betala mer än 2,2 miljarder kronor?

För den dömde mannen spelar det inte någon större roll. Redan kravet på 4,3 miljoner innebär i praktiken ett ekonomiskt livstidsstraff om han inte får någon typ av skuldsanering. Det är ganska få brott som resulterar i straff som den dömde måste avtjäna resten av sitt liv. Fildelning är uppenbarligen ett av dem.

Förfarandet påminner om de ISDS-processer som ingår i många frihandelsavtal, bland annat TTIP som just nu förhandlas mellan USA och EU. ISDS innebär att företag stämmer länder om de tycker att exempelvis demokratiskt fattade beslut försämrar deras möjlighet att tjäna pengar. Även där uppskattar de själva hur stora deras uteblivna intäkter är. Företagen vinner 31% av fallen och får förlikning i ytterligare 27%.

Båda fallen är exempel på en privatisering av rättvisan. Samhället har fortfarande sina egna regler och straff som förbud mot piratkopiering med villkorlig dom och samhällstjänst som påföljd. Men sedan ska även kapitalet ha ersättning för ”uteblivna intäkter”. Samhället har fortfarande sina demokratiska processer där vi då och då stoppar exempelvis farliga produkter och skadlig verksamhet. Men då ska kapitalet ha ersättning för ”uteblivna intäkter”.

3 reaktioner på ”4.3 to Life

  1. Svenska skadestånd har traditionellt legat väldigt lågt, nånstans 50-ett parhundra tusen om någon blivit mördad t.ex. Undrar om vi får se en förändring även av de ideella skadestånden nu när det förefaller vara fritt fram med vilka nivåer som helst när det är företag som ställer kraven ?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s