Att stämpla in på brottningsfabriken

Brottning
Darren Aronofsky har gjort en ny film. Den heter Noah och är förfärlig. Inga konstigheter. Alla hans filmer är förfärliga. Alla utom en. Aronofsky har en förmåga att slänga smetiga moralkakor i pannan på sin publik. Vågar inte ens bestämma mig för om Requiem for a Dream eller Black Swan är värst då jag blir illa berörd bara av att tänka på dem.Aronofskys enda bra film är däremot, konstigt nog, väldigt bra. Den heter The Wrestleroch handlar om brottaren Randy ”The Ram” Robinson spelad av Mickey Rourke. Randy sysslar med den typen av brottning som kallas just wrestling och är en kombination mellan kampsport och teater med tonvikt på det sistnämnda. Randy hade sin storhetstid på 1980-talet och försöker fortfarande casha in så gott det går på forna segrar. Inte nog med det. På ett estetiskt plan har han inte lämnat 1980-talet. Det är fortfarande solarium, tubsockor och hockeyfrisyr med slingor som gäller. Som om han är så upptagen med att försöka återskapa sin storhetstid att han mentalt fastnat i samma svunna epok.

Det är något djupt mänskligt i detta. Jag känner igen det hos mig själv och andra. Att medvetet eller omedvetet hålla fast vid en tid i livet då det mesta stämde. Att försöka återskapa detta i allt mellan personligt agerande och yttre attribut. Att mer eller mindre förlora förmågan att ta till sig nya influenser. Kanske blir det ännu viktigare för den som känner att hen är på väg åt fel håll. För även om Randy blir äldre och äldre, mer och mer före detta och showerna sunkigare och sunkigare fortsätter han vårda sin åttiotalsyta som om livet hängde på den. Och grejen är att det är precis vad livet gör.

För det är inte Randys förlorade förmåga att ta till sig estetiska influenser som gör The Wrestler till ett mästerverk. Den är också en av de allra bästa filmer som gjorts om arbete. Om det faktum att det enda vi har att sälja är vår förmåga att arbeta, det system vi kallar kapitalismen.

Randy är sliten. Brottning är ett tufft jobb. Bara under filmens gång blir han blir slagen, sparkad, skuren och häftad med en gigantisk häftapparat. Och då har han dessutom hållit på sådär i mer än 20 år. Han pumpar sig full med steroider för att klara de fysiska påfrestningarna. Till slut drabbas han av hjärtinfarkt och tvingas genomgå en större operation. Detta hade varit slutet för vilken karriär inom showbiz som helst. Om det funnits något alternativ alltså. Det gör det inte. Allt Randy har att sälja är sin förmåga att brottas. Så snart står han i ringen igen med ett fett ärr över bröstkorgen.

The Wrestler är i all sin tragik en påminnelse om en arbetsmarknad där skyddsnät rycks bort under de som faller. Där de som faller misstänkliggörs. Där arbetsskador och till och med dödsfall under arbetet ökar. Där människor tvingas gå till jobbet trots att axlar, ryggar och nackar egentligen inte orkar. Där många sjuka inte betraktas som sjuka och där vissa sjukdomar inte räknas som sjukdomar.

Där det enda vi har att sälja är våra kroppar och det arbete dessa kroppar kan utföra alldeles oavsett hur samma kroppar mår.

Ur Arbetaren #17 2014

2 reaktioner på ”Att stämpla in på brottningsfabriken

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s