The Last Night

americanGraffiti

Det påstås ofta att Karl Marx skulle ha skrivit att religion är ett opium för folket. Det är inte riktigt sant. Han skrev att religion är folkets opium och menade att de som är i behov att verklighetsflykt, bedövning eller vad det nu kan vara men inte har råd med opium får hålla till godo med religion.

Boken The Last Night handlar om hur Federico Campagna flyttar från religiösa och katolska Italien till sekulära och protestantiska Storbritannien. Eller rättare sagt, vad han tror är sekulära Storbritannien. Glädjen över att de till och med har Charles Darwins ansikte tryckt på sina sedlar övergår snart i en påtagande känsla att kristendomen bara bytts ut mot en annan religion, närmare bestämt arbete. Inga konstigheter så långt.
I en av de mest kända samhällsvetenskapliga studierna någonsin, Den protestantiska etiken och kapitalismens anda, visar Max Weber hur protestantismen och kapitalismen går hand i hand och att det snarast är ekonomin som leder.

Men om religion förkläs eller till och med förvandlas till arbetsetik – hur skulle då motsvarigheten till ateism kunna se ut? På den här punkten är Campagna betydligt mer originell. Han presenterar något som jag närmast skulle översätta till ”vaskning”. Du vet som när brats i fläskkotlettsfrisyrer häller ut varannan flaska champagne bara för att de har råd. Campagnas eget exempel är sicilianska adelsmän som slösade med sina rikedomar på att så osofistikerat sätt att de fråntogs sina privilegier.

Campagna är givetvis inte intresserad av överklassens excesser utan ställer snarare metoden på huvudet och låter den vara en möjlig strategi för underklassen. En inställning till vår religion, arbete, som grundas i fullständig respektlöshet. En modern ateist är en respektlös opportunist. I stället för att direkt konfrontera arbetsköparen jobbar arbetsateisten, ”vaskaren” så dåligt det nånsin går, stjäl om det finns möjlighet och slutar jobba så fort chefen tittar bort. Vaskaren ler mot chefen och kunderna, men så fort de tittar bort blandar de ut whiskeyn med vatten, förfalskar bokföringen, spelar dataspel, satsar företagets kassa på hästar eller tar en tupplur beroende på vilken typ av arbete det rör sig om. Som parasiter eller ”perfekta brottslingar” rör sig vaskaren mot nya jaktmarker så fort det inte längre finns tillräckligt mycket att plundra. Campagna skriver att en vaskare kan vara lärarens favorit om det lönar sig, men också den första som stjäl ur lärarens plånbok när hen tittar bort.

Det går dock verkligen att fråga sig hur väl den här radikala ateismen, vaskningen, går att kollektivisera. Tyvärr är det ju så att riktigt dåligt utfört arbete ofta drabbar kollegorna betydligt hårdare än arbetsköparen. Men vem vet, det kanske går att tänka sig en vaskarnas fackförening.

Hur mycket jag än gillar Campagnas energi och hur stor vikt jag än fäster vid språk och kultur räcker det inte att bara ändra inställning till arbete eller ens att jobba väldigt dåligt. Campagnas jämförelse mellan religion och arbetsetik är intressant, men personligen hamnar jag tillbaka hos Marx och hans substitut för opiumhålor. För vilken roll spelar egentligen arbetsetik? Precis som fattiga får hålla till godo med religion eftersom de inte har råd med dyrare verklighetsflykter måste fattiga gå till jobbet eftersom de inte har råd att avstå. Kapitalismen är ju så fiffigt konstruerad att att vi måste jobba om vi vill överleva, något Campagna själv konstaterar. En radikalt förändrat syn på arbete, även om den omsätts i handling, måste kompletteras med att även de materiella förutsättningarna förändras. Ska vi fly från fabriken måste vi hitta andra sätt att producera och fördela livsnödvändigheter. Vi måste göra det tillsammans.

Jag begär ingen färdig lösning. Utopier är i bästa fall meningslösa och i sämsta fall livsfarliga. Men det skulle vara intressant att se i vilken riktning vi ska gå, som ett kollektiv. Det är hög tid för oss som sysslar med arbetskritik i olika former att fundera över hur vi vill ha det i stället. Efter den sista natten kommer förhoppningsvis ännu en dag och det kanske vore klokt att  fundera på hur åtminstone gryningen kommer att arta sig.

Ur Arbetaren #1-2 2013

5 reaktioner på ”The Last Night

  1. Kommer tänka på situationisternas(?) snack om de nordamerikanska indianernas ”potlach”-baserade gåvoekonomi, där hela årets överflöde skulle slösas bort i en slags presentorgie med grannstammen.

    En gemytlig sorts ”vaskning” som vore en stabil grund även för en modern ekonomi (mycket bättre än att jobba ihjäl sig för att samla rikedomar på hög).

  2. Ja, Potlach dyker ofta upp som referens när det gäller att ifrågasätta varuformen. Vet dock för lite för att kunna avgöra om det leder nånstans

  3. Att antingen göra bypass på penningsystemet alternativt ta kontrollen över det är nog den enda till buds stående vägen. Jag gissar att om man testar den sistnämnda metoden så skulle sannolikt staten komma att uppvisa mindre angenäma sidor.

    En grej som vore kul att testa vore om tiotusentals inblandade började handla hejvilt på börsen någorlunda synkroniserat i syfte att motionera högfrekvenshandeln lite.🙂

  4. Varför inte bara jobba och spara ihop. Leva billigt, ha inneboende och containerdyka. Skaffa billig cykel och ha intresse som är gratis. Jag jobbade i 10år som arbetare och sparade mycket pengar så nu kan jag hålla mig ifrån ekorrhjulet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s