Från Fiume med väldigt konstig kärlek

Stamp_Fiume_1919_2c_Fiume

Jag fastnade för Adriatiska havet när jag tågluffade till Slovenien för några år sedan. Sträckan mellan Salzburg och Ljubljana över alperna via Klagenfurt, eller Celovec som staden heter på slovenska, är för övrigt sagolikt vacker. Förutom Laibach-Zizek-spotting i Ljubljana har det blivit ytterligare några stopp.

Som en tur längs den någon mil långa slovenska kusten. Dubrovnik, där en stor del av Game of Thrones spelas in. Venedig som är riktigt trevligt under lågsäsong om en undviker huvudstråken. Trieste, Trst på slovenska, som en gång i tiden var en av de större hamnstäderna i landet som brukar kallas Österrike-Ungern i historieböckerna men som egentligen hette ”De i riksrådet företrädda kungarikena och länderna och den heliga ungerska Stefanskronans länder”. En stad med betydande kulturell historia – bland andra var Jules Verne, Stendhal och James Joyce verksamma där tidvis – och som kontrollerades av tio olika statsmakter under 1900-talet.

Jag har också intresserat mig för fenomen som berör området. Och då syftar jag inte bara på vin från Refošk-druvor. En av den japanske mästerregissören Hayao Miyazakis filmer utspelar sig faktiskt i Adriatiska havet. Porco Rosso handlar om grisen, anti-fascisten och sjöpiloten som heter just Porco Rosso och som håller både busar och stöddiga amerikaner kort. En fantastisk film som min tvåårige son och jag tycker lika mycket om.

Mest fascinerande är dock historien om Rijeka, som hette Sankt Veit am Flaum på tyska och var en annan av Österrike-Ungerns större hamnstäder. I dag ligger staden i Kroatien men fram till 1947 var en majoritet av stadsborna italienare. När Österrike-Ungern kollapsade efter första världskriget uppstod huggsexa om staden.

I boken The Pike – Gabriele D’Annunzio, Poet, Seducer and Preacher of War berättar Lucy Hughes-Hallett historien om hur poeten, piloten, knarkaren, journalisten och en av den italienska fascismens stora förebilder Gabriele D’Annunzio år 1919 ockuperar staden med hjälp av en frikår och utropar sig själv till ”duce” över fristaten Reggenza Italiana del Carnaro eller kort och gott Fiume, som är stadens italienska namn. Fristaten drog till sig alla möjliga människor som anarkister, proto-fascister, futurister, poeter, äventyrare, knarklangare, sjömän och soldater från första världskrigets upplösta arméer. Till sin hjälp hade D’Annunzio bland annat en Alceste De Ambris som i boken beskrivs som syndikalist. Hur det ligger till med detta vet jag inte, bokens definition av syndikalism påminner nämligen snarare om den ideologi som D’Annunzio tjänade som förebild till.

Statsskicket var av korporativistisk modell och i styret av fristaten ingick bland annat den pikanta detaljen att D’Annunzio läste poesi från sin balkong inför en hänförd lyssnarskara. De fick hålla på i 15 månader innan italienska staten tyckte det kunde räcka och skickade flottan för att bombardera staden. Tre år senare tågade Benito Mussolini in i Rom. Han snodde en hel del idéer av D’Annunzio, både politiska och estetiska.

Ur Arbetaren #20 2014

2 reaktioner på ”Från Fiume med väldigt konstig kärlek

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s