Britpopens födelsedag är inget att fira

mojo_special_big

Musikgenren ”britpop” har hunnit fylla 20. Musiken kan beskrivas som uppdatering av klassisk brittisk popmusik som Beatles och Kinks även om många band var influerade av allt mellan madchester, glamrock och pretentiös punk. Banden hette bland annat Blur, Oasis, Supergrass, Verve, Elastica, Shed Seven och The Bluetones. Det råder delade meningar om när britpopen uppstod och vilket som är det första albumet. Men många skulle nog säga Blurs Modern Life Is Rubbish från 1993.

Britpopen kulminerade hösten 1994 då alla som hade minsta intresse av popmusik bråkade om vilka som var genrens kungar. Blur som precis släppt ytterligare en skiva, Parklife, eller uppkomlingarna, slynglarna, city-fansen – och enligt de själva det bästa som hänt popmusiken sedan The Beatles – Oasis från Manchester som debuterade med Definitely Maybe.

Att alla hade fel är det ingen som minns i dag. Medan det bråkades som värst passade nämligen Suede på att ge ut Dog Man Star, som inte bara är det bästa som med lite god vilja kan kallas britpop, utan också ett av de bästa albumen någonsin, oavsett genre. Suede var dock minst lika inspirerade av exempelvis David Bowie som av The Beatles.

I en artikel i tidningen The Quietus beskriver Taylor Parkes vad britpopen egentligen handlade om. Lagom till Parklifes 20-årsdag syns hyllningarna överallt, något Parkes skyller på att de som växte upp med britpopen numera dominerar brittisk media. Men precis som när det gäller fejden mellan Blur och Oasis har alla fel även den här gången. Det finns inget att hylla, tvärtom.

Enligt Parkes var britpopen inte alls en sympatisk utveckling gammal fin brittisk populärkultur som traditionellt varit alternativ, arbetarklassbaserad och radikal. Britpopen var snarare ett soundtrack till något nytt och sämre och banade väg för i stort sett allt elände som inträffat sedan dess, både inom popen och samhället. Som ökat klass­förakt, gentrifiering och infantilisering. Och även om Britpopen hade obe­fintlig effekt på icke-vita, icke-kommersiella och icke-gitarrbaserade stilar innebar den att samma stilar marginaliserades ytterligare.

Britpopens andlige ledare var heller inte varken Damon från Blur eller Noel från Oasis utan Tony Blair som i ledningen för sitt urvattnade sosseparti ogenerat fortsatte den nyliberala samhällsutveckling Margaret Thatcher banat väg för. Sedan dess har helt fel människor fortsatt att konsekvent slå mynt av de sämsta aspekterna av britpop. Så det finns verkligen ingen anledning att ordna födelsedagskalas. Snarare borde förgrundsgestalterna skämmas.

Jag ser osökt paralleller till vår egen samtid. Visst, musikgenrer tar inte så stor plats nuförtiden. Och arenahouse är ett marginellt fenomen. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att Swedish House Maffia och liknande artister gör house samma tjänst som Moderaterna gör ordet arbetarparti. En perfekt muzak att spela i den hiss som fortsätter nedåt i rask takt. Där Fredrik kommer att kliva ur och Stefan kliva in och förnöjt konstatera att  någon redan tryckt på knappen till källarvåningen.

Ur Arbetaren #19 2014

4 reaktioner på ”Britpopens födelsedag är inget att fira

  1. Är högst begränsad av formatet när jag skriver i Arbetaren. Har bara plats med ett visst antal tecken. Älskar i stort sett allt Pulp (och Jarvis) gjort. Tycker de (och Suede) har ett sympatisk förhållande till arbetarklassen till skillnad från exempelvis ironiskt distanserade Blur.

  2. Jag älskar i stort sett allt denna bloggs skribent skriver. Och är själv journaliststuderande så köper teckenbegränsningens förklaring.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s