American Hair Hustle

Bradley Cooper

American Hustle är inspirerad av en verklig FBI-operation på 1980-talet där polisen satte dit ett antal korrupta politiker. Eller ”en del av det här har faktiskt hänt” som det står på en skylt i början. Det är en thriller av hyfsat hantverk om en överambitiös polis som får två bedragare på kroken och tvingar dem ingå i hans operation.

Filmen är regisserad av David O Russell som tidigare gjort fantastiska The Fighter ochSilver Linings Playbook (som fick den lustiga svenska titeln Du gör mig galen!). Till sin hjälp har Russel huvudrollsinnehavarna från sina senaste filmer; Bradley Cooper, Jennifer Lawrence och Christian Bale. Dessutom spelar Amy Adams den kvinnliga huvudrollen, Jeremy Renner en löjligt idealistisk borgmästare, komikern Louis C K polischef, och Robert de Niro gangsterboss.

Varför jag räknar upp dem? Jo, om filmen inte tar hem samtliga skådespelar-­Oscars kommer jag att ta gisslan och kräva att ordningen återställs. American Hustle må vara en ordinär thriller men ett antal lika magiska som tragiska rollprestationer berättar en betydligt större och intressantare historia. Det är en film full av svek, krossade drömmar, bedrägerier, jobbiga problem med ännu jobbigare lösningar. Eller ”sometimes all you have in life are fucked up poisounous choices” som den bedragna hustrun säger till mannens älskarinna som just bedragit honom. Det är en film om människor som gör precis vad fan som helst för att slippa vara där de där är, vilka de är, hur de ser ut och var de är på väg.

Småborgaren Irving Rosenfeld (Bale) som aldrig kan få nog av småborgerlighet och inte missar en chans att begå lagom stora bedrägerier. Filmens geni Sydney Prosser (Adams) som med extrem målmedvetenhet försöker ändra sin lott i livet som den svikna tjejen från en håla mitt i ingenstans genom att förvandla sig själv till Lady Edith Greensly med bankkontakter i London. Polisen Richie DiMaso (Cooper) som förbannar det faktum att hans ego är tvunget att hålla sig inom lagens ramar. För alla tre fungerar håret som projektionsyta för självhatet. Prosser och DiMaso går ständigt omkring med papiljotter och Rosenfeld ägnar stor del av filmen till att fixa sin löjligt avancerade ”comb over”.

Framförallt handlar det om drömmar som aldrig kan bli sanna. En av filmens finaste episoder börjar med att Prosser och DiMaso pratar i telefon. Båda med papiljotter i håret, båda med tankarna någon helt annanstans än i Prossers ungmölya och i det kyffe som DiMaso delar med sin mamma och flickvän. De bestämmer träff och smyger i väg för att dansa till tonerna av världens bästa discolåt, Donna Summers ”I Feel Love”. De smiter in på toaletten och hånglar till tonerna av världens näst bästa discolåt, Harold Melvin & The Blue Notes’ ”Don’t Leave Me This Way”. Men det lovar varandra att inte ha sex förrän ”det är på riktigt”, det vill säga raka motsatsen till hur det är nu. Trots, eller kanske snarare tack vare, att de inte har sex skapar de inte bara en av de bättre sexscener jag sett. Det fångar också själva kärnan i berättelsen. På riktigt är inte något de har. Det är något som befinner sig, och alltid kommer att befinna sig, precis utom räckhåll. På riktigt är något som gör att de alltid kommer att fortsätta begära och att de aldrig någonsin kommer att bli nöjda.

Förutom nyss nämnda trio och deras evighetslånga dåliga hårdag vimlar American Hustle av bra karaktärer. Rosenfelds fru Rosalyn (Lawrence) har ångest för att inte uppfattas som normal, sätter eld på saker och beskrivs av maken som ”the Picasso of Passive Aggressive Karate”. Hygglige Carmine Polito (Renner) är så ärlig i sitt brottsliga uppsåt att han investerar alla pengar han får i mutor i projekt som gagnar medborgarna i staden där han är borgmästare. Han är också den ende i filmen som verkar nöjd med sin frisyr. Den underpresterande polischefen Stoddard Thorsen (Louis C K) både hatar och är rädd för sina anställda. Precis som Rosenfeld får lära sig den hårda vägen att inte begå för stora bedrägerier, får Thorsen lära sig att inte ge sig på för fula fiskar.

Jag skulle kunna spoila hela handlingen utan att göra filmen mindre intressant. För det är karaktärerna, deras miserabla tillvaro, ouppnåeliga drömmar och korkade försök att uppfylla samma drömmar som är den stora behållningen. Kanske försöker den också omedvetet lära oss någonting om kapitalismen. Var aldrig nöjd, fortsätt alltid begära men kom ihåg din plats. Ta ett banklån, putsa upp ditt yttre och luras lite lagom, men lämna det riktigt stora bedrägerierna till proffsen. En vanlig dag på jobbet alltså. Men roligare, med snyggare kostymer och bättre musik, men förvisso också fulare frisyrer.

Ur Arbetaren #8 2014

En reaktion på ”American Hair Hustle

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s